En mycket märklig känsla framför datorn och nånting som inte går att likna vid nåt annat inför Östersunds Fotbollsklubbs historiska entré i Allsvenskan. Dryga trettiotusen grönvita anhängare på Tele 2 Arena unisont sjungandes Hammarby-hymnen. Ett ÖFK, “dissat” på en del håll men i huvudsak sett som en spännande nykomling i princip utan hämningar och med en benhård tro på det egna förmågan.

Sånt kan sluta med en total kollaps inför omständigheterna men herregud, vad är det som sker. Lite vilset kanske första minuterna men sen: högerkanten Ronald Mukiibi-Ken Sema drar igång dansen, bjuder upp Samman Ghoddos och Alex Dyer i ett virvlande klapp-klapp på “Bajens planhalva. Tre-fyra högkaratiga tillfällen men vad händer, 1-0 till hemmalaget via en fast situation och lite väl handfallet i ÖFK:s bakre regioner.

Saker som kan knäcka vem som helst men inte dom helröda den här gången. En utomordentlig Mukiibi sätter upp ett nytt notställ och Fuad Bachirou och Brwa Nouri börjar komplettera allt mer på golvet. Helt rättvist också 1-1 genom Ghoddos, en genialisk attack signerad Dyer. Den senare har en förmåga att hela tiden lyfta sig i takt med lagets behov. Suveräna direktspel och instick.

Hammarby ett annat lag efter paus. Kanadensiska ishockeylag tämjde förr ett spelmässigt överlägset Tre Kronor med fysik, ibland en bit över regelbokens råmärken. Inga jämförelser i övrigt men “Söderbröderna” gick in betydligt tuffare och lät domaren sätta ribban. Ett antal varningar åt bägge håll men också tre skador i Graham Potters uppsättning varav inbytte Jamie Hopcutts befarade underbensfraktur inte var vad som behövdes. Bara att hoppas att engelsmannen är tillbaka fortast möjligt. Ibland kan den första diagnosen vara väl dyster.

Även det jämtländska stålet biter, tycker att Dennis Widgren visade att han håller på den här nivån och tillsammans med Gabriel Somi organiserades friska attacker även från vänsterkanten.

Personligen är jag trots allt nöjd med 1-1. Hammarby hade ett antal “fasta” i slutskedet och likt en nybliven MFF-tränare valde jag att titta bort. Det mentala är en viktig pusselbit, speciellt för en nykomling och här visade ÖFK att man för att använda en sliten klyscha: “pallade trycket”. Hemmapremiär på torsdag mot AIK, tanken svindlar….

Har haft för vana att göra en liten sammanfattning från “my point of view” av den gångna säsongen. Ville även vänta in kvaluppgörelserna för att få en fullständig bild. Just Ljungskile IF:s vidare öden och äventyr intresserade.


Ljungskile, laget som till viss del “massakrerade“ ÖFK i serieupptakten därstädes och senare gav mej en av dom mer bedrövliga fotbollsupplevelserna. Laget som mot alla odds stadigt parkerade i toppen på “Superettan” genom säsongen men gav “fegspelet” ett stabilt ansikte vid returen på “Arenan”. En förväntad toppmatch som därmed blev till en kvalificerad ökenvandring.

Naturligtvis förtjänar laget creed för att med små medel lyckas bra, men samtidigt är man ett topplag i en serie bjuder man upp till dans. En “trea” mot ÖFK hade förmodligen räckt för Allsvenskan. Hypotetiskt naturligtvis men samtidigt ett scenario som fastnat i skallen. Men nog om detta, det här skall ju handla om ÖFK.

Andra året i en högre serie skall ju vara tuffare än det första, men inga regler utan undantag och trevligt för oss att dom rödsvarta kunde räknas in bland undantagen. En blek inledning, mycket beroende på “holmgången” ovan, men efter hand hittade ett delvis nykomponerat ÖFK stilen. Två uppställningar potentiella startspelare och en hel del nytt att svetsa ihop.

Tycker “Supertettan” genomgående håller hög klass och det känns fortfarande som en dröm att Östersunds Fotbollsklubb lyckas dra tillräckligt med kvalificerade lirare hit upp långt från dom stora allfarvägarna. Petter Augustsson, som jag i en skrivning benämnde som ÖFK:s bäste keeper hittills fick konkurrens av Connor Ripley från den brittiska övärlden. En kraftfull sista utpost som trots några mindre skönhetsfläckar gjorde avgörande insatser.

Avlöstes under senare delen av Aly Keita, en helt annan typ men också han en bollmotare av rang. Mycket nytt i uteförsvaret där Jonathan Azulay smält väl in i konceptet. Douglas Bergqvist, omdiskuterad men samtidigt en spelare som satte nivån, både för den egna omgivningen och motståndarna. Sådana spelare är alltid nyttiga. Tomas Peciar växte efter hand. Duktig huvudspelare och bra passningsfot. Dennis Widgren är numera etablerad på den här nivån, ett gott betyg åt den lokala verksamheten.

Brwa Nouri tog över dirigentrollen på mitten från fjolårets kung Ammar Achmed. Ammar med lite skadeproblem av och till lyckades väl bara i enstaka matcher nå upp till sin fulla potential. Än mer konkurrens blev det när den lille fransmannen Fouad Bachirou dök upp inför hösten. Trots sin ringa storlek en ”duellspelare” av rang. Teknik, rörlighet och arbetskapacitet, där finns hela registret.

Modou Barrow har det skrivits mycket om och han är väl den som drog igång den självförtroendeprocess som varje lag behöver inför varje säsong. Jamie Hopcut fortsatte sin utveckling även om han kroknade en del mot slutet. I övrigt är väl offensiven och målgörandet ett litet problembarn. Emir Smajic har sannerligen inget flyt i sin skadeprocess och hann väl bara glimtvis visa om han är en man som fortsättningsvis sätter dit bollarna.

Seon-Min Moon har utvecklats ett snäpp till och blir väl rimligen nästa stora export, men däremot Alexis Mendiola stannade till, delvis med skadeproblem i inledningen och sedermera inte riktigt hemtam i Graham Potters startelva. Alex Dyer är väl värd ett eget litet kapitel. Välutbildad och med ett pannben utöver det vanliga. En Steve Burton-typ som hela tiden gör sitt jobb oavsett placering och gör det jäkligt bra, i passningsspelet inte minst. Kanske ÖFK:s nyttigaste spelare.

Lite högst personliga värderingar naturligtvis och som en liten avrundning en del om dom ”två stora” från ÖFK-ledet, David Accam och Modou Barrow. Har funderat över vem som egentligen har störst potential? Barrow har debuterat i Premier League. Accam är fortfarande kvar i Helsingborgs IF låt vara att han nu vill lämna.

Har följt Accam nästan slaviskt via streaming av HIF:s matcher. David är beroende av ytor. Modou skapar dom själv. Det tror jag är en väsentlig skillnad som också agenter och scouter har upptäckt. Accam kan försvinna helt beroende på matchbilden. Ett försvar med spelförståelse kan skära av honom rejält. Barrow har en riktningsförändring med boll i trånga situationer som är unik. Men framtiden får utvisa. Roligt i alla fall att vi fått njuta av bägge två här uppe. Kanske nån ny export till högre nivå uppenbarar sig under 2015, vem vet.

Ända sen ÖFK bildades och det första matchandet i den svartröda tröjan inleddes 1997 har jag varit en trogen besökare, både å “arbetets” vägnar och som ren supporter. Först på Hofvallens träsmaksdoftande men charmiga “långbänkar” till modernare faciliteter på nuvarande Jämtkraft Arena.

Mot anrika Öster senast var det faktiskt första gången som jag inte kände “giftet” i kroppen. På nåt vis gick luften ur efter insatsen i Jönköping och det definitiva avskedstagandet till toppstriden i Superettan. Dessutom fanns ju möjligheten att “streama” fighten på min ålderstigna HP.

Vädret var emellertid utmärkt och ju närmare avspark desto större “feeling”. Ingen Widgren, ingen Moon och inget kärnkraftverk (Bergqvist) men en ny favorit i Bachirou så Toyotan styrdes i vanlig ordning mot dom nordvästra delarna av staden.

Lite snack med gamla bekanta ur samma hängivna kategori och så dags för match. Det syntes direkt att Öster var laget som hade mest att spela för, ingen ”buss” framför eget mål utan tuff press över hela banan.

Jag vet att många inte håller med mej men det fanns en hel del glimtar av den allsvenska touchen i gästerna spel inledningsvis. Distinkta passningar, teknik och bra rörlighet. En hel del oro i ÖFK:s bakre regioner och Graham Potter tvingades till några rockader.

In med Azulay i mitten (en helt annan spelare i den positionen), högerkanten för Dyer och ut med Peciar på andra, naturligt för den vänsterfotade slovaken. ÖFK fick grepp på ett helt annat vis. Lite smolk dock med en fotskada på Ahmed i första halvleks epilog.

Andra halvlek något trevligare ur ren underhållningssynpunkt. Mendiola kom in lite mer i spelet och därmed en och annan öppnande smörpassning. En heroiskt löpande Morgan ut och Smajic i hans ställe och mer kreativitet längst fram. Tyvärr dock ingen nätkänning och i varje fall smålänningarna kan väl känna en viss tillfredsställelse.

I en krönika kan man väl få tycka och tänka lite utanför referatets mer strikta ramar och utveckla lite spelarprestationer hit och dit. Aly Keita, vilken tajming den killen är utrustad med. Finns så gott som alltid på rätt plats i och utanför sitt målområde. Jonathan Azulay, som sagt, mittback kort och gott. Funkade bra ihop med i mitt tycke underskattade James Baldwin (mycket säker i luften)

Fouad Bachirou, vad skall man säga? Hur har han hamnat här uppe? Måste vara för lingonplockning, abborrfiske eller nån annan för honom exotisk verksamhet. Inte kan det väl vara av ekonomiska skäl? Borde rimligen platsa på någon av dom större arenorna betydligt längre söderut.

Superettan sliter, märker det framför allt på Jamie Hopcut, från dag ett en av mina stora favoriter. Inte samma lätthet i steget, inte samma enorma jobb i bägge riktningarna, inte samma aviga genombrott. Roligt emellertid att se inhoppande Robert Hammarstedt, lite missflyt i passningarna stundtals men för framtiden viktigt med offensiva försvarskrafter.

Det återstår tre omgångar och enligt uppgift har slutplaceringen ekonomisk betydelse så det är bara att kavla upp ärmarna igen. En fin morot borde ju vara Hammarby på Tele 2 Arena, bortåt 20 000 åskådare och kanske möjlighet att avgöra ”Söderbrödernas” vidare öde. Hursomhelst, säsongen är snart till ända men solen går som vanligt upp i öster (!) även 2015 med nya möjligheter.

,