Jag har ju blivit tillfrågad i kommentarsfälten att belysa Jämtland/Härjedalens damfotbolls utveckling, med lite speciellt fokus på ÖDFF och tiden därefter. Jag tycker dock att det då är lika viktigt att ta med hela utvecklingen från damfotbollens födelse med riksomfattande seriespel i mitten av 70-talet. Dock särskilt från 1983, då seriesystemet blev någorlunda enhetligt och jämförbart i Sverige. Detta för att ge en så bred bild som möjligt.

Möjlighet till utveckling framåt?

Det finns många tankar och åsikter kring hur damfotbollen i JH ska kunna utvecklas positivt, och vilka möjligheter och hinder som finns. Personligen har jag alltid ansett att det ska finnas goda möjligheter, under förutsättning att så många föreningar som möjligt satsar på att hålla såväl bredd, som satsning mot så höga höjder som möjligt igång. De tider som det mest handlat om en enda satsande förening, som uppmanar andra att backa upp dem, har det ofta gått åt fel håll. ÖDFF:s historik har ju också visat att det först var när dom helt utgick från sig själva och sina egna resurser som framgångarna kom, och detsamma har gällt även på herrsidan enligt mig. Så länge det tjatas om att ”alla i Jämtland” ska stötta en enskild förening skapar det mer motsättningar och då ofta påföljande tillbakagång. Alla föreningar ska ta sina egna beslut, och välja hur man satsar framåt, och det är enligt mig viktigt även i framtiden.

Intressant på damsidan blir också att t ex se hur ÖFK nu hanterar att man fick en gratisplats i div 2. Hittills har jag inte hört något om detta, men många är nyfikna. Kör man vidare med den trupp som var ett mittenlag i div 3 kommer det nog att bli kämpigt i tvåan. Börjar man aktivt att rycka spelare från landsortslag så hamnar man nog i samma position som andra, som ordentligt retat upp omgivningen. Det säkraste första steget vore nog att hitta några ytterligare rejält rutinerade spelare i distriktet som kan backa upp på planen.

Oavsett förening som satsar tydligt uppåt, så måste vi vara väldigt medvetna om att det är ekonomiskt oerhört mycket mer krävande att ta sig till de två högsta divisionerna i Sverige nu än någonsin tidigare, och möjligheten att hitta uthålliga sponsorer kommer i så fall att vara avgörande för att kunna lyckas. Men flera föreningar i distriktet ska kunna bli stabila i division 1, även om detta nu också är ekonomiskt krävande utifrån reseavstånden. Men det var inte framtiden som skulle nagelfaras denna gång.

Den tidiga utvecklingen

Det går ju att ha en massa synpunkter på hur utvecklingen sett ut historiskt, sedd ur olika synvinklar, men om vi i huvudsak håller oss till tråkig sifferfakta som ett första steg, så kan vi konstatera att JH under den tidiga damfotbollshistorien låg riktigt bra i fas med övriga Sverige. Ope var t o m formellt sett näst bäst i Sverige 1976 då de spelade SM-final mot Jitex. Något som kanske alla inte ens känner till idag.

Under 70-talet och fram t o m 1987 så fanns ingen Allsvenska, utan högsta divisionen var geografiskt indelad i olika serier, med så småningom påföljande slutspel. Från 1983 till -87 fanns dock bara två div 1-serier (alltså då högsta serien), varför jämförelsesiffrorna från dess måste anses som högst relevanta.

Faktum är att från seriesystemets födelse på 70-talet fram till bildandet av ÖDFF inför säsongen 2002 (först under namnet Ope/Frösön under två år) hade främsta JH-lag som sämst varit nummer 43 i Sverige, och alltid varit bland de nio första i Norrland. Seriemässigt var Hackås bäst i Jämtland 76, 77 och 79. I övrigt delade Ope (17 st) och Frösön (6 st) på förstaplatserna.

Om vi blickar från 1983, då alltså seriesystemet blev likvärdigt över hela Sverige, så låg vi hyfsat bra med. Om vi delar upp det i femårsperioder 1983- 1997 var genomsnittsplaceringarna för det främsta JH-laget under de tre perioderna 25, 27 och 28. När sedan placeringarna blev 34, 34 och 43 de följande tre åren, (och att segrande lag i div 3 JH nekade uppflyttning fem år i rad 97- 01, vilket visade på en riktig kris för damfotbollen i distriktet) så värkte ledare i Ope och Frösön fram det s k elitlaget. Under tiden gjorde Ope en något bättre säsong 2001 med en 31:a plats. Ope fick sedan lämna sin plats till det nybildade laget och starta om i div 3, och var också officiellt farmarlag de tre första säsongerna. 2005 valde man sedan att bli ”självständiga” igen.

ÖDFF:s inledande år

Dock blev Ope/Frösön inte alls någon succé första året 2002, då man hamnade på den absolut sämsta placeringen någonsin, som JH:s bästa lag, nämligen på 64:e plats. 21 platser sämre än tidigare bottennotering. En uppryckning skedde dock året efter med seger i div 2 och en 37:e plats i Sverige, och då plats 35 påföljande år, fast man direkt åkte ur div 1. Dock hade dessa placeringar bara en gång tidigare i historien varit sämre (förutom det egna första året), nämligen den då usla placeringen nr 43 år 2000, som startade hela diskussionen om ett ”elitlag”. Och det dröjde ända till 2014, under sin trettonde säsong, innan ÖDFF gjorde en bättre säsong än Ope gjorde 2001. Sista året utan ÖDFF.

Under namnet ÖDFF radades sedan placeringarna 64, 64, 73 och 55 upp. Då förde jag en diskussion på nätet där jag var kritisk mot ÖDFF, som under en lång period enligt mig uppenbart nöjde sig med att vara bäst i Jämtland, och hela tiden hävdade att man spelade på något man kallade ”elitnivå”. Vad som sedan hände var att två andra föreningar, nämligen KD och Frösön, började att satsa ordentligt, trots stor kritik från ÖDFF:s tillskyndare. Man hävdade t o m att det skulle vara döden för damfotbollen i Jämtland att en konkurrerande satsning gjordes. Men detta tvingade istället ÖDFF att ta helt nya grepp. Mest troligt för att fortsätta att vara bäst i Jämtland.

Uppstickarna KD och Frösön anser jag därmed istället nästan räddade damfotbollen i JH, som helt höll på att tappa all kraft dessförinnan. Under de fjorton år innan ÖDFF bildades, efter Allsvenskans start 1988, spelade minst ett Jämtlandslag i näst högsta serien tolv av fjorton säsonger. Under ÖDFF:s första 11 år (innan Elitettan skapades) spelade man endast två år i näst högsta serien.

Åter en framgångsrikare period

Sedan först Frösön, och sedan KD, på riktigt allvar utmanade, tvingades ÖDFF alltså satsa på ett helt nytt sätt. KD hade satsat på utländska importer, med Tabitha Chawinga som största talang. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte helt trodde på att hon skulle hålla som absolut elitspelare, men ack så fel jag fick. Hon spelar nu i en av världens bästa klubbar, nämligen PSG, och kan snart ses i kvartsfinalen i Champions League mot uppstickarna Häcken.

ÖDFF började successivt aktivt värva spelare utifrån, både svenska och utländska, på ett sätt som aldrig gjorts tidigare i JH. Det ledde till att placeringarna förbättrades, men med en minoritet av startspelarna från distriktet. Toppen nåddes under ÖDFF:s tre sista år, då man placerade sig som nr 20, 22 och 25 i Sverige. Sedan 1983 har Ope vid tre tillfällen haft en bättre placering än ÖDFF:s bästa, nämligen 1984 och -85 då man spelade i en av de två högsta serierna i Sverige, med en 17:e plats, samt säsongen 1993 med en 19:e plats, då man bara var ett par poäng från att nå Allsvenskan.

2015 blev alltså ÖDFF 8:a i Elitettan, men föll ner ett par platser året därpå för att falla ur serien 2017. ÖDFF satsning sina tre sista säsonger krävde uppenbart så mycket arbete från de styrande att orken inte räckte till för en fortsättning. Jag tror att det då också var på gång med nya krav för kontrakt med spelare utifrån, vilket skulle kräva en ännu större ekonomisk insats.

Vad hände sen?

Att det sedan blev närmast en kollaps för den Jämtländska damfotbollen när ÖDFF lades ner var inte så konstigt. Det var bara några enstaka spelare från ÖDFF:s trupp som fortsatta att spela i Jämtland/Härjedalen och luften hade gått ur KD bara ett par år innan. Som kuriosa kan jag nämna startelvan de två sista ÖDFF-matcherna; Hillmo, Hedqvist, Ehn, Nimani, Stiever, Lagerström, Mc Farlane, Steiner, Rexhi, Syme och Kurtz. Inte många som hade sitt ursprung inom JH-distriktet. Det var väl de tre förstnämnda.

KD hade som bäst varit 44:a och Frösön 46:a under deras perioder av satsning, vilket som andralag var bättre än fem av ÖDFF:s säsonger som bästalag. Dock hade IFK Östersund precis börjat att satsa hårdare på damfotbollen under ÖDFF:s sista säsonger, och de blev också de som kunde dra lite nytta av ÖDFF:s nedläggning.

ÖDFF hade alltså bl a placeringarna 64 och 73 under sina första år. De sämsta placeringarna för IFK Östersund under de första åren efter ÖDFF:s nedläggning var något sämre, nämligen 69 och 75. ÖDFF (Ope/Frösön) var en elitsatsning när de startade upp, medan IFK Östersund spelade i stort sett vidare med en något påfylld trupp, så det anmärkningsvärda är att skillnaderna inte var större.

Nu har dock åter en positiv utveckling skett resultatmässigt, även om även IFK Östersunds satsning kanske mattats av något. IFK:s bästa placering efter ÖDFF:s nedläggning har varit nr 35 säsongen 2022. Under ÖDFF:s 16 år var man bättre än så sina fyra sista år, med den starkt internationella satsningen, samt år 2010. Därför bör man kanske betrakta just ÖDFF:s fyra sista år mer som en positiv parantes i den moderna JH-damfotbollens era. Frågan är om det finns ekonomi för en likadan satsning i framtiden inom distriktet. Men jag hoppas det.

Åter till framtiden

Jag tror dock fortsatt på utvecklingen, men naturligtvis krävs det, som tidigare nämnts, oerhört mycket mer ekonomiskt idag för att nå t ex Elitettan. Det innebär resor över hela Sverige och med en majoritet lag i Götaland, och lagen i Elitettan behöver då självklart en rejäl uppbackning ekonomiskt från sponsorer för att ha en chans att driva verksamheten. Det blir också allt fler av Sveriges stora föreningar som sakta tar över damfotbollens toppskikt. Malmö FF kliver in som en av favoriterna i årets Elitetta efter att i stort sett vunnit alla matcher från div 5 till div 1, sedan laget nybildades. Hammarby tog guldet 2023. Häcken, Norrköping, Djurgården, BP och AIK spelar också i Allsvenskan 2024. IFK Göteborg, Elfsborg, Helsingborg, Halmstads BK, Värnamo m fl är på väg uppåt. Västerås SK är kvar i div 2, medan Kalmar FF och Mjällby är de två herrallsvenska lag som helt saknar damlag.

Jag anser att det sker en positiv utveckling av spelare på flera håll i Jämtland/Härjedalen, och särskilt där en viss stabilitet råder. IFK Östersund ligger främst till idag, Ope har något intressant på gång, Brunflo presterar bra och Frösön är tillbaka på allvar. ÖFK gör ett försök i tvåan detta år. Sveg gjorde för några år sedan en riktigt bra säsong i div 2, och Järpen gjorde ett positivt försök 2023. KD är tillbaka i seriespel. Dessutom lever fotbollen i t ex Vemdalen, Offerdal, Ragunda och Strömsund år efter år.

Till sist vill jag åter framhålla att jag anser att alla föreningar ska ta sina beslut efter sina ambitioner, resurser och andra förutsättningar. Samarbete ska ske mellan parter som litar på varandra, har förmåga att sätta sig in i andra parters situation och som ger alla parter fördelar. Eventuellt stöd från andra kan man bara förtjäna genom sitt eget sätt att agera. Jag tror att press på föreningar att rätta in sig i någon form av led alltid riskerar att ge negativt resultat. Och det anser jag är viktigt för ÖFK att tänka på vad gäller framtiden för sin eventuella damsatsning. ÖFK:s framgångar på herrsidan startade egentligen samtidigt som man slutade att prata om stöd från övriga föreningar i Jämtland, och istället helt koncentrerade sig på att den egna verksamheten skulle bli så bra som möjligt.