Debatten i forumet har gått het efter matchen mot Landskrona, då ÖFK spelade mycket under sin förmåga.

Det finns många åsikter om det, både de som är kritiska och de som inte är det.

Vi är väl eniga om att det är tränarens uppgift att till match ställa upp ett lag som är väl förberedda för en bra insats. Samtidigt är det spelarna som har ansvaret för att ha inhämtat vad tränaren har lärt ut och översätta det i praktiken.

Allt går ut på att vinna matcher, men det finns olika sätt på att göra det på. Tränaren Kiarash Livani har sitt sätt att spela. Det är ett spelsysem som tidigare aldrig använts i ÖFK.

Det man kan undra över är, att ÖFK var bättre i början av serien, då man låg på övre halva och nära övre kvalplats. Nu när halva serien har gått, och spelarna borde vara mer förtrogna med det nya spelsystemet, så ligger ÖFK nära det nedre kvalstrecket. Det är med andra ord svårförståeligt och motsägelsefullt.

Vi har gång på gång fått läsa om den tuffa träningen, och att ÖFK aldrig tränat i så hårt som nu, ja, till och med haft högre fart än vad allsvenska Djurgården har, men ÖFK har inte alltid kunnat översätta den höga farten och viljan till matchtillfället.

Det finns anledning att tro, att flera spelare kan vara övertränade och tack vare det inte orkar genomföra en hel match.

Överträning ger minskad prestation, koncentration, trötthet, minskat självförtroende och ökad skaderisk och muskeltrötthet.

Jag har följt fotboll i många årtionden, och aldrig hört att man ska öka träningsmängden under det aktiva matchperioden för de har man igen senare.

Man kan ställa frågan, när uppkommer effekten? Risken finns att den kommer för sent och att man åker ut Superettan och ner i div1 och då har man mindre nytta av den hårda träningen.

Jag följde Graham Potters träning nästan varje dag under flera år och lärde känna honom och hans sätt att träna.

Om man ska ha Graham Potter som ett riktmärke och föredöme, så tränade han inte hårt under spelsäsongen.

Han ägade sig mest åt att förbättra tekniken, passningsskickligheten och samspelet.

Jag ringde för några dagar sedan en spelare jag känner, som för några år sedan gick från en lägre division till ett allsvenskt lag.

Han berättade, att han var seg i benen i minst ett halvår innan det släppte och han kunde orka med det allsvenska träningstempot.

Av dagens spelare så kommer många från lägre divisioner och en del är unga. Det kan vara så att även de känner sig "sega" i benen?

En erfaren tränare som jag idag pratade, uttryckte sig så här - Om någon klarar 50kg i bänkpress kan man inte efter någon månads träning inte kräva att han ska klara 80. Det kan ta åratal av träning.

Jag instämmer i vad Per Lagerbäck skrev i sin senaste krönika i fotbollz.se att ÖFK måste få igen spelglädjen.

Lagerbäck: Livani har en hel del att bevisa, för hans allra viktigaste uppdrag just nu, enligt mig, är att skapa spelglädje i laget. Jag är inte helt säker på att det är hans starka sida. Jag är dock fortsatt hoppfull vad gäller kvalitén i truppen, men det gäller att få fram den även på plan.

ÖFK kan få igen spelglädjen om det kommer utvilade till match. Jag tror det är så enkelt.

Då får man gratis ny inspiration, kraft, självförtroende, positivt tänkande och vinnarskallen får ny näring.

Till slut, det gäller inte bara att springa.

Det viktigaste är att spela sig fram till målchanser och göra mål. Det gäller att vinna matcher. All träning måste utgå från det, men kanske gör man det om man springer mycket. Jag är osäker.

Träningen måste vara anpassad till nuet. Inte vad som kommer att hända längre fram.

Då kan det vara för sent.

Än finns hopp!

Jag har alltid trott på ÖFK och gör det även nu. Det står på ryggstödet på min tidigare sittplats på arenan. Jag har bytt sedan ifjol.