Alla ser att det brinner. Utom den som tände på!

Visst, det finns saker som var alldeles utmärkt när ÖFK spelade oavgjort 3-3 mot förväntade topplaget Landskrona Bois - en riktigt bra första halvlek, ytterligare en poäng och att inledningen på serien gett bättre utdelning än vad vi kunde förvänta oss efter en trist försäsong.

Men mest är jag nog förbannad över sättet som ÖFK tappade greppet om den här matchen där man gick till halvtidsvila med 2-0 och ett Landskrona nedtryckt i skorna.

# Vad sas egentligen i pausen?

# Och hur länge ska ÖFK:s målvakter tillåtas fippla med bollen i det egna straffområdet? Eller kanske mera rätt; uppmuntras att fippla med bollen i det egna straffområdet?

***

Ansvaret för både det ena och det andra lägger jag givetvis tränaren Kiarash Livani.

# På den första frågan: Naturligtvis har jag och ingen utanför den innersta kretsen en susning om hur snacket gick i ÖFK:s omklädningsrum under pausvilan. Men med 2-0 i ryggen, bra spel, full kontroll på matchen och en motståndare som tappat hakan ner på bröstkorgen kan det inte vara svårt att behålla energin, snarare tvärtom, och dessutom få chansen att prata ihop sig om fortsättningen. Och vad fick se sista 45? Jo, ett hemmalag som trampade vatten och knappt orkade simma över mittlinjen. Två hörnor och ett mål är enda noteringarna i fotbollsförbundets matchrapport från den andra halvleken. Trots det fortsatte sina fruktlösa försök ÖFK att spela bollen hela vägen från eget mål...

Det tog 28 minuter innan Livani reagerade och agerade med två byten. Då hade Landskrona redan hunnit resa sig ur skorna, haft sju avslut, tre hörnor och prickat in den första reduceringen (en halvt misslyckad frispark som smet igenom den glesa ÖFK-muren).

# Och värre skulle det bli när ÖFK-målvakten Frank Stople (i 81:a minuten) snuvades på bollen av Xavier Odhiambo som prickade in kvitteringen 2-2.

Överraskad? Inte det minsta! Så här har det sett ut hela våren oavsett vem som vaktat buren och nu hände det igen. Visst, Stople visade dåligt omdöme när han missbedömde situationen men det här är ju ett mönster med Livani som regissör, ÖFK-tränaren vill ju uppenbarligen att målvakten ska sköta uppspelen i både tid och otid.

Inget lag i hela världen har råd med den här typen av misstag. Det kostade ÖFK två poäng den här gången. Hur många blir det innan det är slut på tokerierna?

***

Det är dags att släcka den här branden, Livani. Gör det nu, gör det innan du nästa gång pratar om "pågående processer". Vi som tittar på och har ett litet hum om hur fotboll ska spelas skiter fullständigt i "processerna" så länge ni fortsätter att spela in bollen i den egna buren...

Eller blir det som doktorn sa, "operationen lyckades men patienten dog" ("processen lyckades men vi förlorade")...

***

Några korta noteringar;

# Frank Stople blev olycksfågel med sitt misstag. Men annars gjorde han sitt bästa framträdande i ÖFK-dressen så här långt kryddat med en straffräddning i slutskedet.

# Den där muren som släppte igenom Landskronas första mål var inte bra, faktiskt sällan man ser att det händer på den här nivån.

# Adrian Edqvist springer mycket och fick rättvis utdelning på sitt enorma slit när han spelade fram Kalipha Jawla till 3-2-målet. Men samtidigt; Edqvists försvarsarbete strax senare imponerade inte i förspelet till Landskronas 3-3-mål. Det fanns ingen anledning att backa långt in i straffområdet när Edi Sulisufaj vandrade in från vänster, där fanns redan gott om folk.

# Mot Umeå i nästa omgång måste Jawla, lånet från Djurgården, få chansen från start längst fram. James Kirby må vara en grovjobbare men det händer inte mycket på motståndarnas planhalva.

# Albin Sporrong och Ahmed Bonnah jobbade hårt och framgångsrikt på mitten och båda belönades med varsin fullträff. Det var mycket välförtjänt!

# ÖFK:s höga och intensiva press gav verkligen utdelning i första ronden, då var Landskrona lika blekt som hemmalaget var i andra halvlek.

# Dessutom, även skåningarna bjöd på ett mål efter huvudlöst spel i eget straffområde! (Va' fan pratar dom om på tränarutbildningarna numera?)

# Till sist; trots gnället så är tabellen trevlig läsning. Men mycket vill ha mer! Den här gången borde det ha varit en trea men å andra sidan fick ÖFK ett par gratispoäng i Trelleborg förra helgen. Men man kan också uttrycka det så här; 45 bra minuter mot Landskrona och 25 mot Trelleborg har gett fyra poäng och en andraplats i utdelning. Och plötsligt blir perspektivet ett annat...

Det finns lika många sätta att spela fotboll på som det finns klubbar, det är alldeles uppenbart. Ämnet är ständigt aktuellt, inte minst bland ÖFK-vänner efter nye tränaren Kiarash Livanis ankomst till stan.

Livani utlovade ju snabbt en attraktiv och aggressiv fotboll där man var spelförande och vid bolltapp skulle återerövringen vara omedelbar.

Det här har blivit något av ett mantra under försäsongen.

I träningsmatcherna har det inte fungerat något vidare eller inte alls. Men i söndagens seriepremiär i Trelleborg gav det full utdelning, 1-0-seger sedan Jamie Hopcutt prickskjutit en straff på övertid.

Dock; det förväntade höga presspelet blev allt lägre ju längre matchen framskred för att under den andra halvan av matchen hamna strax utanför det egna straffområdet.

Högt försvar, lågt försvar - eller någonting mittemellan? Ja, det är skillnad på försvar och försvar!

***

Om jag inte är helt dum i huvudet så vill Kiarash Livani att ÖFK ska spela med hög press, ju högre upp man kan vinna bollen desto bättre. På så sätt är det sedan lättare, och framförallt, snabbare att attackera motståndarmålet.

Det här är en spel som ställer höga krav spelarna, allt måste vara synkroniserat. Om någon länk sviktar blir man väldigt sårbar.

Det har Livani och hans spelare fått erfara i träningsmatcherna. Stundtals har det varit osynkat, enkla bolltapp och motståndarna har snabbt kunna ställa om och komma till målchanser.

***

Men det här är ett svårt spel där även de allra bästa kan misslyckas, kapitalt!

För snart ett år sedan var jag på Stamford Bridge i London och såg derbyt mellan Chelsea och West Ham där bortalagets höga press slutade i rena misären. Chelseas backlinje bollade runt med attackerande West Ham-forwards samtidigt som West Hams försvarare inte vågade kliva upp så högt som skulle ha behövts då risken var uppenbar att de skulle bli straffade av hemmalagets vindsnabba forwards. Det gav enorma ytor på mitten för Chelseas passningsskicklige mittback Thiago Silva att gång efter annan spela bort den första pressen och hitta världsstjärnorna Caicedo, Gallagher och Cole Palmer. Därifrån var det sedan full fart framåt med alla maskiner påslagna och innan förnedringen var över stod det 5-0 på resultattavlan.

Det var i sanning en imponerande uppvisning i konsten att spela bort en misslyckad hög press. West Ham-supportrarna lämnade tidigt arenan när managern David Moyes matchplan slogs i spillror och en vecka senare fick han sparken...

***

Nu fick vi inte se så mycket av den höga pressen i ÖFK:s seriepremiär. Visserligen testades den i början men var utan bett och efter målvakten Frank Stoples "taktiska skada" redan efter 17 minuter såg det annorlunda ut. Under "behandlingen" fick man chansen att snacka ihop sig, försvarsspelet blev lägre utan att sjunka för lågt och ÖFK kunde ta kontroll över resten av den första halvleken.

Det var ÖFK:s bästa del i den här matchen, stabil fotboll i en svår bortamatch på ett besvärligt underlag.

***

I andra halvlek sjönk ÖFK:s försvarsspel till sist ända ned till det egna straffområdet. Det gick det också, Trelleborg fick aldrig hål på muren även om det var lite stökigt vid några tillfällen under den sista kvarten.

Och det är väl det som är den stora risken med ett så lågt försvarsspel (som uppenbarligen blir alltmer vanligt även i de största ligorna, inte så sällan ser det ut som en handbollsmatch...), antalet "tillfällighetsmål" blir fler. Det kan studsa både hit och dit i ett överbefolkat straffområde.

Dessutom är det väldigt långt till motståndarnas mål när man vinner bollen!

***

Hög press eller en "parkerad buss"? Själv föredrar jag något däremellan; uppfostrad i en 4-3-3-fotboll (som sedan blev 3-4-3) började vi försvara oss 10-15 meter in på motståndarnas planhalva samtidigt som vi tryckte upp backlinjen så högt vi vågade. Det gällde att bjuda på så lite yta som möjligt på mittplan och försökte motståndarna slå långt hade vi alltid en målvakt med offensivt utgångsläge.

Det är korta avstånd och lätt att hjälpa varandra. Dessutom kan modellen med lätthet flyttas både framåt och bakåt.

Och kanske det viktigaste. Den förstås av alla.

Jag gillar den fortfarande

Jag trodde det inte. Men ÖFK-tränaren Kiarash Livani hade verkligen en plan B!

Med ett försvarsspel som såg helt annorlunda ut jämfört med den hönsgård som presenterats i vårens träningsmatcher, mindre hasard i de egna uppspelen och en arbetsinsats utöver det vanliga bärgades tre ytterst viktiga poäng i seriepremiären i Trelleborg, 1-0 där veteranen Jamie Hopcutt blev matchhjälte när han på övertid placerade en straff bakom hemmamålvakten Andreas Beck Larsen.

Det var precis den start som ÖFK, ja, hela stan, såväl behövde.

***

Försäsongen har varit bedrövlig, det har alla med minsta kunskap om den här sporten kunnat konstatera; fipplande målvakter, förlorade bollar på mitten som lett till enkla baklängesmål, en offensiv som bara funnits på papper och förluster som staplats på hög.

Nästan allt det där var som bortblåst när det blev skarpt läge. Att anfallsspelet inte var mycket att skriva hem om (det är det sällan när man rapporterar från Vångavallen, inte minst när vi bara är i slutet av mars och gräsmattan är upptrampad redan efter tre minuter) ger mig inga sömnlösa nätter.

Men resten. En sexa på den sexgradiga betygsskalan!

Satan så det jobbades på samtliga positioner.

Låt vara att flera av spelarna sprang på fotknölarna i slutet av matchen. Men där fanns i alla fall tillräckligt med kraft för att hålla ett forcerande hemmalag stången - samtidigt som man i sista tilläggsminuten orkade med en omställning som gav straff, mål och en start på seriespelet som vi bara kunde drömma om.

Det här var verkligen en laginsats som blev belönad.

***

Jag har inte gillat det jag sett i träningsmatcherna, jag skrev om det tidigare i veckan (och blev kallad gnällgubbe...). Jag tycker inte om att målvakter med kvist i fötterna ska sköta uppspelen (jag ser det alldeles för ofta numera och på alla nivåer), det leder alldeles för ofta till elände. Jag blir frustrerad när bollar tappas på mitten och det inte finns något som helst skydd framför backlinjen, likaså när organisationen spricker i den höga pressen (det är ett svårt spel som kräver mycket av spelarna).

Det är så jag sett ÖFK de här månaderna under ledning av Kiarash Livani.

På söndagseftermiddagen var det ett helt annat ÖFK, Livani hade alldeles uppenbart stuvat om i sin matchplan; målvakten Frank Stople tog oftare än tidigare det säkra före det osäkra och skötte sig i stort sett klanderfritt även om jag, det ska erkännas, höll andan vid några tillfällen. Men håller man nollan så håller man nollan - det är sedan gammalt.

Framför Stople var det ett väl sammanhållit lag som inte bjöd hemmalaget på några gratismillimetrar, det fanns alltid en kamrat beredd att täcka upp där luckor uppstod. Att det stundtals såg ut som en parkerad buss vid strafflinjen var inget som störde mig i den här matchen. Christian Enemark var en fin förstärkning på högersidan i backlinjen (imponerande stabil i första ronden, mattades något efter paus), lagkaptenen Ali Suljic hade tagit på sig tävlingskostymen och var, som väntat, en helt annan spelare jämfört med träningsmatcherna, Philip Bonde växte ju längre matchen framskred och gav dessutom nye Theodor Johansson (ersatte en frånvarande Yannick Adjoumani) värdefullt stöd ute till vänster.

På mitten sprangs det som galningar, framförallt var man beredd att ta det så viktiga hemjobbet; Adrian Edqvist och Nebiyou Perry skalade upp och ned på sina respektive kanter medan Albin Sporrong, Ahmed Bonnah och Simon Marklund stred i mitten. De var alla framgångsrika i försvarsjobbet, mindre i offensiven där James Kirby blev lite av en kringskuren kung. Men Kirby bidrog fint i defensiven och syntes flera gånger hårt kämpande i det egna straffområdet. Här var det verkligen en för alla, alla för en.

Det gav också välförtjänt utdelning, den här typen av segrar är oftast dom roligaste...

***

Kul också att de byten som gjordes (eller rättare sagt, tvingades göra när mjölksyran slog till) gav effekt; Kalipha Jawla och Ziad Ghanoum var inblandad i förspelet till straffen, Jamie Hopcutt blev matchvinnare och Erick Brendon bidrog till ett lugn i bollhållningen när ÖFK sviktade som mest i slutskedet.

***

Matchens, och även säsongens överraskning; utan tvekan Ahmed Bonnah. Jag dömde ut honom efter förra säsongen. Jag såg hans verktygslåda men han fick ju inte ihop delarna, inte på något sätt och sågade honom i höjd med fotknölarna.

Bonnah ser ut som en helt ny spelare, det ska villigt erkännas. Men om det är i den här rollen han ska verka är jag inte helt övertygad om, han är förmodligen ännu bättre med en lite högre utgångsposition.

***

På lördag väntar nytt Skånemostånd, Landskrona Bois kommer till Jämtkraft arena.

Helt nya förutsättningar - och ett annat ÖFK-spel?

I början av veckan, efter några oroliga dagar, kom beskedet; ÖFK har fått fram de pengar som behövs för att kunna genomföra årets säsong.

Grattis till klubben men framförallt till Daniel Molander som ledde jakten på dom nya stålarna, drygt elva miljoner är som bekant inte kattskit. Molander har nu tagit på sig en tung roll (ordförande i såväl Transferintressenter som Elitbolaget) att bringa ordning i den röra som alldeles uppenbarligen råder, och har rått en längre tid, i Östersunds FK.

Jag säger bara lycka till, väl medveten om att uppgiften är långt mycket besvärligare än de flesta ens kan föreställa sig.

Därmed är det nu dags att riva av nästa plåster; den sportsliga biten!

***

Nye tränaren Kiarash Livani tog in ordentligt med syre när han när han anlände till Östersund i början av året. Här skulle spelas en "attackerande och uttrycksfull fotboll" - förlorad boll skulle omgående återvinnas och ÖFK skulle styra matchbilden.

"Attackerande fotboll" förstår jag naturligtvis vad det är, det gör väl alla.

Men "uttrycksfull fotboll" låter för mig som snömos, något man kastar ur sig när man inte vet vad man ska säga. Som låter bra men ingenting betyder.

När vi nu är framme vid examensdags, seriepremiär i Trelleborg på söndag, kan vi konstatera är vi inte sett någonting av det Livani utlovade. Möjligtvis en höjning av aggressiviteten sedan fjolåret men då måste man också tillägga; den har varit fullständigt oorganiserad!

Försäsongen har helt enkelt varit katastrofal.

# En seger på nio träningsmatcher.

# Dessutom dåliga prestationer nästan varje gång. Bara en kvart här och tio minuter där har varit godkända men så bygger man inte ett fotbollslag som kan vinna matcher på den här nivån. Ett så här svagt ÖFK har jag inte sett sedan tiden före Potter (2011) och då fattar ni vad jag tycker!

***

# Målvaktsspelet har varit generande svagt. Nye Tyree Griffiths gick sönder efter en halvlek och vad han går för har vi ingen aning om, islänningen Adam Ingi Benediktsson är en pokerspelare utan omdöme (såg vi redan ifjol), inlånade Frank Stople (från norska Strömsgodset) ser ut att ha gått i samma skola och unge Christopher Lundhall är lovande men inget för den här serien. Målvakter måste man kunna lita på, det är huvuduppgiften i det jobbet, inte att agera speluppbyggare med klumpfötter. Det här gänget skulle jag inte låna ut en spänn till.

Egentligen ser jag bara en lösning på det här problemet; sätt in målvaktstränaren Arnold Origi i buren så att han får göra skäl för sitt apanage.

# Försvarsspelet har väl varit okej utan att imponera. Lagkaptenen Ali Suljic verkar tycka att det är skittråkigt med träningsmatcher (såg vi även när han kom till ÖFK förra våren), oinspirerad så här långt men vaknar väl till liv när det blir allvar, Philip Bonde och Yannick Adjoumani ser båda ut att vara störda av allt snack om nya arbetsgivare och Ziad Ghanoum (som spelat mest på högerbacken) säger sig trivas med den nya spelplanen men förmår inte visa varför den är så kul.

Jag hoppas att sent inlånade Christian Enemark (från danska Hobro IK) blir pusselbiten som får backlinjen att bli den lagdel som bär ÖFK genom den här sommaren. Men som sagt, jag kan bara hoppas eftersom Enemark nyss anlänt till stan.

Men det är väl i alla fall den lagdel som jag är minst bekymrad över, åtminstone just nu.

***

# På mitten har det varit rörigt med många olika konstellationer som varken fungerat framåt eller bakåt. Erick Brendon, som burit det här laget i ett par säsonger, ser ut att sitta i frysboxen, och då fattar jag inte vem som ska vara navet i det här gänget. För övrigt; är det någon som begriper vad som är tänkt på mitten där många bollar har tappats och ingen broms har funnits när motståndarna gjort snabba omställningar?

***

# Anfallsmässigt? Rena natta så här långt. Även om åtta mål på nio matcher inte säger allt så berättar det om allvarliga problem. Jag ser på sociala medier att många sätter sitt hopp till att Nebiyou Perry ska blomma ut till det som han lovat så länge. Själv har jag gett upp efter noll mål och noll assists (på 21 matcher) förra säsongen. Fjolårets spetsar (Karlsson-Grach & Ordonéz) är borta och ersättarna (James Kirby & Edgar Navassardian) har väl inte besökt motståndarnas straffområde på tre månader...

Torsdagens besked att ÖFK lånar Kalipha Jawla från Djurgården är naturligtvis glädjande men att en 18-åring ska vara lösningen på måltorkan (och anfallsspelet) är väl att tro för mycket. Men hoppas kan man ju alltid!

***

ÖFK:s trupp (när det här skrivs på torsdagskvällen, det kan komma fler...) innehåller tio nya ansikten. Vad dom kan har vi sett väldigt lite utav, då menar jag både kvalitativt och till numerären. Jag begriper att sportchefen Stefan Lundin har ett närmast hopplöst jobb men när han nu gör sin fjärde säsong i klubben är det dags att ställa sig frågande till hans fotbollsöga. Lundin har varit med och plockat hit ett 40-tal spelare (tio per säsong, typ), väldigt få av dessa har varit kvalitetsspelare och än färre har utvecklats i ÖFK-miljön!
Men det kanske vi får leva med i en klubb där det viktigaste, kunskap om elitfotboll, lyser med sin frånvaro? (Här har Daniel Molander en av sina första och viktigaste uppgifter även om han säger sig ha brister i den sportsliga biten...).

***

Med ovan skrivna påstår jag att Kiarash Livani satte en spelidé utan att ha koll på vilka spelare han skulle jobba med. Det är därför det sett ut som det gör. Men här finns det inga pojkar med tjocka plånböcker som kan göra en blixtutryckning och rädda situationen, jag vet ärligt sagt inte hur den orutinerade ÖFK-tränaren ska kunna slingra sig ur den mardrömssituation han satt klubben i.

På söndag skjuter vi skarpt och jag har ingen aning om hur det kommer att se ut, det har ingen efter den här försäsongen. Jag kan inte ens se konturerna av ett spel som ska fungera i Superettan. Jag hoppas verkligen att Livani har en plan B i bakfickan men tvivlar att så är fallet.

***

Till sist 1; Jag har svårt att se varför inte ÖFK tog chansen att hämta tillbaka Malcolm Stolt när han nu gav upp sitt österrikiska äventyr. Stolt är ingen märkvärdig fotbollsspelare men i Kiarash Livanis ÖFK skulle han passa utmärkt, Stolts främsta egenskap var just presspelet (skickligare än de flesta) och dessutom 10 mål i garanti. Nu hamnade han i Kalmar FF istället där han ska fylla luckan efter förre ÖFK-aren Dino Islamovic (numera tillbaka i Rosenborg).

***

Till sist 2; Ska jag gissa på en premiärelva blir den så här: Benediktsson - Enemark, Suljic, Bonde, Adjoumani - Edqvist, Marklund, Sporrong, Bonnah, Perry - Kirby. (Målvaktsvalet beror på att Stople inte tränade i onsdags och valet av spetsforward att Kalipha Jawla blev spelklar först under torsdagen, jag gissar att han behöver några dagar på sig att lära känna sin nya omgivning innan vi ser honom i en startelva).

ÖFK har haft en trasslig säsong, Simon Kroon likaså. Men båda fick avsluta på bästa sätt;

# ÖFK besegrade Lunds BK i två raka; torsdagens 2-0-seger nere i Skåne följdes nu upp med 3-2 hemma på ett vinterskrudat Jämtkraft arena. Sammanlagt 5-2, kontraktet fixat och Superettan även nästa sommar (tror vi väl?).

# Och Simon Kroon fick, i sin sista insats som fotbollsspelare på elitnivå, hamra dit den sista spiken i skåningarnas kista med ett mål som vi förmodligen kommer att snacka om ett antal år framöver.

Så vackert, både hur det utfördes och som det var regisserat.

***

Kval är alltid kval, här står ordet "dramatik" redan på första raden i alla manus - det fick man lära sig innan man kunde multiplikationstabellen. Och även om ÖFK kopplade greppet direkt om dubbelmötet med Lunds BK, tvåa i den södra division 1-serien, kunde man aldrig slappna av med tanke på den skånska rivstarten på söndagseftermiddagen med 1-0 redan efter fyra minuter (straffmål, Viktor Ekblom). Det finns större elefanter än ÖFK som tagit räkning efter en sådan snyting.

Och med tanke på de yttre förutsättningarna. Svinkyla och drivsnö är yttre faktorer som knappast uppskattas av fotbollsspelare i kortbrallor och där bollen inte alltid är så enkel att se (det var den för övrigt heller inte när Sverige mötte Österrike, 3-3, i snökaoset i Gelsenkirchen 1973, en klassiker i vår fotbollshistoria - då spelade man med en vit boll med svarta prickar...jag mindes den som orange men har kollat tv-klippet!)

Såväl på Parkstadion som på Jämtkraft arena kunde vad som helst hända...

***

Även om ÖFK snabbt var tillbaka i förarsätet efter två snygga mål (Simon Marklund, 16:e min, och Jamie Hopcutt, 26:e min) levde den här matchen ända till dess att klockan var framme vid 90 och ställningen var 2-2. Lund fick en frispark på ÖFK:s planhalva och satsade alla sina resurser i ett sista försök att försöka komma ikapp hemmalaget. Men ÖFK vann slaget kring strafflinjen och Simon Kroon, som varit på banan i sju minuter, kunde från egen planhalva driva bollen 50 meter genom snömassorna, hålla jagande motståndare bakom sig och placera den neonfärgade kulan bakom Lunds målvakt Lamin Sarr.

3-2 i matchen, 5-2 sammanlagt och kvaldramat var över!

***

Det var en omställning som hämtad ur instruktionsboken och ett vackert avslut på en fantastisk karriär (Kroon har bland annat två SM-guld med Malmö FF, ett danskt mästerskap med Midtjylland och två gruppspel i Champions league på sitt CV) men där de senaste åren präglats av den tuffa kampen mot en mycket svårare motståndare än han någonsin mött på en fotbollsplan, den kroniska nervsjukdomen multipel skleros, ms.

***

Nu orkar Simon Kroon, 31, inte kämpa på den här nivån längre. I flera intervjuer den senaste veckan har vi kunna läsa och höra att han tycker att det ska bli skönt, att få ett avslut.

Och snyggare än så här kan man inte sätta punkt för ett liv i fotbollens tjänst. Tack till den manusförfattare som skrev in den här slutscenen!

***

Jag tycker att ÖFK mycket rättvist gick segrande ur den här kvaldramat. Första halvtimmen nere i Lund bestämde utfallet; dels gjorde ÖFK jobbet på bästa sätt medan Lund fick en usel start ("likblekt" var beskrivningen av hemmalagets första halvlek på skånesport.se).

Det jag inte tyckte om: ÖFK:s "panikfotboll" i andra halvlek nere i Skåne när man hade stoppat ner sina motståndare i säcken och det kändes verkligen inte som ÖFK var riktigt på plats när Joakim Östling blåste igång söndagens möte på Jämtkraft.

Men skitsamma; det är ÖFK som spelar i Superettan nästa säsong medan Lund får ta ytterligare ett varv i division 1.

***

Återstår att se om ÖFK klarar förbundets granskning av klubbens ekonomi. Där tror jag att vi bjuds på ytterligare en rysare!

**

Kvaldrama var det även i Sundsvall där Giffarna säkrade sin plats i Superettan mot Stockholm Internazionale - men först efter två mål på övertid i en match som innehöll allt; förutom fem mål även tre straffar, tolv varningar och två utvisningar... Grattis Sundsvall, det här var en bra dag för Norrlandsfotbollen!

***

Till sist: här kommer min ranking, med betyg och kommentarer, av ÖFK-spelarnas insatser #2024 (betygsskalan: 6 världsklass, 5 svensk toppklass, 4 utmärkt, 3 bra, 2 godkänd, 1 underkänd):

1) Erick Brendon

Inte lika bra som säsongerna 2022 och 2023 men fortfarande ÖFK:s överlägset främste spelare, en riktig lagspelare! Poängskörden, två mål och tre assist, är naturligtvis en missräkning med tanke på brassens känsliga och välriktade högerfot. Men jag tänker så här: Brendons passningsspel är fortfarande av högsta klass (kolla bara framspelningen till Karlsson Grach när ÖFK kvitterade till 1-1 i söndagsmötet med Lunds BK) men den här sommaren har det inte funnits någon mottagare i djupled (förutom i de få matcher där Jamie Hopcutt fungerat - och det är inte så många), varken Karlsson Grach eller Ordónez har varit lätta att hitta.

Mitt betyg; en stark fyra!

2) Ali Suljic

Mittbacken, prestigevärvningen från AFC Eskilstuna, gjorde inte mycket väsen av i inledningen av säsongen men ett par fullträffar på hörnor fick tuppkammen att växa och Suljic blev den försvarschef som ÖFK hoppades på. Var som allra bäst under högsommaren men inte lika dominant under hösten när det mesta gick i baklås för hela laget. Tar en plats i startelvan när statistiksajten sofascore.com summerar Superettan. Men så bra har han inte varit! Fyra mål av en mittback (ÖFK:s näst bäste målskytt. delad med Ordónez) ger dock bra utdelning när datorn summerar alla möjliga och omöjliga detaljer.

Mitt betyg; en fyra.

3) Yannick Adjoumani

ÖFK-fansens egen lilla kelgris och visst är det lätt att fängslas av hans energifyllda spel på vänsterkanten. Stark i offensiven (tre mål, fyra assist som borde ha varit betydligt fler med tanke på alla välriktade inspel) men den observante hittar naturligtvis brister i försvarsspelet. Här finns en hel del att jobba med för att Adjoumani ska ta nästa steg i karriären. Dessutom behöver impulskontrollen justeras och skådespeleriet i samband med "skador" är bara usel amatörbuskis.

Mitt betyg: en svag fyra.

4) Philip Bonde

Inte aktuell för startelvan i seriens inledning men när han väl fick chansen (sedan många andra inte hållit måttet) tog han den på bästa sätt. Bonde var en kille att lita på! Den 20-årige mittbacken har nu ögonen på sig från klubbar på högre nivå och lär knappast bli kvar i Östersund. Och eftersom ytterligare två år återstår på kontraktet kan ÖFK räkna med att casha in en hygglig slant vid en försäljning.

Mitt betyg; en stark trea.

5) Simon Marklund

Hade svårt att få fart på den här säsongen men formen kom med sommarvärmen. Härlig optimism i sitt spel men väger lite för lätt för att bli det offensiva hot han skulle kunna vara. Två mål och fyra assist i seriespelet är helt okej men med sin fina högerfot finns potential för vassare siffror. Det såg vi i dagens kvalmatch, läckert 1-1-mål - bara en klasspelare fixar ett sånt avslut!

Mitt betyg; en trea.

6) Andrew Mills

Målvakten som mitt i säsongen försvann till den nordirländska klubben Glentoran FC. Eller rättare sagt, Mills tvingades söka en ny klubb sedan ÖFK-ledningen meddelat att han inte skulle få spela några fler matcher på grund av kostnadsskäl! Mills hade nämligen, förutom sitt grundkontrakt, betalt per match och nu blev han för dyr... Men så länge Mills var här gjorde han sitt jobb även om det var en del hasard i hans spel med fötterna.

Mitt betyg; en trea

7) Albin Sporrong

Länge en alibispelare som till sist vågade ta för sig, fick förtroende och blev en viktig kugge i jakten på förnyat kontrakt. Lagets verkliga slitvarg som springer tills han stupar. Men här finns saker som behöver utvecklas för att han ska ta nästa steg som fotbollsspelare, framförallt blir han "åskådare" lite för ofta .

Mitt betyg; en trea.

8) Adam Benediktsson

Den 22-årige islänningen hämtades från frysboxen i IFK Göteborg när ÖFK drabbades av målvaktskris under högsommaren. Han ser verkligen ut som en modern målvakt, han tar det mesta i höjdduellerna men med sin längd borde han kunna vara bättre på linjen. Jag upplever honom som osäker var han ska placera sig, uppträder överdrivit nonchalant och är en säkerhetsrisk i spelet med fötterna. Sammanfattningsvis, en målvakt som jag inte skulle satsa på!

Mitt betyg; en svag trea.

9) Mykola Musolitin

Om man ska prata om ojämna prestationer så får Musolitins #2024 bli ett lämpligt exempel. Stekhet vid några tillfällen, iskall däremellan. Här finns potential men vi ser den alltför sällan. Två mål (med det skottet) och två assist (efter otaliga inspelsförsök) är alldeles för dåliga siffror. Men plus för hans lojala arbetsinsats!

Mitt betyg; en svag trea.

10) Sebastian Karlsson Grach & Arquimides Ordónez

I Malcolm Stolts sjukfrånvaro blev spetsrollen den mest omdiskuterade i ÖFK den här sommaren; Karlsson Grach eller Ordónez? KG fick flest chanser, 19 starter, medan Quimi var startspelare vid åtta tillfällen - KG gjorde sex mål, Quimi fyra. Jag tänker inte ta ställning mellan de två, i mina ögon duger ingen av de två på den här nivån även om KG fick till en bra final på söndagseftermiddagen.

Målskörden räddar deras betyg; en svag trea.

12) Chrisnovic N'sa

En frisk fläkt men som firma Powell & Lundin inte förstod att utnyttja på bästa sätt. N'sa användes oftast som back utan att ha några större defensiva färdigheter (han var stundtals rena säkerhetsrisken!) och var iblandad i alldeles för många av baklängesmålen. Fick chansen i en offensivare roll i första kvalmötet mot Lunds BK och blev matchvinnare (mål och assist) innan han tvingades utgå skadad.

Mitt betyg - en stark tvåa.

13) Jamie Hopcutt

Vi som hoppades på att Hopcutt skulle kunna bära ÖFK:s offensiv hade glömt bort att det faktiskt gått nästan tio år (innan han i den allsvenska debuten 2016 bröt benet) sedan engelsmannen var riktigt bra! Men som jag antydde här ovan; de gånger han glimtat till har ÖFK gjort sina bästa matcher. Ett mål och två assist på 24 matcher (16 gånger från start) är för dåligt med tanke på hans verktygslåda. Men dagens 2-1-mål var ju läckert!

Mitt betyg; en tvåa.

14) Jakob Hedenquist

Back som har samma siffror som Hopcutt... Det finns mycket energi i Hedenquists spel men dessvärre för lite tanke, det kan bli lite hur som helst och det är ju ingen bra egenskap hos en försvarsspelare. Har inte utvecklats som jag trodde när han kom till ÖFK inför förra säsongen även om han idag avslutade på bästa sätt.

Mitt betyg; en tvåa.

15) Simon Kroon

Tyvärr, med en kropp som inte längre håller för spel på den här nivån kan man inget begära., bara glädja sig över de dagar det funkar. Kroon har kämpat det han förmått men utan att kunna bidra den här sommaren. 13 matcher i Superettan blev det varav åtta från start men dessvärre inga poäng. Nu är det slut med elitsatsningen, karriären har varit fantastisk men tiden i Östersund har kantats av motgångar. Avslutningen blev dock magnifik, det kan inte sägas tillräckligt många gånger!

Mitt betyg; en tvåa.

16) Nebiyou Perry

Talang som ser ut att stanna vid att vara talang. En av årets stora besvikelser med tanke på de egenskaper han besitter. Här finns teknik, snabbhet, skottfot, spelsinne...men han får sällan ihop de olika bitarna och uppenbarligen har ingen i tränarstaben kunnat hjälpa honom. Noll poäng på 21 matcher (elva från start) är ju för dåligt, brände två superchanser i eftermiddags mot Lund när han kom in. Bara första halvleken mot Helsingborg (bäst på plan) är värd att lägga på minnet, så borde det kunna se ut vid många fler tillfällen.

Mitt betyg; en tvåa.

17) Kevin Jablinski

En av Magnus Powells första värvningar som aldrig lyckades övertyga om sin storhet (förutom längden). Men med trasiga knän var det en chansning som inte gick hem. Gav upp efter nio matcher under våren och flyttade hem till Norge (satt på bänken i dag när Jerv kvalspelade till division 1, förlust på övertid mot Mjöndalen).

Mitt betyg; en svag tvåa.

18) Ziad Ghanoum

Ytterligare en missräkning, jag trodde att Ghanoum skulle få ett riktigt genombrott den här sommaren. Han har ett modernt försvarsspel i sig men varje gång han fått chansen har det trasslat till sig och, precis som med N'sa, utgjort en säkerhetsrisk.

Mitt betyg; en svag tvåa.

19) Henrik Norrby

Mittfältare med mycket ambition men tveksamt kunnande för den här nivån. 15 gånger i laguppställningen men bara tre från start - det skulle inte ha varit fler heller!

Mitt betyg; en svag tvåa.

20) Michael Oluwayemi

19-årig talang från Nigeria som hann visa prov på fin teknik och ett bra löpsteg men inte så mycket mer (tio matcher, fem från start) under första halvan av säsongen. Han var inte mogen den här uppgiften ännu.

Mitt betyg; en etta.

21) Ahmed Bonnah

Årets märkligaste värvning! 24-åringen, som avverkat en mängd olika klubbar (kolla in på transfermarkt.com), är ju bara resultatet av bristande sportslig kompetens i ÖFK-ledningen. Och än värre; Bonnah har fått 17 matcher (sju från start) i Superettan, det är för mig helt obegripligt. Resultat: noll mål, noll assist. Vad är det jag har missat?

Mitt betyg; en etta.

***

Följande spelare får inga betyg (av olika skäl). Aly Keita (ni som förstår, ni förstår), Arnold Origi (målvaktstränare, två matcher), André Nader (få matcher), Albin Winbo (få matcher) och Malcolm Stolt (få matcher)..

***

Fotnot: Spelare med utgående kontrakt (31/12 2024) enligt fotbollstranfers.com: Jakob Hedenquist, Ziad Ghanoum,, Mykola Musolitin, André Nader, Simon Kroon, Mansour Sinyan, Sebastian Karlsson Grach, Quimi Ordónez.