ÖFK har haft en trasslig säsong, Simon Kroon likaså. Men båda fick avsluta på bästa sätt;

# ÖFK besegrade Lunds BK i två raka; torsdagens 2-0-seger nere i Skåne följdes nu upp med 3-2 hemma på ett vinterskrudat Jämtkraft arena. Sammanlagt 5-2, kontraktet fixat och Superettan även nästa sommar (tror vi väl?).

# Och Simon Kroon fick, i sin sista insats som fotbollsspelare på elitnivå, hamra dit den sista spiken i skåningarnas kista med ett mål som vi förmodligen kommer att snacka om ett antal år framöver.

Så vackert, både hur det utfördes och som det var regisserat.

***

Kval är alltid kval, här står ordet "dramatik" redan på första raden i alla manus - det fick man lära sig innan man kunde multiplikationstabellen. Och även om ÖFK kopplade greppet direkt om dubbelmötet med Lunds BK, tvåa i den södra division 1-serien, kunde man aldrig slappna av med tanke på den skånska rivstarten på söndagseftermiddagen med 1-0 redan efter fyra minuter (straffmål, Viktor Ekblom). Det finns större elefanter än ÖFK som tagit räkning efter en sådan snyting.

Och med tanke på de yttre förutsättningarna. Svinkyla och drivsnö är yttre faktorer som knappast uppskattas av fotbollsspelare i kortbrallor och där bollen inte alltid är så enkel att se (det var den för övrigt heller inte när Sverige mötte Österrike, 3-3, i snökaoset i Gelsenkirchen 1973, en klassiker i vår fotbollshistoria - då spelade man med en vit boll med svarta prickar...jag mindes den som orange men har kollat tv-klippet!)

Såväl på Parkstadion som på Jämtkraft arena kunde vad som helst hända...

***

Även om ÖFK snabbt var tillbaka i förarsätet efter två snygga mål (Simon Marklund, 16:e min, och Jamie Hopcutt, 26:e min) levde den här matchen ända till dess att klockan var framme vid 90 och ställningen var 2-2. Lund fick en frispark på ÖFK:s planhalva och satsade alla sina resurser i ett sista försök att försöka komma ikapp hemmalaget. Men ÖFK vann slaget kring strafflinjen och Simon Kroon, som varit på banan i sju minuter, kunde från egen planhalva driva bollen 50 meter genom snömassorna, hålla jagande motståndare bakom sig och placera den neonfärgade kulan bakom Lunds målvakt Lamin Sarr.

3-2 i matchen, 5-2 sammanlagt och kvaldramat var över!

***

Det var en omställning som hämtad ur instruktionsboken och ett vackert avslut på en fantastisk karriär (Kroon har bland annat två SM-guld med Malmö FF, ett danskt mästerskap med Midtjylland och två gruppspel i Champions league på sitt CV) men där de senaste åren präglats av den tuffa kampen mot en mycket svårare motståndare än han någonsin mött på en fotbollsplan, den kroniska nervsjukdomen multipel skleros, ms.

***

Nu orkar Simon Kroon, 31, inte kämpa på den här nivån längre. I flera intervjuer den senaste veckan har vi kunna läsa och höra att han tycker att det ska bli skönt, att få ett avslut.

Och snyggare än så här kan man inte sätta punkt för ett liv i fotbollens tjänst. Tack till den manusförfattare som skrev in den här slutscenen!

***

Jag tycker att ÖFK mycket rättvist gick segrande ur den här kvaldramat. Första halvtimmen nere i Lund bestämde utfallet; dels gjorde ÖFK jobbet på bästa sätt medan Lund fick en usel start ("likblekt" var beskrivningen av hemmalagets första halvlek på skånesport.se).

Det jag inte tyckte om: ÖFK:s "panikfotboll" i andra halvlek nere i Skåne när man hade stoppat ner sina motståndare i säcken och det kändes verkligen inte som ÖFK var riktigt på plats när Joakim Östling blåste igång söndagens möte på Jämtkraft.

Men skitsamma; det är ÖFK som spelar i Superettan nästa säsong medan Lund får ta ytterligare ett varv i division 1.

***

Återstår att se om ÖFK klarar förbundets granskning av klubbens ekonomi. Där tror jag att vi bjuds på ytterligare en rysare!

**

Kvaldrama var det även i Sundsvall där Giffarna säkrade sin plats i Superettan mot Stockholm Internazionale - men först efter två mål på övertid i en match som innehöll allt; förutom fem mål även tre straffar, tolv varningar och två utvisningar... Grattis Sundsvall, det här var en bra dag för Norrlandsfotbollen!

***

Till sist: här kommer min ranking, med betyg och kommentarer, av ÖFK-spelarnas insatser #2024 (betygsskalan: 6 världsklass, 5 svensk toppklass, 4 utmärkt, 3 bra, 2 godkänd, 1 underkänd):

1) Erick Brendon

Inte lika bra som säsongerna 2022 och 2023 men fortfarande ÖFK:s överlägset främste spelare, en riktig lagspelare! Poängskörden, två mål och tre assist, är naturligtvis en missräkning med tanke på brassens känsliga och välriktade högerfot. Men jag tänker så här: Brendons passningsspel är fortfarande av högsta klass (kolla bara framspelningen till Karlsson Grach när ÖFK kvitterade till 1-1 i söndagsmötet med Lunds BK) men den här sommaren har det inte funnits någon mottagare i djupled (förutom i de få matcher där Jamie Hopcutt fungerat - och det är inte så många), varken Karlsson Grach eller Ordónez har varit lätta att hitta.

Mitt betyg; en stark fyra!

2) Ali Suljic

Mittbacken, prestigevärvningen från AFC Eskilstuna, gjorde inte mycket väsen av i inledningen av säsongen men ett par fullträffar på hörnor fick tuppkammen att växa och Suljic blev den försvarschef som ÖFK hoppades på. Var som allra bäst under högsommaren men inte lika dominant under hösten när det mesta gick i baklås för hela laget. Tar en plats i startelvan när statistiksajten sofascore.com summerar Superettan. Men så bra har han inte varit! Fyra mål av en mittback (ÖFK:s näst bäste målskytt. delad med Ordónez) ger dock bra utdelning när datorn summerar alla möjliga och omöjliga detaljer.

Mitt betyg; en fyra.

3) Yannick Adjoumani

ÖFK-fansens egen lilla kelgris och visst är det lätt att fängslas av hans energifyllda spel på vänsterkanten. Stark i offensiven (tre mål, fyra assist som borde ha varit betydligt fler med tanke på alla välriktade inspel) men den observante hittar naturligtvis brister i försvarsspelet. Här finns en hel del att jobba med för att Adjoumani ska ta nästa steg i karriären. Dessutom behöver impulskontrollen justeras och skådespeleriet i samband med "skador" är bara usel amatörbuskis.

Mitt betyg: en svag fyra.

4) Philip Bonde

Inte aktuell för startelvan i seriens inledning men när han väl fick chansen (sedan många andra inte hållit måttet) tog han den på bästa sätt. Bonde var en kille att lita på! Den 20-årige mittbacken har nu ögonen på sig från klubbar på högre nivå och lär knappast bli kvar i Östersund. Och eftersom ytterligare två år återstår på kontraktet kan ÖFK räkna med att casha in en hygglig slant vid en försäljning.

Mitt betyg; en stark trea.

5) Simon Marklund

Hade svårt att få fart på den här säsongen men formen kom med sommarvärmen. Härlig optimism i sitt spel men väger lite för lätt för att bli det offensiva hot han skulle kunna vara. Två mål och fyra assist i seriespelet är helt okej men med sin fina högerfot finns potential för vassare siffror. Det såg vi i dagens kvalmatch, läckert 1-1-mål - bara en klasspelare fixar ett sånt avslut!

Mitt betyg; en trea.

6) Andrew Mills

Målvakten som mitt i säsongen försvann till den nordirländska klubben Glentoran FC. Eller rättare sagt, Mills tvingades söka en ny klubb sedan ÖFK-ledningen meddelat att han inte skulle få spela några fler matcher på grund av kostnadsskäl! Mills hade nämligen, förutom sitt grundkontrakt, betalt per match och nu blev han för dyr... Men så länge Mills var här gjorde han sitt jobb även om det var en del hasard i hans spel med fötterna.

Mitt betyg; en trea

7) Albin Sporrong

Länge en alibispelare som till sist vågade ta för sig, fick förtroende och blev en viktig kugge i jakten på förnyat kontrakt. Lagets verkliga slitvarg som springer tills han stupar. Men här finns saker som behöver utvecklas för att han ska ta nästa steg som fotbollsspelare, framförallt blir han "åskådare" lite för ofta .

Mitt betyg; en trea.

8) Adam Benediktsson

Den 22-årige islänningen hämtades från frysboxen i IFK Göteborg när ÖFK drabbades av målvaktskris under högsommaren. Han ser verkligen ut som en modern målvakt, han tar det mesta i höjdduellerna men med sin längd borde han kunna vara bättre på linjen. Jag upplever honom som osäker var han ska placera sig, uppträder överdrivit nonchalant och är en säkerhetsrisk i spelet med fötterna. Sammanfattningsvis, en målvakt som jag inte skulle satsa på!

Mitt betyg; en svag trea.

9) Mykola Musolitin

Om man ska prata om ojämna prestationer så får Musolitins #2024 bli ett lämpligt exempel. Stekhet vid några tillfällen, iskall däremellan. Här finns potential men vi ser den alltför sällan. Två mål (med det skottet) och två assist (efter otaliga inspelsförsök) är alldeles för dåliga siffror. Men plus för hans lojala arbetsinsats!

Mitt betyg; en svag trea.

10) Sebastian Karlsson Grach & Arquimides Ordónez

I Malcolm Stolts sjukfrånvaro blev spetsrollen den mest omdiskuterade i ÖFK den här sommaren; Karlsson Grach eller Ordónez? KG fick flest chanser, 19 starter, medan Quimi var startspelare vid åtta tillfällen - KG gjorde sex mål, Quimi fyra. Jag tänker inte ta ställning mellan de två, i mina ögon duger ingen av de två på den här nivån även om KG fick till en bra final på söndagseftermiddagen.

Målskörden räddar deras betyg; en svag trea.

12) Chrisnovic N'sa

En frisk fläkt men som firma Powell & Lundin inte förstod att utnyttja på bästa sätt. N'sa användes oftast som back utan att ha några större defensiva färdigheter (han var stundtals rena säkerhetsrisken!) och var iblandad i alldeles för många av baklängesmålen. Fick chansen i en offensivare roll i första kvalmötet mot Lunds BK och blev matchvinnare (mål och assist) innan han tvingades utgå skadad.

Mitt betyg - en stark tvåa.

13) Jamie Hopcutt

Vi som hoppades på att Hopcutt skulle kunna bära ÖFK:s offensiv hade glömt bort att det faktiskt gått nästan tio år (innan han i den allsvenska debuten 2016 bröt benet) sedan engelsmannen var riktigt bra! Men som jag antydde här ovan; de gånger han glimtat till har ÖFK gjort sina bästa matcher. Ett mål och två assist på 24 matcher (16 gånger från start) är för dåligt med tanke på hans verktygslåda. Men dagens 2-1-mål var ju läckert!

Mitt betyg; en tvåa.

14) Jakob Hedenquist

Back som har samma siffror som Hopcutt... Det finns mycket energi i Hedenquists spel men dessvärre för lite tanke, det kan bli lite hur som helst och det är ju ingen bra egenskap hos en försvarsspelare. Har inte utvecklats som jag trodde när han kom till ÖFK inför förra säsongen även om han idag avslutade på bästa sätt.

Mitt betyg; en tvåa.

15) Simon Kroon

Tyvärr, med en kropp som inte längre håller för spel på den här nivån kan man inget begära., bara glädja sig över de dagar det funkar. Kroon har kämpat det han förmått men utan att kunna bidra den här sommaren. 13 matcher i Superettan blev det varav åtta från start men dessvärre inga poäng. Nu är det slut med elitsatsningen, karriären har varit fantastisk men tiden i Östersund har kantats av motgångar. Avslutningen blev dock magnifik, det kan inte sägas tillräckligt många gånger!

Mitt betyg; en tvåa.

16) Nebiyou Perry

Talang som ser ut att stanna vid att vara talang. En av årets stora besvikelser med tanke på de egenskaper han besitter. Här finns teknik, snabbhet, skottfot, spelsinne...men han får sällan ihop de olika bitarna och uppenbarligen har ingen i tränarstaben kunnat hjälpa honom. Noll poäng på 21 matcher (elva från start) är ju för dåligt, brände två superchanser i eftermiddags mot Lund när han kom in. Bara första halvleken mot Helsingborg (bäst på plan) är värd att lägga på minnet, så borde det kunna se ut vid många fler tillfällen.

Mitt betyg; en tvåa.

17) Kevin Jablinski

En av Magnus Powells första värvningar som aldrig lyckades övertyga om sin storhet (förutom längden). Men med trasiga knän var det en chansning som inte gick hem. Gav upp efter nio matcher under våren och flyttade hem till Norge (satt på bänken i dag när Jerv kvalspelade till division 1, förlust på övertid mot Mjöndalen).

Mitt betyg; en svag tvåa.

18) Ziad Ghanoum

Ytterligare en missräkning, jag trodde att Ghanoum skulle få ett riktigt genombrott den här sommaren. Han har ett modernt försvarsspel i sig men varje gång han fått chansen har det trasslat till sig och, precis som med N'sa, utgjort en säkerhetsrisk.

Mitt betyg; en svag tvåa.

19) Henrik Norrby

Mittfältare med mycket ambition men tveksamt kunnande för den här nivån. 15 gånger i laguppställningen men bara tre från start - det skulle inte ha varit fler heller!

Mitt betyg; en svag tvåa.

20) Michael Oluwayemi

19-årig talang från Nigeria som hann visa prov på fin teknik och ett bra löpsteg men inte så mycket mer (tio matcher, fem från start) under första halvan av säsongen. Han var inte mogen den här uppgiften ännu.

Mitt betyg; en etta.

21) Ahmed Bonnah

Årets märkligaste värvning! 24-åringen, som avverkat en mängd olika klubbar (kolla in på transfermarkt.com), är ju bara resultatet av bristande sportslig kompetens i ÖFK-ledningen. Och än värre; Bonnah har fått 17 matcher (sju från start) i Superettan, det är för mig helt obegripligt. Resultat: noll mål, noll assist. Vad är det jag har missat?

Mitt betyg; en etta.

***

Följande spelare får inga betyg (av olika skäl). Aly Keita (ni som förstår, ni förstår), Arnold Origi (målvaktstränare, två matcher), André Nader (få matcher), Albin Winbo (få matcher) och Malcolm Stolt (få matcher)..

***

Fotnot: Spelare med utgående kontrakt (31/12 2024) enligt fotbollstranfers.com: Jakob Hedenquist, Ziad Ghanoum,, Mykola Musolitin, André Nader, Simon Kroon, Mansour Sinyan, Sebastian Karlsson Grach, Quimi Ordónez.

Katten sägs ha nio liv, ÖFK har ytterligare några!

Men visst trodde jag, och säkert många med mig, att det var såväl morsning som goodbye när Brages Adil Titi sköt 1-0 i matchens 85:e minut i ett läge där ÖFK hade gått på knäna i en stor del av den andra halvleken.

Men ett par byten, ett skott i stolpen av Mykola Musolitin, en hörna från höger av Simon Marklund och en volleyträff av Philip Bonde och masarnas ledning var kvitterad och ÖFK lever vidare, åtminstone ytterligare ett par veckor.

Jävlar, så spännande det var!

***

Nu väntar ett rafflande kvalspel för att rädda en plats i eliten och klubbens fortsatta existens. Lunds BK, tvåa i den södra division 1-serien, står för motståndet. Torsdag den 21 november i Skåne, tre dagar senare på Jämtkraft arena.

För två år sedan var ÖFK i samma läge, då med Falkenberg som motståndare. Då gick det bra sedan ÖFK avgjort på hemmaplan (2-0) efter oavgjort i första ronden.

Min analys; jag tror det blir tuffare den här gången. Inte för att jag har någon större koll på motståndet. Men ÖFK #2024 är sämre än #2022.

Lördagseftermiddagens möte med Brage var ytterligare en i raden av skitmatcher den här hösten!

***

Annars lovade inledningen efter sommarvilan gott, segrar mot Degerfors och Varberg fick oss och ÖFK att både segla och snegla mot den övre delen av tabellen, ja, vi såg att det fanns en möjlighet att haka på i striden bakom de allra bästa...

Men som alla nu vet, det var bara en chimär. Sanningen kom rasande snabbt ifatt oss; usla insatser i matcher som verkligen var av betydelse (Gif Sundsvall, Gefle, Oddevold...), lagkaptenen Aly Keita fick avsked på grått papper efter att ha avslöjats med ett vitt pulver och en väska med misstänkt svarta pengar, spelarna gjorde myteri mot tränaren Magnus Powell som drog till Färöarna, klubbledningen var helt vilse i den påföljande krishanteringen och konkursen hotade runt hörnet när Skatteverket ville ha sina tre miljoner...

Ja, ni förstår. ÖFK har haft det tufft i många år, faktiskt ända sedan Daniel Kindberg finkades en aprilmorgon 2018 har man befunnit sig i en storm av besvärligheter.

Men frågan är om inte de senaste månaderna har varit de värsta (jag har en känsla av att jag skrivit dom raderna några gånger tidigare...).

Nu räddades man, åtminstone tillfälligt, av gonggongen. Eller på papperet; i 89:e minuten av Philip Bondes volleyträff med högerfoten på en hörna slagen av Simon Marklund!

***

Jag har skrivit det några gånger i olika sammanhang den här säsongen. Årets ÖFK-upplaga håller bra klass när man använder sig av hög energi som i segermatcherna mot exempelvis Degerfors och Helsingborg.

Men bara då och alldeles för sällan.

Mestadels har det sett ut som i matchen mot Brage där det verkligen inte hände mycket. Första halvan var helt okej utan att det slog några gnistor om något av lagen, efter pausfikat somnade ÖFK in som man gjort så många andra halvlekar den här sommaren. Sakta men säkert hade Brage kopplat greppet om matchen utan att behöva anstränga sig och när 1-0 kom i matchens 85:e minut hade jag inga som helst förhoppningar om att ÖFK skulle kunna resa sig och vända på utvecklingen.

Med tanke på hur hösten sett ut, det var kört!

***

Men ett par snabba byten (Simon Kroon och Quimi Ordónez in - Nebiyou Perry och Henrik Norrby ut) gav ny energi; en hörna från vänster, ett skott i stolpens insida (Musolitin), en hörna från höger och så kvitteringsbollen 1-1 som fick nätet att stå som en strut.

Allt på två minuter samtidigt som Gefle säckade ihop i Sundsvall och spelar i division 1 nästa säsong!

***

Till sist; för ett par veckor sedan var jag helt övertygad om att det var Gif Sundsvall (då på en cementerad plats under nedflyttningsstrecket) som skulle få göra Skövde sällskap ner till ettan sedan man på ett högst osannolikt sätt lyckats schabbla bort en given trepoängare i hemmamötet med Örgryte. Se här; efter en dryg timmes spel tog Giffarna ledningen med 1-0 (i spel elva mot tio, ÖIS fick en man utvisad i 39:e minuten) och i 86:e minuten fick ÖIS ytterligare en spelare utvisad samtidigt som Giffarna tilldömdes en straff (som brändes...). Men med bara nio man på plan lyckades ÖIS fixa en kvittering i matchens sista spark (i sjunde övertidsminuten...). Att Giffarna reser sig efter den knocken, slår Sandviken borta med 2-1 och sedan klappar dit Gefle med 3-0 i en direkt avgörande match, är i sanning imponerande!

Fotnot: Mina betyg på samtliga ÖFK-spelare ska ni få efter kvalmatch #2 mot Lund!

Den första halvleken var förfärlig med några få undantag, den andra var förfärlig utan undantag!

Välkommen till Östersund, Thomas Gabrielsson. Men hur fan ska du få ordning på det här?

***

ÖFK spelade oavgjort, 0-0, och fick med sig en poäng från bortamötet mot Gefle. Men det var en sån usel fotbollsmatch att det inte borde ha utdelats några poäng, det är min bestämda uppfattning.

Ja, jag vet - det finns lag som ligger sämre till i tabellen när sex omgångar återstår att spela. Men frågan är om något har lika dålig form som ÖFK? Och svackan har varit långvarig, faktiskt ända sedan månadsskiftet juli/augusti och hemmasegrarna mot Degerfors och Varberg.

Därefter råder ett kompakt mörker om man undantar insatsen mot Helsingborg (1-0) för några veckor sedan med absoluta bottennapp den senaste veckan, (1-2 mot Sundsvall i onsdags och nu 0-0 i Gävle).

Var finns energin? Var finns idéerna? Var finns glädjen? Och hur står det till med dom tekniska färdigheterna, misstagen är ju så många och vi räknar in dem i match efter match.

Just nu ser jag bara ett gäng hängskallar (med några få undantag, det är verkligen inte många ögon som glöder) som precis samlats efter semesterveckorna över jul och nyår.

Hur kan ett lag dyka så djupt efter insatsen mot Helsingborg, slukade attacken mot Magnus Powell så mycket energi ur gruppen att man inte orkar prestera på planen? Eller är man så dåligt tränade att man inte pallar det tuffa spelschemat, tre matcher på tolv dagar? (Det sistnämnda vill jag verkligen inte tro på men alla stenar måste vändas medan det fortfarande finns tid)

Frågorna är många och måste ställas när vi nu ser det vi ser. Och dom måste ställas till spelargruppen när vi inte längre kan skylla på Magnus Powell!

***

Det är i det här läget som Thomas Gabrielsson landar i Östersund för att leda laget tillsammans med Fredrik Aasmund Eliassen. Jag hoppas att Gabrielsson kan blåsa ny energi i det här gänget men tror givetvis inte att han är någon mirakelman (var hittar man sådana?). CV:et är inget som imponerar i de här sammanhangen, han råkade bara vara tillgänglig, sportchefen Stefan Lundin hade koll på honom från tiden i Sandviken och dessutom hade han rätt licens.

Jag kan bara säga lycka till men kommer inte att lägga någon press på hans axlar (det vore ju bara löjligt) - nu är det spelarna som måste ta ansvar för hur det här dramat ska sluta!

***

Tisdagskvällens möte på Gavlevallen blev för övrigt en konstig match som aldrig tog sig efter den tidiga (4:e minuten) smällen mellan Ali Suljic och hemmalagets Jacob Hjelte, det var som att det aldrig blev någon rytm, bara ständiga avbrott. Visst är långa inkast ett vasst vapen men det tar ju en evinnerlig tid när en spelare (Gustav Friberg) ska springa kors och tvärs över banan och inte blir tempot högre när en av målvakterna (ÖFK:s) måste förbereda sig lika minutiöst som Stefan Holm gjorde på sin tid för att svinga sig över 2,35 för att sparka en boll till mittlinjen.

***

ÖFK var något bättre första 45, hade några chanser (Simon Marklund) men lyckades inte överlista Mathias Nilsson i hemmaburen. ÖFK-tränaren Eliassen tyckte i tv-intervjun i halvtidspausen att det fanns en hel del lovande tendenser i offensiven och nu skulle man bara skruva på några detaljer för att få utdelning.

Hmmm, i mina ögon måste norrmannen ha skruvat igen kranen för i andra halvlek hände verkligen inte mycket i offensiven. I händelserapporten på förbundets hemsida finns bara en offensiv notering, Philip Bonde på övertid.

***

Jag var tuff mot ÖFK:s isländske målvakt Adam Benediktsson efter Sundsvallsmatchen. Och den kritiken står jag för alla dar i veckan. Men den här kvällen var han bäst i ÖFK, höll nollan och den ende som får överbetyg även om han kom undan med blotta förskräckelsen när han försökte dribbla bort (helt huvudlöst) Anton Lundin i första halvlek. Men räddningen på Leo Englunds nick strax före pausfikat var magnifik, varken mer eller mindre!

***

När jag sent ikväll läser på op.se hur Fredrik Aasmund Eliassen sammanfattar ÖFK-insatsen förstår jag att klubben har problem, stora problem. "Jag tycker att vi ser ut som ett bra fotbollslag", säger ÖFK-tränaren - förmodligen utan att rodna.

Eliassen och jag har verkligen inte sett samma match, vi kan inte ens ha varit på samma planet dom här timmarna.

Det enda vi kan ena oss om är att varje poäng är viktig i det här läget.

***

Oddevold hemma på måndag, ännu en ångestmatch väntar. Och då är Suljic och Jamie Hopcutt avstängda!

Man fick ju vara glad en gång i alla fall (i fredags kväll, 1-0 mot Helsingborg och tre riktigt sköna poäng i en turbulent tid).

Men efter onsdagskvällens 1-2 i derbyt mot Gif Sundsvall sjönk ÖFK några steg ner mot träsket ytterligare en gång. Efter fredagsfesten (alldeles utmärkt första halvlek) var ÖFK tillbaka där klubben varit några gånger tidigare den här sommaren.

Drygt 4.000 på plats bjöds på en synnerligen energifattig och torftig ÖFK-fotboll. Det var bara tråkigt. Jag vill påstå att de flesta i hemmalaget, både de som var på planen och de som satt på bänken, hade en dålig dag på jobbet och därför är det dags att plocka fram motorsågen.

***

Jag skickar första kängan i baken på tillfällige(?) tränaren Fredrik Aasmund Eliassen, med rätta hyllad efter segern mot Helsingborg.

Nu ska norrmannen ha kritik för...

# ...valet att starta med Ahmed Bonnah (som väl inte gjort en enda bra sak sedan han kom till Östersund) istället för Nebiyou Perry. Fredagens succéman (äntligen var han där jag vill se honom) hade åter förvisats till avbytarbänken, snacka om att kapa ett nyvunnet självförtroende.

#...taktiken. Det frejdiga presspelet (med bra organisation) som lade grunden till den fina första halvan och segern mot Helsingborg (skåningarna hamnade verkligen på hälarna i inledningen) var nu utbytt mot en defensiv som gjorde att hemmaspelarna blev passiva och vi som tittade på somnade. Och när ÖFK vid några tillfällen försökte sig på en hög press blev laget långt, ihåligt och osynkat. "Tack", sa gästerna från Sundsvall som inte hade några som helst problem att spela sig igenom ÖFK:s försvarslinjer. Jag har skrivit det några gånger tidigare och låter väl som en papegoja; ÖFK är som bäst när man uppträder framåtlutat med mycket energi, ett ÖFK som såsar sig genom större delen av de 90 minuterna har inte vunnit många poäng och kommer heller inte att vinna några poäng!

#...bytena. Herregud, jag trodde att Magnus Powell hade smugits in av ÖFK-ledningen för att någonstans i bakgrunden hjälpa till med matchcoachningen... Nej, det där var kanske elakt sagt...men här syntes det att Eliassen gått i Powells skola. Det blev fel hela vägen. Och jag har svårt att se varför Jamie Hopcutt skulle in på banan en halvtimme före slutet, engelsmannen (som varit skadefrånvarande en längre tid) såg ju ut som han inte hade tränat på en månad. Dessutom kan man ju se det bytet (ersatte Bonnah) som ytterligare en snyting till Perry (som fick vänta på spel till minut 84). Och, nu är papegojan tillbaka; jag kommer aldrig att begripa varför man plockar Erick Brendon av banan (76:e minuten). I det här gänget! För mig är det bara hål-i-huvudet!

***

När jag nu fått upp farten är det lika bra att passa på, här får spelarna sin beskärda del;

# Nye målvakten Adam Benediktsson har fått mycket beröm för sitt sätt att dominera luftrummet och det ska han ha. Men, för mig räcker det inte. Jag blir skakis så fort bollen närmar sig ÖFK-målet då islänningen uppträder med överdrivet självförtroende, nästan nonchalant, har halvdåliga fötter och dessutom ofta är felplacerad. Som i kväll. Visserligen var det två riktiga projektiler han fick släppa förbi sig (båda i krysset...) men vid 1-1 ställde han sig mitt bakom frisparksmuren istället för tjuva mot sin bakre del av målet (och låta muren ta huvudansvaret för den främre). Även om målet var vackert så var skottet inte otagbart - med rätt utgångsposition. Och när Pontus Engblom i matchens slutskede pricksköt Giffarnas segermål från dålig vinkel täckte Benediktsson i stort sett ingenting - trots sin storlek. ÖFK-målvakten mäter nästan två meter men det ser man inte mycket av i spelet på linjen, Benediktsson är verkligen byggd som en modern målvakt men använder den tillgången bara när han ska jobba på inspelen, tyvärr.

# Apropå ÖFK:s försvarsmur. Jag tycker inte om när spelare ur backlinjen ställer sig i muren. Visserligen har Ali Suljic och Philip Bonde värdefull storlek men det är spelare som ska användas till andra uppgifter. Murjobbet ska tas av spelare som är svaga i försvarsspelet, det är sedan Hedenhös dagar!

# Suljic gjorde ingen av sina bättre försvarsinsatser när han förlorade duellen mot Pontus Engblom vid 1-2-målet. Han har heller inte samma form som för ett par månader sedan även om han fortfarande vinner det mesta i luften.

# ÖFK har många spelare som presterar väldigt ojämnt. Men ingen så ojämnt som Mykola Musolitin. Lysande vid enstaka tillfällen, bara seg och tråkig däremellan, som i kväll. Varför är det så?

# Jag var här ovan tuff mot Ahmed Bonnah. Egentligen är jag förvånad att han inte lyckas bättre, han ser ju ut som en riktig fotbollsspelare. Men ikväll kom jag på varför Bonnah inte får ihop den välfyllda verktygslådan; han saknar tajming. Och då blir det fel trots att det borde bli rätt.

# Sebastian Karlsson Grach är ÖFK:s vassaste målskytt men skulle göra betydligt fler mål den dagen han inser att han inte är så duktig fotbollsspelare som han tror. I mina ögon är KG en ren straffområdesspelare. I spelet ute på plan blir det inte många rätt, för mycket kvist i fötterna (det har jag också påpekat tidigare...).

# Albin Sporrong, Philip Bonde och Simon Marklund är de som tagit flesta pinnarna på utvecklingsstegen under året men mycket mer finns att göra. Att Marklund ikväll fick spräcka målnollan med en läcker frispark (men Gif-muren var väl felställd?) var mycket välförtjänt.

# Överlägset bäst är Erick Brendon. Men jag förstår att många inte förstår och det bjuder jag på!

# Jag vill minnas att jag skrivit vid åtminstone ett tillfälle att Nebiyou Perry och Yannick Adjoumani inte ska spela på samma kant, att de stjäl jobbet från varandra där ute till vänster. Där hade jag tokfel, det såg vi i fredags. Som dom dominerade den första halvleken mot Helsingborg. Ikväll fick de aldrig chansen.

***

Med kvällens resultat bjöd ÖFK in Giffarna i matchen, hemmaseger och det hade varit en mycket tuff resa till kusten tillsammans med många dystra tankar. Båda klubbarna får dock räkna med en svettig höst innan bokslutet görs några veckor in i november., det är ju alldeles uppenbart. Men, med efterklokhetens sylvassa skärpa, det kunde man nästan räkna ut redan i påskas när klubbarna möttes i Sundsvall (1-0 till Giffarna efter sent segermål även då). Den matchen var förfärlig, kvällens något bättre men ingenting att bygga avslutande delen av serien på.

Här måste det bli bättre på många fötter. Där tror jag att alla kan vara överens.

Som jag uppfattat situationen; spelarna gjorde myteri, förklarade sig ha tappat förtroendet och därför är Magnus Powell inte längre ÖFK:s tränare.

Den som har koll på sina sociala medier har fattat det. Men andra?

De serveras bara en massa mumbo-jumbo där styrelseordföranden i elitbolaget (avgående) Tom Pripp och sportchefen Stefan Lundin framstår som de förvirrade konstaplarna Kling och Klang, de har ingenting hört och ingenting sett.

Att det ska vara så förbannat svårt att säga som det är?

***

ÖFK har under många år, ja, alltsedan Potter/Kindberg-eran tog slut, varit sämst i Sverige - förmodligen även i hela världen - i ämnet krishantering trots att man tränat mest av alla. Gång på gång, oavsett vem som suttit vid rodret, har man kört i diket sedan man trasslat in sig i lögner och halvsanningar istället för att berätta vad som hänt.

Den här veckan hände det igen. Det räckte med en artikel i Expressen där det påstods att tränaren Magnus Powell skulle få sparken för att ÖFK-ledningen skulle drabbas av kollektiv härdsmälta.

Hur hamnade man där? I sanning imponerande...

***

Stefan Lundin, som sportchef väldigt nära laget, måste ju haft fullständig insyn i att spelarnas förtroende för Magnus Powell var på väg att rinna ut efter en höst med motgångar. Han måste också ha vetat att spelarna nu (när säsongen går in i sitt slutskede...) äntligen lyckats få till ett spelarråd och på så sätt kunde sätta kraft bakom sina åsikter.

Och efter en möte i måndags stod det också klart att spelarna inte längre hade förtroende för Magnus Powell, "man ville ha förändringar" (det vittnade föreningens ordförande Bengt Olofsson om i går kväll i en artikel på op.se).

Men oavsett; det här måste Stefan Lundin, trots att han då var i Malmö på sportchefsmöte, haft koll på - det här är ju stämningar som inte uppstår över en natt. Tom Pripp, som i sin position befinner sig längre från spelarna, borde också ha vetat vad som var på gång - längre är inte dom här ledningarna (Bengt Olofsson visste ju...).

När Powell fick klart för sig vad spelarna tyckte kastade han in handduken och under torsdagen gick klubben och tränaren skilda vägar.

***

Att som Pripp, Lundin och även Olofsson i det här läget lägga skulden för den uppkomna situationen på media är naturligtvis ett lågvattenmärke, närmast löjligt. Det kan aldrig vara budbärarens fel att ÖFK fortfarande inte har en plan för krishantering trots att man tränat så ofta. Men å andra sidan, de kommunikatörer man haft anställda har ständigt blivit överkörda av klubbens ledande funktionärer när deras kunskaper har behövts som bäst. Jag har hört de flesta tokerierna...

***

Rätt eller fel det som händer? Det kan naturligtvis bara framtiden utvisa. Men oavsett, trist för alla inblandade - här har alla misslyckats.

Hur Powell är som tränare har jag ingen susning om, det finns säkert tusen sätt att driva ett fotbollslag. Man kan vara bra utan att vara framgångsrik och man kan vara framgångsrik utan att vara bra. Det som fungerar i en klubb fungerar kanske inte alls i en annan...här finns inga facit.

Men, och det har jag skrivit typ arton-fyrtio gånger under de snart tre år Powell haft ansvaret;

Som matchcoach har han gjort ett uselt jobb, faktiskt det sämsta jag sett under mina snart 60 år i fotbollens tjänst!

Det tror jag till sist även några av de ledande spelarna fattade. Inte minst efter senaste hemmamatchen, den mot Skövde AIK för några veckor sedan där ÖFK inte klarade av att försvara sin 2-1-ledning trots att man var så mycket bättre. Skövde kvitterade på övertid sedan Powell gjort några fullständigt huvudlösa byten i matchens slutskede som gjorde laget fullständigt obalanserat. Man kan inte ha en tränare som alldeles för ofta gör förändringar (det jag ofta benämnt "bytebonanza") som kostat ÖFK många förlorade poäng.

Där tappade Powell spelarnas förtroende definitivt, det är min bestämda uppfattning. Det var ett poängtapp som sved och som försatte ÖFK i ett läge som efter några segrar (Degerfors och Varberg) några veckor tidigare inte såg ut att kunna uppstå. Då sneglade man på toppen, nu var man nere i skiten. Igen!

***

Men det skulle egentligen inte behövt ha gått så långt, i varje fall inte om det funnits någon sportslig kompetens i klubben, ett sportråd som kunnat stötta men även utmana Powell och hans team. Det skulle ha tillsatts redan under krissäsongen 2022, Powells första år. Vi var många som såg att det inte funkade.

***

Nu är vi där vi är, sprickan mellan spelarna och Powell kunde verkligen ha kommit lägligare. Inför slutspurten tar assisterande tränaren Fredrik Aasmund Eliassen över matchningen tillsammans med Stefan Lundin, åtminstone i matcherna mot Helsingborg (fredagskvällen) och Gif Sundsvall (på onsdag). Vad som händer därefter verkar skrivet i stjärnorna.

Men det tunga ansvaret faller dock på spelargruppen som försatt klubben i det här läget, det är dags att steppa upp om det här ska kunna gå vägen. Det är faktiskt många som har mycket att bevisa