Så var det då dags igen att bänka sig i den jämtländska fotbollens högborg, Jämtkraft Arena, för ÖFK:s tredje hemmapremiär i Superettan. Utvecklingen från en ifrågasatt nykomling via femteplatsen i fjol till i mångas ögon allsvenska aspiranter den här säsongen är väl minst sagt häpnadsväckande.
Som gammal nordvästskåning av födsel och ohejdad vana är alltid ett möte med Ängelholm och tidigare Landskrona omgärdade av nåt litet extra intresse. Låt vara att 53 år i fjälluften rensat bort det mesta av saltvattenstänk och innebär numera ett ohejdat supportande av den lokala idrotten i allmänhet och Östersunds Fotbollsklubb i synnerhet.
Eftersom jag som jag tidigare nämnt i nån skrivning inte är nån hängiven försäsongsåskådare var detta första bekantskapen med ÖFK årgång 2015 så att säga live. Det är alltid ett pussel när en betydande del av ett lag byts ut mot nya individer men efter inledningen att döma har Graham Potter & company lyckats återigen.
Bakåt är kantspelarna Sinclair och Bala spännande typer. Den ene robust och oöm och den andre en raket efter linjen med sina snabba fötter. Dessutom utrustad med en fin inläggsfot. “Batti” Lundbäck har tagit en plats på mitten, helt välförtjänt, bra rörlighet och spelsinne. Omoh tycker jag blandar och ger men av och till fina intentioner.
Kapcevic har fått fina rubriker, helt välförtjänt naturligtvis, en spelartyp som saknats hos dom rödsvarta. Target och avslutare i en och samma person, spänst i luftduellerna och förmåga att hålla i bollen. Sen är det ju inte helt fel heller att Bachirou från “det gamla” gardet är lika bra som i fjol. Inte heller att Bobbo fått en ny vår i mittförsvaret där även Widgren är överraskande stark.
Kvalitén på bänken är ofta det som avgör placeringen efter en lång serie och där verkar ÖFK bra rustade när varken Nouri, Bergqvist eller Moon platsar i startelvan. Låt vara i sydkoreanens fall av taktiska skäl. Dessutom min specielle favorit Hopcut, lätt skadad, utanför truppen. Det ser men andra ord så här långt väldigt bra ut. Apropå favoriter så brast dock något inom mej när Mendiola lämnade.
Träffade ÄFF:s lätt huttrande klubbdirektör Paul Myllenberg, tidigare med samma roll i Helsingborgs IF, innan matchen
-Idag blir det tufft, det är ju förmodligen seriesegrarna vi möter.
Myllenberg som i en nykomponerad styrelse varit med och vänt utvecklingen för ett konkursbefarat Ängelholm.
-Det är inte lätt för fotbollen i området där ishockey (Rögle) är den stora sporten men vi bygger från grunden.
Nåväl, det är 28 matcher kvar “before the fat Lady sings” eller hur det nu är man säger men “so far so god” tycker nog säkert också Graham Potter och dryga tretusen (fin siffra) mer eller mindre blåfrusna runt arenan
|