Katten sägs ha nio liv, ÖFK har ytterligare några!

Men visst trodde jag, och säkert många med mig, att det var såväl morsning som goodbye när Brages Adil Titi sköt 1-0 i matchens 85:e minut i ett läge där ÖFK hade gått på knäna i en stor del av den andra halvleken.

Men ett par byten, ett skott i stolpen av Mykola Musolitin, en hörna från höger av Simon Marklund och en volleyträff av Philip Bonde och masarnas ledning var kvitterad och ÖFK lever vidare, åtminstone ytterligare ett par veckor.

Jävlar, så spännande det var!

***

Nu väntar ett rafflande kvalspel för att rädda en plats i eliten och klubbens fortsatta existens. Lunds BK, tvåa i den södra division 1-serien, står för motståndet. Torsdag den 21 november i Skåne, tre dagar senare på Jämtkraft arena.

För två år sedan var ÖFK i samma läge, då med Falkenberg som motståndare. Då gick det bra sedan ÖFK avgjort på hemmaplan (2-0) efter oavgjort i första ronden.

Min analys; jag tror det blir tuffare den här gången. Inte för att jag har någon större koll på motståndet. Men ÖFK #2024 är sämre än #2022.

Lördagseftermiddagens möte med Brage var ytterligare en i raden av skitmatcher den här hösten!

***

Annars lovade inledningen efter sommarvilan gott, segrar mot Degerfors och Varberg fick oss och ÖFK att både segla och snegla mot den övre delen av tabellen, ja, vi såg att det fanns en möjlighet att haka på i striden bakom de allra bästa...

Men som alla nu vet, det var bara en chimär. Sanningen kom rasande snabbt ifatt oss; usla insatser i matcher som verkligen var av betydelse (Gif Sundsvall, Gefle, Oddevold...), lagkaptenen Aly Keita fick avsked på grått papper efter att ha avslöjats med ett vitt pulver och en väska med misstänkt svarta pengar, spelarna gjorde myteri mot tränaren Magnus Powell som drog till Färöarna, klubbledningen var helt vilse i den påföljande krishanteringen och konkursen hotade runt hörnet när Skatteverket ville ha sina tre miljoner...

Ja, ni förstår. ÖFK har haft det tufft i många år, faktiskt ända sedan Daniel Kindberg finkades en aprilmorgon 2018 har man befunnit sig i en storm av besvärligheter.

Men frågan är om inte de senaste månaderna har varit de värsta (jag har en känsla av att jag skrivit dom raderna några gånger tidigare...).

Nu räddades man, åtminstone tillfälligt, av gonggongen. Eller på papperet; i 89:e minuten av Philip Bondes volleyträff med högerfoten på en hörna slagen av Simon Marklund!

***

Jag har skrivit det några gånger i olika sammanhang den här säsongen. Årets ÖFK-upplaga håller bra klass när man använder sig av hög energi som i segermatcherna mot exempelvis Degerfors och Helsingborg.

Men bara då och alldeles för sällan.

Mestadels har det sett ut som i matchen mot Brage där det verkligen inte hände mycket. Första halvan var helt okej utan att det slog några gnistor om något av lagen, efter pausfikat somnade ÖFK in som man gjort så många andra halvlekar den här sommaren. Sakta men säkert hade Brage kopplat greppet om matchen utan att behöva anstränga sig och när 1-0 kom i matchens 85:e minut hade jag inga som helst förhoppningar om att ÖFK skulle kunna resa sig och vända på utvecklingen.

Med tanke på hur hösten sett ut, det var kört!

***

Men ett par snabba byten (Simon Kroon och Quimi Ordónez in - Nebiyou Perry och Henrik Norrby ut) gav ny energi; en hörna från vänster, ett skott i stolpens insida (Musolitin), en hörna från höger och så kvitteringsbollen 1-1 som fick nätet att stå som en strut.

Allt på två minuter samtidigt som Gefle säckade ihop i Sundsvall och spelar i division 1 nästa säsong!

***

Till sist; för ett par veckor sedan var jag helt övertygad om att det var Gif Sundsvall (då på en cementerad plats under nedflyttningsstrecket) som skulle få göra Skövde sällskap ner till ettan sedan man på ett högst osannolikt sätt lyckats schabbla bort en given trepoängare i hemmamötet med Örgryte. Se här; efter en dryg timmes spel tog Giffarna ledningen med 1-0 (i spel elva mot tio, ÖIS fick en man utvisad i 39:e minuten) och i 86:e minuten fick ÖIS ytterligare en spelare utvisad samtidigt som Giffarna tilldömdes en straff (som brändes...). Men med bara nio man på plan lyckades ÖIS fixa en kvittering i matchens sista spark (i sjunde övertidsminuten...). Att Giffarna reser sig efter den knocken, slår Sandviken borta med 2-1 och sedan klappar dit Gefle med 3-0 i en direkt avgörande match, är i sanning imponerande!

Fotnot: Mina betyg på samtliga ÖFK-spelare ska ni få efter kvalmatch #2 mot Lund!

Den första halvleken var förfärlig med några få undantag, den andra var förfärlig utan undantag!

Välkommen till Östersund, Thomas Gabrielsson. Men hur fan ska du få ordning på det här?

***

ÖFK spelade oavgjort, 0-0, och fick med sig en poäng från bortamötet mot Gefle. Men det var en sån usel fotbollsmatch att det inte borde ha utdelats några poäng, det är min bestämda uppfattning.

Ja, jag vet - det finns lag som ligger sämre till i tabellen när sex omgångar återstår att spela. Men frågan är om något har lika dålig form som ÖFK? Och svackan har varit långvarig, faktiskt ända sedan månadsskiftet juli/augusti och hemmasegrarna mot Degerfors och Varberg.

Därefter råder ett kompakt mörker om man undantar insatsen mot Helsingborg (1-0) för några veckor sedan med absoluta bottennapp den senaste veckan, (1-2 mot Sundsvall i onsdags och nu 0-0 i Gävle).

Var finns energin? Var finns idéerna? Var finns glädjen? Och hur står det till med dom tekniska färdigheterna, misstagen är ju så många och vi räknar in dem i match efter match.

Just nu ser jag bara ett gäng hängskallar (med några få undantag, det är verkligen inte många ögon som glöder) som precis samlats efter semesterveckorna över jul och nyår.

Hur kan ett lag dyka så djupt efter insatsen mot Helsingborg, slukade attacken mot Magnus Powell så mycket energi ur gruppen att man inte orkar prestera på planen? Eller är man så dåligt tränade att man inte pallar det tuffa spelschemat, tre matcher på tolv dagar? (Det sistnämnda vill jag verkligen inte tro på men alla stenar måste vändas medan det fortfarande finns tid)

Frågorna är många och måste ställas när vi nu ser det vi ser. Och dom måste ställas till spelargruppen när vi inte längre kan skylla på Magnus Powell!

***

Det är i det här läget som Thomas Gabrielsson landar i Östersund för att leda laget tillsammans med Fredrik Aasmund Eliassen. Jag hoppas att Gabrielsson kan blåsa ny energi i det här gänget men tror givetvis inte att han är någon mirakelman (var hittar man sådana?). CV:et är inget som imponerar i de här sammanhangen, han råkade bara vara tillgänglig, sportchefen Stefan Lundin hade koll på honom från tiden i Sandviken och dessutom hade han rätt licens.

Jag kan bara säga lycka till men kommer inte att lägga någon press på hans axlar (det vore ju bara löjligt) - nu är det spelarna som måste ta ansvar för hur det här dramat ska sluta!

***

Tisdagskvällens möte på Gavlevallen blev för övrigt en konstig match som aldrig tog sig efter den tidiga (4:e minuten) smällen mellan Ali Suljic och hemmalagets Jacob Hjelte, det var som att det aldrig blev någon rytm, bara ständiga avbrott. Visst är långa inkast ett vasst vapen men det tar ju en evinnerlig tid när en spelare (Gustav Friberg) ska springa kors och tvärs över banan och inte blir tempot högre när en av målvakterna (ÖFK:s) måste förbereda sig lika minutiöst som Stefan Holm gjorde på sin tid för att svinga sig över 2,35 för att sparka en boll till mittlinjen.

***

ÖFK var något bättre första 45, hade några chanser (Simon Marklund) men lyckades inte överlista Mathias Nilsson i hemmaburen. ÖFK-tränaren Eliassen tyckte i tv-intervjun i halvtidspausen att det fanns en hel del lovande tendenser i offensiven och nu skulle man bara skruva på några detaljer för att få utdelning.

Hmmm, i mina ögon måste norrmannen ha skruvat igen kranen för i andra halvlek hände verkligen inte mycket i offensiven. I händelserapporten på förbundets hemsida finns bara en offensiv notering, Philip Bonde på övertid.

***

Jag var tuff mot ÖFK:s isländske målvakt Adam Benediktsson efter Sundsvallsmatchen. Och den kritiken står jag för alla dar i veckan. Men den här kvällen var han bäst i ÖFK, höll nollan och den ende som får överbetyg även om han kom undan med blotta förskräckelsen när han försökte dribbla bort (helt huvudlöst) Anton Lundin i första halvlek. Men räddningen på Leo Englunds nick strax före pausfikat var magnifik, varken mer eller mindre!

***

När jag sent ikväll läser på op.se hur Fredrik Aasmund Eliassen sammanfattar ÖFK-insatsen förstår jag att klubben har problem, stora problem. "Jag tycker att vi ser ut som ett bra fotbollslag", säger ÖFK-tränaren - förmodligen utan att rodna.

Eliassen och jag har verkligen inte sett samma match, vi kan inte ens ha varit på samma planet dom här timmarna.

Det enda vi kan ena oss om är att varje poäng är viktig i det här läget.

***

Oddevold hemma på måndag, ännu en ångestmatch väntar. Och då är Suljic och Jamie Hopcutt avstängda!

Man fick ju vara glad en gång i alla fall (i fredags kväll, 1-0 mot Helsingborg och tre riktigt sköna poäng i en turbulent tid).

Men efter onsdagskvällens 1-2 i derbyt mot Gif Sundsvall sjönk ÖFK några steg ner mot träsket ytterligare en gång. Efter fredagsfesten (alldeles utmärkt första halvlek) var ÖFK tillbaka där klubben varit några gånger tidigare den här sommaren.

Drygt 4.000 på plats bjöds på en synnerligen energifattig och torftig ÖFK-fotboll. Det var bara tråkigt. Jag vill påstå att de flesta i hemmalaget, både de som var på planen och de som satt på bänken, hade en dålig dag på jobbet och därför är det dags att plocka fram motorsågen.

***

Jag skickar första kängan i baken på tillfällige(?) tränaren Fredrik Aasmund Eliassen, med rätta hyllad efter segern mot Helsingborg.

Nu ska norrmannen ha kritik för...

# ...valet att starta med Ahmed Bonnah (som väl inte gjort en enda bra sak sedan han kom till Östersund) istället för Nebiyou Perry. Fredagens succéman (äntligen var han där jag vill se honom) hade åter förvisats till avbytarbänken, snacka om att kapa ett nyvunnet självförtroende.

#...taktiken. Det frejdiga presspelet (med bra organisation) som lade grunden till den fina första halvan och segern mot Helsingborg (skåningarna hamnade verkligen på hälarna i inledningen) var nu utbytt mot en defensiv som gjorde att hemmaspelarna blev passiva och vi som tittade på somnade. Och när ÖFK vid några tillfällen försökte sig på en hög press blev laget långt, ihåligt och osynkat. "Tack", sa gästerna från Sundsvall som inte hade några som helst problem att spela sig igenom ÖFK:s försvarslinjer. Jag har skrivit det några gånger tidigare och låter väl som en papegoja; ÖFK är som bäst när man uppträder framåtlutat med mycket energi, ett ÖFK som såsar sig genom större delen av de 90 minuterna har inte vunnit många poäng och kommer heller inte att vinna några poäng!

#...bytena. Herregud, jag trodde att Magnus Powell hade smugits in av ÖFK-ledningen för att någonstans i bakgrunden hjälpa till med matchcoachningen... Nej, det där var kanske elakt sagt...men här syntes det att Eliassen gått i Powells skola. Det blev fel hela vägen. Och jag har svårt att se varför Jamie Hopcutt skulle in på banan en halvtimme före slutet, engelsmannen (som varit skadefrånvarande en längre tid) såg ju ut som han inte hade tränat på en månad. Dessutom kan man ju se det bytet (ersatte Bonnah) som ytterligare en snyting till Perry (som fick vänta på spel till minut 84). Och, nu är papegojan tillbaka; jag kommer aldrig att begripa varför man plockar Erick Brendon av banan (76:e minuten). I det här gänget! För mig är det bara hål-i-huvudet!

***

När jag nu fått upp farten är det lika bra att passa på, här får spelarna sin beskärda del;

# Nye målvakten Adam Benediktsson har fått mycket beröm för sitt sätt att dominera luftrummet och det ska han ha. Men, för mig räcker det inte. Jag blir skakis så fort bollen närmar sig ÖFK-målet då islänningen uppträder med överdrivet självförtroende, nästan nonchalant, har halvdåliga fötter och dessutom ofta är felplacerad. Som i kväll. Visserligen var det två riktiga projektiler han fick släppa förbi sig (båda i krysset...) men vid 1-1 ställde han sig mitt bakom frisparksmuren istället för tjuva mot sin bakre del av målet (och låta muren ta huvudansvaret för den främre). Även om målet var vackert så var skottet inte otagbart - med rätt utgångsposition. Och när Pontus Engblom i matchens slutskede pricksköt Giffarnas segermål från dålig vinkel täckte Benediktsson i stort sett ingenting - trots sin storlek. ÖFK-målvakten mäter nästan två meter men det ser man inte mycket av i spelet på linjen, Benediktsson är verkligen byggd som en modern målvakt men använder den tillgången bara när han ska jobba på inspelen, tyvärr.

# Apropå ÖFK:s försvarsmur. Jag tycker inte om när spelare ur backlinjen ställer sig i muren. Visserligen har Ali Suljic och Philip Bonde värdefull storlek men det är spelare som ska användas till andra uppgifter. Murjobbet ska tas av spelare som är svaga i försvarsspelet, det är sedan Hedenhös dagar!

# Suljic gjorde ingen av sina bättre försvarsinsatser när han förlorade duellen mot Pontus Engblom vid 1-2-målet. Han har heller inte samma form som för ett par månader sedan även om han fortfarande vinner det mesta i luften.

# ÖFK har många spelare som presterar väldigt ojämnt. Men ingen så ojämnt som Mykola Musolitin. Lysande vid enstaka tillfällen, bara seg och tråkig däremellan, som i kväll. Varför är det så?

# Jag var här ovan tuff mot Ahmed Bonnah. Egentligen är jag förvånad att han inte lyckas bättre, han ser ju ut som en riktig fotbollsspelare. Men ikväll kom jag på varför Bonnah inte får ihop den välfyllda verktygslådan; han saknar tajming. Och då blir det fel trots att det borde bli rätt.

# Sebastian Karlsson Grach är ÖFK:s vassaste målskytt men skulle göra betydligt fler mål den dagen han inser att han inte är så duktig fotbollsspelare som han tror. I mina ögon är KG en ren straffområdesspelare. I spelet ute på plan blir det inte många rätt, för mycket kvist i fötterna (det har jag också påpekat tidigare...).

# Albin Sporrong, Philip Bonde och Simon Marklund är de som tagit flesta pinnarna på utvecklingsstegen under året men mycket mer finns att göra. Att Marklund ikväll fick spräcka målnollan med en läcker frispark (men Gif-muren var väl felställd?) var mycket välförtjänt.

# Överlägset bäst är Erick Brendon. Men jag förstår att många inte förstår och det bjuder jag på!

# Jag vill minnas att jag skrivit vid åtminstone ett tillfälle att Nebiyou Perry och Yannick Adjoumani inte ska spela på samma kant, att de stjäl jobbet från varandra där ute till vänster. Där hade jag tokfel, det såg vi i fredags. Som dom dominerade den första halvleken mot Helsingborg. Ikväll fick de aldrig chansen.

***

Med kvällens resultat bjöd ÖFK in Giffarna i matchen, hemmaseger och det hade varit en mycket tuff resa till kusten tillsammans med många dystra tankar. Båda klubbarna får dock räkna med en svettig höst innan bokslutet görs några veckor in i november., det är ju alldeles uppenbart. Men, med efterklokhetens sylvassa skärpa, det kunde man nästan räkna ut redan i påskas när klubbarna möttes i Sundsvall (1-0 till Giffarna efter sent segermål även då). Den matchen var förfärlig, kvällens något bättre men ingenting att bygga avslutande delen av serien på.

Här måste det bli bättre på många fötter. Där tror jag att alla kan vara överens.

Som jag uppfattat situationen; spelarna gjorde myteri, förklarade sig ha tappat förtroendet och därför är Magnus Powell inte längre ÖFK:s tränare.

Den som har koll på sina sociala medier har fattat det. Men andra?

De serveras bara en massa mumbo-jumbo där styrelseordföranden i elitbolaget (avgående) Tom Pripp och sportchefen Stefan Lundin framstår som de förvirrade konstaplarna Kling och Klang, de har ingenting hört och ingenting sett.

Att det ska vara så förbannat svårt att säga som det är?

***

ÖFK har under många år, ja, alltsedan Potter/Kindberg-eran tog slut, varit sämst i Sverige - förmodligen även i hela världen - i ämnet krishantering trots att man tränat mest av alla. Gång på gång, oavsett vem som suttit vid rodret, har man kört i diket sedan man trasslat in sig i lögner och halvsanningar istället för att berätta vad som hänt.

Den här veckan hände det igen. Det räckte med en artikel i Expressen där det påstods att tränaren Magnus Powell skulle få sparken för att ÖFK-ledningen skulle drabbas av kollektiv härdsmälta.

Hur hamnade man där? I sanning imponerande...

***

Stefan Lundin, som sportchef väldigt nära laget, måste ju haft fullständig insyn i att spelarnas förtroende för Magnus Powell var på väg att rinna ut efter en höst med motgångar. Han måste också ha vetat att spelarna nu (när säsongen går in i sitt slutskede...) äntligen lyckats få till ett spelarråd och på så sätt kunde sätta kraft bakom sina åsikter.

Och efter en möte i måndags stod det också klart att spelarna inte längre hade förtroende för Magnus Powell, "man ville ha förändringar" (det vittnade föreningens ordförande Bengt Olofsson om i går kväll i en artikel på op.se).

Men oavsett; det här måste Stefan Lundin, trots att han då var i Malmö på sportchefsmöte, haft koll på - det här är ju stämningar som inte uppstår över en natt. Tom Pripp, som i sin position befinner sig längre från spelarna, borde också ha vetat vad som var på gång - längre är inte dom här ledningarna (Bengt Olofsson visste ju...).

När Powell fick klart för sig vad spelarna tyckte kastade han in handduken och under torsdagen gick klubben och tränaren skilda vägar.

***

Att som Pripp, Lundin och även Olofsson i det här läget lägga skulden för den uppkomna situationen på media är naturligtvis ett lågvattenmärke, närmast löjligt. Det kan aldrig vara budbärarens fel att ÖFK fortfarande inte har en plan för krishantering trots att man tränat så ofta. Men å andra sidan, de kommunikatörer man haft anställda har ständigt blivit överkörda av klubbens ledande funktionärer när deras kunskaper har behövts som bäst. Jag har hört de flesta tokerierna...

***

Rätt eller fel det som händer? Det kan naturligtvis bara framtiden utvisa. Men oavsett, trist för alla inblandade - här har alla misslyckats.

Hur Powell är som tränare har jag ingen susning om, det finns säkert tusen sätt att driva ett fotbollslag. Man kan vara bra utan att vara framgångsrik och man kan vara framgångsrik utan att vara bra. Det som fungerar i en klubb fungerar kanske inte alls i en annan...här finns inga facit.

Men, och det har jag skrivit typ arton-fyrtio gånger under de snart tre år Powell haft ansvaret;

Som matchcoach har han gjort ett uselt jobb, faktiskt det sämsta jag sett under mina snart 60 år i fotbollens tjänst!

Det tror jag till sist även några av de ledande spelarna fattade. Inte minst efter senaste hemmamatchen, den mot Skövde AIK för några veckor sedan där ÖFK inte klarade av att försvara sin 2-1-ledning trots att man var så mycket bättre. Skövde kvitterade på övertid sedan Powell gjort några fullständigt huvudlösa byten i matchens slutskede som gjorde laget fullständigt obalanserat. Man kan inte ha en tränare som alldeles för ofta gör förändringar (det jag ofta benämnt "bytebonanza") som kostat ÖFK många förlorade poäng.

Där tappade Powell spelarnas förtroende definitivt, det är min bestämda uppfattning. Det var ett poängtapp som sved och som försatte ÖFK i ett läge som efter några segrar (Degerfors och Varberg) några veckor tidigare inte såg ut att kunna uppstå. Då sneglade man på toppen, nu var man nere i skiten. Igen!

***

Men det skulle egentligen inte behövt ha gått så långt, i varje fall inte om det funnits någon sportslig kompetens i klubben, ett sportråd som kunnat stötta men även utmana Powell och hans team. Det skulle ha tillsatts redan under krissäsongen 2022, Powells första år. Vi var många som såg att det inte funkade.

***

Nu är vi där vi är, sprickan mellan spelarna och Powell kunde verkligen ha kommit lägligare. Inför slutspurten tar assisterande tränaren Fredrik Aasmund Eliassen över matchningen tillsammans med Stefan Lundin, åtminstone i matcherna mot Helsingborg (fredagskvällen) och Gif Sundsvall (på onsdag). Vad som händer därefter verkar skrivet i stjärnorna.

Men det tunga ansvaret faller dock på spelargruppen som försatt klubben i det här läget, det är dags att steppa upp om det här ska kunna gå vägen. Det är faktiskt många som har mycket att bevisa

Det var påsk när ÖFK åkte till Sundsvall för att öppna årets seriespel och vi visste sannerligen inte hur Magnus Powells lagbygge #2024 skulle fungera. Var det fågel, fisk eller kanske mittemellan?

Känslan efter en lång försäsong var att det kändes "oklart".

Premiären gjorde, åtminstone inte mig, särskilt mycket klokare;,1-0 till Giffarna som avgjorde på övertid i en synnerligen usel fotbollsmatch där ÖFK dessutom bjöd hemmalaget på segermålet.

Nu har vi hunnit ett par månader längre fram, elva omgångar är avgjorda och Superettan tar en liten paus på ett par veckor.

Vet vi mer om ÖFK i dag än vi gjorde när mars blev april?

Inte mycket! Lagbygget känns fortfarande "oklart".

***

Efter tre segrar, tre oavgjorda och fem förluster parkerar ÖFK på en 13:e plats i tabellen. Det kunde ha varit bättre men det kunde lika gärna varit ännu sämre i en serie där det är synnerligen svårt att räkna på prestationerna, Efter dryga tredjedelen kan man bara påstå en sak med säkerhet och det är att Landskrona har varit bäst och leder serien med klar marginal (fem poäng) till närmast jagande Degerfors, Öster och Utsikten.

***

ÖFK har så här långt inte gjort en enda riktigt bra match, sett till helheten. 1-0 i första hemmamatchen mot Trelleborg var visserligen hundra gånger bättre än premiären i Sundsvall (då förstår ni vad jag tyckte om den) men utan att det slog gnistor om insatsen, 1-1 hemma mot Örebro där gästerna kunde kvittera på en sen straff lovade bitvis mera och 70 minuter och ledning 3-1 efter en dryg timme mot Gefle kändes tryggt och bra när försvarsspelet rasade samman och gästrikarna kunde både reducera och kvittera innan Erick Brendon skickade in sin andra straff för kvällen och segergivande 4-3. Tack för den! (Vi fick i alla fall valuta för entréslanten, den som gillar dramatik fann här ett välskrivet manus...).

Men i övrigt?

Ojämna prestationer i såväl enskilda matcher som över tid, Någon halvtimme nu och då har varit okej men alltför ofta har man fallit igenom och då ganska rejält. Det är därför ÖFK befinner sig i bottenträsket när en dryg tredjedel av serien har avverkats.

***

Magnus Powell gör nu, tillsammans med sportchefen Stefan Lundin, sin tredje säsong som ansvarig för ÖFK:s truppbygge. Plus/minus tio spelare har hämtats in varje år, i runda slängar alltså ett 30-tal. Av ekonomiska skäl (förstås) har Powell/Lundin tvingats leta spelare från de nedre hyllplanen men jag är förvånad att man träffat så illa i sitt sökande och haft så dålig utveckling på så många som kommit. Brassen Erick Brendon var naturligtvis ett fynd, Yannick Adjoumani har tagit steg framåt och blivit en publikfavorit (han levererar i alla fall varje gång även om det finns att slipa på, inte minst i defensiven där han väger ganska lätt och dessutom har lite svårt att hålla koll på det som händer bakom hans rygg - ni som var observanta såg var Sandviken satte in sina attacker i lördags...), mittbacken Ali Suljic har kommit igång efter en anonym start medan Myroslav Mazur och Chovanie Amotkarijo drog vidare till bättre jaktmarker.

Men sedan? Kolossalt jämngrått!

Det finns en hel bunt, faktiskt de allra flesta, i den här truppen som måste steppa upp både ett och två steg för att det här ska sluta väl.

***

Min bestämda uppfattning, när jag summerar det här, är att det saknas tillräckligt med kvalitet (jag vet att det finns många som tycker annorlunda, full respekt för er som tycker så). Det är så mycket som görs så dåligt och så slarvigt.

Största bristerna så här långt;

# Det saknas en lekkamrat till Erick Brendon på det centrala mittfältet. Många har fått chansen - alla har misslyckats! Det borde egentligen var omöjligt eftersom Brendon öppnar i stort sett alla vägar som finns med sitt löpande och sin passningsfot.

# Anfallsspelet centralt är under all kritik. Alla kan se att det saknas en målskytt i Malcolm Stolts frånvaro. Men lika illa; det finns heller ingen som kan sticka in en boll i straffområdet när Simon Kroon, Jamie Hopcutt och Simon Marklund inte levererar i det kreativa.

# Powells spelplan är inte gjord för det här materialet! Det är hög tid att kasta passandet runt det egna straffområdet på soptippen en gång för alla, laget blir baktungt och det är bara undantagsvis som man får med sig tillräckligt många spelare för att skapa ett tryck i offensiven. När man lyckas (som sagt, det händer) är ÖFK som bäst!

***

Några korta noteringar;

# Mitt i dom sportsliga motgångarna - i år verkar det dessutom vara struligare än vanligt vid sidan om. Att det är kärvt med ekonomin är vi vana med men nu tycks det vara värre än någonsin (vdn Peja Lindholm tog sin keps och gick när han och styrelsen såg olika på saken), den där bakterien som slog ut Malcolm Stolt besvärade tydligen många andra och det var ju inte så lätt att räkna in, Kroon och Hopcutt har haft viktigare saker (barnafödande) att fundera på och missat matcher medan lagkaptenen Aly Keita tog en oväntad time out när han behövdes som allra mest.

Det finns dom som har det lättare på kontoret än Magnus Powell och Stefan Lundin...

# Mitt enkla råd till styrelsen och akademichefen Camilla Eriksson som nu får det operativa ansvaret i klubben efter senaste krislarmet om ekonomin och Pejas avhopp: Släck branden - en gång för alla!

Det betyder att verksamheter måste skalas bort när kostymen uppenbarligen är för stor. Här får det inte finnas några heliga kor, ömma tår måste bli trampade på.

Annars går det här åt helvete och det klarar inte länets fotboll.

***

Men å andra sidan; det här budskapet har jag förmedlat några gånger tidigare utan att någon har lyssnat...

***

Apropå ingenting men nog så allvarligt. ÖFK har spelat elitfotboll i elva år och inte producerat en enda egen elitspelare, inte en enda! (Dennis Widgren och Bobo Sollander fostrades i andra klubbar och när ÖFK befann sig längre ned i seriesystemet)!

***

När ÖFK besegrade Gefle fick man två straffar på 47 minuter (Erick Brandon satte båda). Förra säsongen spelade man 30 matcher (45 timmar) utan att få en enda!

***

Jag blir bekymrad när jag kollar hur Trissen (här på fotbollz) fördelas. På listan efter elva matcher så har Erick Brendon lyckats skrapa ihop två "poäng". Elva (11!) lagkamrater har fler...det ska ju inte vara möjligt. Utan Brendons spel på mitten skulle det här ÖFK-laget vara lika stabilt som ett korthus. Tittar man på statistiken (sofascore.se där en dator ställer samman allt, och då menar jag verkligen allt, som presteras under en match) har Aly Keita bästa ÖFK-betyget (7,46 i snitt, ett av Superettans högsta så här långt) men även Ali Suljic och Erick Brendon ligger högt på listan (7,30 respektive 7,28). Det stämmer betydligt bättre överens med prestationerna än Trisslistan (och betygen i LT/ÖP, för övrigt).

***

När jag efter premiären påstod att såväl Gif Sundsvall som ÖFK skulle få en besvärlig säsong om man inte presterade bättre kom ett antal hånande kommentarer (tack för dom).

Hmm, läget just nu; ÖFK på negativ kvalplats, Giffarna sist i tabellen och gjorde sig i helgen av med tränaren Douglas Jacobsen (andretränaren Ion Doros ersätter).

Som Lucas Sahlin mycket riktigt konstaterade i Sundsvalls-Tidning på söndagskvällen efter 1-3 hemma mot Helsingborg: "Det är ett mörker som Gif Sundsvall har framför sig den närmaste tiden".

Det såg jag redan på påskafton!

***

Trevlig sommar!