ÖFK gör alltså en i huvudsak stabil insats, med vissa skönhetsfläckar, men det riktigt roliga är utvecklingen åt rätt håll i flera avseenden. Vi kan konstatera ett mål efter en snabb vändning (hörnmålet), ett mål efter en rejäl och exakt lång crosspassning från Suljic och ett efter ett perfekt presspel av Marklund/Granström. Det var dessa tre områden, samt frånvaron av överdriven risktagning på den bakre fjärdedelen av planen, som verkligen lade grunden till denna härliga start på höstsäsongen. Snabba vändningar och precisa långa crossbollar har inte hört till vanligheterna annars. Och risktagningarna har varit alldeles för många.

Jag bör också säga att jag är förvånad över att Falkenberg, precis som Sundsvall, har tagit så många poäng som de gjort. Jag tycker att båda dessa lag visar på flera svagheter. Mot Falkenberg utnyttjade ÖFK många av dessa på ett riktigt bra sätt, och det var ju ytterst nära ytterligare tre mål.

Jag anser fortfarande att det finns ytterligare utvecklingspotential hos ÖFK, och lyckas man skapa en positiv trend är det fortfarande fullt möjligt att gneta sig sakta uppåt. Jag håller alla tummar för att den utvecklingen sker.

Det som skapar många funderingar hos mig är vem i truppen som ska kunna blomma ut fullt som målgörare, trots dagens framsteg. Idag gjorde Hopcutt och Kirby varsitt snyggt mål, men efter fantastiska passningar där bollen bara ska sitta. Personligen skulle jag vara nyfiken på en skadad spelare som snart bör vara tillbaka, och väl som värvats som back, nämligen Nsa. Han är hänsynslös mot sig själv och verkar beredd att gå in i vilka närkamper som helst. Skulle kunna vara ett alternativ framåt. Navassardian har jag sett alldeles för lite av.

I dagens match ser jag Marklund som absolut topp. När han är på detta spelhumör är han en otrolig tillgång. Mittbackarna också riktigt bra, men ytterbacksspelet defensivt kändes lite darrigt.

Betygen:

Griffiths 3 - Befriande med de nödvändiga befriande sparkarna. Hade annars ganska lugnt.

Enemark 3 - Svag trea, då jag upplever att det är för lätt att ta sig fram på båda kanterna.

Suljic 4 - Efter några svagare insatser blev det riuktigt bra idag.

Bonde 4 - Nosar på en femma.

Johansson 3 - Var även här inne på en tvåa, men hans enorma jobb måste uppmärksammas.

Marklund 6 – Jag sätter säsongens första sexa. Jag tycker att han gör en fantastisk insats, i såväl pressen som konstruktivt framåt.

Sporrong 4 – Också väldigt bra.

Bonnah 3 – Inte alls långt från en fyra.

Perry 4 – Njuter av de gånger han direktpassar. Blir faktiskt fler.

Edqvist 3 – Jobbar som en slav, men gör både en del missar, samtidigt som en del läckerheter dyker upp.

Hopcutt 4 – Gör sin bästa insats i år.

Granström 3 – Syns att det finns kapacitet, men kom inte helt in i spelet.

Kirby 3 – Gör återigen mål, men syns lite för lite för att lyfta i betygskalan.

Mörfelt 3 – Syntes inte heller så mycket, men både han och Granström har tid på sig att lyfta.

Ghanoum 4 – För mig given som ytterback.

Anyanwu 3 – Som vanligt kanonbra brytningar men lite ogenomtänkta passningar ibland. Slipas det senare av blir han riktigt bra.

Är kanske lite knäppt att börja tänka så, men jag anser att det finns kapacitet i truppen för att sakta klättra i tabellen. Fortsätter utvecklingen i hur matcherna hantera så kan hösten bli riktigt rolig. Ja, man kanske t o m ska kunna vara med och slåss om en kvalplats uppåt. Hade vi inte bjudit på så många onödiga baklängesmål genom riskfyllt agerande med bollen under kontroll hade vi redan varit med i den kampen.

Vi kunde alla se hur Tyree Griffiths fipplade med bollen, bjöd Giffarna på 1-1-kvitteringen och ytterligare två poäng flög därmed bort i sommarvinden.

Överraskad?

Inte det minsta (den här gången heller...). Redan när Griffiths tidigt i vintras skrev på för ÖFK fick jag rapporter från söder att med den 22-årige skåningen i buren kunde vi räkna med en och annan bjudning. Det är så han spelar, han tar sina risker. Och jag måste erkänna att jag log för mig själv när han i sitt första framträdande i ÖFK-dressen (träningsmatchen mot Umeå i Krokoms nya inomhushall i månadsskiftet januari/februari) efter bara några minuter tunnlade en motspelare. Som siste man. I mittcirkeln...

Det gör ingen "vanlig" målvakt, det kan jag lova. Spektakulärt brukar det kallas.

***

Men sedan blev Griffiths skadad och det var först förra helgen (mot Utsikten) som vi fick se honom tillbaka i ÖFK-målet. Han gjorde då en mycket bra match. Men, det måste sägas, bland räddade frilägen och nedplockade höjdbollar bjöd han även på ett antal våghalsiga aktioner. Som slutade väl - den gången...

...men i Sundsvall gick det åt helvete. Flera gånger om. Att Griffiths (och ÖFK) straffades vid bara ett tillfälle var bara med Guds försyn. Ingenting annat!

Det var helt enkelt ett förfärligt målvaktsspel (och då spelar det ingen roll att han vann alla dueller i luften).

***

Jag vet inte hur många gånger jag tagit upp problemet med dom fumlande ÖFK-målvakterna. Men jag bjuder gärna på en repris av några rader jag skrev redan den 5 april, efter 3-3 mot Landskrona i den andra omgången:

"Hur länge ska ÖFK:s målvakter tillåtas fippla med bollen i det egna straffområdet? Eller kanske mera rätt; uppmuntras att fippla med bollen i det egna straffområdet?

Överraskad? Inte det minsta! Så här har det sett ut hela våren oavsett vem som vaktat buren och nu hände det igen ... det här är ju ett mönster med Livani som regissör. Inget lag i hela världen har råd med den här typen av misstag. Det kostade ÖFK två poäng den här gången. Hur många blir det innan det är slut på tokerierna?"

***

Ja, och nu hände det alltså återigen. Om jag tror att Kiarash Livani byter strategi efter sommarvilan? Inte en chans! Vi kommer att få se ÖFK-målvakter (oavsett vilken) fippla bort många poäng så länge som Livani (och sportchefen Stefan Lundin inte att förglömma, han har ju varit med i snart fyra år och bestämt färdriktningen) styr ÖFK-skutan.

***

När jag efter tio omgångar (en tredjedel av serien) summerade ÖFK:s insats, 15 poäng och en sjätteplats i tabellen, påstod jag att man fått bättre betalt än man presterat. Det gillade inte hallelujahnissarna, givetvis, men fyra omgångar senare med två poäng av tolv möjliga så har förhoppningsvis några av mina mest högljudda kritiker ändrat uppfattning, de brukar ju mjukna när tabellplaceringen närmar sig nedflyttningsstriden...

Och där är ÖFK nu när serien hunnit (nästan) halvvägs. Och då kan också jag ändra min formulering; ÖFK har den placering (12) som man förtjänar efter det man presterat.

Bättre än så här har det inte varit; höjdpunkterna har varit för få och för korta - svackorna för många och för långa.

Och dessutom:

En seger på de senaste åtta omgångarna (sex poäng av 24) borde väl rimligtvis ta död på Livanis snack (och även spelarnas, suck) om den pågående processen och utvecklingen. Men när ÖFK-tränaren i lördagens tv-sändning från Sundsvall summerade säsongen så här långt bjöd han på ytterligare en rad floskler som möjligtvis imponerar på de närmast frälsta och en klubbledning som inte begriper vad elitfotboll handlar om.

Men för mig var det bara tomma ord.

# För ÖFK gäller det att vinna fotbollsmatcher.

# För ÖFK gäller det att överleva.

Allt annat är av underordnad betydelse efter en så lång period med misskötsel av så mycket där det definitiva slutet varit så nära alltför många gånger! Någon gång måste klubben landa på fötterna och det absolut enklaste sättet att komma en bit på vägen är att vinna fotbollsmatcher.

***

Jag tycker därför att det är hög tid att ordföranden Daniel Molander kallar in Kiarash Livani (och naturligtvis även hans närmaste chef, för det är han väl?, Stefan Lundin) på kontoret för ett kvartssamtal innan andra halvlek rullar igång den 19 juli (Falkenberg hemma). Molander måste förklara allvaret.

Bland annat kan ÖFK-ordföranden berätta för Livani/Lundin att i hans klubb är det poängen som räknas och för att ta dom poängen använder vi våra bästa spelare. Jag tänker givetvis på behandlingen av Erick Brendon, klubbens i särklass främste spelare de senaste tre säsongerna (och dessutom, vad jag förstår, den bäste betalde...), som konsekvent hållits utanför laget under hela våren. Det blir ju närmast löjeväckande när Livani i tv samtidigt beklagar sig över de många skador och en tunn trupp som försvårat den första halvan av säsongen.

Då framstår ju hanteringen av Brendon ännu mer obegriplig, närmast patetisk. Eller som jag skrev för några veckor sedan; om ren och skär mobbning!

***

Ja, jag vet.

Erick Brendon kan vara en ickesak när serien startar om, brassen kan då vara på en helt annan plats i livet än ÖFK och Östersund.

Men trots allt; 14 matcher har spelats, Brendons skicklighet har använts minimalt och ÖFK är indragen i bottenstriden!

(Jag kunde inte låta bli att understryka detta faktum, vissa har ju fortfarande inte fattat vidden i den här frågan...)

***

Trevlig sommar

ÖFK snäppade upp ett steg idag, och visade framför allt hur det skulle kunna se ut, när man glimtvis snabbt vann mark och hittade varann med snabba passningar. Detta till skillnad mot den bollhållande fotboll utan markvinnande som etablerats större delen av tiden på slutet.

Jag tycker det var länge sedan ÖFK visade upp en vägvinnande och rolig fotboll, och har ofta drömt mig tillbaka till Örgrytematchen. Nu dök den dock upp igen. Bitvis. Och målet var ett skolexempel på hur ÖFK kan vinna mark snabbt framåt.

Dessutom höll ÖFK ganska rent defensivt. Men Griffiths, som fick högst besök senast, får lägst idag. Detta då han orsakade baklängesmålet, och nära orsakade ett par-tre ytterligare.

Här hamnar vi då i funderingar kring hur vi ska hantera de mindre bra insatserna i ÖFK, och för mig handlar det om misstag som INTE handlar om dålig skicklighet, utan dåliga beslut och/eller dåliga direktiv. Om jag ansett att Griffiths inte kan bättre än han visade i beslutstaganden i Sundsvall hade jag varit försiktig och mer funderat på valet av målvakt. Nu handlar det om dåliga beslut, och det kan man lätt förbättra.

Jag anser att ÖFK efter sommarpausen aldrig mer ska passa bollen inom 20 meter från straffområdet på ett sätt som riskerar att ge motståndarna en given målchans. Jag bryr mig mycket mindre om att man eventuellt förlorar bollen på motståndarnas planhalva, särskilt i matcher där man dominerar spelet i övrigt. Även om ÖFK är bättre ska man naturligtvis inte ge motståndarna ett eller två mål gratis i var tredje match. det skapar problem i tabellen. Om ÖFK inte givit en enda sådan gåva i årets serie hade kampen nu stått minst om en allsvensk kvalplats. Det är bara att konstatera.

I tillägg tycker jag inte att "anfallsspel" på den egna planhalvan är varken roligt eller effektivt. Anfallsspel blir sällan effektivt förrän man är tämligen nära MOTSTÅNDARNAS straffområde. Och kommer man dessutom tämligen snabbt dit från eget mål har inte motståndarna hunnit gruppera sig. Målet i Sundsvall är ett utsökt exempel på det. Jag hoppas att alla i och runt laget kan ta till sig det. Känns nästan löjligt att skriva, men så är det.

Det jag sett en del framsteg i från ÖFK är att utnyttja fasta situationer till just anfallsspel, men ännu alldeles för sällan. Snabba frisparkar och inkast framåt ger ofta målchanser om alla i laget är vakna.

Trenden i svensk fotboll att spela sig framåt meter för meter, med återkommande passningar bakåt, från eget mål kommer att klinga av inom kort. Men för många tränare krävs det mod att ta det steget. Frågan är vilka som har det modet.

Betyg;

Griffiths 2 - Fick kanske hybris senast, men MÅSTE spela med marginaler. Pondusen i luften positiv.

Enemark 3 - Blandade insatser, men godkänd.

Suljic 3 - Klart bättre än senast, och nära fyra.

Bonde 3 - Stabil.

Johansson 3 - inga allvarliga misstag, och löper bra i lägen. Kvar är att utnyttja dom.

Sporrong 3 - Gör vad han ska, men inte tillräckligt snabb i agerandet ibland.

Bonnah 4 - Klart bättre än senast, fantastiskt förarbete till målet.

Edqvist 3 - Var med och satte fart ibland, men vill se mer initiativ.

Marklund 4 - Får fyran mycket för jobbet.

Perry 4 - Övervägde en femma. Tittar upp mer och vinner mer mark, men vid åtminstone ett tillfälle borde bollen spelats vidare.

Kirby 3 - Målet med löpningen motiverar trean.

Hopcutt 4 - Gör sitt bästa inhopp enligt mig.

Anyanwu 3 - Klart godkänd.

Ghanoum 3 - Gjorde sitt.

Alla supportrar samlas runt fotbollen av samma anledning, gemenskap, lojalitet och inte minst kärleken till det egna laget. Fotboll är för många en konstant faktor i en fragmentiserad värld, enligt forskaren Aage Radmann, och supportrarna ser sig ibland som fotbollsklubbarnas kärna: spelare och tränare kommer och går, men supportrarna består. ”Supporter är en person som stöder en organisations verksamhet utan att direkt vara en del av den. Begreppet förknippas ofta med någon som har ett stort engagemang för en idrottsförening. En organiserad grupp med supportrar som är hängivna som lag kallas ofta supporterklubb.” Källa: Wikipedia

Tyvärr tar sig engagemanget ibland obehagliga uttryck. Vi har i Sverige stundtals problem med hur supportrar beter sig. Maskerade (ibland) tänder de bengaler, kastar bangers, kastar föremål på domare och spelare samt startar slagsmål sinsemellan. Sådant hör absolut inte hemma på en fotbollsarena.

Jag drar mig däremot med glädje till minnes ÖFK:s matcher i Europa League 2017-2018. Jag såg nästan alla matcher på plats. Såväl hemma som borta. I Bilbao var det cirka 600 ÖFK supporters. I Berlin 2000 och i London över 5000. Mig veterligt inträffade inte en enda allvarlig incident. Polischefen i Bilbao lär till och med ha skickat ett meddelande till polisen i Östersund om vilka fantastiskt trevliga supportrar ÖFK har. I hemmamatchen mot Arsenal cirka 8.500 inlösta. Under den allsvenska tiden var publiksnittet runt 6.000. Vad jag minns så förekom det inga allvarliga incidenter över huvudtaget. Inte då, inte senare och inte nu.

I de allsvenska matcherna då och nu kan det däremot bli stökigt. Särskilt i Stockholmsderbyna. Jag har bekanta som är genuina supportrar till sina lag, men derbyna går de inte på pga risken för bråk och stök.

Att besöka en fotbollsmatch skall vara en positiv emotionell upplevelse. Bråk och stök skall bort. Hur är dock den stora frågan. En sak jag tycker mig notera är att medelåldern på ÖFK:s supportrar synes vara högre relativt de flesta klubbarnas diton. Rätt eller fel. Jag vet egentligen inte om det objektivt förhåller sig så.

En mänsklig hjärna anses fullt utvecklad i 27-årsåldern vad avser konsekvensanalys. Så uttrycket ungdomligt oförstånd har faktiskt sin grund i forskning. Studerar vi supportrar som beter sig på ett oacceptabelt vis tenderar deras ålder knappast vara i närheten av pensionsåldern, utan istället tenderar den vara nära ungdomlig ålder.

En klubbchef i en svensk elitklubb uttryckte att en tydligare konsekvens vid supportrars misskötsel borde vara att låta den klubben få poängavdrag. Detta blir då en påtaglig och allmänt känd konsekvens, som dessutom lever över tid och som rimligtvis borde leda till att andra supportrar och klubben i sig, tar krafttag mot huliganerna. Kanske något att ta till sig.

Vad jag däremot har konstaterat, över tid, är att incidenter av det slag jag ovan nämner inte förekommer bland ÖFK supporters. Vare sig vid hemma eller bortamatcher. Det gläder mitt hjärta. Låt oss hoppas att det består, men det gör sig knappast självt. ÖFK som klubb måste aktivt arbeta så att dåliga beteenden inte uppstår. Det vet jag dock att klubben gör. En annan sak som har stor betydelse är spelarnas ständiga beröm över ÖFK:s supportrar. Det skapar en psykologisk positiv förväntan och stolthet. Förutsättningarna ur detta perspektiv är alltså mycket goda, för att ett besök på Jämtkraft Arena skall bli en positiv upplevelse.

Sorry, "Tilo" och alla andra ÖFK-anhängare som tycker att jag är en pessimistisk gamma surgubbe - semestern var kort och nu är jag tillbaka!

***

Fyra segrar, tre oavgjorda, tre förluster och 15 poäng efter tio spelade omgångar. Det är dags att summera ÖFK:s första tredjedel av Superettan.

Fågel eller fisk? Bra eller dåligt?

Jag landar någonstans mittemellan. Precis som ÖFK. Poängmässigt (och placeringsmässigt som åtta) är det bättre än vad jag trodde ÖFK skulle mäkta efter en försäsong som till stora delar doftade surströmming, men spelet har inte motsvarat det som nye tränaren Kiarash Livani lovat att bjuda på.

Jag vill nog påstå att ÖFK har fått bättre betalt än vad man presterat.

Visst, första halvlek mot Landskrona (3-3 till slut efter en blek andra rond där man skänkte bort två poäng), hemmasegern mot Örgryte (2-1 med två bra halvlekar), bortavinsten mot Brage (2-0, kraftfull offensiv efter pausvilan - för att vara ÖFK på bortamark - efter såsiga första 45) samt nu i lördags stabila 3-1 mot ett Örebro som förefaller vara på dekis gjorde naturligtvis många ÖFK-vänner glada. I övrigt; rätt torftig fotboll men där en hel del tur, inte minst med domsluten där bedömningen av den så omdiskuterade handsregeln varit på ÖFK:s sida och gett såväl straffar som extrapoäng!

***

Hallelujahnissarna påstår att det är så himla roligt att se ÖFK #2025. Men jag hävdar att här finns mer att önska, betydligt mer!

***

Det kommer aldrig att bli riktigt bra så länge man fortsätter med hasardspelet i och kring det egna straffområdet, marginalerna fortsätter att vara för små alltför många gånger även om det mot såväl Västerås som Örebro har sett något annorlunda ut. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om ämnet (i diverse sammanhang), vi har ju sett det här under några säsonger nu, men Kiarash Livani har tagit risktagandet till ytterligare en nivå. ÖFK:s samtliga målvakter måste ju ha hämtats från rouletteborden i Casino Cosmopol innan det stängdes.

Och där fanns garanterat nästan bara förlorare...

***

Av väldigt många anledningar föredrar jag spel på motståndarnas planhalva, inte runt det egna målet. Främsta skälet (det tror jag att alla förstår); den som ska sköta uppspelen (målvakten) har alltid (utan undantag) lagets sämsta passningsfot!

***

Det kommer heller inte att bli riktigt bra förrän ÖFK har löst nummer 9-rollen; James Kirby har spelat mest (sju från start, en av dessa i annan position) men inte bäst, Kalipha Jawla hann med tre från start innan han kallades hem till sitt Djurgården i skadekris medan Edgar Navassardian fått en chans från avspark.

Facit för trion så här långt; två mål, noll assist.

Det är för dåligt!

Och än värre; de har inte varit i närheten av så mycket mer!

***

Men den viktigaste frågan om årets ÖFK och som alla tassar runt utan att ställa; vad är det som Erick Brendon, lagets i särklass viktigaste spelare de tre senaste säsongerna, inte förstår i Kiarash Livanis spelmodell?

Uppenbarligen handlar det om en ren petning, skadad tycks han ju inte vara för han finns med på alla träningar och i matchtruppen (utom senast).

Men spelar gör han väldigt lite. Brendon hade bara fått göra några futtiga minuter i två inhopp innan han fick spela från start när Livani tvingades rotera i laguppställningen mot Västerås (omgång 9). I övrigt har Brendon varit parkerad på avbytarbänken trots att ÖFK:s skadelista har varit lika lång som antalet startande i Vasaloppet och Livani ofta nyttjat samtliga fem tillåtna byten.

Det räckte heller inte för Brendon med en bra insats i Västerås (högsta ÖFK-betyget i sofascorerankingen), i lördags mot Örebro hamnade brassen på läktaren och i tv-sändningen mumlade Livani något om den tuffa konkurrenssituationen när han motiverade petningen.

Alltså, om man räknar samman alla de här namnen skulle det betyda att Kiarash Livani tycker sig ha två fulla startelvor som står före Erick Brendon i kön när han ska formera sitt lag. Det är ju fullständigt orimligt och låter närmast som ett dåligt skämt, det måste finnas plats för den spel- och passningsskicklige brassen även i Livanis ÖFK. Bra spelare kan spela alla sorters fotboll, det påstår jag med eftertryck efter ett helt liv i den världen.

I mina ögon handlar ÖFK-tränarens placering av Brendon i frysboxen om ren och skär mobbning, det gör mig både besviken och förbannad!

***

Bäst så här långt;

# Den arbetsmoral som spelarna visat. Absolut topp i serien!

***

Mer som bör hyllas:

# Arnold Origi ska naturligtvis vara förstemålvakt (det skrev jag redan innan serien började) även om han är gammal (41) och klubbens målvaktstränare. Nu har kenyanen spelat för att skador och sjukdomar tvingat in honom i buren. Tre utmärkta insatser (inte minst i lördags) men en något sämre i 2-2-matchen mot Sandviken.

# Stabilt försvarsspel där lagkaptenen Ali Suljic & Philip Bonde måste vara ett av seriens mest svårforcerade mittblock.

# På mitten gör Ahmed Bonnah (årets absolut största överraskning) och Albin Sporrong ett hästjobb tillsammans med den lite mer offensive Simon Marklund (fyra mål så här långt) och på kanterna löper Adrian Edqvist (vilken evighetsmaskin) och Nebiyou Perry upp och ned som skållade råttor.

# Kul att Perry fick bryta sin långa måltorka i lördags. Äntligen! I min bok ska Perry kunna bidra med fem-sex mål, tio assist och fem straffsparkar varje säsong. Han har dom kvaliteterna. Mysteriet är ju varför det har stått noll i dom kolumnerna vid varje bokslut under hans relativt sett långa ÖFK-karriär.

# Perrys mål var dessutom en delikatess, både avslutet i "fel" hörn och Edqvists direktpass på mittplan som öppnade vägen.

# Apropå snygga mål; Marklunds klack på hörnan som gav 1-0 var inte så pjåkig den heller! Zlatan-klass var det någon som skrev. Kanske det, lite tur naturligtvis men framförallt härlig tajming och fin bollkänsla!

# Vänsterbacken Theodor Johansson är lagets assistkung så här långt, tre målgivande (ett mål dessutom). Johansson är en bra lagspelare som smyger under radarn, han är jätteduktig att hitta fria ytor att operera på.

***

Till sist; ett problem som skaver - den långa skadelistan under våren. Svårmatchat, givetvis. Men också svårtränat. Det är nästan omöjlighet att få kvalitet när så många rehabbar.