Alla supportrar samlas runt fotbollen av samma anledning, gemenskap, lojalitet och inte minst kärleken till det egna laget. Fotboll är för många en konstant faktor i en fragmentiserad värld, enligt forskaren Aage Radmann, och supportrarna ser sig ibland som fotbollsklubbarnas kärna: spelare och tränare kommer och går, men supportrarna består. ”Supporter är en person som stöder en organisations verksamhet utan att direkt vara en del av den. Begreppet förknippas ofta med någon som har ett stort engagemang för en idrottsförening. En organiserad grupp med supportrar som är hängivna som lag kallas ofta supporterklubb.” Källa: Wikipedia

Tyvärr tar sig engagemanget ibland obehagliga uttryck. Vi har i Sverige stundtals problem med hur supportrar beter sig. Maskerade (ibland) tänder de bengaler, kastar bangers, kastar föremål på domare och spelare samt startar slagsmål sinsemellan. Sådant hör absolut inte hemma på en fotbollsarena.

Jag drar mig däremot med glädje till minnes ÖFK:s matcher i Europa League 2017-2018. Jag såg nästan alla matcher på plats. Såväl hemma som borta. I Bilbao var det cirka 600 ÖFK supporters. I Berlin 2000 och i London över 5000. Mig veterligt inträffade inte en enda allvarlig incident. Polischefen i Bilbao lär till och med ha skickat ett meddelande till polisen i Östersund om vilka fantastiskt trevliga supportrar ÖFK har. I hemmamatchen mot Arsenal cirka 8.500 inlösta. Under den allsvenska tiden var publiksnittet runt 6.000. Vad jag minns så förekom det inga allvarliga incidenter över huvudtaget. Inte då, inte senare och inte nu.

I de allsvenska matcherna då och nu kan det däremot bli stökigt. Särskilt i Stockholmsderbyna. Jag har bekanta som är genuina supportrar till sina lag, men derbyna går de inte på pga risken för bråk och stök.

Att besöka en fotbollsmatch skall vara en positiv emotionell upplevelse. Bråk och stök skall bort. Hur är dock den stora frågan. En sak jag tycker mig notera är att medelåldern på ÖFK:s supportrar synes vara högre relativt de flesta klubbarnas diton. Rätt eller fel. Jag vet egentligen inte om det objektivt förhåller sig så.

En mänsklig hjärna anses fullt utvecklad i 27-årsåldern vad avser konsekvensanalys. Så uttrycket ungdomligt oförstånd har faktiskt sin grund i forskning. Studerar vi supportrar som beter sig på ett oacceptabelt vis tenderar deras ålder knappast vara i närheten av pensionsåldern, utan istället tenderar den vara nära ungdomlig ålder.

En klubbchef i en svensk elitklubb uttryckte att en tydligare konsekvens vid supportrars misskötsel borde vara att låta den klubben få poängavdrag. Detta blir då en påtaglig och allmänt känd konsekvens, som dessutom lever över tid och som rimligtvis borde leda till att andra supportrar och klubben i sig, tar krafttag mot huliganerna. Kanske något att ta till sig.

Vad jag däremot har konstaterat, över tid, är att incidenter av det slag jag ovan nämner inte förekommer bland ÖFK supporters. Vare sig vid hemma eller bortamatcher. Det gläder mitt hjärta. Låt oss hoppas att det består, men det gör sig knappast självt. ÖFK som klubb måste aktivt arbeta så att dåliga beteenden inte uppstår. Det vet jag dock att klubben gör. En annan sak som har stor betydelse är spelarnas ständiga beröm över ÖFK:s supportrar. Det skapar en psykologisk positiv förväntan och stolthet. Förutsättningarna ur detta perspektiv är alltså mycket goda, för att ett besök på Jämtkraft Arena skall bli en positiv upplevelse.

Sorry, "Tilo" och alla andra ÖFK-anhängare som tycker att jag är en pessimistisk gamma surgubbe - semestern var kort och nu är jag tillbaka!

***

Fyra segrar, tre oavgjorda, tre förluster och 15 poäng efter tio spelade omgångar. Det är dags att summera ÖFK:s första tredjedel av Superettan.

Fågel eller fisk? Bra eller dåligt?

Jag landar någonstans mittemellan. Precis som ÖFK. Poängmässigt (och placeringsmässigt som åtta) är det bättre än vad jag trodde ÖFK skulle mäkta efter en försäsong som till stora delar doftade surströmming, men spelet har inte motsvarat det som nye tränaren Kiarash Livani lovat att bjuda på.

Jag vill nog påstå att ÖFK har fått bättre betalt än vad man presterat.

Visst, första halvlek mot Landskrona (3-3 till slut efter en blek andra rond där man skänkte bort två poäng), hemmasegern mot Örgryte (2-1 med två bra halvlekar), bortavinsten mot Brage (2-0, kraftfull offensiv efter pausvilan - för att vara ÖFK på bortamark - efter såsiga första 45) samt nu i lördags stabila 3-1 mot ett Örebro som förefaller vara på dekis gjorde naturligtvis många ÖFK-vänner glada. I övrigt; rätt torftig fotboll men där en hel del tur, inte minst med domsluten där bedömningen av den så omdiskuterade handsregeln varit på ÖFK:s sida och gett såväl straffar som extrapoäng!

***

Hallelujahnissarna påstår att det är så himla roligt att se ÖFK #2025. Men jag hävdar att här finns mer att önska, betydligt mer!

***

Det kommer aldrig att bli riktigt bra så länge man fortsätter med hasardspelet i och kring det egna straffområdet, marginalerna fortsätter att vara för små alltför många gånger även om det mot såväl Västerås som Örebro har sett något annorlunda ut. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om ämnet (i diverse sammanhang), vi har ju sett det här under några säsonger nu, men Kiarash Livani har tagit risktagandet till ytterligare en nivå. ÖFK:s samtliga målvakter måste ju ha hämtats från rouletteborden i Casino Cosmopol innan det stängdes.

Och där fanns garanterat nästan bara förlorare...

***

Av väldigt många anledningar föredrar jag spel på motståndarnas planhalva, inte runt det egna målet. Främsta skälet (det tror jag att alla förstår); den som ska sköta uppspelen (målvakten) har alltid (utan undantag) lagets sämsta passningsfot!

***

Det kommer heller inte att bli riktigt bra förrän ÖFK har löst nummer 9-rollen; James Kirby har spelat mest (sju från start, en av dessa i annan position) men inte bäst, Kalipha Jawla hann med tre från start innan han kallades hem till sitt Djurgården i skadekris medan Edgar Navassardian fått en chans från avspark.

Facit för trion så här långt; två mål, noll assist.

Det är för dåligt!

Och än värre; de har inte varit i närheten av så mycket mer!

***

Men den viktigaste frågan om årets ÖFK och som alla tassar runt utan att ställa; vad är det som Erick Brendon, lagets i särklass viktigaste spelare de tre senaste säsongerna, inte förstår i Kiarash Livanis spelmodell?

Uppenbarligen handlar det om en ren petning, skadad tycks han ju inte vara för han finns med på alla träningar och i matchtruppen (utom senast).

Men spelar gör han väldigt lite. Brendon hade bara fått göra några futtiga minuter i två inhopp innan han fick spela från start när Livani tvingades rotera i laguppställningen mot Västerås (omgång 9). I övrigt har Brendon varit parkerad på avbytarbänken trots att ÖFK:s skadelista har varit lika lång som antalet startande i Vasaloppet och Livani ofta nyttjat samtliga fem tillåtna byten.

Det räckte heller inte för Brendon med en bra insats i Västerås (högsta ÖFK-betyget i sofascorerankingen), i lördags mot Örebro hamnade brassen på läktaren och i tv-sändningen mumlade Livani något om den tuffa konkurrenssituationen när han motiverade petningen.

Alltså, om man räknar samman alla de här namnen skulle det betyda att Kiarash Livani tycker sig ha två fulla startelvor som står före Erick Brendon i kön när han ska formera sitt lag. Det är ju fullständigt orimligt och låter närmast som ett dåligt skämt, det måste finnas plats för den spel- och passningsskicklige brassen även i Livanis ÖFK. Bra spelare kan spela alla sorters fotboll, det påstår jag med eftertryck efter ett helt liv i den världen.

I mina ögon handlar ÖFK-tränarens placering av Brendon i frysboxen om ren och skär mobbning, det gör mig både besviken och förbannad!

***

Bäst så här långt;

# Den arbetsmoral som spelarna visat. Absolut topp i serien!

***

Mer som bör hyllas:

# Arnold Origi ska naturligtvis vara förstemålvakt (det skrev jag redan innan serien började) även om han är gammal (41) och klubbens målvaktstränare. Nu har kenyanen spelat för att skador och sjukdomar tvingat in honom i buren. Tre utmärkta insatser (inte minst i lördags) men en något sämre i 2-2-matchen mot Sandviken.

# Stabilt försvarsspel där lagkaptenen Ali Suljic & Philip Bonde måste vara ett av seriens mest svårforcerade mittblock.

# På mitten gör Ahmed Bonnah (årets absolut största överraskning) och Albin Sporrong ett hästjobb tillsammans med den lite mer offensive Simon Marklund (fyra mål så här långt) och på kanterna löper Adrian Edqvist (vilken evighetsmaskin) och Nebiyou Perry upp och ned som skållade råttor.

# Kul att Perry fick bryta sin långa måltorka i lördags. Äntligen! I min bok ska Perry kunna bidra med fem-sex mål, tio assist och fem straffsparkar varje säsong. Han har dom kvaliteterna. Mysteriet är ju varför det har stått noll i dom kolumnerna vid varje bokslut under hans relativt sett långa ÖFK-karriär.

# Perrys mål var dessutom en delikatess, både avslutet i "fel" hörn och Edqvists direktpass på mittplan som öppnade vägen.

# Apropå snygga mål; Marklunds klack på hörnan som gav 1-0 var inte så pjåkig den heller! Zlatan-klass var det någon som skrev. Kanske det, lite tur naturligtvis men framförallt härlig tajming och fin bollkänsla!

# Vänsterbacken Theodor Johansson är lagets assistkung så här långt, tre målgivande (ett mål dessutom). Johansson är en bra lagspelare som smyger under radarn, han är jätteduktig att hitta fria ytor att operera på.

***

Till sist; ett problem som skaver - den långa skadelistan under våren. Svårmatchat, givetvis. Men också svårtränat. Det är nästan omöjlighet att få kvalitet när så många rehabbar.

Jag har under de senaste matcherna saknat inläggen från kanterna.

Om det ingår i Livanis taktik så böjar jag för detta. Om det inte gör det, så finns det anledning att fundera på hur man kan och om man vill ändra på det.

Jag upplever att inspelen från kanterna, är något som ÖFK tidigare med fördel använde sig av. Det skapar oro i motståndarförsvaret och kan öppna för mål. Ofta år någon spelare vid inläggen omarkerad och som kan göra mål.

Jag måste tillstå, att jag är förtjust i publikfavoriten Yannick Adjoumanis frejdiga spel på vänsterkanten och hans förmåga att slå inlägg.

Jag kan tänka mig att även Ali Suljic har saknat Yannick. Som det är nu söker Suljic synbart någon att spela upp bollen till. När Adjoumani finns på plan, då slår han vid uppspel ofta bollen till honom.

Om uppfattningen är den Adjoumani inte täcker riktigt bra bakåt, så låt Theodor Johansson spela back och Adjoumani får agera som offensiv ytter kanske med inläggningsuppgift.

Han får då ersätta Nebiyou Perry som med fördel kan husera i offensivt läge på mittplan och när det bereds möjlighet gå in med bollen i straffområdet. När han kommer med sina offensiva dribblingar blir backlinjen villrådig och Perry drar till sig försvarare och öppnar för andra spelare.

På högerkanten spelar Adrian Edqvist. Inte heller han bidrar så ofta med inlägg.

Istället för att bredda spelet, går han med bollen in mot mitten av plan där det redan är trångt. Om Edqvist istället strävade framåt vid sidlinjen för att slå inlägg från kanten, skulle han, enligt min mening, vara effektivare.

Okey, det finns en chans att man tappar bollen vid inläggen, men den risken får man ta.

Några ord om James Kirby.

Han har tagits till ÖFK för att göra mål.

Det är vi nog alla överens om, men han gör för få mål.

Kirby är en stor och stark och positiv spelare som kan skjuta, men för att göra det måste han ha bollen. Det får han inte nu. Det kan vi i flera matcher konstatera.

Han ska inte själv behöva jaga bollen. Det är inte hans uppgift. Han ska som striker befinna sig i straffområdet och få bollar av mittfältet och av andra forwards och dundra bollen i mål.

Mittfälttarna måste öva upp sin förmåga att vara konstruktiva och slå passningar som öppnar för målchanser. Jag hoppas Gideon Granström, när han kommer riktigt kommer i gång, visar sig vara en spelare med den förmågan.

Jag tror Erick Brendon skulle kunna vara det, om han fick en mera offensiv uppgift än han tidigare har haft.

Jag kommer ihåg mittfältaren Alexis Mendiola från Mexico, som för c:a 10 år sedan spelade i ÖFK i ett par år. Han var en mästare på att slå öppna passningar så att publiken häpnade och applåderade.

Alex Mendiola. Foto; Haldo Jonsson

Alla ser att det brinner. Utom den som tände på!

Visst, det finns saker som var alldeles utmärkt när ÖFK spelade oavgjort 3-3 mot förväntade topplaget Landskrona Bois - en riktigt bra första halvlek, ytterligare en poäng och att inledningen på serien gett bättre utdelning än vad vi kunde förvänta oss efter en trist försäsong.

Men mest är jag nog förbannad över sättet som ÖFK tappade greppet om den här matchen där man gick till halvtidsvila med 2-0 och ett Landskrona nedtryckt i skorna.

# Vad sas egentligen i pausen?

# Och hur länge ska ÖFK:s målvakter tillåtas fippla med bollen i det egna straffområdet? Eller kanske mera rätt; uppmuntras att fippla med bollen i det egna straffområdet?

***

Ansvaret för både det ena och det andra lägger jag givetvis tränaren Kiarash Livani.

# På den första frågan: Naturligtvis har jag och ingen utanför den innersta kretsen en susning om hur snacket gick i ÖFK:s omklädningsrum under pausvilan. Men med 2-0 i ryggen, bra spel, full kontroll på matchen och en motståndare som tappat hakan ner på bröstkorgen kan det inte vara svårt att behålla energin, snarare tvärtom, och dessutom få chansen att prata ihop sig om fortsättningen. Och vad fick se sista 45? Jo, ett hemmalag som trampade vatten och knappt orkade simma över mittlinjen. Två hörnor och ett mål är enda noteringarna i fotbollsförbundets matchrapport från den andra halvleken. Trots det fortsatte sina fruktlösa försök ÖFK att spela bollen hela vägen från eget mål...

Det tog 28 minuter innan Livani reagerade och agerade med två byten. Då hade Landskrona redan hunnit resa sig ur skorna, haft sju avslut, tre hörnor och prickat in den första reduceringen (en halvt misslyckad frispark som smet igenom den glesa ÖFK-muren).

# Och värre skulle det bli när ÖFK-målvakten Frank Stople (i 81:a minuten) snuvades på bollen av Xavier Odhiambo som prickade in kvitteringen 2-2.

Överraskad? Inte det minsta! Så här har det sett ut hela våren oavsett vem som vaktat buren och nu hände det igen. Visst, Stople visade dåligt omdöme när han missbedömde situationen men det här är ju ett mönster med Livani som regissör, ÖFK-tränaren vill ju uppenbarligen att målvakten ska sköta uppspelen i både tid och otid.

Inget lag i hela världen har råd med den här typen av misstag. Det kostade ÖFK två poäng den här gången. Hur många blir det innan det är slut på tokerierna?

***

Det är dags att släcka den här branden, Livani. Gör det nu, gör det innan du nästa gång pratar om "pågående processer". Vi som tittar på och har ett litet hum om hur fotboll ska spelas skiter fullständigt i "processerna" så länge ni fortsätter att spela in bollen i den egna buren...

Eller blir det som doktorn sa, "operationen lyckades men patienten dog" ("processen lyckades men vi förlorade")...

***

Några korta noteringar;

# Frank Stople blev olycksfågel med sitt misstag. Men annars gjorde han sitt bästa framträdande i ÖFK-dressen så här långt kryddat med en straffräddning i slutskedet.

# Den där muren som släppte igenom Landskronas första mål var inte bra, faktiskt sällan man ser att det händer på den här nivån.

# Adrian Edqvist springer mycket och fick rättvis utdelning på sitt enorma slit när han spelade fram Kalipha Jawla till 3-2-målet. Men samtidigt; Edqvists försvarsarbete strax senare imponerade inte i förspelet till Landskronas 3-3-mål. Det fanns ingen anledning att backa långt in i straffområdet när Edi Sulisufaj vandrade in från vänster, där fanns redan gott om folk.

# Mot Umeå i nästa omgång måste Jawla, lånet från Djurgården, få chansen från start längst fram. James Kirby må vara en grovjobbare men det händer inte mycket på motståndarnas planhalva.

# Albin Sporrong och Ahmed Bonnah jobbade hårt och framgångsrikt på mitten och båda belönades med varsin fullträff. Det var mycket välförtjänt!

# ÖFK:s höga och intensiva press gav verkligen utdelning i första ronden, då var Landskrona lika blekt som hemmalaget var i andra halvlek.

# Dessutom, även skåningarna bjöd på ett mål efter huvudlöst spel i eget straffområde! (Va' fan pratar dom om på tränarutbildningarna numera?)

# Till sist; trots gnället så är tabellen trevlig läsning. Men mycket vill ha mer! Den här gången borde det ha varit en trea men å andra sidan fick ÖFK ett par gratispoäng i Trelleborg förra helgen. Men man kan också uttrycka det så här; 45 bra minuter mot Landskrona och 25 mot Trelleborg har gett fyra poäng och en andraplats i utdelning. Och plötsligt blir perspektivet ett annat...

Det finns lika många sätta att spela fotboll på som det finns klubbar, det är alldeles uppenbart. Ämnet är ständigt aktuellt, inte minst bland ÖFK-vänner efter nye tränaren Kiarash Livanis ankomst till stan.

Livani utlovade ju snabbt en attraktiv och aggressiv fotboll där man var spelförande och vid bolltapp skulle återerövringen vara omedelbar.

Det här har blivit något av ett mantra under försäsongen.

I träningsmatcherna har det inte fungerat något vidare eller inte alls. Men i söndagens seriepremiär i Trelleborg gav det full utdelning, 1-0-seger sedan Jamie Hopcutt prickskjutit en straff på övertid.

Dock; det förväntade höga presspelet blev allt lägre ju längre matchen framskred för att under den andra halvan av matchen hamna strax utanför det egna straffområdet.

Högt försvar, lågt försvar - eller någonting mittemellan? Ja, det är skillnad på försvar och försvar!

***

Om jag inte är helt dum i huvudet så vill Kiarash Livani att ÖFK ska spela med hög press, ju högre upp man kan vinna bollen desto bättre. På så sätt är det sedan lättare, och framförallt, snabbare att attackera motståndarmålet.

Det här är en spel som ställer höga krav spelarna, allt måste vara synkroniserat. Om någon länk sviktar blir man väldigt sårbar.

Det har Livani och hans spelare fått erfara i träningsmatcherna. Stundtals har det varit osynkat, enkla bolltapp och motståndarna har snabbt kunna ställa om och komma till målchanser.

***

Men det här är ett svårt spel där även de allra bästa kan misslyckas, kapitalt!

För snart ett år sedan var jag på Stamford Bridge i London och såg derbyt mellan Chelsea och West Ham där bortalagets höga press slutade i rena misären. Chelseas backlinje bollade runt med attackerande West Ham-forwards samtidigt som West Hams försvarare inte vågade kliva upp så högt som skulle ha behövts då risken var uppenbar att de skulle bli straffade av hemmalagets vindsnabba forwards. Det gav enorma ytor på mitten för Chelseas passningsskicklige mittback Thiago Silva att gång efter annan spela bort den första pressen och hitta världsstjärnorna Caicedo, Gallagher och Cole Palmer. Därifrån var det sedan full fart framåt med alla maskiner påslagna och innan förnedringen var över stod det 5-0 på resultattavlan.

Det var i sanning en imponerande uppvisning i konsten att spela bort en misslyckad hög press. West Ham-supportrarna lämnade tidigt arenan när managern David Moyes matchplan slogs i spillror och en vecka senare fick han sparken...

***

Nu fick vi inte se så mycket av den höga pressen i ÖFK:s seriepremiär. Visserligen testades den i början men var utan bett och efter målvakten Frank Stoples "taktiska skada" redan efter 17 minuter såg det annorlunda ut. Under "behandlingen" fick man chansen att snacka ihop sig, försvarsspelet blev lägre utan att sjunka för lågt och ÖFK kunde ta kontroll över resten av den första halvleken.

Det var ÖFK:s bästa del i den här matchen, stabil fotboll i en svår bortamatch på ett besvärligt underlag.

***

I andra halvlek sjönk ÖFK:s försvarsspel till sist ända ned till det egna straffområdet. Det gick det också, Trelleborg fick aldrig hål på muren även om det var lite stökigt vid några tillfällen under den sista kvarten.

Och det är väl det som är den stora risken med ett så lågt försvarsspel (som uppenbarligen blir alltmer vanligt även i de största ligorna, inte så sällan ser det ut som en handbollsmatch...), antalet "tillfällighetsmål" blir fler. Det kan studsa både hit och dit i ett överbefolkat straffområde.

Dessutom är det väldigt långt till motståndarnas mål när man vinner bollen!

***

Hög press eller en "parkerad buss"? Själv föredrar jag något däremellan; uppfostrad i en 4-3-3-fotboll (som sedan blev 3-4-3) började vi försvara oss 10-15 meter in på motståndarnas planhalva samtidigt som vi tryckte upp backlinjen så högt vi vågade. Det gällde att bjuda på så lite yta som möjligt på mittplan och försökte motståndarna slå långt hade vi alltid en målvakt med offensivt utgångsläge.

Det är korta avstånd och lätt att hjälpa varandra. Dessutom kan modellen med lätthet flyttas både framåt och bakåt.

Och kanske det viktigaste. Den förstås av alla.

Jag gillar den fortfarande