Vad hände med ÖFK efter det att Graham Potter, Read, Hamberg och Kyle slutade i ÖFK? Det finns säkert olika uppfattningar om det. Jag tänker presentera min.

Vi hade från Graham Potter- epoken fått lära oss hans nytänkande inom fotbollen. Han hade ofta en annan lösning än vad andra mera etablerade tränare i allsvenskan hade. Han skapade sin egen variant. Han blev mästartränaren i Sverige. Många såg upp till honom och han blev vald till årets bästa tränare i allsvenskan. Han byggde upp sitt lag enligt egna principer och sågs som en föregångsman. Andra tränare börjad ta efter Potters syn på fotboll. Det var då det.

Vad var det då för tankar om fotboll som Graham Potter hade?

Han byggde upp sitt lag främst med tekniska mittfältare som var passningssäkra och skickliga på att hålla bollen inom egna laget, under devisen" att om vi själva har bollen så kan inte motståndarna göra något mål". Det var absolut det viktigaste för honom. Han hade ofta mellan 15-17 mittfältare i sin trupp. Helst ville han därutöver ha två snabba kantspelare som kunde dra en motståndare. Ofta spelade han med en trebackslinje med två wingbackar.

Alla spelare skulle ha förmågan att skifta positioner och även spela på andra platser om så behövdes och alla skulle kunna göra mål. De skulle vara beredda på att spelsystemet kunde ändras till ett nytt under matchens gång. Det var beroende på matchutvecklingen.

Potter satsade på ett långt gången possessionfotboll med stor offensiv prägel där målvakten var inblandad. Den offensiva satsningen gjorde att man i vissa situationer blev sårbar för snabba kontringar. Potter var rädd för det, men minskade risken för att detta skulle inträffa. Det gjorde han genom att använda sig av ofta korta hörnor. Frisparkarna lyftes sällan mot mål, som bruklig är, utan det blev bara ett sätt att sätta igång bollen. Ändå var det viktigt att ÖFK alltid skulle spela sig ur svåra situationer och inte slå iväg bollen panikbetonat.

ÖFK hade under en period kanske allsvenskans bästa mittfält. Det blev ÖFK:s stora styrka. ÖFK dominerade ofta mittfältet och vann nästan alltid bollinnehavet.

Framgångarna växte. Många lag blev överraskades att Potters fotboll. Någon jämförde ÖFK:s sätt att spela med Barcelonas. ÖFK hyllades både i Sverige och i utlandet. Det tog tid men så småningom anpassade sig motståndarna till Potters spelsätt och ÖFK fick svårare att överraska. Motståndarna lät ÖFK ha bollen i sin ägo och lät dem passa i sidled utan att ingripa. Slutomdömet för Potter var ändå mycket gott. Han hade skapt något nytt inom fotbollen i Sverige.

Hur blev det när Potter slutade i ÖFK?

Jo, alla i ÖFK var eniga om att man skulle fortsätta på Potters framgångsrika sätt att spela fotboll. men det blev inte riktigt så.

Varför blev det inte så?

Ian Burchnall var en hyvens kille värd all respekt och en man som man inte kunde undgå att gilla. Tränarbytet var ändå motiverat. Burchnall var tränare under den mest turbulenta tiden i ÖFK:s historia och ekonomin var inte bra.

Burchnall klarade trots detta sin uppgift att hålla ÖFK kvar i allsvenskan. Det var det viktigaste, men i det avseendet att värva följde han inte Potters filosofi. Han satsade i första hand av olika anledningar inte på ett starkt mittfält Truppen som han skapade byggdes inte upp med spelare som alla hade förmågan att spela possessionfotboll som avsikten var. Antalet spelare på mittfältet i truppen begränsades. Trots det ville Burchnall spela den fotboll som Potter praktiserat, men han hade inte alltid spelare för det. Det var en omöjlig ekvation.

I dag är kanske possessionfotboll svårare att tillämpa eftersom många lag satsar på en högintensiv press över hela planen.

Burchnall hade heller inte de ekonomiska ramarna för dyra värvningar och att han hade heller inte någon som var värvningsansvarig som Potter hade. Det var viktigt för Potter. Med stor precision värvade han spelare som passade in i ÖFK. Kyle var Potters högra hand i värvningsfrågor. Han hade fin känsla.

ÖFK anställde så småningom istället en kostsam och säkert skicklig engelsman som hade titeln teknisk direktör som ansvarig för varningarna. Han höll på att, enligt uppgift, knäcka ÖFK:s ekonomi. Han kände inte till svenska spelare, men väl de Engelska. Han hade säkert ambitioner att förstärka ÖFK:s mittfält, men lyckades inte med det. Värvningen av Morrison hade kunnat bli en fullträff, men blev inte det. Burchnall hade antagligen bara att acceptera de spelare som han tog fram.

När han slutade blev Brian Wake värvningsansvarig. Det var nog inte den bästa lösningen.

Hur blir det med ÖFK in i framtiden?

Vilken fotboll vill man spela? Hur det än blir måste man, när det finns möjlighet, skaffa sig de spelare som är anpassade till det spelsätt man tänker använda. Det har tråkigt nog blivit omöjligt tack vare värvningsförbudet. Nu får Amir Azrafshan anpassa sig till ett spelsystem efter de spelare han har idag. Det är ett måste och det enda gångbara för närvarande, men det bör inte vara några problem med det. Det kan dock ta lite tid att anpassa sig.

Det finns så många bra spelare i ÖFK att det inte ska vara några problem att lyckas bra.

Amir hann före stoppet utöka truppen med två unga mittfältare frän Djursholm och en forward/mittfältare från Västerås. Nikolaus Dosis har redan visat klass. Han är en passningssäker mittfältare med spelförståelse. Med tiden blir han tuffare med bättre defensiv. Amir har som ambition att försöka göra ÖFK spetsigare med något rakare spel men vill ändå inte glömma bollinnehavet.

Amir Azrafshan har fullt förtroende. Han kommer efter att ha fått laborera och tänka över, att hitta ett sätta att spela som passar bra in för spelarna i ÖFK och för laget byggt på den samhörighet och den starka gemensamma vilja som Amir har skapat i ÖFK. Han har ett ungt och utvecklingsbart lag till förfogande som är lätt att forma.

Nu ser vi med optimism fram emot säsongen

Nykomlingarna

Lite på modet i allsvenskan har det blivit att spela med det ganska enkla spelsystemet med ett starkt försvar och snabba omställningar. Det var ett liknande system som Amir användes sig av i vinstmatcherna tidigare i år.

De framgångsrika nykomlingarna Varberg och Mjällby har spelat så i år med snabba forwards och en målskytt längst fram. Moses Ogbu 14 mål för Mjällby och Astrit Seimani 15 mål i Varberg. AIK gick tillbaka till detta system efter att man förlorat nästan alla matcher sedan Norling gick över till ett annat och mera offensivt sätt att spela. Norling fick sparken och ersattes av Bartosz Grzelaks försvarsinriktade fotboll.