Det blåste full storm, ja, nästan orkanvindar i ÖFK:s straffområde, målvakten Aly Keita fick hjälp av såväl Tom Pettersson (7:e minuten) som Ronald Mukiibi (12:e minuten) för att stoppa tyska skott från att gå i mål. Hertha Berlins tunga press mot hemmalagets försvarslinje såg ut att ställa ÖFK inför problem som man aldrig tidigare upplevt under den här sommaren i Europa (och inte i Allsvenskan heller för den delen…) här hemma på Jämtkraft arena.
Men trycket lättade, efter 21 minuter tilldömdes ÖFK en straff (hands) och lagkaptenen Brwa Nouri gjorde som så många gånger förr; målvakten i ena hörnet och bollen i det andra.
1–0 till ÖFK.
Det höll hela vägen och nu har vi, jag säger alltså vi för det brukar man göra när det går bra…, kopplat greppet om grupp J i Europa league:
Två matcher, två segrar och sex poäng.
Zorja Luhansk ligger tvåa (efter den överraskande segern i Bilbao, 1–0) med tre poäng, Hertha Berlin och Atlethic Bilbao har så här långt bara varsin pinne.
Den karamellen suger vi gärna på i tre veckor, fram till den 19 oktober när Bilbao kommer till Östersund.

Det är naturligtvis ingen överdrift att påstå att Östersunds Fotbollsklubb fortsätter att slå Europa med häpnad, den ena tunga elefanten efter den andra blir lagd på rygg av klubben som är sämst rankad i hela turneringen. Och man gör det på ett sätt som charmar alla. Inte ens när den tyska anstormningen var som allra svårast att freda sig emot i matchinledningen gjorde ÖFK avkall på sitt sätt att spela fotboll även om man den här gången hade det toksvårt att ta sig förbi den aggressiva Berlinpressen.
Ofta misslyckades man, inte minst Brwa Nouri och Fouad Bachirou var ständigt omringade av blåvita motståndare som stängde alla möjligheter att odla den passningsfotboll som ÖFK vill spela. Men ibland gick det, man tog sig fram och in i det tyska straffområdet några gånger och till slut man fick man med sig en straff.

Det vände, och avgjorde, hela matchen.
I fortsättningen var ÖFK väl så bra som Hertha Berlin (om man undantar den tyska slutforceringen som var tung men saknade spets) och hemmalaget (läs Saman Ghoddos) hade också dom bästa möjligheterna att göra ytterligare mål.
Apropå Ghoddos: Mitt i den plötsligt uppkomna turbulensen om vilket land han ska representera, Iran eller Sverige, en fråga som kan få även den starkaste av de starka att vackla, presterade karln ännu en kanonmatch där han visade upp hela sitt briljanta register. Han var helt enkelt osannolikt bra, bara målen saknades.
Men det är ingen som helst tvekan om att ÖFK:s kassakista kommer att bli välfylld den dag Saman Ghoddos väljer att falla för locktonerna från någon av storklubb, han höjer sitt värde för varje minut han uppträder på Europascenen!

Här är mina betyg på torsdagskvällens hemmahjältar;

# Målvakten Aly Keita växer för varje match han spelar den här sommaren. Otroligt stabil men perfekt tajming i nästan varje detalj.

# När motståndarna gör som Hertha Berlin, satsar på inspel från kanterna, växer backlinjen med flera meter. Ronald Mukiibi, Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson tog hand om det mesta som matades in. Och när tyskarna försökte skjuta sig till framgång bildade trion en mur framför Keita. Oj, så de offrade sig! Ibland såg det ut som att ÖFK spelade med fler än en målvakt...

# Curtis Edwards blev något av en wingback till höger. Den uppgiften klarade han galant, Curtis var en av hemmalagets främsta den här kvällen, kanske den som hanterade den tyska pressen (med teknik och kyla) bäst av alla. Han var också den ÖFK:are som hade mest boll (enligt statistiken) och bäst öppnade upp det tyska försvarsblocket. Bland annat serverade han Saman Ghoddos två utmärkta möjligheter.

# Gabriel Somi hade motsvarande uppgift till vänster. Där gick det inte lika bra. När tyskarna blåste på som värst var det ofta bakom Somi som det läckte. Blev också utbytt (mot Dennis Widgren) tidigt i andra halvlek.

# Nouri och Bachirou hade tuffaste jobbet att utföra när tyskarna skruvade på tempokranen, de fick aldrig den tid som behövdes för att bygga hemmalagets spel. Men ingen kan klaga på deras enorma arbetsinsats.

# Hårt jobb men inte så mycket i anfallet gällde även för Alhaji Gero och nyblivne landslagsmannen Ken Sema. Gero kom till några riktigt bra avslut medan Sema den här gången inte lyckades skapa några farligheter.

# Saman Ghoddos har redan fått skopan full med beröm. I dag hoppas jag att han säger ja till Janne Anderssons VM-kvaltrupp men har min fulla respekt om han står kvar vid sitt beslut att välja Iran!

Till sist; Det är helt fantastiska scener som spelas upp efter dom här framgångarna, att se spelare och ledare vandra runt arenan, ta emot publikens jubel och samtidigt tacka för det kraftfulla stödet. Jag blir lycklig, alla på plats blir lyckliga (den här gången drygt 8.000 människor) och jag förmodar att många andra också blir lyckliga över det som ÖFK presterar. Jag har skrivit det många gånger förr och jag gör det mer än gärna igen: Det här är livskvalitet, gott folk!