Gemenskapens krafter är urstarka och fotboll för mig handlar mycket om gemenskap! Gemenskapen börjar redan i bilen på väg till träning, i omklädningrum före och efter träning. Gemenskapen är närvarande i de flesta träningsmoment där summan av flera moment utfört av flera olika personer blir reslutatet, flera personers gemensamma ansträngningar möts och det är det magiska i trollformeln.

Gemenskapen är ofta det som fotbollsspelare som lägger av anger som den största förlusten, det är vad man saknar mest. Många spelar fotboll för gemenskapens skull och jag tror att känslan av att åter tillhöra denna fantastiska gemenskap för många är en stark drivkraft till att fortsätta engagera sig efter att tiden som aktiv fotbollsspelare passerat. Handen på hjärtat så är jag en av dem, jag har väldigt svårt att släppa fotbollsgemenskapen och har ersatt min aktiva karriär med flera uppdrag där jag på ett eller annat sätt får stanna kvar i fotbollsvärlden.

Fotbolls gemenskapen är fantastisk och står öppen för alla - eller?
Får alla delta i gemenskapen? Vill alla delta i gemenskapen? De flesta lag jag ha spelat i har haft personer som på tydliga eller mer subtila sätt står utanför gruppen. Alla typer av grupper har svaga och starka individer, men det är inte den skillnaden jag menar här. Jag menar de personer som sällan står med i ringen och jonkar innan träning, de som ingen förstår varför tränaren låter spela, de som helt sonika sköter sitt, kommer på lagfesten för att man borde men går hem före 11, de som tycker att löpning utan boll är roligt! Vems ansvar är det att få dem i gemenskapen? Får var och en ta sitt eget ansvar? Är det tränarens ansvar att se och agera? Måste alla vara med då, det finns ju dem som inte verkar vara så intresserade av deltagande i gemenskap?

Jag vill sticka ut hakan och till och med påstå att gemenskapen är så pass beroendeframkallande att den ibland hindrar personlig utveckling. Man stannar för att det är tryggt, man blir ett med gemenskapen, den blir ibland viktigare än vem man är eller varför man väljer att ingå i den. Vem är man utan gemenskapen? Den har fått mig att träna när jag borde vilat, eller i alla fall varit frisk. Det är lätt att den fantastiska gemenskapen blir fruktansvärd.

Naturligtvis ska jag inte avsluta med att gemenskap är fruktansvärt, den är vad den är, men hur man förhåller sig till den kan ibland bli osunt. Detta tycker jag bör uppmärksammas, inte minst för att man ska kunna vända en fruktansvärd tid till en fantastisk, eller behålla fantastisk.

Gemenskapens krafter är urstarka och fotboll för mig handlar mycket om gemenskap!