Det fanns naturligtvis inga stora förhoppningar om att ÖFK skulle kunna rubba guldjagande AIK trots att man genom åren statistiskt sett klarat sig riktigt bra på Friends arena. AIK vann också med 3–0 och det var bara Aly Keitas inspirerade spel mellan stolparna som hindrade siffrorna att skjuta i höjden.

23–6 i skott totalt, 13–0 i skott på mål och 10-1 i hörnor är väl siffror som berättar det mesta sedan hemmalaget fått hål på ett väl samlat ÖFK-försvar efter 27 minuter. Fram till dess såg det ut som att ÖFK hade god kontroll på matchbilden men efter ettan blev det väldigt mycket AIK och väldigt lite ÖFK.

Vi får glada att det inte rasade i väg när hemmalaget väl hade jobbat sönder ÖFK:s alla försvarslinjer.

Skadehelvetet fortsätter att jaga ÖFK in i det sista. Inte heller nu lyckades man fylla avbytarbänken då tränaren Per Joar Hansen fick med sig bara 16 spelare på resan till Stockholm. Listan på frånvarande såg ut så här; Isak Ssewankambo, Ronald Mukiibi, Felix Hörberg, Jerell Sellars, Simon Kroon, Francis Jno-Baptiste, samt långtidsskadade Nebiyou Perry, Kalpi Ouattara och Rewan Amin. Sug på den sura karamellen, nästan hela bunten skulle vara aktuell för startelvan i ÖFK årgång 2021 om allt vore ”normalt” men som bekant är ingenting ”normalt”...

Det är ju naturligtvis därför som det ser ut som den här eftermiddagen; det går att försvara sig hyggligt men sedan blir det som det blir i den andra delen av banan. Nu orkade man med tre skott utanför (Blair Turgott var närmast) och tre skott som blockades.

Men något tryck mot AIK:s målbur efter ett etablerat passningsspel? Absolut icke!

Passningsfötterna räckte heller inte till att ”få vila med bollen” när AIK väl hade kopplat sitt grepp. Och då blir det jobbigt nästan hela tiden.

***

Några korta noteringar;

# ÖFK:s år har till stora delar inte varit tillräckligt bra för den här nivån, det har vi alla konstaterat sedan en tid tillbaka. Det gäller inte minst på bortamark. Tre poäng (tre oavgjorda) på 14 matcher är sämsta facit så här långt sedan Allsvenskan blev 16-lagsserie 2008. IFK Göteborg på Gamla Ullevi i näst sista omgången lär knappast bättra på den dystra statistiken.

# AIK:s samtliga tre mål kom till på ungefär liknande sätt. Upprullningar på kanterna (två på ÖFK:s högersida, ett till vänster), inspel i skottsektorn och pang bakom Aly Keita. Det vara bara avstånden på avsluten som varierade.

# ÖFK-målvakten räddade dock tio skott, åtta av dem avlossade innanför straffområdet.

# Mera siffror; Aly Keita var för övrigt en av de ÖFK-spelare som hade bollen mest i den här matchen, 60 gånger (kollegan i AIK-målet, landslagsmannen Kristoffer Nordfeldt rörde bollen vid 21 tillfällen). Bara Charlie Colkett, Noah Sonko Sundberg, Nikolaos Dosis och Sam Mensiro hade bollen mer än sin målvakt, Colkett mest med sina 69 touches.

# Det har gnällts och skällts på gräsmattan alltsedan Friends stod klar för flera herrans år sedan (oktober 2012). Mycket har gjorts för att den ska bli bättre men resultatet har alltid blivit detsamma: Fortsatt usel! I dagens match var den väl sämre än någonsin? Det är naturligtvis en skam för svensk fotboll med en nationalarena som bjuder på ett underlag av den här kalibern samtidigt som jag tycker synd om AIK som tvingas spela sina hemmamatcher med de här förutsättningarna.

# Här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6); Aly Keita 5 – Sam Mensiro 1, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3, Patrick Kpozo 2 Ludvig Fritzson (59) 2, Nikolaos Dosis 1, Charlie Colkett 2, Henrik Bellman (74) 1 – Blair Turgott 2, Malcolm Stolt 2. Ersättare: Sebastian Karlsson Grach (59) 1, Marco Weymans (74) 1.

# Nu är det klart, även i teorin, att Örebro SK gör ÖFK sällskap ner i Superettan. Närkingarna fick i eftermiddag den definitiva nådastöten i förlustmatchen mot Hammarby.

# I striden om att undvika den negativa kvalplatsen har Degerfors strulat till det liksom Mjällby. De sistnämnde brände en gyllene chans i lördags när man hade 2–0 hemma mot Sirius men föll med 2–3. Så det kan svänga! Här gick Mjällby från himmel till helvete under matchens sista halvtimme medan Sirius vandrade den motsatta vägen! Tuffaste programmet har dock Halmstad men de ser å andra sidan formstarkast ut av kvalkandidaterna.

# Malmö FF och Djurgården ligger närmast att greppa Lennart Johanssons pokal, en poäng skiljer till skåningarnas fördel när tre omgångar återstår efter ytterligare ett landslagsuppehåll. Och frågan är om man inte MFF smashade in en liten matchboll i söndagskvällens kross i Göteborg (2–0, klasser bättre än hemmalaget).

***

Det tog bara några dagar sedan det allsvenska äventyret var över för ÖFK innan första spelaren meddelade sin flytt; Noah Sonko Sundberg fortsätter sin karriär i det gamla bulgariska storlaget Levski Sofia efter nyår. Bra så, Sonko har varit en viktig pjäs sedan ÖFK-bygget renoverades efter Europaäventyret, en av de absolut bästa och det är bara att önska lycka till!

Sonko är en av de spelare vars kontrakt med ÖFK nu går ut och därmed också fri att dra vidare. Till den skaran hör också Sixten Mohlin, Marco Weymans, Patrick Kpozo, Rewan Amin, Ronald Mukiibi, Frank Arhin, Ahmed Awad, Jerell Sellars samt även Isak Ssewankambo som visserligen har kontrakt men är fri att sticka om ÖFK ramlar ur Allsvenskan..

Av dem är jag övertygad om att Mohlin, Weymans, Kpozo, Mukiibi, Sellars och Ssewankambo söker sig vidare till nya jaktmarker. Vad som händer Rewan Amin efter hans svåra knäskada är omöjligt att sia om medan Awad och Arhin inte kommer att vara speciellt heta på marknaden efter sina prestationer, det kan jag aldrig tänka mig.

***

Men kanske mera intressant är vilka spelare som ÖFK kan tjäna pengar på, spelare som står under kontrakt.

Mitt tips just nu:

# Aly Keita vill helst fortsätta på högsta nivå och går till en allsvensk konkurrent (IFK Göteborg, Hammarby och Sirius är klubbar som alla har behov att stärka sina målvaktspositioner).

# Felix Hörberg kommer säkert också att vara attraktiv på den svenska marknaden (exempelvis Djurgården har inte löst högerbacksfrågan på ett bra sätt sedan Aslak Fonn Witry försvann till Holland i somras och dessutom gillar serietvåan ytterbackar med fart, teknik och fina fötter…).

# Blair Turgott kommer att fortsätta göra mål i någon av de europeiska ”mellanligorna” (Holland, Österrike, Schweiz) eller de mer ”osäkra” österut (Polen, Bulgarien, Rumänien). ”Alla” jagar målskyttar!

# Eirik Haugan flyttar hem till Norge och Elitserien där han garanterat platsar i de flesta backlinjer.

När det gäller Kalpi Ouattara och Nebiyou Perry, båda med stor potential, handlar det om samma som för Rewan Amin här ovan. Spelare med problematisk skadehistorik är inte de som står högst på klubbarnas önskelista, det är sedan gammalt.

***

När topplocket gick… Ja, i veckan fick Tom Pripp, vice ordförande i ÖFK Elitfotboll AB, ett riktigt tuppjuck när han i ett facebookinlägg kallade Daniel Kindberg för ”idiot”, uppenbarligen döless på förre ordförandens framfart på sociala medier i sina angrepp på hur klubben numera sköter verksamheten. Visserligen bad Pripp om ursäkt något senare för sitt utbrott men då var skadan redan skedd och min gissning är att tonläget mellan parterna nu kommer att skruvas upp ytterligare några decibel. Räkna med stökiga veckor här i november!

När krutröken skingrades och AIK hade besegrat ÖFK på Jämtkraft arena med 2–1 står det klart; ÖFK är nu näst sist i serien efter sin fjärde raka förlust medan AIK hakar på i den absoluta tätstriden sedan man avgjort den här matchen med två mål redan under matchens första 26 minuter.

Tar man den här matchen som intäkt var det ingen större skillnad på de två lagen. Det säger både ögat och statistiken.

Men efter den här slutsignalen måste frågan ställas; vilken är ÖFK:s matchplan, egentligen?

Jag vet att ÖFK-tränaren Amir Azrafshan inte delar min uppfattning, Azrafshan hävdade efter matchen att det här var andra matchen (Mjällby var den första) som ÖFK ger bort redan i första halvlek medan jag påstår att av ÖFK:s hittills sju spelade matcher har sex förstahalvlekar varit pissdåliga, bara hemmapremiären mot Örebro (3–0 i paus) sticker ut åt andra hållet.

# I såväl Kalmar som Malmö kom man undan med blotta förskräckelsen (knapp en enda organiserad attack i offensiven, bara Aly Keita förhindrade att det inte var kört redan där) för att sedan resa sig efter pausfikat och rädda viktiga poäng.

# Hemma mot Varberg var det go i tio minuter innan förlamningen slog till.

# Mot Mjällby och Djurgården finns inget att minnas från första 45…

I min bok står det att matchen börjar när domaren blåser till spel, inte i andra halvlek!

Azrafshan tvingades också ställa en vingklippt startelva till spel; Noah Sonko Sundberg saknades för andra matchen i rad, Ronald Mukiibi var inte tillgänglig, inte heller Isak Ssewankambo som åter tvingas till rehab av en ”baksida”.

Det gav den här uppställningen, 3-5-2: Aly Keita – Eirik Haugan, Sam Mansiro, Patrick Kpozo – Felix Hörberg, Simon Kroon (välkommen tillbaka på riktigt), Ludvig Fritzson, Frank Arhin, Henrik Bellman – Nebiyou Perry, Blair Turgott.

Den fungerade – inte!

AIK brottade sig igenom mellan Mensiro och Kpozo i den 12:e minuten (Tom Strannegård rakade in en retur från Keita, 19-åringens första allsvenska mål) och i den 26:e minuten (veteranen Henrik Goitom ur snäv vinkel) och det gav 0–2 i underläge och Azrafshan tvingades dribbla om sitt manskap.

Trebackslinje blev fyrabackslinje (Hörberg, Haugan, Mensiro, Kpozo), fyra man på mitten (Bellman och Kroon på varsin kant, Arhin och Fritzson centralt) och en ny matchbild!

Då tänker jag: Varför inte så här redan från start med såväl Sonko som Mukiibi utanför laget?

Det är som bekant alltid svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Berodde ÖFK:s uppryckning (fram till 0–2 fanns verkligen inte mycket att rapportera, det var riktigt dåligt) på att kartan ritades om eller på att AIK sänkte garden? Svaret får vi naturligtvis aldrig veta, förmodligen (som oftast) var det en kombination av båda.

Men fortsättningen blev i alla fall betydligt trevligare sett med hemmaögon. Det gav också en möjlighet i slutet av första halvlek efter en snyggt samarbete mellan Perry och Kroon där en AIK-försvarare var nära att sätta bollen i eget mål, Kroon hann också med att pricka stolpen innan han efter en timmes spel hade gjort sitt för dagen och så kom reduceringen 1–2 i den 77:e minuten (Blair Turgott sedan han serverats bollen på silverfat av AIK-målvakten Budimir Janosevic) som gav avslutningen extra energi.

Men ÖFK:s forcering gav bara en boll strax utanför Janosevic vänstra stolpe (inhopparen Sebastian Karlsson Grach på Eirik Haugans förnämliga långa boll över AIK:s förstärkta backlinje) och en boll i nätet (Henrik Bellman) som korrekt blev bortdömt för offside (tv-bilderna var avslöjande).

***

Några korta noteringar;

# För att vinna sådana här matcher måste Aly Keita vara hundraprocentig. Det är han nästan alltid, men inte i kväll! Naturligtvis vill inte Keita att hans retur på inspelet vid 1–0-målet ska landa precis framför den öppna buren och vid den andra målet kom han lite snett när han skulle täcka av Henok Goitom. Men Keita fick en liten revansch på Goitom i den andra halvleken, fotparaden på ett skott från nära håll var sylvass!

# Jag har skrivit det många gånger tidigare och jag skrev det senast efter förlusten mot serieledarna Djurgården; det är viktigt att vara noga med detaljerna. Vi såg det även kväll; Fritzson och Hörberg hade tidigt ett härligt omställningsläge men Fritzson var inte tillräckligt exakt i sin passning och Hörberg stötte bollen över sidlinjen…, hörnorna från Kroon och Hörberg var tillbaka i den klass som närmast hör hemma i korpserien (dom där höstlöven går det ju inte att göra någonting av, vart tog dom vassa från inledningen av serien vägen?), inspelen från kanterna (den här gången fanns verkligen många lägen) hade ingen adress. För att nu nämna några...

# Det var kul att se Simon Kroon tillbaka i startelvan. Det syntes att han var spelsugen även om en viss ringrost gick att skönja. Synd bara att han inte hade marginalerna med sig, skottet i stolpen var verkligen värt ett bättre öde.

# Med tanke på frånvaron av så starka defensiva pjäser skulle jag nog ha spelat Nikolaos Dosis från start på mitten. Med Arhin, Bellman, Perry och Kroon samtidigt på banan blev det kanske lite för mycket av det goda.

# Blair Turgott gjorde (bjöds på) målet. Det räddar ett godkänt betyg, ingenting annat. Turgott har varit riktigt blek sedan urladdningen (tre mål) mot Örebro, så även nu.

# ÖFK lyckades inte fylla upp sin bänk den här gången, två luckor i en hemmamatch känns ju sådär samtidigt som det sätter fingret på hur pressat läget är. Redan i omgång 7!

# En seger (och två oavgjorda) på de senaste 13 allsvenska matcherna. Fyra raka förluster och bara Häcken (en av seriefavoriterna!) efter sig i tabellen. Ska vi säga att verkligheten nu kommit ikapp ÖFK efter inledningen som lovade någonting annat? Alla förstår naturligtvis betydelsen av lördagens hemmamöte med Sirius, sista matchen innan det långa EM-uppehållet!

# Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6); Aly Keita 2 – Eirik Haugan 4, San Mensiro 3, Patrick Kpozo 3 – Felix Hörberg 3, Simon Kroon (62) 3, Ludvig Fritzson 2, Frank Arhin (79) 2, Henrik Bellman 2 – Nebiyou Perry (76) 3, Blair Turgott 2. Ersättare: Sebastian Karlsson Grach (62) 2, Nikolaos Dosis (76) 3, Malcolm Stolt (79) 2.

Fem avslut. Alla på mål. Alla i mål!

Ja jäklar, Nog för att man har sett det mesta under de många åren i fotbollens värld. Men när ÖFK smiskar upp Örebro SK med 5–0 bjuds man på ytterligare en dimension av den här så underbara sporten.

Det var överraskande, naturligtvis. Ingen, jag lovar ingen, kunde förutse den här matchutvecklingen (och den som säger sig ha gjort det, den ljuger!).

Men framförallt. Så här roligt har vi inte haft på Jämtkraft arena sedan Potters dagar och Europaspelet.

Och det var inte bara roligt. Det var bra, förbaskat bra. ÖFK:s första halvlek höll absolut allsvensk toppklass, hela vägen; matchplanen, genomförandet, pulseringen (som tempohöjningen vid det underbara 2–0-målet), de individuella prestationerna.

Örebro, som sannerligen inte har varit ÖFK:s favoritmotståndare under de här allsvenska åren, hade inte en chans. Gästerna kunde bara hota vid några fasta situationer samt ett par gånger när ÖFK-spelare slarvade (Erik Haugan vid ett helknasigt dribblingsförsök samt några missade Patrick Kpozo-passningar).

I övrigt var det full hemmakontroll. Totalkontroll!

# Försvarsspelet var bombsäkert.

# På mitten styrde Isak Ssewankambo fint assisterad av Frank Arhin och Henrik Bellman.

# Kanterna ägdes av Felix Hörberg och framförallt Patrick Kpozo som bjöds av ett hav av utrymme ute till vänster (som kunde ha nyttjats ännu mera…).

# Och längst fram sprang Blair Turgott och Nebiyou Perry Örebroförsvaret sönder och samman.

Det gav 3–0 före pausfikat;

# 13:e min, 1–0: Hörna från vänster, Felix Hörberg pressar in bollen hårt mot första stolpen och Noah Sonko Sundberg sätter dit pannan och det bara rasslar i nätet. En hörna helt i min smak, slagen precis som jag tjatat om i flera år utan att bli bönhörd. Nu kom den, tack Felix! (Redan där var jag nöjd med den här dagen men då visste jag ju ingenting om allt det som komma skulle…).

# 29:e min, 2–0: ÖFK spelar sig ur en tuff Örebropress på egen planhalva med en tre-fyra snabba och fyndiga passningar och ställer om i en flygande kontring. Nebiyou Perry bli bollförare när en hel armé hemmaspelare i full speed attackerar Örebros backlinje, lämnar över till Blair Turgott som från strafflinjen precisionsskjuter tvåan. Oj, så vackert. Bättre kan en omställning inte göras, det var som hämtat ur skolboken!

# 40:e min, 3–0: Isak Ssewankambos brytpassning frispelar Blair Turgott vid mittlinjen. Turgott sprintar mot Örebromålet men ser ut att ha tappat möjligheten när han chansar med ett skott från strafflinjen, bollen smiter mellan benen på en försvarare och precis utom räckhåll för Örebromålvakten Bobby Allain!

I paus gör Örebro ett par byten och lyckas förändra matchbilden utan att att bli ett allvarligt hot. Bara vid några fasta situationer hettade det men då var Aly Keita drypsäker – som vanligt.

ÖFK försvarade sig utan större stress. Och fortsatte kontra vasst, det gav ytterligare två mål;

# 74:e min, 4–0: Henrik Bellman lyfter in från vänster och Blair Turgott dunkar med full kraft in bollen i nättaket – ett klassmål!

# 80:e min, 5–0: Patrick Kpozo rycker fram till vänster, spelar in framför mål där Francis jno-Baptiste inte riktigt hinner fram men bakom kommer Ahmed Awad och kan trycka in bollen i öppen bur.

5–0 mot erkänt svårslagna Örebro är siffror som naturligtvis sänder giftpilar ut i hela fotbolls-Sverige, på förhand uträknade ÖFK har fått en lysande start på årets seriespel, ligger trea efter två ronder (innan måndagskvällens två matcher) och spelar en tidig ”seriefinal” borta mot Malmö FF på söndag.

Nåja, ni förstår säkert att jag raljerar om seriefinalen. Men fyra poäng är en alldeles lysande start och söndagens spelmässiga prestation såg jag verkligen inte komma, inte minst med tanke på alla trassliga omständigheter (skadorna och avstängningen av Ludvig Fritzson) – och hur det har sett ut med spelet under så lång tid.

Jag förstår verkligen alla glada miner jag såg runt om på arenan när domaren Bojan Pandzic blåste av matchen.

Den här framgången behövde klubben, Amir Azrafshan, spelarna och supportrarna.

Prestationen gav inte bara tre poäng och viktiga mål. Den gav också arbetsro och framtidstro!

***

Här är några korta noteringar;

# Alla spelare höjde sig den här eftermiddagen över sin kapacitet. Kanske inte till himlen men i alla fall en bra bit över talltopparna! Det ser ni också på betygen här nedan (dom var roliga att dela ut)!

# Jag säger välkommen tillbaka till Nebiyou Perry. Med Perry i startelvan fick ÖFK in en spelare som vågade hålla i bollen, skaffa sig själv och sina medspelare både tid och utrymme samtidigt som han gav offensiven ännu mera fart. Borta var dessutom det överdrivna dribblandet.

# Att Blair Turgott är en supervass straffområdesspelare (samtidigt som han gör ett stort jobb för laget i presspelet) vet de flesta som följer Allsvenskan. Dagens tre störtsköna avslut höjer naturligtvis hans värde ytterligare några kronor. urgott kommer att vara stekhet i sommarfönstret.

# Isak Ssewankambo var lysande första 45, mera mänsklig efter paus.

# Ronald Mukiibi gjorde sin bästa match i ÖFK-tröjan på flera säsonger. Inget fipplande med bollen den här gången, rejäl när det behövdes, elegant däremellan. Det är så här jag vill se honom – varje gång!

# Bara bra hörnor av Felix Hörberg den här gången!

# Örebrotränaren Axel Kjäll, alltid balanserad i sina matchanalyser, skämdes på den efterföljande presskonferensen över insatsen och tog på sig ansvaret för hur det såg ut. Ja, vad skulle han annars ha gjort när allting blev fel? Inte för att jag är någon expert på Örebro men nog håller väl Nordin Gerzic fortfarande för en plats i startelvan, alla dar i veckan! Det blev skillnad när Gerzic byttes in efter paus men då var det redan för sent…

Till sist; här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 5 – Ronald Mukiibi 5, Noah Sonko Sundberg 5, Eirik Haugan 4 – Felix Hörberg 4, Frank Arhin (67) 3, Isak Ssewankambo (78) 5, Henrik Bellman (78) 3, Patrick Kpozo 4 – Nebiyou Perry (56) 5, Blair Turgott (78) 5. Ersättare: Malcolm Stolt (56) 3, Nikolaos Dosis (67) 3, Francis jno-Baptiste (78), Ahmed Awad (78) och Simon Kroon (78) betygsätts ej

Det mesta gick åt helvete för ÖFK i mötet med mittenkollegan Mjällby när man gjorde den långa resan till Listerlandet på gränsen mellan Skåne och Blekinge. 0–3 var svidande siffror för seriens fram till i dag bästa bortalag.

Själv är jag mest förvånad över att ÖFK kom till spel...

#...till synes helt utan matchplan. Från avspark till att domaren Kaspar Sjöberg blåste eld upphör var det förvirrat i alla delar.

#...utan energi. Det gällde också från första spark. Och ett ÖFK som inte jobbar hårt är ett lag som inte räcker till i Allsvenskan – det gör för övrigt inget lag!

Det här var inte bara dåligt. Det var pinsamt dåligt!

Amir Azrafshan och Pero Kapsevic hade haft en hel vecka på sig att fundera på hur man skulle formera uppställningen i Thomas Isherwoods och Noah Sonko Sundbergs (båda utgick i förra helgens match mot Hammarby, skadade) frånvaro och hitta en bra matchplan mot ett Mjällby som gick starkt i serieöppningen men där resultaten varierat en hel del senaste månaden. I de här sammanhangen är det faktiskt oceaner av tid.

Resultatet blev säsongens fiasko, skämskudden åkte fram med jämna mellanrum under den första halvleken.

Ett piggt och bolltryggt hemmalag spelade och sprang sig genom ett ÖFK-lag som inte hängde ihop i någon del av banan, framförallt inte till vänster där det (precis som senast mot Hammarby) var öppen gata mest hela vägen. Kalpi Ouattara tillsammans med Nebiyou Perry är ingen bra kombo, åtminstone om man man inte är det bollförande laget.

Redan efter 25 minuter hade Mjällby avgjort och 3–0 var faktiskt bara en del av sanningen, det kunde ha varit ännu värre. Ja, ni förstår...

Det är lätt att skylla förvirringen på att Isherwoods och Sonko Sundbergs saknades i lag. Men då ljuger man bara för sig själv. ÖFK:s matchplan havererade ju redan från start. Mjällby hann med 1–0 (på straff) fyra avslut från nära håll och två hörnor innan ÖFK lyckades prestera sitt första organiserade anfall i den tolfte minuten.

Om man vill berätta vad hönsgård betyder så är det bara att spela upp matchvideon från matchens inledning...

Det hade naturligtvis ÖFK kunnat förbereda sig emot, men borde ha kunnat bygga en rejäl försvarsgrund att starta matchen med och ta jobbet därifrån. Som sagt, tiden hade ju funnits. Om det sedan inte hade hållit hela vägen så är det en helt annan sak.

Men nu rasade bygget redan när domaren blåste till spel. Och det gör mig irriterad och besviken men egentligen mest förbannad!

Här är några noteringar;

# Enligt Amir Azrafshan (i Mittmedia efter matchen) startade ÖFK med en 4-2-3-1-uppställning. Det var svårt att se, det borde i alla fall inte ha lett till det initiala läckaget. ÖFK-chefen gjorde sedan ett antal formationsförändringar. Man fick stopp på den värsta blödningen (det blev i alla fall inget mer baklängesmål...) men då var matchen redan körd!

# Kalpi Ouattara fick lämna plats för Marco Weymans strax före pausvilan och när andra halvlek började var Nebiyou Perry ersatt av Jerell Sellars. Det var två givna byten – och det blev bättre!

# 11–1 i avslut (enl förbundets matchstatistik) säger det mesta om första ronden (förutom 3–0, då).

# Isak Ssewankambo-skott i blocket och en Eirik Haugan-nick utanför strax efter, Sellars nerdragen innanför straffområdet (straff, absolut men Kaspar Sjöberg reagerade inte) och ett Hörberg-friläge som han schabblade bort. Det var vad ÖFK-offensiven förmådde den här eftermiddagen, åtminstone avslut med lite hetta!

# Ett Mjällby på halvfart (efter 3–0) hade en boll i Keitas högra stolpe och så räddade Ssewankambo på mållinjen när Keita var satt ur spel. Bland annat...

# Aly Keita har inte samma skärpa just nu; passningstavlan mot AIK, returen som gav Hammarby 1–0 i söndags och ingen riktig lyskraft i den här matchen. 3–0-målet såg inte helt omöjligt ut – kanonträff men vinkeln var väl sådär...?

# Till sist, har är ÖFK-betygen (skala 1–6). Aly Keita 2 – Felix Hörberg 2, Ronald Mukiibi 2, Eirik Haugan 2. Kalpi Ouattara (40) 1 – Isak Ssewankambo 2, Charlie Colkett (60) 2 – Blair Turgott (79) 1, Ludvig Fritzson 1, Nebiyou Perry (46) 1 – Francis Jno.Baptiste (79) 1. Ersättare: Marco Weymans (40) 2, Jerell Sellars (46) 2, Nikolaos Dosis (60) 2, Henrik Bellman (79) och Malcolm Stolt (79) betygsätts ej.

”Jämtkraft Arena är numera kontantfri zon, vilket innebär att ingenting från entréavgift, fika, tilltugg, mat eller souvenirer går att betala med kontanter. Dessutom framställs det som om det vore något positivt, och då frågar jag mig för vem är det då positivt? Kanske banken ligger bakom det hela? För det kan väl inte vara SEF?
Utifrån ett konsumentperspektiv innebär det, per se, en avsevärd begränsning i alternativa betalningssätt, så kundvänligt är det absolut inte. Att betala kontant går i regel snabbare än med kort och Swish. Visserligen har idag moderna kort möjlighet, att för lägre betalningsvärden, blippa beloppen, vilket i de fallen gör betalningarna hastighetsmässigt jämförbara med kontantbetalningar. Det förutsätter dock att betalningsmottagaren har en sådan kortterminal och den betalande ett sådant kort. Ändå är det bara att konstatera att det i det totala tar längre tid att verkställa betalningar, eftersom alla ännu inte har sådana kort, terminalfunktionen saknas eller beloppet är för stort för att blippa. Väntan är ju inte heller en kundvänlig upplevelse.

För många, för att inte tala om alla utländska besökare, så kan det vålla väldiga besvär, om de inte är medvetna om betalningssätten i förväg. Vi i Sverige är extrema, även inom EU, när det gäller krav på kortanvändning, vilket ökar risken att utlänningar blir negativt överraskade när det inte går att betala med kontanter.

Utöver det så drabbas ju även ÖFK. Risken för lägre intäkter per tidsenhet ger mindre intäkter totalt. Framförallt inne på Arenan. Publiken handlar ju mest när det är uppehåll i Arenans aktiviteter. Visserligen kan mer personal och fler terminaler öka hastigheten i försäljningen, men samtidigt ökar då kostnaderna.

Dessutom, och inte minst viktigt, hur löser man en situation när korten inte fungerar? Fredagen 14/2 - 2020 var detta ett faktum för Swedbanks kunder? Vi pratar om flera miljoner människor. Nästa gång kan kanske alla kortinnehavare drabbas. Kanske just före och under en match på Jämtkraft Arena, Det behövs bara ett avbrott i den it tekniska leveransen, för att detta skall vara ett faktum. Finns en plan B och hur ser den ut?

Vad är egentligen logiken i att inte erbjuda någon som helst möjlighet att betala kontant? Kundvänligt är det inte. Livsmedelsbutikerna har åtminstone både ock. De enda som tjänar på att kontanter inte används är bankerna. De behöver dessutom inte ens ta ansvar när systemen inte fungerar. Det finns inte heller något regelverk som styr upp detta. Nej, ÖFK, tänk om och gör rätt.”