Jag hade inte möjlighet att vara med på Östersunds FK:s bolagsstämma i går Men samtidigt var väl stämman inte så intressant. Bortsett från den bakgrund som gjort att man valt att ändra bolagets från publikt till privat aktiebolag. Därmed också slipper bolaget även ha en verkställande direktör.

I fem års tid har det för ÖFK varit en dans på slak lina. Både fotbollsmässigt och resultatmässigt. Först som ”strecklag” i Allsvenskan sedan som ettfrågetecken i Superettan.

Med tanke på att spelet varit bättre än tabellplaceringen i årets Superetta borde laget ha möjlighet att stanna kvar i serien, men platsen som Norrlandsetta, kan gå förlorad med tanke på att åtminstone Sandvikens IF ligger betydligt bättre till.

Superettana nivå är ändå ett snäpp över vad länet klarar av egen kraft. Då menar jag vad ett lag med i huvudsak egna spelare mäktar. Just nu ligger ju det bästa länslaget (med normala förstärkningar) IFK Östersund två divisioner lägre liksom ett annat länslag, Ytterhogdal (med samma minimala ergna länsinslag som ÖFK).

Kanske är nivån mitt emellan den normala för vårt distrikt, precis som den var innan Graham Potter tog över ÖFK och gick rakt igenom ettan, följd av två år i Superettan och sex år i Allsvenskan. Hela vägen med från måttliga till nästan obefintliga lokala inslag.

Skulle ÖFK satsningen spricka av tabellmässiga eller ekonomiska skäl är det väl att återgå till den gamla ordningen. Rent tabellmässigt finns det dock förhoppningar om en fortsättning.

Men när det gäller ekonomin har man nog åtskilliga gånger bara med nöd och näppe hållit sig kvar på linan. Aktieföräljning för ett medicinskt företag låter som ganska osäkert. Ett förväntat stort årsunderskott (fem milj ) låter bara som ett nytt kapitel i en tjock bok

Där skall man direkt klargöra att ÖFK, aldrig, bortsett från de två Europa-åren, aldrig varit någon lysande affär. Även två av de tre senaste åren före Allsvenskan hade underskott, dock långt från nuvarande nivå. Trots pengar från Driftaren och även märkliga sponsorpengar.

Sponsornivån första året i Superettan var trots haussen under väg uppåt och långtifrån samma konkurrens av hockeyn jämförbar med nuvarande. Det året (2014) 7,2 milj kr. Året innan 4,1 och tredje året i Superettan 9 milj kronor,

Två ”Europaår” 2017-2018 gjorde sedan de stora lyftet med sammanlagt c:a 140 miljoner över normalnivå. Pengar som snabbt försvann så att man 2019 efter en årsförlust på 53 miljoner var nere i kaptitalunderskott på 22 miljoner. Om man haft kvar mer pengar, kanske 15-20 miljoner extra och framförallt mindre kostym hade fortsättningen blivit enklare. Säkert inte lätt men inte med samma krav på att sälja ut de bästa spelarna för att klara ekonomin. Ett ekorrhjul.

Det är frustrerande att läsa hur den ena styrelsen efter den andra döms ut och betygsätts som nollor. Kanske inte så märkligt med tanke på var kritiken kommer ifrån. Däremot märkligt att en viss svans hyllar kritiken. I svansen finns inte direkt några professorer i fotboll, föreningskunskap eller ekonomi (möjligen egenutnämnda), men en del överraskande namn, som kanske borde sätta sig in mera i hur svårt arbete som ÖFK-styrelserna haft under ett halvt decennium.

Krönikan först införd i Thord-Eric Nilssons Facebook

Foto: Thord-Eric Nilsson