Jag trodde det inte. Men ÖFK-tränaren Kiarash Livani hade verkligen en plan B!

Med ett försvarsspel som såg helt annorlunda ut jämfört med den hönsgård som presenterats i vårens träningsmatcher, mindre hasard i de egna uppspelen och en arbetsinsats utöver det vanliga bärgades tre ytterst viktiga poäng i seriepremiären i Trelleborg, 1-0 där veteranen Jamie Hopcutt blev matchhjälte när han på övertid placerade en straff bakom hemmamålvakten Andreas Beck Larsen.

Det var precis den start som ÖFK, ja, hela stan, såväl behövde.

***

Försäsongen har varit bedrövlig, det har alla med minsta kunskap om den här sporten kunnat konstatera; fipplande målvakter, förlorade bollar på mitten som lett till enkla baklängesmål, en offensiv som bara funnits på papper och förluster som staplats på hög.

Nästan allt det där var som bortblåst när det blev skarpt läge. Att anfallsspelet inte var mycket att skriva hem om (det är det sällan när man rapporterar från Vångavallen, inte minst när vi bara är i slutet av mars och gräsmattan är upptrampad redan efter tre minuter) ger mig inga sömnlösa nätter.

Men resten. En sexa på den sexgradiga betygsskalan!

Satan så det jobbades på samtliga positioner.

Låt vara att flera av spelarna sprang på fotknölarna i slutet av matchen. Men där fanns i alla fall tillräckligt med kraft för att hålla ett forcerande hemmalag stången - samtidigt som man i sista tilläggsminuten orkade med en omställning som gav straff, mål och en start på seriespelet som vi bara kunde drömma om.

Det här var verkligen en laginsats som blev belönad.

***

Jag har inte gillat det jag sett i träningsmatcherna, jag skrev om det tidigare i veckan (och blev kallad gnällgubbe...). Jag tycker inte om att målvakter med kvist i fötterna ska sköta uppspelen (jag ser det alldeles för ofta numera och på alla nivåer), det leder alldeles för ofta till elände. Jag blir frustrerad när bollar tappas på mitten och det inte finns något som helst skydd framför backlinjen, likaså när organisationen spricker i den höga pressen (det är ett svårt spel som kräver mycket av spelarna).

Det är så jag sett ÖFK de här månaderna under ledning av Kiarash Livani.

På söndagseftermiddagen var det ett helt annat ÖFK, Livani hade alldeles uppenbart stuvat om i sin matchplan; målvakten Frank Stople tog oftare än tidigare det säkra före det osäkra och skötte sig i stort sett klanderfritt även om jag, det ska erkännas, höll andan vid några tillfällen. Men håller man nollan så håller man nollan - det är sedan gammalt.

Framför Stople var det ett väl sammanhållit lag som inte bjöd hemmalaget på några gratismillimetrar, det fanns alltid en kamrat beredd att täcka upp där luckor uppstod. Att det stundtals såg ut som en parkerad buss vid strafflinjen var inget som störde mig i den här matchen. Christian Enemark var en fin förstärkning på högersidan i backlinjen (imponerande stabil i första ronden, mattades något efter paus), lagkaptenen Ali Suljic hade tagit på sig tävlingskostymen och var, som väntat, en helt annan spelare jämfört med träningsmatcherna, Philip Bonde växte ju längre matchen framskred och gav dessutom nye Theodor Johansson (ersatte en frånvarande Yannick Adjoumani) värdefullt stöd ute till vänster.

På mitten sprangs det som galningar, framförallt var man beredd att ta det så viktiga hemjobbet; Adrian Edqvist och Nebiyou Perry skalade upp och ned på sina respektive kanter medan Albin Sporrong, Ahmed Bonnah och Simon Marklund stred i mitten. De var alla framgångsrika i försvarsjobbet, mindre i offensiven där James Kirby blev lite av en kringskuren kung. Men Kirby bidrog fint i defensiven och syntes flera gånger hårt kämpande i det egna straffområdet. Här var det verkligen en för alla, alla för en.

Det gav också välförtjänt utdelning, den här typen av segrar är oftast dom roligaste...

***

Kul också att de byten som gjordes (eller rättare sagt, tvingades göra när mjölksyran slog till) gav effekt; Kalipha Jawla och Ziad Ghanoum var inblandad i förspelet till straffen, Jamie Hopcutt blev matchvinnare och Erick Brendon bidrog till ett lugn i bollhållningen när ÖFK sviktade som mest i slutskedet.

***

Matchens, och även säsongens överraskning; utan tvekan Ahmed Bonnah. Jag dömde ut honom efter förra säsongen. Jag såg hans verktygslåda men han fick ju inte ihop delarna, inte på något sätt och sågade honom i höjd med fotknölarna.

Bonnah ser ut som en helt ny spelare, det ska villigt erkännas. Men om det är i den här rollen han ska verka är jag inte helt övertygad om, han är förmodligen ännu bättre med en lite högre utgångsposition.

***

På lördag väntar nytt Skånemostånd, Landskrona Bois kommer till Jämtkraft arena.

Helt nya förutsättningar - och ett annat ÖFK-spel?