.

Det var då för väl att ÖFK fick avsluta den första halvan av serien med en 2-0-seger mor ärkerivalen Gif Sundsvall och gå till sommarvila på en (just nu) stabil femteplats i tabellen.

Det är man värd efter en vår som i tio omgångar såg överraskande (med tanke på förutsättningarna) stabil ut. En seg och temposvag avslutning (Nordic United 1-1, Ljungskile 1-1, Norrköping 0-2 och en såsig första halva i eftermiddag i Sundsvall) sådde dock tvivel men där två avlossade missiler (Curtis Edwards och Simon Marklund) ger såväl arbetsro som hopp om en trevlig höst!

Jag tror fortfarande att det här kan bli riktigt bra men då finns saker som måste åtgärdas.

Framförallt; för att den här ÖFK-upplagan ska nå framgång måste farten hållas uppe i både boll och löpning. Ett temposvagt ÖFK, som i de senaste veckornas insatser, är ett lag som riskerar att få kriga för sin överlevnad.

Svårare än så är det inte!

***

Första halvlek; ett ÖFK utan fart och utan idéer mot ett Sundsvall som var lika tandlöst som man varit hela våren. 0-0 och bara trist.

Andra halvlek; ÖFK trycker ner gaspedalen några hack redan från start och då hemmalaget fortfarande är lika tandlöst så blir det genast mycket roligare (och lugnare...).

Full kontroll på matchbilden och därtill två kastade granater som avgjorde matchen;

# 55:e min, 1-0: Curtis Edwards med sträckt högervrist från 18 meter skickar en retur rakt upp i hemmamålvakten Jonas Olssons högra kryss. Årets smocka!

# 70:e min, 2-0: Simon Marklund driver fram bollen över Sundsvalls planhalva, laddar högern från 25 meter, får bra träff och via en hemmaförsvarare seglar bollen över Jonas Olsson.

Resten var bara en formalitet även om ÖFK, i samband med tre snabba byten, tappade orienteringen sista kvarten men fortfarande var närmare 3-0 (Amir Begic sköt mot krysset men Jonas Olsson räddade snyggt) än hemmalaget en reducering.

***

Jag har vid några tillfällen under våren berättat om ÖFK:s styrka som gett såväl bra spel (uppskattat av väldigt många) som mål och poäng, inte minst på hemmaplan - det väloljade passningsspelet.

Men det förutsätter att bollen så ofta som möjligt passerar Curtis Edwards och Simon Marklund. Det är så linjer bryts, ytor öppnas och mål görs.

De senaste veckorna har firma Edwards&Marklund fått betydligt färre bollar att jobba med, väldigt många har istället haft Emil Özkan som uppspelspunkt.

Och då blir resultatet ett annat, det händer inte så mycket. Özkan har en fin verktygslåda men han är bara i början av sin karriär och är, än så länge på den här nivån, bara en kompletteringsspelare.

Här måste rollfördelningen vara glasklar. Dirigentpinnen ska hållas av Edwards och Marklund, den som har en annan åsikt kan kolla igenom lördagsmatchen en gång till där hemmalaget blåstes av banan efter pausvilan sedan duon sågat upp den parkerade bussen!

***

När nu Ali Suljic lämnat för nya äventyr i Norge så är det väl klart att trebackslinjen kommer att bestå av Sunday Anyanwu, Abdoi Qasem och Dennis Widgren. Jag tycker för övrigt att placeringen av Sunday, som i mina ögon är ett av vårens utropstecken, på avbytarbänken i några matchen var helt ogrundad!

***

Andra som presterat mer än förväntat är Amir Begic och Abdoi Qasem. Bra nästan varje gång!

***

Forwardsproblemet kan vara löst när serien startar om efter sommarlovet. Jag skriver kan; Jabir Alis återkomst är ingen given succé. Jag var tveksam förra gången men efter fem mål på elva matcher fick jag ge mig. Men jag förutsätter givetvis att han kommer i bättre skick den här gången, senast var det nästan skämmigt.

Men å andra sidan; vad är alternativet med den forwardsbesättning ÖFK har just nu? Stensrud, Navassardian och Delgado har lämnat planen utan nätkänning i 13 av 14 matcher. Brrrrr, iskallt!

***

Jag har under våren varit lite nyfiken på hur Hugo Azzi skulle fungera i wingbacks-rollen ute till vänster. Det är jag inte längre. Fransmannen hade ingen aning om vad han skulle göra när han nu fick chansen mot Sundsvall.

***

Inte heller på högersidan fungerar det något vidare och det är ju ett problem eftersom där lirar tränarens son och han spelar varje match oavsett prestation. Daniel Miljanovic är en grovjobbare men saknar, så här långt i varje fall, spets i sina offensiva aktioner. Och vid fler än ett tillfälle (senast mot Norrköping) har hamnat nedanför backlinjen och upphävt offsiden. Här måste det finnas läge att pröva andra lösningar!

***

22 poäng på 14 matcher med häng på en kvalplats till Allsvenskan, det tror jag att vi alla som gillar ÖFK köper som mer än godkänt. Och lyckas tränaren Nemanja Miljanovic skruva på detaljerna kan det bli en rolig höst. 18 juli startar vi om, på hemmaplan mot Landskrona Bois.

Då stampar vi plattan i mattan redan från början, det är då som ÖFK är bäst!

***

Trevlig sommar!