Thord-Eric Nilsson skrev nyligen i en krönika, att det som hände efter vinstmatchen mot Dalkurd påminde en aning av känslan vi hade när ÖFK vann över PAOK på Jämtkraft Arena.

Thord-Erik lade märke till att efter matchens slut stannade stora delar av publiken kvar stående på läktarna och under en lång stund applåderade spelarnas prestation när det gick av plan.

Jag har funderat lite över det.

En del av publiken var så begeistrade, att man till och med ville stanna kvar ännu längre för att få glädjas med sina nya favoriter och med de spelare som stannat kvar i ÖFK.

Vi har fått nya namn och ansikten att lära oss. Vi håller på att lära deras oss deras egenskaper på plan och känna igen dem som person. Det är spännande.

Visst gav vinsten på Jämtkraft Arena över Dalkurd en känsla som gick rakt in i ÖFK- hjärtat, efter alla trista förluster vi fick uppleva i fjol. Vi blev förvissade övar att ÖFK kan vinna matcher. Samtidigt vet vi att det är flera nyhitkomna spelare i det nya ÖFK och de kvarvarande spelarna som ska göra det med oss. Vi hoppas kunna få fira framgångarna med er.

Det är en härlig mix av nya och gamla spelare. De har en bra sammanhållning, alla trivs med varandra och har samma mål i sikte. Det är mycket viktigt.

Kravet är att dagens spelare i ÖFK vill bo i Östersund och att de vill helhjärtat strida för ÖFK:s klubbmärke. Powell har valt spelare som har den viktiga inställningen och det ruckar han inte på. En nog så betydelsefull detalj!

En ny tid är inne som vi ska ta vara på och glädjas åt. ÖFK håller på att bygga för framtiden! Det är spännande.

Vi som satt på läktarna mot Dalkurd uppskattar och sätter värde på att vi fortfarande kan få se elitfotboll i form av Superettan i Östersund. Vilka norrlandsorter och städer får uppleva det? Därmed inte sagt att vi har drömmar om framtiden. Det kittlar fortfarande. Så är fotbollen. Alla vill vi uppåt.

Vi som sitter på läktarna nu känner gemenskap med varandra. Vi tillhör den skara som tror på ÖFK. Därmed inte sagt att det finns många supportrar som inte var på matchen som har samma uppfattning och inställning.

Många av oss har varit med redan från början och ”trott på det här” och som genom åren sett ÖFK vingla till och varit nära att falla, men som rest sig och kommit starkare tillbaka. Vi vet att ÖFK ger sig aldrig!

Vi skulle alla kunna ta varandra i hand, känna gemenskapen och vid nästa hemmamatch från läktarna högljutt utbrista: ”Vi tror på det här!