Efter ett längre uppehåll under den här devisen kommer några synpunkter på ditt och datt. Efter att på plats bland alla media-honoratiores fått bevittna ÖFK:s på många sätt osannolika sextondelsfinal mot Arsenal FC i Euro League och det minst lika osannolika slutresultatet i bortamötet på Emirates Stadium framför skärmen finns en del reflexioner.

Efter första halvtimmen på Jämtkraft Arena och den överkörning som ÖFK fick utstå med ett bländande passningstempo från motståndet skrev jag i en inledande fras efteråt “hit men inte längre”. Men vad händer i London, 0-2 och sett till möjligheter hade ÖFK mycket väl kunnat peta in ytterligare en boll och därmed fått all psykologi på sin sida. Man skall tydligen ALDRIG räkna bort Graham Potters manskap i nåt sammanhang.

Att ÖFK:s framgångar gripit tag i folk långt utanför “republiken” är också lite speciellt, har en del släkt i den södra landsdelen som inte missat en match och min 94-åriga mor på hemmaplan har hängt med på hela europaresan. Hennes speciella favorit “Ghoddi", som hon ständigt kallar honom, får en hel del cred. Hon diskuterar också matcher med sin 87-åriga kusin i Helsingborg via telefonen.

Ett nytt cupäventyr, det svenska, har ju också inletts på bästa sätt i varje fall rent poängmässigt. En lång väg återstår om utfallet skall bli lika lyckat som senaste säsongen men större under har väl skett. Frank Arhin, ghananen som kom i fjol, var hypernervös när han fick hoppa in i London men visade mot Åtvidaberg att det finns potential. Lite av en Seon-Min Moon typ om nu nån minns honom.

Flera tongivande har ju valt att fortsätta i dom rödsvarta färgerna, i varje fall fram till nästa “fönster” dock inte Fouad Bachirou och om det finns ju en del åsikter. Den kanske störste läktarfavoriten med en egen sång och allt. Att den lille fransmannen inte fann sig helt tillrätta utanför planen är väl känt men ÖFK-hjärtat slog säkert lika hårt hos honom som i nån annan.

Hans spelförståelse, hans teknik och hans offervilja går att ersätta, däremot hade han två lungor som jag tror av och till kommer att saknas. Fouad Bachirou fanns överallt, var han än behövdes i nittio minuter. Gång på gång tänkte man, hur orkar karln? Första gången jag såg honom undrade jag också hur en sån kvalité kunde hamna så här långt ut i det perifera fotbollslandskapet. “Måste vara nåt exotiskt som hjortronplockning eller abborrfiske” minns jag att jag skrev.

Att han hamnade i Malmö FF känns naturligtvis surt för en gammal helsingborgare men personligen vill jag bara önska lycka till och tack för allt. Sen är det ju inte säkert allt per automatik blir bra hos “di blåe”, Alex Dyer blev väl inte den injektion som Elfsborg hoppades på till exempel. Fotboll på toppnivå är ju ingen social verksamhet egentligen och att dom stora pengapåsarna styr får vi leva med. Att Daniel Kindberg trots allt, i varje fall för stunden, lyckats utmana den ordningen skall vi vara tacksamma för.