Vid 12-tiden i dag gick jag den korta sträckan från där jag bor på Prästgatan till Domus för att göra ett par inköp. På hemvägen blåste det hård och kall motvind. Jag frös trots jag var iförd en tröja, visserligen ganska tunn, en tjock jacka och en ÖFK-luva. Tanken gick till alla de spelare som samtidigt tränade på Jämtkraft Arena. Hemkommen satte mig ner vid datorn och det blev snabbt några ord, meningar och tankar.

Jag kände nämligen på mig att jag måste skriva några rader om våra tappra spelare. Ursäkta att det blev ganska mycket längre än som det var tänkt.

Jag vill berätta, att jag är av full av beundran för att spelarna dag ut och dag in med gott humör trotsat de iskalla vindarna på dragiga Jämtkraft Arena. Att varje dag träna, ofta i minusgrader, i kalla nordvästliga vindar, - för blåst det har det gjort alla dagar-, det är berömvärt och värt att nämna. Spelarna har gått ut på plan i tunna plastskor och i tunna kläder för att genomföra sina pass. Då krävs det förmåga att motivera sig själv och att se positivt på situationen. Kanske kan det ibland kan vara svårt med tanke på att man klarat av sitt krav att vara kvar i allsvenskan.

Vi som följt träningen har stått väl påpälsade på läktaren och faktiskt har man ibland varit ganska genomfrusen när man satt sig i bilen, satt på värmen på stolen och skyndsamt dragit på värmen på högsta frekvens och det känts skönt att värma fingrarna på en varm ratt.

Vem kunde tro att sista seriematchen skulle spelas den andra advent. vem trodde att vi skulle få uppleva en träning när skidsäsongen för ett bra tag sedan har startat? Ingen!

Kan vi föreställa oss vad spelarna känner inför sista matchen och den stundande ledigheten? Det är svårt, eftersom alla spelarna är olika känsliga har olika aspekter på tillvaron. En del klarar en lång och påfrestande säsong bättre än andra. De vi vet med säkerhet är, att alla kommer att tycka det blir skönt att träffa sina nära och kära och koppla av från fotbollen ett tag.

När spelarna sätter sig i bilen, på tåget eller i planet för att åka hem och de tänker tillbaka är nog alla mycket nöjda med att de lyckats vara kvar i allsvenskan. Det är en fin bedrift. Alla kan känna sig stolta av att ha klarat detta. Det var det som var det primära målet. Vi tror, att när spelarna skiljs åt, är det ett annat och förbättrat läge än i fjol. Många har utvecklats. Alla har lärt känna varandra och känslomässigt har man kommit varandra närmare. Det är värt mycket när man återsamlas inom en månad för att starta upp en ny säsong. Med gemensamma krafter kan man nå långt.

Det blev en säsong som ingen kunde föreställa sig när ÖFK hade träningsupptakt i januari. Det låg förväntan i luften. ÖFK:s spelare hade utvecklats och nu hoppades man på att kunna visa sin styrka i först Svenska Cupen och sedan i Allsvenskan.

Som vanligt inleddes träningen på hemmaplan och det blev sedvanligt även vistelse utomlands på träningsläger. Första träningsmatchen spelades den 25 januari mot GIF Sundsvall och det blev vinst med 3-1. Detta följdes upp med vinst med 4-0 mot Brommapojkarna. Träningsmatcherna utomlands i början på februari var mer än godkända mot högklassigt danskt motstånd. Det blev oavgjort mot både Ljungby och Aarhus.

Svenska cupen startade den 23 februari. Det blev vinst i två matcher men det räckte inte för att gå vidare. Förlusten mot Häcken sved.

Det var sista matchen med publik denna säsong. De kom drygt elva hundra åskådare till Bravida Arena.

Efter det blev det ett vacuum. Helt oväntat dök det upp ett farligt virus som omkullkastade ÖFK:s och alla andra lags planer. Hela landet stannades av. Ingen visste vad som skulle hända. Det kom olika förslag. Ekonomin hos klubbarna gick i botten och spelarna korttidspermitterades. Det blev en oväntad ledighet. Ovissheten tärde på spelarna.

En myndighet vars förmaningar vi fick höra regelbundet varje i TV var Folkhälsomyndigheten. SvFF blev villrådiga men så småningom gjordes allsvenskans matchprogram om. Efter stor ovisshet kom man till slut fram till att allsvenskan skulle starta den 14 juni, men då utan publik. Efter detta datum såg vi ingen publik på någon allsvensk match.

Ian Burchnall fick sluta när ÖFK låg sist i allsvenskan. Vi kommer ihåg Burchnall, som trots att han hade fått sparken, utan bitterhet följde med sitt lag och ledde dem till seger mot Falkenberg.

En ny tränare anställdes av ÖFK i juli. Det var okände Amir Azrafshan. Han kom från div 4-laget Djursholm. Då började en osannolik framgångsvåg för ÖFK. Det blev ingen förlust på åtta matcher. ÖFK blev ett av allsvenskans formstarkaste lag och det mest formstarka bortalaget. Denna glänsande period räddade ÖFK kvar i allsvenskan. ÖFK:s försvar fick i varje match beröm. Framåt spelade man en rakare och enklare fotboll. Det var första gången på mycket länge. Den taktiken använde ÖFK när Kalle Björklund var tränare.

Amir provade sedan ungefär det sätt att spela fotboll som man gjorde under Potters tid. Trots allt blev det stopp på framgångarna. Förlusterna kom och det blev flera i följd. Att ha någon uppfattning om detta är svårt. Det fanns olika teorier. Många ansåg att det berodde på sänkt motivation hos spelarna, andra på att det var ett annat spelsystem eller kanske bådadera.

Där står vi idag. Amir Azrafshan och Pero Kapcevic har säkert en hel del att fundera på tills nästa upptaktsträff om cirka en månad. Vi har en känsla att de kommer fram till en bra lösning. ÖFK ger sig aldrig! Det har man flera gånger bevis

at.