För mig är årets nyckelord för ÖFK inställning, fart och kamp. Och det gäller i alla situationer. Offensivt som defensivt. Jag vet att många kommentarer här på Fotbollz fortfarande ser nostalgiskt på Potters tid, och ja givetvis, han var en fantastisk tränare. Men för mig var han främst en ledare för ett lag av individer, och som förmådde att utveckla deras självförtroende och därmed deras utveckling av vad de främst redan var bra på. Minst lika viktig var Macauley, som hittade de oslipade och/eller gömda pärlorna. Däremot var jag aldrig något stort fan av hans spelidé, som liknade en numer gammaldags possessionfotboll, som sällan var underhållande och som blev alltmer lättläst. Jag kallade det ibland för hästskofotboll, som spelades längs mittlinjen och fram mot hörnflaggorna och tillbaka, gång på gång. Tålamod när det är som tråkigast. Framgångarna kom främst via de spelare som vågade bryta mönstret, och modet var till väldigt stor del Potters förtjänst. Många av spelarna har fortsatt att utvecklas, men inte så många är klart bättre än de var under deras tid i ÖFK. ÖFK hade en fantastisk ledarstab för att hitta och utveckla spelare, och det räckte för att nå svensk elit, och när inställningen var på topp så räckte det mot ännu bättre motstånd. Om vi återgår till den numer föråldrade possessionfotbollen, som t ex Spanien har svårt att släppa, i förhållande till inställning, fart och kamp, så var det en fröjd att se EM-kvalmatchen Skottland- Spanien för några dagar sedan, där ett rappt och kämpande Skottland totalt blockerade de spanska försöken, som jag såg det, och skapade flest målchanser. Spaniens övertag i bollinnehav var 68-32, passningar 585- 149, medan Skottland hade 9- 8 i målchanser, och vann med 2- 0. Och inte är det särskilt underhållande att se över 500 passningar i sidled, och mot hörnflaggor och tillbaka under en match. Dock krävs det tio utespelare med ett starkt pannben och obruten kampanda för att lyckas blockera så spelskickliga spelare som Spanien förfogar över. Faller ett par spelare ur, så riskerar också försvarsspelet att fallera. Ett bevis på ett mindre sammanbrott beroende på att ha för få spelare som gör sitt defensiva jobb är det svenska landslaget de senaste två åren. Jag högaktade länge Janne Andersson för att han skapade en trygghet i det svenska spelet som bl a gav en kvartsfinal i VM 2018, och nedkämpande av svåra motståndare, inklusive Frankrike, Spanien och Italien på hemmaplan. Tyvärr tror jag att han föll för populismen i Svenska Fotbollförbundet och från annat inflytelsrikt håll. Han skulle satsa mer offensivt och tappade tryggheten. Resultaten därefter har inte alls sett bra ut, och särskilt inte mot mer spelskickliga lag. Och att ha tagit in Ibrahimovic igen visar inte på fingertoppkänsla vad gäller att ge trygghet i en trupp. Dit jag vill komma är att Powell måste skaka liv i inställningen hos ALLA spelare på plan, och inte låta eventuella andra kvalitéer vara argument för att ge spelare återkommande chanser. Dock får inte inställningen slå över, så att det blir ett antal gula och röda kort och fokus på andra saker än att göra sitt jobb så disciplinerat som möjligt. ÖFK har nu möjlighet att med inställning, fart och kamp, samt god teknik, speluppfattning och mod, utmana topplagen i Superettan och visa att alla experter faktiskt har gjort en grov felbedömning av laget inför säsongen 2023. Nu är det dags att bege oss till Jämtkraft Arena för att ge ÖFK allt stöd mot GAIS i förhoppningsvis härligt vårvinterväder. |