"Processen", Kiarash Livanis projekt med ÖFK:s lagbygge, är på väg mot ett fullständigt haveri, 1-3 i lördagseftermiddagens derby mot Gif Sundsvall var bara en i raden av undermåliga insatser den här sommaren.

När resultaten skulle komma, det lovade ju såväl Livani som hans lojala spelare, har istället förluster och svaga prestationer staplats på hög, sedan den 1 juni har ÖFK vunnit en av nio matcher, man har tagit sex poäng av 27!

Utveckling har blivit avveckling.

***

Kom inte och säg att jag tidigt varnade. Alla med ett någorlunda tränat fotbollsöga kunde se redan under försäsongen att Livani-fotbollen inte korrelerade med spelarmaterialet. Inte ens några lättförtjänta gratispoäng i serieinledningen kunde dölja detta faktum.

Efter dagens förlust råder rena orkanstyrkan i skitstormen på sociala medier. Jag förstår det, synd bara att det skulle ta så lång tid för supportrarna att reagera. Men nu är det hög tid att Daniel Molander, ordförande i såväl fotbollsklubben som elitbolaget, kallar in tränaren Kiarash Livani och hans chef Stefan Lundin (som är minst lika skyldig till misslyckandet) och slår näven i bordet.

Det är möjligt att Molander inte kan ett skit om fotboll (jag har faktiskt ingen aning). Men eftersom det saknas fotbollskompetens i hela ÖFK-ledningen (och har så gjort under på tok för lång tid) är det han som sitter med den samlade makten.

Hur han utnyttjar den struntar jag högaktningsfullt i. Bara att han gör något.

Kraftfullt!

***

Daniel Molander kan exempelvis klargöra för herrar Livani & Lundin...

# ...vem som är chef för vem i den sportsliga ledningen (tidigare, i nästan tre år, var det Magnus Powell som körde över Lundin, nu är det Kiarash Livani)

# ...att Lundin som första åtgärd ställer krav på att Livani omedelbart avbryter sin "process" och hittar en spelmodell som passar spelargruppen

# ...att nu får det, en gång för alla, vara slut med hasarden i och kring det egna straffområdet som kostar baklängesmål i var och varannan match.

# ...och att det inte finns utrymme att konstra - det här en order och ska ske nu!

***

Jag har för länge sedan skrivit om Livanis behandling av Erick Brendon, bland annat i en krönika den 27 maj, där jag bedömde ÖFK-tränarens placering av den bollskicklige brassen i frysboxen som ren och skär mobbning.

Efter det har vi inte sett Brendon i startelvan, knappt heller på avbytarbänken (en start och tre på bänken så här långt, 19 matcher in på serien!).

Och när Livani bestämmer kommer Brendon att fortsätta sitt ÖFK-liv i frysboxen. Tro inget annat (vid onsdagens träning när det spelades elva mot elva fick Brendon inte ens med utan tvingades jogga vid sidan tillsammans med några juniorer enligt rapporten på op.se).

Men jag tänker så här;

# Stefan Lundin var sportchef även när Erick Brendon värvades från allsvenska IFK Värnamo mitt i säsongen 2022.

# I 2,5 säsong (med Lundin som chef...) bar Brendon det här laget och jag påstår att ingen enskild spelare i Superettan under den perioden var så viktig för sitt lag som Erick Brendon var för ÖFK.

# Nu skulle Brendon, som dessutom är en av de klubbens bäst betalda spelare (och fortfarande med Stefan Lundin som chef) inte ens platsa i ett B-lag...

Alltså; hur fungerar Stefan Lundin som närmare än någon annan kunnat se Erick Brendons betydelse för ÖFK under så lång tid samtidigt som han accepterar att samma spelare placeras i frysboxen bara för att det kommer en ny tränare med vilda idéer utan förankring i verkligheten?

***

Det enda rimliga i det här läget är, som ni säkert nu har fattat, att Stefan Lundin tar det befäl över den sportsliga verksamheten som han är satt att göra.

Och att Livani accepterar läget,.

Om inte är det bara för honom att ta tåget söderut till nya jaktmarker (på en annan nivå).

***

Om jag tror på det här?

Naturligtvis inte. Daniel Molander har jag knappt sett till sedan han klev på sin dubbla ordföranderoller under senvintern, Stefan Lundin tar inga konflikter med sina underordnade och Kiarash Livani kommer att fortsätta på spåret som leder till avgrunden.

Men det känns viktigt att röra om i grytan, få verkar ju våga göra det trots att sakernas tillstånd är alldeles uppenbara.

För nu går tiden fort och tid är det minsta som ÖFK-ledningen (Daniel Molander) har för att styra den här skutan mot rätt kurs.

Debatten i forumet har gått het efter matchen mot Landskrona, då ÖFK spelade mycket under sin förmåga.

Det finns många åsikter om det, både de som är kritiska och de som inte är det.

Vi är väl eniga om att det är tränarens uppgift att till match ställa upp ett lag som är väl förberedda för en bra insats. Samtidigt är det spelarna som har ansvaret för att ha inhämtat vad tränaren har lärt ut och översätta det i praktiken.

Allt går ut på att vinna matcher, men det finns olika sätt på att göra det på. Tränaren Kiarash Livani har sitt sätt att spela. Det är ett spelsysem som tidigare aldrig använts i ÖFK.

Det man kan undra över är, att ÖFK var bättre i början av serien, då man låg på övre halva och nära övre kvalplats. Nu när halva serien har gått, och spelarna borde vara mer förtrogna med det nya spelsystemet, så ligger ÖFK nära det nedre kvalstrecket. Det är med andra ord svårförståeligt och motsägelsefullt.

Vi har gång på gång fått läsa om den tuffa träningen, och att ÖFK aldrig tränat i så hårt som nu, ja, till och med haft högre fart än vad allsvenska Djurgården har, men ÖFK har inte alltid kunnat översätta den höga farten och viljan till matchtillfället.

Det finns anledning att tro, att flera spelare kan vara övertränade och tack vare det inte orkar genomföra en hel match.

Överträning ger minskad prestation, koncentration, trötthet, minskat självförtroende och ökad skaderisk och muskeltrötthet.

Jag har följt fotboll i många årtionden, och aldrig hört att man ska öka träningsmängden under det aktiva matchperioden för de har man igen senare.

Man kan ställa frågan, när uppkommer effekten? Risken finns att den kommer för sent och att man åker ut Superettan och ner i div1 och då har man mindre nytta av den hårda träningen.

Jag följde Graham Potters träning nästan varje dag under flera år och lärde känna honom och hans sätt att träna.

Om man ska ha Graham Potter som ett riktmärke och föredöme, så tränade han inte hårt under spelsäsongen.

Han ägade sig mest åt att förbättra tekniken, passningsskickligheten och samspelet.

Jag ringde för några dagar sedan en spelare jag känner, som för några år sedan gick från en lägre division till ett allsvenskt lag.

Han berättade, att han var seg i benen i minst ett halvår innan det släppte och han kunde orka med det allsvenska träningstempot.

Av dagens spelare så kommer många från lägre divisioner och en del är unga. Det kan vara så att även de känner sig "sega" i benen?

En erfaren tränare som jag idag pratade, uttryckte sig så här - Om någon klarar 50kg i bänkpress kan man inte efter någon månads träning inte kräva att han ska klara 80. Det kan ta åratal av träning.

Jag instämmer i vad Per Lagerbäck skrev i sin senaste krönika i fotbollz.se att ÖFK måste få igen spelglädjen.

Lagerbäck: Livani har en hel del att bevisa, för hans allra viktigaste uppdrag just nu, enligt mig, är att skapa spelglädje i laget. Jag är inte helt säker på att det är hans starka sida. Jag är dock fortsatt hoppfull vad gäller kvalitén i truppen, men det gäller att få fram den även på plan.

ÖFK kan få igen spelglädjen om det kommer utvilade till match. Jag tror det är så enkelt.

Då får man gratis ny inspiration, kraft, självförtroende, positivt tänkande och vinnarskallen får ny näring.

Till slut, det gäller inte bara att springa.

Det viktigaste är att spela sig fram till målchanser och göra mål. Det gäller att vinna matcher. All träning måste utgå från det, men kanske gör man det om man springer mycket. Jag är osäker.

Träningen måste vara anpassad till nuet. Inte vad som kommer att hända längre fram.

Då kan det vara för sent.

Än finns hopp!

Jag har alltid trott på ÖFK och gör det även nu. Det står på ryggstödet på min tidigare sittplats på arenan. Jag har bytt sedan ifjol.

Einstein sa att upprepa samma sak och tro på förändrat resultat är definitionen på galenskap. Där är ÖFK idag.

Det måste ske något nytt. Flera spelare fungerar inte i det önskade spelsystemet. I matchen mot Landskrona var det minst fem spelare i startuppställningen som inte borde ha varit på plan.

Det går inte att skapa en verklighet/dröm med ett spelarmaterial som inte motsvarar de kraven. I det militära sas det att om inte kartan stämmer med terrängen gäller terrängen. Här någonstans bör ÖFK ledningen landa och utgå ifrån. Dvs utgå från det spelarmaterial som finns och inte från en dröm.

Denna match störde mig betydligt mer än förlusten mot Örgryte. Då mötte man ett lag på topp som utnyttjade svagheter i ÖFK. Idag var Landskrona måttligt bra och det kändes som om alltför många av spelarna inte förmådde, eller orkade, jobba som lag. Jag var dessutom förundrad över att Bonnah, som inte alls rosade marknaden senast, startade samtidigt som Marklund satt på bänken. Sporrong verkade trött och Perry körde fast sig själv nästan konsekvent. Suljic spelade fram till 1- 0 och försvaret hade som så ofta halvdan hjälp från mittfältet i kritiska lägen.

Det smyger sig in en känsla att spelarna känner sig osäkra såväl på sina roller på plan som på hur man ska förhålla sig till medspelarna, och de som får chansen efter en tid på sidan verkar inte bekväma. Nu är jag antagligen för kritisk, men det var inte bra idag. Livani har en hel del att bevisa, för hans allra viktigaste uppdrag just nu, enligt mig, är att skapa spelglädje i laget. Jag är inte helt säker på att det är hans starka sida. Jag är dock fortsatt hoppfull vad gäller kvalitén i truppen, men det gäller att få fram den även på plan.

Jag ska inte fördjupa mig mer just nu, då besvikelsen över dagens match är som störst, men uppenbart är att vi åter får rikta in oss på kampen om att slippa nedflyttning. Men jag bedömer fortfarande chansen att hänga kvar som god. Men det krävs en del jobb.

Betygen:

Otieno 3 - Gjorde väl en ok insats.

Johansson 2 - Kändes inte säker defensivt, men ok när han klev framåt.

Suljic 2 - Får ta på sig visst ansvar för första målet, och verkade lite håglös även i övrigt.

Anyanwu 3 - Fortsatt säker i brytningarna, och visade tydlig fighting spirit.

Ghanoum 3 - Hans defensiv ger trean. Verkar lite obekväm med bollen ibland.

Bonnah 1 - Tycker han gör en riktigt svag insats.

Sporrong 2 - En av hans svagare matcher.

Perry 2 - Blev inte många rätt.

Amatkarijo 2 - Såg tyvärr väldigt lite av honom, trots att han jobbade hårt.

Hopcutt 2 - Försökte skapa, men det blev inte så mycket.

Edqvist 2 - Gjorde en del hyfsade försök, men det räcker inte längre.

Adjoumani 2 - Tog inte riktigt chansen idag heller, men jag tycker att det är dags att han får starta, så att han känner lite trygghet. vi vet vad han kan.

Marklund 3 - Här har vi en spelare som verkligen försöker skapa något, och han blev en injektion, som dock kom av sig lite.

Abdihakim 3 - Såg lite bättre ut denna gång, men har en del att bevisa.

Croon 4 - Två väldigt bra ingripanden, och egentligen inga misstag.

Mörfelt 2 - Fick knappt bollen, så att sätta betyg är inte rättvis.

Granström 2 - Vet inte varför, men verkar inte komma upp till den förmåga han torde ha.

Återigen så vill jag nu trycka på att det viktigaste uppdraget för alla runt laget och i föreningen, från ordförande vidare över sportchef, lagledare och tränarstab m fl, är att skapa glädje i laget, och inte prestationskramp.

Näe, det gick inte den här gången heller!

Visserligen, jag skulle i normalfallet, faktiskt alla dar i veckan, vara nöjd med en ÖFK-poäng när anrika Helsingborgs IF, sjua i den allsvenska maratontabellen med 69 säsonger i vår högsta serie, kommer till Jämtkraft arena. Men efter lördagens 2-2-match är det än en gång något som skavar.

Den 17:e seriematchen påminner om så många andra den här sommaren; en period som är bra men alldeles för kort, svackan (hela den andra halvleken där så mycket blev bara knas) är på tok för lång. Och då är det svårt att vinna fotbollsmatcher.

Därför är ÖFK i högsta grad inblandad i striden om den negativa kvalplats som för tillfället inte är abonnerad.

***

Men vi tar det från början, det måste man en sådan här gång när ÖFK skulle revanschera sig för den svarta förra lördagen på Gamla Ullevi i Göteborg (0-6 i rumpan mot Örgryte).

Då blir det 0-1 efter åtta minuter, 0-2 efter 16...

Det skulle ju inte kunna hända.

Men det hände på samma sätt vi sett så många gånger: en schabblande målvakt och en snabb omställning där ÖFK inte hade något försvarsspel.

# För målvakten Max Croon var det naturligtvis en mardrömsstart i sin nya klubb när han placerade bollen framför fötterna på Alexander Johansson som enkelt kunde rulla in Helsingborgs etta i tom bur. Slarvigt av unge Max, naturligtvis, men eftersom det bara var en upprepning av det hans fyra(!) föregångare i ÖFK-målet tidigare gjort i sommar så handlar det om ett systemfel som jag berättat om så många gånger och allt fler, av kommentarerna, också tycks förstå.

# Vid 0-2 var ÖFK-försvaret på villovägar när Helsingborg ställde om snabbt och precist, Adam Akimey utmanade hemmabacken Christian Enemark vid strafflinjen och knackade in bollen i Croons vänstra burhörna. Anmärkningsvärt; i pärmen som innehåller instruktioner för hur man försvarar sig står det redan på första bladet att anfallande spelare ska hållas på utsidan. Enemark hade uppenbarligen glömt det mest elementära, lät Akimey ta insidan och så small det.

***

Men ÖFK:s uppryckning var anmärkningsvärd, det ska sägas. Jamie Hopcutts styrning i nät på Chovanie Amatkarijos inspel tre minuter senare gav hemmalaget precis den energi som behövdes för att komma tillbaka in i matchen och när Hopcutt åter höll sig framme och pressade in kvitteringsbollen strax före pausfikat var ÖFK resultatmässigt i kapp och spelmässigt förbi. Hemmalaget hade, högst oväntat efter inledningen, skaffat sig momentum i matchen. Det finns få saker i fotboll som kan vara så knäckande som ett mål i baken när man går till halvtidsvila, inte minst sedan man tappat ett fast grepp om matchen. Det brukar kunna bli en hel del oro i det omklädningsrummet...

***

Men kunde nu ÖFK förvalta sitt mentala övertag?

Naturligtvis inte! Istället bjöds på en synnerligen andefattig andra halvlek där så mycket blev bara fel. Den tempofyllda fotbollen från avslutningen av första halvlek med spring i benen som gav såväl mål som grepp om matchen var som bortblåst, det blev tempofattigt och chansfattigt där ÖFK-tränaren Kiarash Livani dessutom fick dålig utdelning på sina många byten.

Den som inte håller med mig kan gärna kolla igenom matchsammandraget som HBO Max klippte ihop. Nej, just det; från den andra halvleken får vi bara se när domaren Erik Mattsson blåste av matchen, något mer tyckte streamingtjänsten inte var värt att visa...

***

Jag är jäkligt nyfiken på vad som sägs i ÖFK:s omklädningsrum i halvtidspausen, det är inte första gången vi ser laget göra en slätstruken andra halva när vi hoppats på något helt annat. Man hade ju onekligen stoppat ned sina motståndare i säcken...

***

Det hände en hel del i ÖFK-truppen i förra veckan som gjorde spelreglerna ganska oklara inför "Yranmatchen", Philip Bonde flyttade till seriekonkurrenten Västerås SK, målvakten Tyree Griffiths slet av hälsenan på träningen och den väldige (202 cm) Jabir Abdihakim Ali anslöt från Västerås där han senast spelade i maj.

# Griffiths skada betydde att unge Max Croon, 19-åriga lånet från Djurgården, fick ta över ansvaret i målet, ÖFK:s femte startmålvakt den här sommaren (låter i mina öron som någon form av rekord). Med tanke på den bedrövliga starten måste jag tillstå att det var starkt att resa sig från den smällen och klara fortsättningen med godkänt betyg. Men att orutinerade Croon ska bära hela lasset under hösten är inte rimligt att begära. Målvaktstränare Arnold Origi får nog vara beredd på ett antal inhopp även i fortsättningen, det måste han för att det här ska gå vägen.

# Värvningen av Ali har jag svårt att förstå. Visserligen sätter han naturligtvis skräck i de flesta motståndarförsvar i den här serien med sin blotta uppenbarelse och mål har han alltid tillverkat.

Men hur kommer han in i Livanis energifotboll, hur ska det gå till?

Ali fick nu 23 minuter i avslutningen men sprang verkligen inte många meter och vann heller inga dueller. Han såg helt enkelt inte ut att vara redo för spel på den här nivån, det var inte rättvist mot varken Ali eller laget.

Firma Stefan Lundin & Kiarash Livani får gärna övertyga mig om att de har satsat på rätt häst. Men jag kommer inte att tro det förrän jag ser det! Och då lägger jag mig platt...

# Det jag framförallt tar med mig från den här eftermiddagen (förutom att Jamie Hopcutt visade sin styrka som straffområdesspelare där han fick dubbel utdelning på sina fina bollträff) var Sunday Anyanwus sätt att tackla jobbet som Philip Bondes ersättare i backlinjen. Starten var visserligen darrig (liksom för många andra) men som han växte med uppgiften! Sunday ser ju inte ut som en traditionell mittback, men smartness ersätter ofta bristande fysik! Och spelare som använder huvudet får plus i min bok.

# Jamie Hopcutt toppar nu den interna skytteligan med sina fem mål. Simon Marklund är poängbäst, fyra mål och fyra assists.

Fler måste bidra med både mål och poäng!

***

Landskrona Bois borta på lördag. Sex poäng står på spel, skåningarna tillhör också ett av de lag som i dagsläget ska sända åtminstone några tankar kring den där lediga negativa kvalplatsen som ingen vill ha...

***

Till sist, för den som hunnit glömma; ÖFK ligger på 33:e plats i den allsvenska maratontabellen efter sina sex säsonger och 213 inspelade poäng. Senaste klubben att passera var Brommapojkarna. I närtid finns ingen som hotar bakifrån.