I går tränade ÖFK inför matchen mot Brommapojkarna på lördag. Fotbollz.se hade som vanligt sina observatörer på plats. ÖFK tränade anfallsfotboll. Magnus Powell var aktiv, som han ofta brukar vara. Han avbröt träningen informerade och gjorde omstart.

Vi vet om, att ÖFK har tränat under en lång tid utan att framgångarna infunnit sig. Visst har vi kunnat se att det skett vissa förbättringar, men segrarna har inte infunnit sig.

ÖFK har befunnit sig i en mycket tung period, då har det varit svårt att hitta några riktiga glädjeämnen både hos spelare och fans. Det har varit mörkt och tvivlarna har börjat ge sig till känna. Vi trogna, som stöttat laget, har blivit färre.

Grabbarna och tränarna har slitit och åter slitit många gånger i svepande nordanvind och regn, med föresatsen i sinnet att träningen ska ge resultat, och att de så småningom kommer att ske en vändning. Motigheterna har ibland varit överväldiga, ja nästan oöverstigliga. Man har vänt på alla stenar, funderat, planlagt och ändat på trängarna. Ja, man har provat allt.

Trots allt har denna jobbiga tid absolut inte varit bortkastad. Tvärtom har det varit en betydelsfull tid. Det är i motgångens stund man utvecklas mest som individ. Sammanhållningen har stärks och vikänslan har infunnit sig. Man har gått till jobbet (träningen), kanske ibland ganska mycket modstulen och utan riktig tillförsikt för framtiden, men ändå har det funnits en strimma hopp att bära med sig. Det är då när det var som svårast man skall visa, att ÖFK:s slogan "vi ger oss aldrig" ska omsättas till verklighet.

Det är inte när framgången är som störst, när allt flyter på som utvecklingen sker. Då är det sällan man stannar upp och funderar. Nej, det är när motgången är som störst. Det är då man härdas. Man växer som människa. Det gäller lika mycket i verkliga livet som på en fotbollsträning och på matcher.

I dag när man besöker en träning, ser kanske den ovana besökaren inte någon stor skillnad på de träningarna nu när framgångarna börjar komma jämfört hur det var som tyngst. Den vane och iakttagande besökaren ser, att det skett en klar förändring, även om träningarna är i stort sett består av samma övningar.

Det märker man på grabbarnas sätt att vara och på deras uppträdande på plan. Genom den tunga perioden har man byggt upp sig själv på flera sätt och då speciellt den mentala biten. Man har blivit starkare.

Nu ser man, att de är lättare för spelarna att gå till jobbet (träningen). Det finns en inneboende glädje över att framgångarna börjat komma som gör, att man kanske lite omedvetet lägger på ett kol extra, är lite tuffare i närkamperna och springer lite längre än tidigare.

En person som följt ÖFK på när håll i framgång och motgång, berättade för mig i går, att det är en annat uppträdande hos spelarna idag, än när han kollade på träningen under den tunga perioden. Det är gladare uppsyn på spelarna, man tampas mera med varandra, man är mera högröstad och man skämtar mera. Konkurrensen ökar och alla vill visa att man är en spelare för startelvan.

Det är så det ska vara.

ÖFK- slogan "vi ger oss aldrig" har översatts till verklighet ännu en gång.

Nu är det lättare för spelarna att gå till jobbet.