I dag har vi, och tränarna förmånen att få se alla spelare i matchsituation, när ÖFK möter Umeå FC på Jämtkraft Arena i bra fotbollsväder.
Det som kommer att bli intressant är, och något som vi hoppas på, är att ÖFK har förmågan att skapa många målchanser med mål som följd
Det är en förutsättning för att man ska vinna matcher.
Det är en ung startelva idag:
Startelva: Melker Uppenberg, Abodi Qasem, Sunday Anyanwu, Hugo Azzi, Michael Oluwayemi, Emil Özkan, Elliot Caarls, Curtis Edwards, Luka Bozickovic, Eseg Yossief, Abel Stensrud
Ersättare: Joar Brandt, Molls Donald, Edgar Navassardian, Ali Suljic, Dennis Widgren, Daniel Miljanovic, Yannick Adjoumani, Simon Marklund, Mario Palomino Delgado
Matchen börjar
Det blev ingen match som det gnistrade om och det kanske inte var väntat. Det var ju trots allt en träningsmatch och ÖFK startade med ett lag där nästan ingen hade spelat tillsammans tidigare. Det var en match då de spelare som inte spelat så mycket skulle visa upp sig. Tog någon chansen?
Visst kan några vara nöjda med sin insats.
Elliot Caarls som mittback uppträdde säker under hela matchen.
Genast vid matchstart kunde vi konstatera att Umeå inte var ett lag som satsade bara på försvar utan var ett lag som ville framåt.
Det tog ett tag innan lagen fick till något ordnat spel och innan man kunde se någon karaktär på matchen.
Allt eftersom fick ÖFK något bättre grepp om matchen och därmed kunde man skapa en hel del målchanser där främst Özkan, Edwards och Stensrud vara inblandade med skott.
Närmast mål var nog Özkan, men Umeås målvakt gick ut och täckte föredömligt.
Den store dirigenten var Curtis Edvards i första halvlek. Han jobbade hårt och slog öppna passningar både korta långa, men det var ändå svårt för ÖFK att få till några fina chanser. Antingen blev skotten blockerade eller så saknades den sista målgivande sparken. Visst hade ÖFK lägen, men den rätta viljan att skjuta fanns inte riktigt. Man vill hellre passa en gång för mycket.
I första halvlek var det ÖFK som styrde och ställde och var därmed det bättre laget, men visst hade vi velat se något mål av ÖFK.
Det blev en målsnål men inte chanssnål halvlek.
En mycket kort sammanfattning är att ÖFK måste lära sig skjuta och sätta sina chanser.
I andra halvlek skedde en hel det byten.
Redan i halvtid byttes Michael Oluwayemi ut och in kom Molls Donald. Donald behöver mera speltid så kan det lossna för honom. Han har talang.
I 60:e minuten gick Stensrud ut och Delgado in. I 79:e Marklund in och Luka ut.
I andra halvlek avtog ÖFK:s speldominans och Umeå kunde sticka upp och de var mera alerta i närkamper och ville mera. De skapade en del farliga chanser i slutet av matchen.
Umeå hade även en boll inne i mål men bortdömdes eftersom bollen ansågs ha varit utanför kortlinjen. Kort efter i I 84:e minuten satte Umeå punkt för matchen med mål efter onödigt slarv i ÖFK:s försvar.
Bästa chansen för ÖFK i andra halvlek hade Delgado med en nick på nära håll, men målvakten klarade. Annars var chanserna alltför lätträknade.
Umeå hade faktiskt flera chanser än ÖFK i andra halvlek.
När domaren blåste av matchen kändes det lite snopet och visst blev man en aning besviken med en förlust och att ÖFK inte kunde göra något mål.
Efter matchen hade jag förmånen och nöjet att träffa Umeås tränare Niclas Widjeskog. Tiden går och det var 25 år sen han spelade i ÖFK.
Det blev ett känslofyllt möte. Niclas är en person som man helt enkelt gillar.
Niclas var nöjd med matchen.
Han ansåg att matchen hade kunnat sluta hur som helst, men han tyckte att Umeå var bättre än ÖFK i andra halvlek så segern var inte oförtjänt
Niclas har två söner som spelar i Varberg och en son som spelar i högsta divisionen i Finland. Visst kan vi kalla det fotbollsfamilj? |