Om man bortser från spelnivån är det mycket som liknar situationen i landslaget: En tränare med det som måste vara senare års vanligaste taktik: dominans genom hög press. När det fungerar sprakar det och gnistrar. Det är fartfyllt och underhållande. När motståndaren läst på eller är för bra för att pressas tillbaka faller allt. Tränaren har ingen plan B. Sakta inser laget att de inte räcker till för att genomföra taktiken. Defensiven läcker som ett såll. Självförtroendet sviktar.
ÖFK : s styrelse har satt ner foten. Efter helgen kan landslaget tvingas göra samma sak. Om det hjälper är en annan sak.