För några år sedan infördes en Elitetta under Allsvenskan för damfotbollens del, trots många varningsord. Länge har dock de flesta lagen hankat sig fram, ofta med sviktande ekonomi, då resekostnaderna är väldigt stora och möjligheterna till större sponsorer begränsade. Många ideella ledare har kämpat hårt för att skapa ekonomiska möjligheter. I tillägg inför detta år kommer att SvFF kommer att vara hårdare mot föreningarna då det gäller spelare som kommer på turistvisum, vilket ökar kostnaderna ytterligare för de föreningar som vill satsa vidare.

Inför Elitettan 2020 har Assi från Kalix dragit sig ur, och med 99% säkerhet kommer Limhamn/Bunkeflo och Kungsbacka att följa efter. Assis utträde gav klassiska Älvsjö en plats, som bästa förlorande kvallag, och den tog man tacksamt emot. Kliver nu de övriga två också av ligger Sunnanå och Dösjöbro från Skåne i turordning. Sunnanå verkar vara beredda att ta platsen, men säkerligen inte Dösjöbro, då nästan hela deras startelva gått till Malmö FF:s nystartade lag i div 4(!), och man tvekat att ställa upp igen i div 1. Alltså ett kliv tre divisioner ner för att få spela i di ljusblå färgerna ett några år. Hm. Om då SvFF då tittar vidare så borde alltså bästa tvåa i div 1 få nästa erbjudande, och det är Sandvikens IF, som ju faktiskt gör en seriös satsning uppåt, och kanske också accepterar ett erbjudande. Det skulle kunna innebära att det denna säsong spelar åtminstone tre Norrlandslag i Elitettan, då Morön redan finns där.

Om vi då närmar oss våra distriktslag så skulle en uppflyttning av Sunnanå innebära en något lättare serie för Ope och IFK Ösd. Troligen kommer även här ytterligare erbjudande att gå ut. Sedan tidigare har ju Ope fått Härnösands plats, sedan Sundsvalls DFF plockat lite för många russin från Ångermanländskorna och omöjliggjorde spel i div 1. Om jag räknar rätt så borde dessa föreningar i tur och ordning få erbjudande om uppflyttning; Trångfors-Boden, Heffnersklubban, Clemensnäs, Älvsbyn och Sandvik. För IFK:s och Opes del hoppas jag i så fall på mer närliggande Heffnersklubban. Återstår dock att se om någon av dessa föreningar så här nära seriestart är beredda på en sådan satsning. Annars lär div 1 Norrland spelas med elva lag, och endast två nedflyttningsplatser.

För att ytterligare illustrera problemen historiskt så drog sig Kramfors ur div 1 inför 2019, samt hela fyra lag (ÖDFF, Mariehem, AFC Luleå och Alvik) inför 2018. Och av de Norrländska div 1-lagen inför denna säsong har Hille från Gävle tackat nej till en fortsättning, och även Svealändska Hässelby har frivilligt klivit av.

Sammanfattningsvis så anser jag att SvFF måste ta dessa problem på allvar. Förslagsvis bör det återinföras två serier under Allsvenskan för att något minska resekostnaderna, trots att det kan innebära ett större kliv upp i Allsvenskan för nykomlingarna. En fördel med det blir också att seriesegrarna i div 1 slipper kvala, då finns det sex div 1-serier och då även sex uppflyttningsplatser. Sedan bör det naturligtvis satsas mer på resebidrag i div 1. Min killgissning är att det inte råder en helt jämställd fördelning mellan tredje nivån på herr- respektive damsidan. Men jag kanske har fel.

Jag återkommer så småningom med en ännu mer JH-anknuten krönika inför säsongen.

Om vi börjar uppifrån så gör IFK Östersund en väldigt bra vårsäsong, men en svagare höst. 23 av 29 poäng togs under våren, vilket naturligtvis visar vilken betydelse de två amerikanskorna hade på resultaten, och sannolikt även träningarna. 2019 var troligen också den sista säsongen som SvFF sett mellan fingrarna med en mängd lags lösningar med spelare på turistvisum utan godtagbara kontrakt. Det gör att steget från div 2 till div 1 kommer att vara betydligt mer överkomligt, men skapar istället svårigheter för många mindre föreningar som skapat bättre förutsättningar på denna väg. Denna skillnad kommer nog att synas mest i Elitettan, där redan ett första "offer" skapats, då Assi från Kalix dragit sig ur nästa års Elitetta.

Att lösningarna med turistvisum inte kommer att vara möjliga kommande säsong var säkert känt för IFK Östersund när man högt prioriterade andralagets höstmatch mot Ope i tvåan, och med hjälp av en tämligen svag insats av Ope i den matchen så lyckades också IFK med ett oavgjort resultat förhindra lokal konkurrens i ettan 2020. Inte för att jag på något sätt anser att IFK skulle "lägga sig" i den matchen (självklart inte då derbyn IFK- Ope är de hetaste sedan Frösön försvann från damkartan). Men när man ser resultaten i de fyra matcherna innan Opematchen som gav förluster mot Alnö och Selånger 2, 0- 12 mot Kovland och en turlig uddamålsseger mot jumbolaget Brunflo så ser man vad som var prioriterat under hösten.

IFK får nu i första hand bygga vidare på spelare från Jämtland med omnejd, men har nog chansen att även nästa år rädda sig kvar i ettan, då alla lag där nu måste satsa på i stort sett egna förmågor. Men visst borde det ha varit positivt även för dem att slippa en långresa och få två haussade derbyn i serien. Riktigt spännande kommer det också att vara att se hur överlägsna segrarna i tvåan, Kovland, kommer att prestera i ettan. De kan bli topplag även där.

Om vi då går över till tvåan så visade Ope i sina bästa stunder att de definitivt skulle klara spel i ettan. Det visade man t ex i DM-segern mot IFK och hemmamatchen mot Kovland. Nu var tyvärr lägstanivån för låg, och poängförlusterna mot Stöde och IFK 2 blev de som hindrade spel en division högre, om nu inte ytterligare ett Norrlandslag kliver av innan april. Jo, man hade faktiskt haft en plats i ettan med endast två poäng ytterligare. Detta då Valbo som bästa Norrlandstvåa fick ta den tredje vakansen i ettan, efter att ett Götalands- och ett Svealandslag tidigare fått kliva upp.

Övriga JH-lag, förutom då kanske IFK 2, blev en besvikelse 2019, och det blev ett avgörande i sista matchen mellan Brunflo och KD om vilka som skulle tvingas ner i trean. Där avgick KD med en tämligen enkel seger. Båda lagen får försöka att bygga upp sina lag igen. Brunflo har en väl fungerande ungdomsverksamhet, och bör klara detta ganska väl. De hade dessutom en förtvivlad otur med skador. KD har inte en lika självklar grund att stå på. De kommer nog att vara tvingade att locka några av sina under hösten återvändande veteraner att satsa åtminstone ett år till. Nästa års Div 2 Mellersta Norrland bör bli en kamp mellan nerflyttade Selånger och Ope vad gäller uppflyttning, och då måste Ope undvika sina lågvattenmärken. KD kommer nog tyvärr att få kämpa i botten igen, men IFK 2 kommer säkert att räddas kvar, om inte förstalaget är indraget i en gastkramande nedflyttningsstrid under hösten. Jag hoppas verkligen på ytterligare ett JH-lag från trean, men vet inte om jag får mina förhoppningar uppfyllda eller inte.

Ope 2 vann ju annars trean överlägset och skulle naturligtvis ha mått bäst av att få kliva upp i tvåan. Nu får de inte det, då förstalaget ännu är kvar där. Lagen därefter, Hede/Vemdalen och Strömsund, tvivlar jag på tar chansen, men vissa förhoppningar har jag haft på Järpen, vars verksamhet verkligen är på gång. Besluten kanske är tagna, men jag känner inte till dem. Det hade ju även varit bättre för Brunflo om Ope 2 hade fått kliva upp. Då hade de helt säkert bara tagit hissen direkt tillbaka till tvåan igen.

Jag är ändå mer hoppfull inför framtiden för vår damfotboll nu än vad jag var förra året. Det finns många intressanta spelare i distriktet och fler är på gång underifrån. Jag tror att vi kan få flera lag att lyfta, och jag hoppas också att fler lag tillkommer i trean, där åtminstone Frösön och Ås borde anmäla lag, även om inte alla förutsättningar är klara.

I Div 1 Norrland har åter IFK Östersund överraskat positivt på mig, även om avslutningen var lite knackig. De ligger femma efter att länge skuggat serieledarna Sunnanå på en andra plats, som dock tappades ett par matcher före uppehållet. Nu blir det dock lite upp till bevis, då båda de oerhört viktiga amerikanskorna, målvakten Devonshire och målskytten Johnson, lämnat laget. Inga ersättare tycks vara aktuella, och i det läge man befinner sig tycker jag att man gör helt rätt. Risken för nedflyttning måste betraktas som obefintlig. Risken är dock i takt med att poängen blir viktigare för övriga lag, så kan det bli kärvt att knipa lika många poäng under hösten, och det skulle kunna drabba självförtroendet en del. Dessutom förlorade man häromkvällen DM-semifinalen mot Ope. Årets Div 1 Norrland tror jag dock är lite ihåligare än de senaste åren, och IFK bör kunna hålla sig som ett lag i mitten av tabellen ändå.

I Div 2 Mellersta Norrland finns Ope med i diskussionerna för uppflyttning, trots att jag inte tror att man på egen styrka kan passera serieledarna Kovland. Det finns dock två utvägar kvar. Den ena är att Kovland kanske inte är beredda att ta steget upp i ettan, och endera släpper platsen till tvåan, eller möjligen börjar att spela betydligt sämre i slutet av serien. Detta är dock bara en spekulation. Den andra utvägen har dykt upp åtminstone de tre senaste åren, då lag av olika skäl tackat nej, endera till uppflyttning eller till att vara kvar i div 1. Om dessa avhopp sker efter att serierna lagts, (vilket jag tycker är en skyldighet för lag från Norrland att vänta på, då platsen annars går till de större distrikten söderut, och Norrlandsettan då får allt längre resor) så får bästa tvåan bland de fyra Norrlandstvåorna platsen. Just nu innehar Ope den platsen, se tabell nedan.

Ope har gjort en riktigt bra vårsäsong, med bara ett bottennapp, förlusten hemma mot Stöde. Dessutom utvecklas laget hela tiden, och fem mål mot IFK Östersund i DM visar på en härligt fungerande offensiv. Den delen av laget skulle tveklöst räcka till i årets tvåa.

Ope skulle verkligen må bra av att ta klivet upp inför nästa år, då jag tror att det finns en hel del hunger bland såväl några av de oerhört viktiga rutinerade spelarna, och definitivt hos många av de äldre tonåringarna i föreningen. Kan A-lagets och F17:s ledare dessutom gemensamt och på ett smidigt sätt spela in 02:orna i representationslaget kan något riktigt bra vara på gång.

IFK Östersund 2 gör vad man behöver för att se till att representationslaget har alternativ för spelare som inte får tillräckligt med speltid i ettan fortfarande får tämligen bra matcher. Man blir alltså kvar i tvåan inför nästa säsong, även om man troligen kommer att tappa lite i tabellen.

Tyvärr ser det riktigt kämpigt ut för forna ”storlaget” KD. Endast en poäng så här långt, och inte mycket som tyder på en rejäl förbättring. Dock krävs det inte väldigt mycket för att börja klättra. Ett par segrar så finns man med i striden igen. Tyvärr skulle detta kunna gå ut över Brunflo, som också ligger pyrt till. Brunflotjejerna har dock i de flesta matcher visat att man hänger med, och har faktiskt inte bara haft otur vad gäller skador, utan även på plan. Jag tror att Brunflo fixar kontraktet. En oro i det hela är att det verkar vara oklart om ett eller två lag tvingas ta steget ner från tvåan till trean.

”Tabellen” för Norrlandstvåornas tvåor:

1. Ope 10 8 0 2 38- 9 24 (2.4 p/match)

2. Valbo 9 6 1 2 30-12 19 (2.11 p/match)

3. Kågedalen 10 6 1 3 40-21 19 (1.9 p/match)

4. Clemensnäs 9 5 1 3 28-13 16 (1.78 p/match)

I Div 3 tycks det vara Opes andralag som ligger bäst till, men för att få flytta upp gäller det att förstalaget ger den chansen genom att själva kliva upp ett steg. I övrigt är det ett stort gäng lag som slåss om topplatserna. Främst är det Strömsund, Järpen och Hede/Vemdalen, men även Sveg och kanske Häggenås kan ställa till det med lite flyt. Alla dessa lag visar tidvis upp riktigt bra spel, och skulle med lite tillskott kunna hnatera spel i tvåan. Jag fortsätter alltså att hoppas att ett Jämtlandslag verkligen tar chansen att kliva upp ett steg, även om inte Ope 2 skulle tillåtas att göra det. Härligt förresten att nästan nystartade Häggenås, och helt nystartade Berg gör så pass bra ifrån sig. Sedan upprepar jag mantrat att jag förväntar mig att Frösön och Ås nästa år har representationslag, samt att Ragunda/Östjämtland kanske försöker.

Nu väntar vi med spänning på att matcherna rullar igång, och att Jämtlandslagen i ettan och tvåan visar upp sig från sin allra bästa sida.

Ja, nu är det definitivt, en saga är all. ÖDFF finns nu endast kvar som ett integrationsprojekt. Eftersom jag bedömt detta slut som det mest troliga sedan i somras, så har jag avvaktat med tredje delen om damfotbollens historia i distriktet, alltså den del som ska handla om ÖDFF. Beslutet att nu lägga ner föreningen gör att jag skjuter ytterligare på att publicera den delen. För tillfället får det bli denna lite kortare krönika.

Jag blev väldigt glad när jag läste dels att Kent Persson blir kvar i IFK Östersund, och dels att han säger att det nu är fler lag som har chansen att sikta uppåt, t ex Ope IF. Detta är nämligen det jag tycker är det positiva med att ÖDFF drar sig ur, att det blir helt öppet med konkurrens igen. Jag hoppas att de flesta av dem som ständigt förespråkat att ett gemensamt elitlag är enda vägen framåt, nu klarar att ligga lite lågt ett par år framåt. Jag tycker att verkligheten visat precis tvärt om, nämligen att det är när föreningarna, inkl ÖDFF, lägger sitt krut på sin egen utveckling som det gett resultat. Det kommer att belysas lite ytterligare i kommande krönikor och historiebeskrivningar. Nu hoppas jag att stor kraft läggs på utvecklingen av egna spelare, men att det också satsas på ett par-tre utländska förstärkningar i de lag som vill satsa uppåt.

Ungdomsverksamheten bör utvecklas vidare, och någon gång måste föreningarna också våga att satsa lite extra på de spelare som själva är beredda att satsa lite extra, redan före gymnasiet. Jag tycker att det oftast visar sig att det är de spelare som vill och orkar lägga mycket tid på fotbollen, på både träningar och intresse för andra lag än sitt eget, som så småningom bir vuxna spelare av klass. Och vi måste erkänna för oss själva att det är ett lika stort mål att utveckla spelare till hög nivå, som att sysselsätta så många barn och ungdomar så länge som möjligt. Notera att jag skriver "lika stort mål"!

Jag är nu väldigt optimistisk gällande "toppen" av damfotbollen i länet, även om vi befinner oss i en svacka just nu, med endast ett div 1-lag. Ope kommer, liksom troligen även KD, att satsa på serieseger i tvåan i år. Ett litet frågetecken dock för KD, som valde att inte ta erbjudandet om att ta steget upp i ettan redan i år. Ope gjorde ett tappert försök att få ta över ÖDFF:s plats i div 1, men fick nobben av SvFF. Enda möjligheten hade nog varit att helt ta över ÖDFF, och inlemma resterna av den föreningen i sin verksamhet, men där fanns det nog alldeles för många frågetecken runt de rester som finns kvar. Och när beslutet från SvFF drog ut så länge på tiden så var det nog bäst som skedde, nämligen att Ope får satsa på toppen av div 2 år 2018 istället. Spelarna var inte alls förberedda på, eller tillfrågade, om spel i div 1.

IFK Östersunds utveckling "på egen hand" tycker jag visar vad föreningarna ska kunna åstadkomma, och det ska bli spännande att följa dem i div 1 andra året. Klokt av Kent Persson att inte sticka ut hakan för mycket, särskilt om Anna Jonsson inte blir kvar i truppen. Ett nytt kontrakt låter som en bra grund, så får allt annat komma som bonus.

Ett absolut problem är istället utarmningen av antalet seniorlag utanför tätortssamlingen öster om Storsjön (från Brunflo i söder till Krokom i norr), även om jag hoppats på ett lag från Ås. Det stora positiva utropstecknet är att Härjedalen kommer tillbaka på bred front, då såväl Sveg som Hede/Vemdalen anmält lag i trean. Järpen och Strömsund finns också kvar, men jag saknar verkligen lag från Berg, Bräcke och Ragunda kommuner. Och oj vad jag saknar ett lag från Frösö IF. Jag hoppas att man där satsar på ett av de stabilare äldre flicklagen, och förbereder dem på att kliva upp i seniorspel inom kort, med enstaka inslag av äldre spelare med anknytning till Frösön och Frösö IF. Jag hoppas trots allt på en ny boost gällande bredden i distriktet av flera skäl, inte minst beroende på att årgångskullarna ökar vad gäller äldre tonåringar.

Jag ser alltså verkligen fram emot fotbollsäsongen2018, dels utifrån innehållet i denna krönika, men även med godbitar som ÖFK:s förhoppningsvis fortsatta heroiska insatser i Europa League, och Allsvenskan, Sveriges och Islands deltagande i Herr-VM och damernas fortsatta kval till VM. Bland mycket annat. Jag följer ju med stort intresse även GIF Sundsvalls framfart, och om allt går vägen så ska jag under våren också för första gången se mitt brittiska favoritlag, sedan över 50 år, på plats. Nämligen Cardiff City!

Gott Nytt Fotbollsår på Er Alla!