Jag har av FotbollZ blivit tillfrågad att fortsätta mina krönikor även under kommande säsong, vilket jag tackat ja till. Det kommer dock att bli lite annorlunda för mig, då jag inte längre har något ansvarsuppdrag i Ope IF. Kanske att jag just därför kommer att bli ännu mer enögd till deras fördel, nu när jag inte direkt behöver stå till svars annat än som privatperson. Men ni väljer ju själva om ni läser vad jag skriver eller inte.

Nu har de flesta föreningarna som kommer att möta lag från andra distrikt löst sina ledarfrågor, men dock återstår det väl för åtminstone Frösön att presentera sina nya ansvariga. Det som är riktigt roligt är att det nu i Jämtland verkar vara minst lika lätt för damerna som för herrarna att hitta riktigt kvalificerade träningslösningar. För alla de sju lagen blir det många nya spännande motståndare, samtidigt som det blir ett stort antal härliga derbyn i nya div 2.

ÖDFF plockade ihop de sista pusselbitarna häromdagen, och det blir alltså den sympatiske men försiktige Peter Andersson som tar på sig huvudansvaret för att försöka föra laget mot högre höjder. Till sin hjälp har han Janne Netzler, Maria Hestner och mindre kände Anders Burman. Det skulle inte förvåna mig om det så småningom dyker upp ytterligare något namn. Det som blir spännande att se blir om detta tränargäng fixar den sociala biten lika bra som John-Rune och om fler tjejer än vanligt blir kvar i ÖDFF. Inte sedan 2005 har färre än tio spelare lämnat ÖDFF under/inför en enskild säsong.

KD var snabba att presentera sin nya huvudtränare Tommy Martinsson, samtidigt som Micke Staf fortsätter. En lösning som nog kommer att slå väl ut. KD behöver dock bredda sin trupp, och har på senare år inte haft samma återväxt i Västjämtland som tidigare. Om de inte kan presentera ett par dugliga nyförvärv kan 2013 bli en jobbig säsong, om det uppstår några skador. Vad som är synd i just Västjämtland är att Offerdal, som var så på uppgång, verkar ha tvingats ge upp damfotbollen för tillfället.

Ope har just nu en verklig ”flow”. Nye huvudansvarige John-Rune Wikén verkar lysa av tillförsikt i samband med sina välbesökta träningar. Vid sin sida har han Thomas Andersson och som mv-tränare Janne Pettersson. Elisabet Nathanaelsson fortsätter i den viktiga rollen som lagledare. Enligt uppgift hör många nya spelare av sig, vilket naturligtvis också är inspirerande. Att sedan utvecklingslaget i div 3 har så kvalificerade tränare som t ex Robban Wassdahl och Magnus Backman, och att flicklagen närmast under dessa båda lag visat framfötterna på många sätt, borgar naturligtvis för en lika trevlig fortsättning kommande säsonger.

Häggenås bygger vidare på sitt framgångskoncept med ”Myggan” Handler vid rodret. Däremot är det inte helt klart om Leif Ersson kan fortsätta utifrån hans arbetssituation. Trots framgångarna fortsätter de med devisen att det är viktigast att ha roligt, och med en ”lagom” träningsdos, men det kommer att räcka långt även i år. Jag tror att de hade vunnit kvalet till nya div 1, om de deltagit och tagit det på allvar. Men de ledande i spelartruppen är inte beredd att satsa så mycket på nytt. Men det är riktigt roligt att de i alla fall är beredd att ta några resor till Ångermanland och Medelpad. Häggenås tappar dock troligen ett par av sina mest meriterade spelare och har enligt ”Myggan” en ganska tunn trupp för tillfället. Men de kommer nog ändå att kunna sno poäng mot de flesta lag i tvåan, när det stämmer för dem.

Frösön är det ganska tyst om, och jag har för tillfället inga tillförlitliga uppgifter om hur det kommer att se ut runt laget. Risken är att flera spelare söker sig därifrån om inte årets upplägg presenteras in om kort. Många talangfulla spelare finns, liksom en hel del rutin. Men det gäller att få ihop detta till en enhet, och det kan bli en utmaning.

Brunflo beslutade sig till slut för att satsa på div 2, med vad jag förstått, samma ledning som i år. Rätta mig om jag har fel. Brunflo kommer att få kämpa hårt om poängen, då denna serie inte har något lag där det bara är att hämta hem en seger. Fysiskt kommer de att stå emot bra, men det gäller att hitta ett fungerande lagspel.

IFK Östersund ska ha någon form av samarbete med ÖDFF. Jag har dock ingen aning om hur det kommer att se ut. Anders Burman har tagit klivet till ÖDFF från IFK, och jag känner inte till om ledarbiten är löst ännu för IFK-tjejerna. Men på hemsidan står Larsa Norlén och Peppe Johansson som tränare. Oavsett detta så kommer det att krävas lite injektion utifrån på spelarsidan för att kunna hänga kvar i div 2, och det kanske ÖDFF ska stå för.

Nu var det ett tag sedan den senaste krönikan, men nu är det dags igen. Sen sist har kvalspelet till Elitettan färdigspelats och ÖDFF överträffade mina förväntningar genom att pressa Älta ända in på målsnöret. Nu blir det dock till att inrikta sig på spel i nya div 1 tillsammans med KD. På gott och ont har de båda lagen, beroende på att Sund dragit sig ur serienivån, flyttats från Norrlandsettan till Norra Svealand (definitivt besked inom kort). Resorna kommer att bli något enklare, men sportsligt sett tror jag att serien blir svårare. Detta med motstånd som Bollstanäs, Vasalund och Gustafs t ex. Och det finns definitivt inga enkla motståndare. Då Medelpadslagen flyttas norrut blir närmsta bortamatchen utanför länet i Gävle.

ÖDFF kommer ändå att tillhöra seriefavoriterna, men de kommer knappast att vara förstahandsfavoriter. Medan KD tidigt hade sitt på det torra avs tränare, så jobbar ÖDFF fortfarande på med detta. Det ska bli spännande att se om de lockar hit något intressant namn utifrån, eller om det kommer att lösas med i länet tidigare kända ansikten. KD är i full gång med träningarna och de försöker att locka till sig nya spelare till den något tunna trupp de för tillfället förfogar över. ÖDFF är enligt uppgift mer inne på att krympa sin trupp något jämfört med de senaste åren. De ska även försöka att få tillbaka någon eller några av de amerikanska tjejer som lyfte laget 2012. När pusselbitarna hamnat på plats kommer det att vara lättare att sia om lagens chanser.

I nya div 2 Mellersta Norrland kommer fem JH-lag att spela, nämligen Häggenås, Frösön, IFK Östersund, Ope och Brunflo. Här kommer Häggenås självklart att tillhöra topplagen även 2013, liksom Ope. Frågan är hur Frösön lyckas lösa sitt prekära läge med en krympande A-trupp, som inte haft så mkt kontakt med de lovande tjejerna underifrån. Får de ihop detta på ett bra sätt, så att de kan behålla sina spelare är de oxå ett självklart topplag. IFK Östersund tror jag kommer att tvingas locka till sig ett par duktiga spelare för att slippa kämpa för att hålla sig kvar, vilket oxå gäller Brunflo. Ope kommer nog att bli favoriter i serien, med John-Rune Wikén som ny tränare, men det kommer att kunna bli ett getingbo däruppe tillsammans med främst Remsle, Häggenås och Frösön. Utmanare blir kanske Långsele, Härnösand och Torpshammar. Övriga lag i serien är Moliden och Själevad 2. Dessa båda lag kommer att glimta till ibland och kan ta poäng mot alla lag, men däremellan även göra bottennapp. Möjligen tillkommer ett tolfte lag från Ångermanland eller Medelpad. Modo är kvalificerade, men verkar inte vilja ta platsen. Höga Kusten står närmast i tur. Om inget av dem tar platsen kan ytterligare ett lag från Medelpad flyttas över från Södra Norrlandsserien.

I div 3 Jämtland/Härjedalen väntar vi på vilka lag som till slut ställer upp. Klara hittills är Järpen, KD 2, Ås, Ope 2, Myssjö/Oviken och Vemdalen. Säkerligen tillkommer en handfull lag ytterligare, men någon div 4 kommer det knappast att bli 2013. Jag hoppas att många lag tar chansen. Det vore väldigt tråkigt ifall Sveg ger upp även div 3. Strömsund tar jag för givet att de kör vidare. Mer tveksamt är väl om Orrviken eller Offerdal kommer tillbaka redan 2013. Och Björnen verkar inte längre ha någon som orkar hålla i ledarskapet, vilket är väldigt synd. Ope IF misslyckades att på ett bra sätt införliva föreningen i sin verksamhet, vilket väl åter bevisar svårigheten att få farmarlag eller kombinerade lag att fungera på sikt. En förening som BK Björnen behövs inom damfotbollen. Annars kanske Berg/Rätan eller Stugun/Ragunda kan ställa ett lag på benen. Sedan är frågan om Häggenås, IFK Östersund, Frösön och/eller Brunflo anmäler andralag.

Det har gått några veckor sen den euforiska söndagen för jämtländsk fotboll nere i Uppsala. Personligen har jag ännu inte fattat att vi häruppe har ett lag med bland dom 32 bästa i landet, Svensk elitfotboll. Visst har “Superettan” gång på gång figurerat som nån sorts avlägsen vision i fjärran under den relativt korta tid som ÖFK existerat men att vi nu är där känns ändå på gränsen till overkligt.

Följde matchen mot Sirius via webb-TV men klarade inte av bilderna sista halvtimmen utan förlitade mej på min gamle kompis Niclas Lidströms radioreferat. En fantastisk händelse som sagt men det som för alltid finns kvar i medvetandet är den oerhörda glädjen efteråt på plats med tillresta supporters, segerrusiga spelare och ledare. Speciellt en lirare, Sam Mensah, som utstrålade i hela sin uppenbarelse en glädje som gjorde att världen på en gång inte kändes så stor och skrämmande.

En ung lovande spelare, kanske ÖFK:s över tid jämnaste och där man kan tro att det rödsvarta garnityret bara är ett litet delmål på resan mot större uppgifter. En kulturell bakgrund som förmodligen har mycket litet gemensamt med vårt messmörsrike men att då få uppleva den till synes helt äkta kärleken både till klubben och allting runt omkring var stort, mycket stort.

Naturligtvis blir det ett jätteäventyr nästa säsong och hur utfallet blir kan man ju bara spekulera om. Helt klart finns ju potentialen i laget, sammanhållningen och lagandan verkar vara på topp men sen är det ju som alltid spelare som försvinner och nya tillkommer. David Accam försvann inför hösten och med honom chansen till avancemang trodde många men istället fick laget en ny dimension, ansvaret fördelades på flera fötter.

Lika viktigt som ett slagkraftigt lag är att organisationen bakom är solid och där tror jag Östersunds Fotbollsklubb ligger i framkant. ÖFK har blivit ett begrepp i fotbollssverige, en intressant plattform för unga talanger. Bra träningsmöjligheter trots en kanske inte alltför gynnsam geografisk belägenhet. Sen är det ju till syvende och sist dom ekonomiska realiteterna som styr, att balansen mellan inkomster och utgifter hålls konstant för den långsiktiga verksamheten.

Vill gärna också lyfta den här krönikan till nationell blågul nivå. Först den helt osannolika upphämtningen till 4-4 mot Tyskland i Berlin sedan premiären på "Friends Arena"i huvudstaden där det stora intresset kanske mest låg på ett byggnadstekniskt plan men där sammanfattningen fick helt andra ingredienser. Okej, först som sist, har aldrig varit någon oförbehållsam Zlatan-diggare. Detta trots hans sätt att spela fotboll med alla oförutsägbara aktioner som gör det hela till skön konst. Den gänglige skåningen har i mitt tycke alltför ofta verkat på en självpåtagen nivå jämförbar med Gud Fader allsmäktig.

Efter träningslandskampen mot England har jag kapitulerat fulltständigt. Dels för tre fantastiska mål plus ett som jag trots alla synonymlexikon inte hittar rätta ordet för. Men, kanske framförallt för intervjun efteråt i den direktsändande TV-kanalen där Zlatan utstrålade all den ödmjukhet som alltid är den sista pusselbiten för att kallas riktigt stor. Passerade med sina mål Helsingborgs-ikonen "Henke" Larsson i landslagsstatisiken, men det gör inget. Dom är ju skåningar båda två......

Idrotten är allt som oftast en helt underbar företeelse men kan också vara nåt alldeles fruktansvärt. Jag minns 1971 som lagledare i Brunflo IF som härbärgerade fotbollen på den tiden. Vi låg bra till i division 5 och hade på hösten match mot Kälarne IK på bortaplan. En fullpoängare var oerhört viktigt, vi ledde matchen men hemmalaget pressade och sista kvarten vågade jag inte enas titta på utan gick och gömde mej bakom en lada och gluttade fram med ett öga ungefär var femte minut.

Det gick bra till slut. Likadant mot Argentina i VM 2002, “dödens grupp” som Sverige hade chans att ta hem via ett bra resultat mot sydamerikanerna. Samma där som sagt, sista kvarten låste jag in mej på toaletten närmast TV:n med händerna för öronen och med endast små brottstycken av kommentatorernas förehavanden. Nu på söndag blir det kanske samma emotionella holmgång igen. Till råga på allt sänds matchen på webben gratis o franko, skall man våga titta överhuvudtaget?

För det första, trots alla optimistiska visioner genom åren sen bildandet av Östersunds Fotbollsklubb har jag varit relativt skeptisk till dagens situation. Kunna etablera sig i “Ettan“, okej, men därifrån till att ha avgörandet till “Superettan” i egna händer inför sista omgången var egentligen för mej rätt långsökt. Därtill var vi placerade alltför långt ut i obygden med ett begränsat upptagningsområde.

Nu har ju saker och ting hänt i klubben som ingen väl egentligen kunde drömma om för ett par år sen och nu är vi där. Har inte minsta lilla kännedom om dom ekonomiska förutsättningar som gjort det hela möjligt men förmodligen en kombination av intresserad företagsamhet och fingertoppskänsla hos ansvariga i föreningen. Dessutom ett storartat stöd från en fotbollstörstande allmänhet vilket alltid gör saker och ting lättare.

Blir det klang och jubel på söndag då är allt frid och fröjd, i varje fall fram till att allvaret sätter i gång nån gång i april 2013. Men hur är planen om IK Sirius tar poäng och BK Forward eller IK Frej rusar förbi? Går det att ladda om? Framgångsrika lag får alltid ögonen på sig, hur många finns kvar nästa år? Daniel Kindberg är en organisatör utöver det vanliga sett från min utomstående position och kanske intressant för företag långt ovanför dom jämtländska grantopparna?

Okej, det här är naturligtvis något av ett skräckscenario men samtidigt någonting som gör matchen till ett litet h-e att behöva utstå. Givetvis har ÖFK en plan B och att det skulle gå så här bra som nykomlingar är väl förmodligen bara så kallat "grädde på moset". Många spelare har långa kontrakt och det fina kontaktnät Kindberg och Graham Potter har finns ju kvar. Dessutom, jag har hela tiden tippat med hjärtat och varit alltför optimistisk i sajtens eget “Plazatips” och det har väl inte gått nåt vidare. Nu frångår jag den principen, kanske ett gott omen.

En intressant debatt blommar av och till upp i kommentatorsfälten rörande trebackslinjens vara eller icke vara. Personligen är jag ingen stor vän av alltför taktiska uppstyrningar av fotbollen. Tror den blir allra bäst när den enskilda kreativiteten får största utrymmet. Men sen, är det egentligen inte i slutändan bara en lek med siffror? Offensivt gäller det att hitta eller skapa ytor, defensivt att täcka desamma. Låt vara att tre gubbar längst bak ställer lite större krav på kantspelarna framför. Nån “showare” kanske inte skall ikläda sig den rollen då den defensiva disciplinen är av stor vikt.

Sen tror jag i ÖFK:s fall att balansen i laget rörande spelartyper gör att Graham Potter föredrar den lösningen. Skador och avstängningar drabbar i högre grad försvarsspelare sett från ett eget allmänperspektiv snarare än ett statistiskt statement. Summa summarum, det finns gott om mittfältare och därmed känns det självklart frestande med ovan nämnda taktik. Att det gått prestige i det hela tror jag inte alls på, Potter har seglat på större hav än Storsjön….

Eftersom jag följer Helsingborgs IF i vått och torrt via den förnäma om än något plånbokstörstande företeelsen webb-tv har jag också kunnat hänga med i David Accams utveckling därstädes. Allt har väl inte gått som på räls, det som väl är mest positivt är killens självförtroende. Att hela tiden använda det han är bra på, djupledslöpningar och dribblingar i hög fart. Misslyckas en kommer snart en ny vid nästa tillfälle. Efter 3-0 senast mot Åtvidaberg tyckte serbiska nyförvärvet Nicola Djurdich, senast i norska Haugesund, så här om sin anfallskollega i Helsingborgs Dagblad:

”– Vi gör vårt bästa, men det är lite annorlunda att spela med David än med Alvaro Santos eller Thomas Sörum. David spelar mer för sig själv medan jag tillsammans med någon av de andra två spelar mer som i ett anfallspar.
Viket föredrar du?
– Jag kan anpassa mig och det är tränaren som bestämmer det.”

Tempot verkar i varje fall inte vara nåt problem för David, snarare kanske något mer kilo innanför västen men det är ju sådant som går att utveckla. Det skall i varje fall bli spännande att följa fortsättningen, förtroendet hos tränaren Åge Hareide är ju till synes obrutet. HIF har väl via sitt mastiga program med cuperna ute i Europa försatt sin chans i den absoluta toppen i allsvenskan. ÖFK däremot dansar vidare i norrettan i allra högsta grad. Med eller utan trebackbackslinje.