Som jag skrivit tidigare är JH:s damfotboll på väg in i en ny "kvantitetskris". Antal lag och antal spelare har drastiskt sjunkit de senaste säsongerna, och återigen noteras oro och trötthet på många håll. Vi kan börja underifrån och notera att Sveg och Myssjö/Oviken dragit sig ur trean under säsongen. Sveg återkommer nog snart, då de har ett riktigt duktigt lag som gjort bra ifrån sig i regionala F-17. Svårare att sia om Myssjö/Oviken. Föreningen är riktiga kulturbärare inom damfotbollen, och jag hoppas verkligen att det finns några knytna nävar i en del fickor väster om Sannsundet, så att vi får se damfotboll på Åsvallen och Kejsarvallen snart igen.

IFK Östersund har idag en riktigt bra och bred verksamhet, och jag ser inget som ska skymma sikten framåt just nu. Med ett lag i Div 1 och ett i Div 2 nästa år, så fortsätter utvecklingen. Vad man kan hoppas är att man inte sväljer för många spelare från föreningarna runt Östersund.

KD befinner sig i en ganska svår sits. Det är inte osannolikt att man, trots andraplatsen, kan komma att erbjudas en plats i Div 1. Jag tror att flera föreningar högre upp i seriesystemet hänger på en skör tråd, och kan komma att läggas ner. Ett rykte säger att seriesegrarna Kovland är en av dessa. Tränaren Anders Westlund har meddelat att han slutar, och flera av spelarna är tveksamma till satsning på Div 1. Tyvärr för den Norrländska damfotbollen kan beskedet komma redan innan SvFF lägger fast serierna, och då kommer platsen med all säkerhet att erbjudas till ett Götalandslag, då den landsdelen överlåtit en Div 1-ingång till Norrland vid den senaste serieomläggningen. Väntar man till efter att serierna läggs fast, så ska erbjudandet gå till ett lag från den aktuella seriens upptagningsområde, om jag är rätt underrrättad. Och i så fall, om jag nu räknat rätt, så ska KD med mkt knapp marginal vara den bästa tvåan i de fyra Norrlandstvåorna.

Men hur skulle KD klara en uppflyttning? Ja, svaret på det vet nog bara den innersta kärnan i den lilla styrelsen. Och hur tänker Frösö IF? Ska de fortsätta att finna sig i att i princip vara en del av KD:s organisation? Det kanske är för tidigt att starta upp ett seniorlag 2018, men planeras det på rätt sätt, så borde det kunna fungera 2019.

Ope hade sin kris den gångna vintern och våren. Nu tror jag att man är bättre rustade igen inför kommande år. Det finns många duktiga tjejer som fått bra utbildning, och erfarenhet från denna säsong. Jag tror att Ope, om det inte händer något riktigt annorlunda, kommer att finnas i kamp om seriesegern nästa år igen.

Häggenås är en förening som verkligen behövs, och jag hoppas att Myggan Handler orkar med att styra skeppet även 2018. Visst vore det oerhört tråkigt om Tigervallen inte befolkas även nästa säsong. Ni som är sugna på att spela vidare, med måttlig träningsinsats, sök er till Häggenås (eller annan ev förening som startas med samma inriktning)!

Sedan har vi ÖDFF, vars verksamhet nu under en och en halv säsong hängt i en skör tråd. Truppen har varit så tunn att flera spelare känt sig tvingade att spela oavsett fysisk och psykisk status. Många har lämnat, men ändå har man presterat mer än vad som är rimligt att förvänta. Jag tror att styrelsen är tämligen slutkörd, och efter säsongen kan vi fortsätta att spekulera om föreningens framtid. Och jag tror, sannolikt mer än de flesta, att chansen att hänga kvar är ganska hyfsad. Förlustmålet mot Kalmar senast var en tappad poäng, men möjligen innebär det två "vunna" poäng inom kort, då Holmalund har att möta just Kalmar. Om Kalmar hängts av kampen om den Allsvenska platsen tror jag nämligen att Holmalund slagit dem. Med segern mot ÖDFF i ryggen så tror jag inte att Kalmar förlorar. Jag tror att ÖDFF hänger kvar om man tar minst sex poäng på de tre sista matcherna, om tre av dem tas mot Böljan.

Om vi tittar lite på granndistrikten så anser jag att Sundsvall redan spurtat till sig nytt kontrakt i Elitettan. Selånger var stabila i sin Div 1-serie, men Timrå kapsejsade helt på hösten och åkte ur. Vi får se vad som händer med Kovland. I Hälsingland charmas jag av Ljusdals framgångar, där bl a Viktoria Forss, återbördad efter kort tid hos ÖDFF, åter kan förbereda sig för spel i Elitettan efter två klara kvalsegrar mot Notviken.

I Ångermanland har plötsligt Kramfors klivit upp i rampljuset efter en evighet i grådasket. Seger före Västerbottenslagen i Div 2 Norra Norrland Syd. Samtidigt kan det innebära döden för andra lag i närheten, men det får vi se. Jag tror att Kramfors kommer att utmana Själevad om epitetet Ångermanlands bästa lag. Jag tycker att det är positivt att olika lag kan dyka upp som en framgångssaga, och jag hoppas att det går bra för Kramfors.

Vad gäller problemet med tillräckligt antal spelare, så finns det i alla omskrivna distrikt. Flera föreningar hänger på en skör tråd. Sammantaget tror jag att det finns en risk för att det blir en urvattnad Div 2 Mellersta Norrland nästa år, men jag hoppas att jag har fel. Och så småningom hoppas jag att födelsetalen på första halvan av 00-talet räddar upp situationen.

Först hoppas jag att det är några orkar läsa hela artikeln, då den blev ganska lång. Egentligen borde jag ha delat upp den i två separata delar, men jag hoppas att ni som är intresserade ändå finner det uthärdligt. Jag återkommer senare med del 3, då i huvudsak om ÖDFF:s historia. Då jag ska försöka att hålla del 3 så fri som möjligt från eget tyckande, så kommer det lite sådant i denna del.

Jag avslutade första delen med att Ope IF och Frösö IF tillsammans bildade Ope/Frösö DFF, och med frågan om det blev bättre. Ope lämnade över sin plats i seriesystemet och startade om i trean. Frösön hade själva spelat sig ner dit. Ope damer blev farmarlag till det nya s k elitlaget, och hade inledningsvis i stort sett samma styrelse också.

Första året, 2002, blev inte alls vad den nya föreningen hade tänkt sig, utan distriktets bästa lag blev ett mittenlag i div 2. Den sämsta placeringen nationellt i den Jämtländska damfotbollens historia. I särklass. Dittills. För distriktets bästa lag. Åren fram till och med 2007, då äntligen andra lag vågade utmana ÖDFF, blev enligt mig och statistiken, de sämsta i vår damfotbollshistoria! Förutom att åren 2000/2001, som pressade fram denna lösning, också tillhör de sämsta åren.

En ny utmanare som seglar upp, i spillrorna efter Ope och Frösön, är Åzö DFF. En sammanslagning mellan IFK Östersund och Ås IF. De vann trean med 21 segrar, och inget poängtapp, med målskillnaden 136- 10! Ope blev trea, Frösön blev femma. Emellan dem ytterligare en uppkomling som snart skulle börja röra på sig, nämligen Krokom/Dvärsätt. Tvåa då? Jo det blev ett riktigt bra IFK Strömsund.

Året därpå fick nye tränaren Robban Wassdahl ordning på Ope/Frösön och lotsade dem till serieseger och avancemang, trots att tvåan IFK Gävle gjorde nästan dubbelt så många mål, 117 mot 60, och släppte in 6 färre. Åzö fick direkt vända tillbaka till trean, tyvärr. Strömsund vann trean före Ope, och tog steget upp i tvåan denna gång. Förra gången de hade chansen tackade de nej. Åzö kämpade med KD om segern i trean året därpå, men blev sedan farmarlag till ÖDFF några år, innan man dog sotdöden 2009, varvid IFK Östersund och Ås återuppstod med egna lag.

Trots att Ope/Frösöns ledning inför säsongen 2004 firade sin nyvunna div 1-plats med att definitivt markera sin självständighet mot de båda initiativföreningarna, genom att ändra namn till Östersunds DFF, så blev det en sista plats i Norrettan. Detta inledde den absolut mörkaste tiden inom Jämtländsk damfotboll. Strömsund ramlade ur tvåan, och sedan gjorde KD ett försök i tvåan 2005, utan framgång. Dock vann deras B-lag trean överlägset, men fick naturligtvis inte kliva upp. Inget av de övriga erbjudna lagen tog heller chansen till spel i tvåan. Om ni tittar under artikeln, så ser ni de mörka siffrorna för åren 2000- 2007, och allra sämst siffror under de tre sista åren. De tydligt sämsta placeringssiffrorna genom tiderna.

Det som enligt mig räddade vår damfotboll då var att Frösön, KD och inledningsvis också Ope tog upp striden med ÖDFF om uppflyttningarna i seriesystemet. Det störde tydligen ÖDFF:s ledning, som flera gånger uttalade att det var negativt för Jämtländsk damfotboll att ha fler än ett lag på "elitnivån" div 2. Dock innebar det att nämnda ledning tvingades att vässa sina vapen och prestera en bättre produkt än de tidigare åren, och det visade sig att de inom ett par år kunde klara av det.

2007 blev alltså startskottet på en vändning för ÖDFF, men också deras sämsta år på många sätt. I seriespelet var man med tre omgångar kvar djupt indragna i nedflyttningsstriden, tillsammans med bl a KD. Tre raka segrar på slutet räddade dock ansiktet, och troligen föreningens överlevnad. KD föll ur för andra gången. Notera att det näst bästa JH-laget under alla år 2008- 2015 var bättre placerade än vad ÖDFF var 2007 som bästa lag. 2010 var t o m tredje laget bättre placerade.

2007 hade Ope det kanske mest lovande laget någonsin, med ett stort antal väldigt duktiga spelare födda främst 90- 91. Innan serien avgjordes vann Ope DM-finalen mot ÖDFF med ett lag med en medelålder på 17 år. Och det var ingen tävling ÖDFF tog med en klackspark, prestigen och adrenalinet sprutade kring båda lagen och dess anhängare i finalen. C:a 250 personer såg matchen.

Ope förde sedan en hård kamp med storsatsande och värvande Frösö IF, med dynamiske Henka Lundkvist som tränare, om segern i div 3. Tyvärr för Ope sken orutinen igenom i det avgörande derbyt på Lövsta konstgräs, och Frösön blev det lag som tog klivet upp i tvåan. Under stor del av säsongen därpå låg man före ÖDFF i tabellen. Från Ope gick hela 14 spelare, genom några ivriga föräldrars agerande, till ÖDFF inför säsongen 2008. De flesta dock till deras nystartade B/utvecklingslag. Året därpå gick ytterligare tre Opespelare till ÖDFF. Två av dessa 17 spelare var Anna Jonsson och Lisa Landin.

2008 var också meningen att bli ett historiskt år, då ÖDFF:s och ÖFK:s styrelser kommit överens om att ÖDFF skulle uppgå i ÖFK som en damsektion där. Detta skedde samtidigt som ÖDFF fick ett treårigt miljonsponsoravtal med ett fastighetsbolag. Båda dessa nyheter slogs naturligtvis upp stort i media. Någonstans på vägen gick det dock fel, och sammanslagningsdiskussionerna med ÖFK löstes upp i tysthet.

2008 blev ÖDFF till slut trea och Frösön fyra i tvåan. ÖDFF:s bästa placering på fyra år. Året efter vann ÖDFF tvåan, för första gången under det namnet, på alltså femte försöket, efter att ha fått både Frösön och KD som blåslampor bakifrån. Innan säsongen gjordes åter ett minnesvärt uttalande av ÖDFF:s dåvarande ordförande till media, om att tre JH-lag skulle spela på den "höga" nivån div 2: "Det är en utveckling som egentligen inte gagnar någon part".

Jag var då, och är nu, av en helt annan uppfattning. Det var den största anledningen under den tidsperioden att jag ofta hamnade i polemik med olika företrädare för ÖDFF. De ville inte ha konkurrens, utan bara service. Jag har alltid trott på konkurrens som det viktigaste bränslet för utveckling i fotboll. Men jag tror också på samarbete mellan föreningar, men då enligt ordets ursprungliga betydelse. Alltså att man genomför överenskomna uppgifter tillsammans för gemensam nytta.

2010 åkte ÖDFF ur ettan igen, efter en heroisk säsong där de borde ha blivit belönade med nytt kontrakt. Frösön blev tvåa, KD fyra och Ope åtta i den div 2-serie som ÖDFF:s företrädare några år tidigare kallade "elitnivå". Plötsligt hade alltså damfotbollen i Jämtland på ett par-tre år tagit ett gigantiskt kliv framåt, utan att så många egentligen funderade över varför. Jag tror att man dels ska tacka drivande och duktiga ungdomsledare kring årgångarna födda runt 1990, och att det dök upp rejält engagerade ledare på seniornivå, som ville föra sina lag och föreningar framåt, i flera olika föreningar samtidigt.

Inför år 2011 försökte Henka Lundkvist få till ett "samarbete" med ÖDFF för att, enligt honom, ytterligare höja nivån i Jämtland. I det läget hade Frösön enligt många en bredare och troligen minst lika bra trupp som ÖDFF, men Henka satt i en förening där de flesta var engagerade i herrfotbollen. ÖDFF kunde inte heller tydligen då tänka sig att ingå i ett sådant "samarbete", med bl a följande kommentarer i media från dåvarande tränaren Kent Persson: "Det är helt omöjligt att genomföra i dag. Det är som om Frösön vill ta över ÖDFF. Problemet är att ingen vill jobba kring ÖDFF om laget finns i division 2 och blir andralag bakom Frösön. Man kan inte slå sönder saker." Jag tyckte att det som var mast skönt var att div 2 äntligen inte betraktades som elitnivå.

Troligen var det lite vinna eller försvinna över utspelet från Frösön, och luften gick nog lite ur både ledare och spelare därefter, samtidigt som ÖDFF mobiliserade på nytt. Som de alltid gjort när de varit i trängda lägen lokalt. 2011 och 2012 vann ÖDFF div 2, men stupade i kvalen. Båda åren med KD tätt efter, som tvåa resp trea. Frösön åkte ur 2011 liksom Myssjö/Oviken.

Inför 2013 skulle seriesystemet helt göras om, och Elitettan skapades. ÖDFF och KD var klara för nya div 1, och hela fem lag från JH

kvalificerade sig för nya div 2. Ope, Frösön, Häggenås, Brunflo och IFK Östersund. ÖDFF och KD gjorde bra ifrån sig och blev trea och femma i div 1 Norrland. Ope vann tvåan, där också Frösön och Häggenås hamnade mitt i tabellen, medan Brunflo och IFK åkte ur.

2013 blev dock ett mörkt år för bredden inom JH. Div 4 försvann för första gången sedan den etablerades för 30- 40 år sedan, och antalet lag minskade i ett svep från 19 till 14 lag. Sedan dess har det minskat ytterligare till dagens ynka 11 lag. Bl a tvingades Brunflo lägga ner verksamheten 2014, men har lyckligtvis kommit igång igen. Att kvantiteten minskat är tveklöst rätt, och det är en stor risk för den framtida utvecklingen. Det var också en tydlig svacka i kvantiteten runt millennieskiftet, då krisen kanske var större än idag. Men jag hoppas innerligt att lag återuppstår t ex i Ragunda, Bräcke och Härjedalens kommuner, som idag är helt utan lag på damsidan. Se nedan utvecklingen av antalet seniordamlag inom JH.

I samband med detta kan också konstateras att under 2000-talet är det bara Ope, KD, Myssjö/Oviken och Strömsund som haft egna lag alla år. Detta fram till nyheten som kom under finslipningen av denna artikel, nämligen det ytterst tragiska att Myssjö/Oviken för tillfället lägger ner sin damfotboll. En riktig katastrof tycker jag. Därmed är nu också Bergs kommun utan representationslag. Nu är det alltså bara Ope, Strömsund och KD som haft egna lag alla år detta millennium.

Föreningar därutöver som haft egna representationslag i minst 10 år under 2000-talet är Myssjö/Oviken, ÖDFF, Frösön, Sveg, Järpen och Orrviken. Mellan fem och nio år har Häggenås, HLK (tillsammans 17 av 18 möjliga år), IFK Östersund, Åzö (tillsammans alla år), Funäsdalen och Stugun deltagit. Ett till fyra år har Alsen, Aspås, Björnen, Bräcke, Föllinge, Hackås, Hammerdal, Hede, Hoting, Klövsjö, Mörsil, Nälden, Offerdal, Ragunda, Tandsbyn, Vemdalen och Ås deltagit. Därutöver har Berg och Rätan deltagit i kombinationslag med Myssjö/Oviken 2. Hoppas att jag inte missat något lag.

En spännande historia med tragiskt slut inför säsongen 2014 var att tränaren John-Rune Wikén, som fick gå från ÖDFF efter säsongen 2012 och tagit över Ope, lockade över ett antal spelare (Anna Jonsson, Lisa Landin, Sandra Nilsson, Tove Modin-Brissler, Ida Högberg och Åse Perman) från ÖDFF till Ope för spel i div 1, efter seriesegern i tvåan. Han lockade dem inte aktivt, utan för att han var omtyckt av spelarna, och att flera av dem var besvikna på ÖDFF. Tyvärr avled John-Rune tragiskt under vintern och Ope hamnade i en situation där man hade väldigt svårt att hitta ny tränare. Den nye tränaren tillträdde sent och klev av under säsongen. Allt detta sammantaget gjorde att Ope inte klarade att prestera och trillade ur ettan.

ÖDFF tvingades till en rejäl satsning på spelare från annat håll, och lyckades ganska bra med sina värvningar. Man vann både serien och kvalet. KD gjorde åter bra ifrån sig med en fjärdeplats, men Ope åkte alltså ur. I tvåan fanns inget JH-lag i toppen, utan Frösön slutade femma emedan Myssjö/Oviken och Ope 2 klev ner i trean igen. Upp klev istället ett pånyttfött IFK Östersund, nu med Kent Persson som tränare. Kent som alltså tidigare var i ÖDFF tillsammans med John-Rune Wikén.

2015 gjorde ÖDFF en fantastisk säsong enligt mig. Med ett lag som var en blandning av spelare från distriktet och duktiga spelare från åtminstone sex andra länder så kom man på en hedrande åttondeplats. Jag trodde innan säsongen absolut inte att man skulle klara en sådan fin placering. Det blev också den näst bästa placeringen genom tiderna för ett JH-lag, sedan Allsvenskan startades 1988. Endast Ope 1993 placerade sig snäppet bättre.

KD hade svårt att få ihop en slagkraftig trupp efter att flera av de viktigaste spelarna lämnat, och att de klarade att hänga kvar i div 1 var nog en ännu mer heroisk insats. Ope blev tvåa i div 2 efter en hård kamp med och på samma poäng som segrande Timrå. IFK Östersund blev femma och Frösön åtta. Dock haltade det rejält för Frösön under säsongen och man använde en mängd spelare av vilka många knappt visade sig på träningarna, och inför 2016 hände det ofattbara. Frösö IF fick lägga ner sitt representationslag. Dock återuppstod man delvis genom att i princip kliva in i KD:s organisation och det bildades ett gemensamt lag, Frösön/KD 2.

Efter två mycket framgångsrika år 2013 och 2014 började det att alltså att halta placeringsmässigt 2015, trots ÖDFF:s framgång. För de båda bästa lagen blev det jobbigt 2016, då ÖDFF med en väldigt liten trupp under hösten gjorde en lite sämre säsong med en tiondeplats, och KD till slut ramlade ur div 1. Glädjeämnen var Ope och IFK Östersund som stred om seriesegern i tvåan ända in på mållinjen, och där Ope till slut vann med två poängs marginal, och utan att något av lagen förlorade mot något annat lag i serien.

Inför 2017 så visade det sig att samarbete ibland kan vara riskfyllt för det lag som ligger lägre i serienivå. Ope var nu enda JH-lag som laddade för spel i ettan, och man hade haft ett hyfsat samarbete med ÖDFF under ett par säsonger. Under vintern hade ÖDFF väldigt ont om spelare och Ope stöttade dem genom att låta ett ganska stort antal spelare träna med ÖDFF, till gemensam nytta. Dock visade det sig att ÖDFF hade svårt att locka till sig andra spelare, och plötsligt skrevs sex Opespelare över till dem. Det, tillsammans med svårigheterna att hitta tränare, omöjliggjorde satsningen på div 1 för Opes del. Istället fick alltså IFK Östersund till slut chansen att spela på div 1-nivå 2017.

2017 års historia pågår alltså för fullt just nu. ÖDFF och IFK Ösd kämpar för att hänga kvar i Elitettan resp div 1. KD slåss om segern, emedan Häggenås och Ope kämpar för att klara sig kvar i div 2. IFK Ösd 2 och Brunflo i första hand finns med i kampen om segern i div 3.

Om vi räknar på just de tre bästa JH-lagen så blev 2010 den näst bästa, och 2014 den femte bästa säsongen genom tiderna placeringsmässigt. Endast 1986, 1987 och 1995, då Frösön och Ope konkurerade som mest och Myssjö/Oviken hade riktigt bra lag, kan konkurrera. Gemensam platssiffra för 2010 var 141, och för 2014 var det 162, medan siffrorna för de tre tidigare toppåren var 119, 147 och 159.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att rent statistiskt placeringsmässigt är vi absolut ännu inte nere i någon kris, och inte alls i närheten av hur illa det såg ut under millenniets start, men vi har börjat att tappa igen de senaste åren. Och kvantitetsmässigt är tappet större än under den krisen. Men det tappet kan nog delvis bero på de mycket låga födelsesiffrorna i slutet av 90-talet, så jag hoppas på att fler lag dyker upp igen inom kort. Vad gäller utvecklingen framåt, så hoppas jag åter på vässad konkurrens inom distriktet, och även på samarbeten där två eller flera parter på så jämlika villkor som möjligt kan dra nytta av det. Jag tror INTE på att det ska avtalas fram något första lag. En framträdande roll i distriktet ska förtjänas. Och den tesen tycker jag definitivt stöds av denna historiebeskrivning och statistiken.

Placeringar i Sverige för bästa, andra och tredje Jämtlandslag:

(uträkning strikt på placeringar, och med reservation för enstaka felräkningar)

1983*: 25, 63, 105 (totalt: 191, de två bästa: 88)

1984: 17, 81, 103 (201, 98)

1985: 17, 49, 104 (170, 66)

1986: 29, 37, 53 (119, 66)

1987: 37, 43, 67 (147, 80)

1988*: 37, 55, 91 (183, 92)

1989: 29, 55, 109 (193, 84)

1990: 23, 109, 133 (265, 132)

1991: 25, 49, 133 (207, 74)

1992: 23, 49, 157 (229, 72)

1993: 19, 37, 145 (201, 56)

1994: 29, 35, 157 (221, 64)

1995: 28, 52, 79 (159, 80)

1996: 34, 43, 106 (183, 77)

1997: 31, 40, 124 (195, 71)

1998: 34, 43, 132 (209, 77)

1999: 34, 61, 132 (227, 95)

2000: 43, 106, 131 (280, 149)

2001: 31, 133, 159 (323, 164)

2002*: 64, 127, 153 (344, 191)

2003: 37, 118, 127 (282, 155)

2004: 35, 118, 127 (280, 153)

2005: 64, 118, 127 (309, 182)

2006: 64, 127, 153 (344, 191)

2007: 73, 109, 127 (309, 182)

2008: 55, 64, 125 (244, 119)

2009: 37, 55, 91 (183, 92)

2010: 31, 46, 64 (141, 77)

2011: 37, 46, 100 (183, 83)

2012: 37, 55, 100 (192, 92)

2013: 39, 51, 99 (189, 90)

2014: 26, 44, 92 (162, 70)

2015: 20, 69, 117 (206, 89)

2016: 22, 81, 98 (201, 103)

2017*: 24, 87, 96 (207, 111)

*1983 första år med enhetligt seriesystem i hela landet; 1988 första året för Allsvenskan; 2002 Ope/Frösö DFF, sedermera ÖDFF, bildas; 2017 ställningen 15/8.

De fem bästa åren från 1983 vad gäller bästa laget:

1984 och 1985; Ope plats 17

1993; Ope plats 19
2015; ÖDFF plats 20
2016; ÖDFF plats 22

De fem bästa åren från 1983 vad gäller de två bästa lagen:

1993; Ope och Frösö, platssiffra 54
1994; Frösö och Ope, platssiffra 64
1985 och 1986; Ope och Frösön resp Frösön och Ope, platssiffra 66

2014; ÖDFF och KD, platssiffra 70

De fem bästa åren vad gäller de tre bästa lagen:

1986; Frösön, Ope och Myssjö/Oviken, platssiffra 119
2010; ÖDFF, Frösön och KD, platssiffra 141
1987; Ope, Frösön och Myssjö/Oviken, platssiffra 147
1995; Frösön, Ope och Myssjö/Oviken, platssiffra 159
2014; ÖDFF, KD och Ope, platssiffra 162

Antal JH-lag i seriespel:

1972: 7

1973: 12

1974: 14

1975: 16

1976: 15

1977: 11

1978: 14

1979: 15

1980: 17

1981: 22

1982: 21

1983: 22

1984: 29

1985: 27

1986: 25

1987: 26

1988: 23

1989: 26

1990: 23

1991: 24

1992: 23

1993: 21

1994: 21

1995: 19

1996: 22

1997: 22

1998: 19

1999: 18

2000: 14

2001: 18

2002: 15

2003: 19

2004: 21

2005: 22

2006: 19

2007: 20

2008: 22

2009: 20

2010: 20

2011: 21

2012: 19

2013: 14

2014: 14

2015: 14

2016: 13

2017: 11

Jämtländsk damfotbollshistoria, del 1 (1971- 2001)

I en kommentar runt ÖDFF:s problem uppmanades jag att skriva en artikel om läget för Jämtländsk damfotboll i ett historiskt perspektiv, bl a utifrån att flera personer känner sig övertygade om att det står sämre till än nånsin. Lyckligtvis är det inte så illa, i alla fall vad gäller placering i Sverige, men att det finns problem är ju uppenbart. Kvantiteten däremot kan vara på en av de lägsta nivåerna sedan tidigt 70-tal.

Jag har faktiskt filat på en minst tredelad artikel om just detta sedan i vintras, men av flera skäl tvekat att lägga ut den. Mest beroende på att en del i huvudsak är en beskrivning av ÖDFF:s historia. Men nu tänker jag i alla fall, efter en stunds tystnad och begrundande, faktiskt skriva dessa rader om den jämtländska fotbollshistorien, och då gällande just damfotbollen.

I del 1 tänkte jag behandla tiden från 70-talet, decenniet ut, och något år till. Jag nämner inte så många namn på spelare eller ledare, utan väljer denna gång att mest ge en bild av vår plats i ett nationellt perspektiv.

Jämtland var ju faktiskt, om inte pionjärer, så ändå väldigt tidiga i svensk och därmed också internationell fotbollshistoria. Åtminstone redan 1971 korades en DM-segrare, och det var Ope som slog Bräcke, enligt de uppgifter jag fått fram. Möjligen hade DM spelats något år tidigare, men jag tror inte det. 1972 spelade sju lag i den jämtländska serien, och redan 1973 fanns 11 lag uppdelade i två nivåer, och där Skärvången vann den lägre serien. I år finns 12 jämtländska seniorlag i seriespel.

Ope lade beslag på förstaplatserna fram till 1976, då det för första gången skapades interregionala serier, där det jämtländska inslaget var Hackås, Ope, Kälarne och Backe. Hackås vann då faktiskt serien före Ope och lag från Medelpad och Ångermanland. Men då Ope vunnit DM var de med och spelade om SM, som anordnades för fjärde gången som en utslagstävling mellan DM-segrarna. Ope chockade då hela den svenska eliten genom att gå ända till final, och där också nå sensationella 1-1 i bortamatchen mot Jitex. Tyvärr förlorade man ganska klart i returen hemma på Torvallen. Förbundskaptenen Hasse Karlsson sa bl a: "Det finns ju fullt av landslagskandidater i Ope. Jag hade ingen aning om att flickorna från Norrland kunde spela så fin fotboll". Lite anmärkningsvärt med den dåliga kunskapen, då Ulla Nilsson från Ope gjorde landskampsdebut redan 1973, ett par år innan Pia Sundhage gjorde sin första landskamp. Bl a Opes framfart bidrog till att ett nationellt seriesystem planerades att göra sin entré 1978.

Men faktum är alltså att Hackås klev in och placerade sig före Ope såväl 76 som 77 och 79. De chockade också både nationellt och internationellt genom att ta hem ett par segrar i Gothia Cup, vilket de väl fortfarande är ensamma om vad gäller jämtländska fotbollslag. Rätta mig om jag har fel. Denna konkurrens spetsade jämtländsk damfotboll ännu mer, och när det för första gången skapades ett riksomfattande seriesystem (där dock norrlandslagen av ekonomiska skäl delades upp i först tre serier, och kort senare i två) så fanns fem Jämtlandslag med bland de 24 norrländska div 1-lagen. Det var Ope, Hackås, Häggenås, IFK Östersund och Kälarne. Förresten så var Tord Grip förbundskapten ett par år vid denna tid.

Först 1982 skapades ett helt enhetligt seriesystem i Sverige, men med fyra div 1-grupper, som dock redan året därpå skulle krympas till två. Hackås var kvalificerade till högsta serien 1982, men valde att avstå. Ope spelade där, men föll på målsnöret i kvalet mot AIK, och var därmed inte kvalificerade till högsta serien 1983. Från 1982 går det alltså att på ett rimligt sätt jämföra placeringarna över åren, ända fram till idag, för de bästa jämtländska lagen som spelare på nationell nivå.

Ope och Strömsund var de två jämtländska lag som spelade i div 2 detta år. Ope vann både serien och kvalet till högsta serien. Strömsund klarade sig kvar och Hackås vann Jämtlandstrean och var tillbaka på nationell nivå igen 1984. Det året blev ett rekordår för jämtländsk damfotboll. Hela 29 lag spelade seniorfotboll. Ett rekord som står sig ännu idag. Ope hängde kvar i div 1, men inte Hackås i div 2 (Strömsund drog sig ur), och under dessa serier fanns en div 3 och tre st div 4-serier i JHFF. Frösö IF vann div 3, medan Stugun, Kälarne och Ytterhogdal vann var sin div 4-serie. Exempel på lag som inte gjort så mkt väsen av sig senare var t ex Hoting, Skarvarna, Hede, Älvros och Norra Lit. Klövsjö hade t o m ett B-lag. Ni är hjärtligt välkomna tillbaka allihop!

Eftersom Ope med minsta marginal åkte ur högsta serien 1985 så möttes året därpå tre lag i div 2 som kom att sätta prägel på jämtländsk damfotboll under många år, Ope, Frösön och Myssjö/Oviken. Alla tre hamnade på övre halvan, och chockerande nog för Ope kom Frösön på platsen före, med en poäng mer. Tyvärr var platsen den andra, så inget avancemang detta år. 1987 blev det sista året i Sverige utan en Damallsvenska. Inget jämtländskt lag lyckades vinna div 2 heller det året, men alla fyra (Hackås var åter med i hetluften) klarade sig kvar i konkurrens med lag ända ner från Västmanland och Dalarna.

1988 fanns det bara två div 1-serier direkt under Allsvenskan och tyvärr var inget lag kvalificerat ens till den nivån, efter att Jämtlandslag under många år tillhört åtminstone nivån alldeles under de allra bästa. Men den interna konkurrensen inom JH ändrade på detta, och Ope som för två år sedan hade Frösön före sig hade kraftsamlat ordentligt och vann sin div 2-serie, Norra Norrland, överlägset. Frösön kom på en god fjärdeplats, medan IFK Östersund tyvärr föll ur, vilket oxå Myssjö/Oviken och Hackås gjorde i Södra Norrland. IFK hade behövt en enda poäng till för att hänga kvar. Lite bittert, då div 3-segrarna Bräcke förlorade i div 2-kvalet mot Själevad. Ope klarade sig säkert kvar i div 1 året därpå och Frösön var topplag i div 2.

Ope var sedan ett topplag i div 1 i flera år fram till att man år 1993 bara är någon enda poäng från att ta steget upp i Allsvenskan. Under dessa år blir även Frösön allt bättre, och vinner just 1993 div 2, och tar sig upp i näst högsta serien. Myssjö/Oviken och Järpen smakar dessa år på spel i div 2 med föga framgång. 1994 startar den envetna tvekampen mellan Ope och Frösön, som dock ger oss minst ett lag i näst högsta serien fram till år 2001, då Ope åker ur div 1 och Frösön året innan ramlat ur div 2.

Under denna tid vandrade många jämtländska spelare vidare till Allsvenskan, och jag har inte namnen på alla, men här är några: Åsa Johansson, Katarina Karlsson, Anneli Andersén, Tina Fröberg, Lena Persson, Paula Lundkvist, Helena Svärd, Nadja Gyllander. Hjälp mig gärna med fler. Emilia Reimer och Maja Åström tog klivet lite senare. Jämtland skapade alltså en positiv grogrund för utveckling av damspelare till elitnivå under 80- och 90-tal.

Men den enorma besvikelsen hos de ledare och spelare som varit vana att kämpa väldigt nära den yppersta eliten i Sverige skapade hos en liten grupp personer en grogrund för idéer om ett s k elitlag. Till 2002 var föreningen Ope/Frösön skapad. Ur en upplevd krissituation, trots att ungdomsfotbollen befann sig på en riktigt bra nationell nivå. Men blev det bättre? Det tar vi i nästa artikel.

Placeringar i Sverige för bästa, andra och tredje Jämtlandslag under denna tid:
(uträkning strikt på placeringar)

1982: 21, 121, 158 (de två första hopslagna 142)
1983: 25, 63, 105 (88)
1984: 17, 81, 103 (98)
1985: 17, 49, 104 (66)
1986: 29, 37, 53 (66)
1987: 37, 43, 67 (80)
1988: 37, 55, 91 (92)
1989: 29, 55, 109 (84)
1990: 23, 109, 133 (132)
1991: 25, 49, 133 (74)
1992: 23, 49, 157 (72)
1993: 19, 37, 145 (56)
1994: 29, 35, 157 (64)
1995: 28, 52, 79 (80)
1996: 34, 43, 106 (77)
1997: 31, 40, 124 (71)
1998: 34, 43, 132 (77)
1999: 34, 61, 132 (95)
2000: 43, 106, 131 (149)
2001: 31, 133, 159 (164)

2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
2011
2012
2013
2014
2015
2016
2017

Elitettan har startat i helgen, och ett par av resultaten hittills har ställt en del av mina tankar på huvudet. Jag tror egentligen att Umeå, Uppsala, AIK, Kalmar, Växjö och Hovås/Billdal ska göra upp om de två Allsvenska platserna. En mellangrupp har jag tänkt mig skulle bestå av Kungsbacka, Mallbacken och Holmalund. Om nedflyttning tror jag att Assi, ÖDFF, Sundsvall, BK 30 och Böljan kommer att kämpa. Hovås/Billdal började då med att förlora med 6- 0 borta mot Växjö, och Umeå bortaslog AIK med 2- 0. Faller då dessa båda förlorande lag bort ifrån toppstriden i mitt tips. Njae, inte riktigt, även om det kanske ger vissa indikationer.

Jag är lite bekymrad gällande ÖDFF, och då främst beroende på att tränaren Håkan Lindström ständigt varit så positiv till lagets insatser under försäsongen. Detta trots inställda matcher beroende på för lite folk, svaga resultat, och åtminstone i den enda match jag sett, DM-finalen mot IFK, att spelet såg allt annat Elitettanmässigt ut. Jag tror att man har en hyfsad startelva, som kan knipa en hel del poäng, men man är otroligt beroende av att de bästa spelarna är hela. Och att de stannar kvar i föreningen. Jag vill låta några matcher gå, innan jag stadfäster de vibbar som jag ändå känner.

Jag ska ge mig på att gissa hela tabellen, trots att jag har alldeles för "lite på fötterna" egentligen. Men i övrigt kommer jag bara att tippa ÖDFF:s matcher i de flesta omgångarna.

1. Växjö

2. Umeå

3. Uppsala

4. AIK

5. Kalmar

6. Mallbacken

7. Hovås/Billdal

8. Holmalund

9. Kungsbacka

10. Assi

11. Sundsvall

12. ÖDFF

13. Böljan

14. BK 30

Och jag ska alltså tippa ÖDFF- Assi, som spelas på Jämtkraft Arena Annandag Påsk kl 15.00. Jag tror på att ÖDFF lyckas knipa en poäng, med resultat 2- 2.

Avslutning i serierna under Elitettan

Idag lördag avslutas div 2 Mellersta Norrland. Genom segern senast mot Remsle är Opes utgångsläge väldigt bra. En poäng hemma mot Alnö ska räcka, men nog ska de vinna matchen. Nerverna bör inte spela dem ett spratt, utan jag tror att det kommer att vara lugnt målmedvetna tjejer som springer in på Torvallen strax före kl 13 idag. Offensiven är också så stark att det kommer att bli några mål, även om det skulle ramla in något bakåt. Jag ser dock med stor spänning fram emot avslutningsmatchen för Ope.

IFK Östersund har gjort en formidabel säsong, förutom ett par matcher under våren. Och en styrka har varit att segrarna kommit även då inte spelet har fungerat 100-procentigt. När nu också Linnea Bergqvist och Marielle Bodin kommit igång så har laget en oerhörd sprängkraft framåt. Jag trodde inte att IFK skulle gå så bra som de gjort sedan maj, och nu tror jag att laget kommer att utvecklas ytterligare nästa år.

Häggenås är ett härligt gäng tjejer som verkligen förgyllt tvåan denna säsong, och tydligt visat att inget lag går säkert för dem. Endast mot Ångermanlandslagen Remsle och Härnösand har man kammat noll. Jag hoppas att Myggan Handlar och det övriga gänget orkar satsa vidare nästa år, och att fler spelare som trivs med den typ av satsning somTigerbrudarna gör söker sig dit. Man hör definitivt hemma i div 2.

Bland övriga lag har Hägglunds varit oerhört mycket sämre än vad jag trodde. Jag var inte alls påläst på dem, utan utgick från resultaten i Västerbottenserien förra året. Heffnersklubban överträffade länge sig själva för att sedan klappa igenom helt. Remsle och Alnö tycker jag har underpresterat, även om Alnös insatser förklaras av många spelartapp inför säsongen. Härnösand gjorde en mkt sämre start än vad jag väntat mig, men har reparerat detta ordentligt under hösten. Ånge och Timrå 2 har tagit fler poäng än vad jag trodde att de skulle göra.

En snabbkoll på mitt tips inför första omgången, som är måttligt imponerande:

1. Ope

2. Remsle

3. Alnö

4. Hägglunds

5. IFK Ösd

6. Heffnersklubban

7. Härnösand

8. Häggenås

9. Timrå 2

10. Ånge

I div 3 är allt redan avgjort. Järpen har verkligen överraskat detta år, trots att man blev rejält utspelade mot Ope 2 tidigt i våras. Ope 2 har som befarat gjort några sämre matcher, så seriesegern har tappats bort trots den magnifika matchen. Brunflo startade riktigt dåligt, men har tagit sig under säsongen. Sveg/Vemdalen var i serietopp under sommaruppehållet, men körde sedan hela höstomgången på några enstaka veckor, och tappade då ner till en tredjeplats. Lite oroande inför nästa år, då jag verkligen vill ha minst ett Härjedalslag på damsidan i spel. Myssjö/Oviken var med och lekte i toppen ett tag också, men tappade lite i slutet. Strömsund glimtade till ibland, och visar att spelet kan vara riktigt bra, men mer än till en sjätteplats räckte det inte. Till sist har vi KD:s och IFK:s andralag, som hamnade på de två sista platserna. Ja, jag ska inte vara orättvis mot Frösön. Det var oftast flest Frösötjejer som visade framfötterna i Frösön/KD 2. Men som jag skrivit förut, jag hoppas att det var en engångshändelse att vi inte haft ett eget representationslag på Frösön. Se nu till att ta tag i detta redan igår, så att det åter spelas ren A-lagsfotboll på Lövsta 2017.

Div 1 Norrland avslutas inte denna helg, men serien kan vara avgjord redan söndag kväll. Mest beror det på matchen BIK- Alvik. KD har fortfarande chansen med två hemmamatcher i helgen, men det ska nog fortfarande till ett under för att det ska bli nytt kontrakt. Frågan är vad som händer med föreningen om laget åker ur. Orkar de få personerna i ledningen skapa ett slagkraftigt div 2-lag? Kommer man att begära ner sig i div 3 eller blir det Dvärsätts BK som står även för damfotbollen i trakten 2017? Jag ska inte spekulera alltför mkt i det nu, utan håller verkligen tummarna för KD i slutspurten, och hoppas på derbyn mot Ope (eller IFK) nästa år i ettan.