Vi skriver lördagen den 18 februari och ÖFK spelar sin sjätte match.
Jo, ni läser rätt.
Mötet med Varberg i Svenska cupen (seger med 2–1) var match nr sex efter nyår och vi har bara passerat den första sportlovsveckan.
Backa tiden några decennier, det är verkligen inga evigheter sedan, så siktade länets ledande fotbollsklubbar på årspremiär kring 10 mars…
Det är nya tider som gäller. På alla sätt!

Drygt 1200 (alla klädda som om de var på väg till en pimpelfisketävling) hade kommit till Jämtkraft Arena för att kolla in den första tävlingsmatchen. Nyfikenheten på årets ÖFK-upplaga är stor efter fjolårets imponerande debutsäsong i Allsvenskan och, inte minst, efter insatserna i de fem inledande träningsmatcherna (fyra segrar och ett oavgjort resultat, överlägset bäst i Sverige enligt en genomgång i tidningen Expressen). Och jag tror att de flesta gick hem ganska nöjda med vad de serverades även om det dröjde till matchens sista spark (Saman Ghoddos) innan man lyckades sänka sina motståndare från Superettan.
När såg vi ett lag prestera en lika vass första halvtimme som ÖFK:s på dom här bredgraderna? I mitten av februari.
Jag lovar; det har aldrig tidigare hänt.

Det gav ett mål (ett sånt där typiskt ÖFK-anfall som får alla fotbollsälskare att ställa sig upp och vråla ut sin glädje; Mukibi till Edwards till Aiesh och slutligen Ghoddos i öppen kasse), några riktigt vassa möjligheter samt en missad straff (tur det, hur fan kan domaren blåsa där?).
Men där och då tappade ÖFK farten den här eftermiddagen. Den återstående timmen var man inte ett dugg bättre än sina motståndare. Därför får vi nog anse Ghoddos segermål (stötte upp bollen i krysset på Dennis Widgrens inspel) på övertid som ren bonus.

Jag har följt ÖFK under hela den här 20-åriga resan. Många säsonger riktigt nära, några på behörigt och nödvändigt avstånd (för båda parter…). En sak är jag dock tvärsäker på: Så här väl förberedd (alltså i det här skedet av säsongen) har klubben aldrig varit inför en säsong. Det känns som att alla bitar redan är på plats. Kolla bara in lördagens bänkspelare; Keita, Bojanic, Gero, Fritzon, Bobo Sollander, Widgren och Samuel Mensiro. Det är startspelare (i olika roller) alla dar i veckan.

Mot Varberg fick vi se fyra av klubbens nya spelare i hemmadebut. Andreas Andersson från Gefle ska slåss med Aly Keita om målvaktsjobbet. Andreas gjorde en mycket stabil insats och kunde inte göra något som helst åt hallänningarnas kvitteringsboll. Tom Pettersson (från IFK Göteborg) bildade trebackslinje med Ronald Mukibi och Douglas Bergqvist och var varken bättre eller sämre än sina kollegor. Men jag tror inte att det blir det försvarsblock som Graham Potter väljer att satsa på så många gånger när det blir riktigt allvar, det är i varje fall min känsla.
Johan Bertilsson, anfallare från Gefle, kan mycket väl bli årets stora utropstecken i ÖFK. En typisk matchvinnare som seglar under radarn stora delar av tiden men alltid finns på plats när det brinner till framför motståndarmålet.
Darijan Bojanic, mittfältare från Helsingborg, fick bara tio minuter på plan den här gången. Det blir mera så småningom

Men formstarkast så här långt är utan tvekan Ken Sema och Saman Ghoddos, två bländande fotbollsspelare som tydligen mådde mycket gott av januariresan med landslaget. Båda är bra varje gång, så även mot Varberg.
Om två veckor (5 mars) kommer Hammarby på besök. Det gillar jag redan!

En mycket märklig känsla framför datorn och nånting som inte går att likna vid nåt annat inför Östersunds Fotbollsklubbs historiska entré i Allsvenskan. Dryga trettiotusen grönvita anhängare på Tele 2 Arena unisont sjungandes Hammarby-hymnen. Ett ÖFK, “dissat” på en del håll men i huvudsak sett som en spännande nykomling i princip utan hämningar och med en benhård tro på det egna förmågan.

Sånt kan sluta med en total kollaps inför omständigheterna men herregud, vad är det som sker. Lite vilset kanske första minuterna men sen: högerkanten Ronald Mukiibi-Ken Sema drar igång dansen, bjuder upp Samman Ghoddos och Alex Dyer i ett virvlande klapp-klapp på “Bajens planhalva. Tre-fyra högkaratiga tillfällen men vad händer, 1-0 till hemmalaget via en fast situation och lite väl handfallet i ÖFK:s bakre regioner.

Saker som kan knäcka vem som helst men inte dom helröda den här gången. En utomordentlig Mukiibi sätter upp ett nytt notställ och Fuad Bachirou och Brwa Nouri börjar komplettera allt mer på golvet. Helt rättvist också 1-1 genom Ghoddos, en genialisk attack signerad Dyer. Den senare har en förmåga att hela tiden lyfta sig i takt med lagets behov. Suveräna direktspel och instick.

Hammarby ett annat lag efter paus. Kanadensiska ishockeylag tämjde förr ett spelmässigt överlägset Tre Kronor med fysik, ibland en bit över regelbokens råmärken. Inga jämförelser i övrigt men “Söderbröderna” gick in betydligt tuffare och lät domaren sätta ribban. Ett antal varningar åt bägge håll men också tre skador i Graham Potters uppsättning varav inbytte Jamie Hopcutts befarade underbensfraktur inte var vad som behövdes. Bara att hoppas att engelsmannen är tillbaka fortast möjligt. Ibland kan den första diagnosen vara väl dyster.

Även det jämtländska stålet biter, tycker att Dennis Widgren visade att han håller på den här nivån och tillsammans med Gabriel Somi organiserades friska attacker även från vänsterkanten.

Personligen är jag trots allt nöjd med 1-1. Hammarby hade ett antal “fasta” i slutskedet och likt en nybliven MFF-tränare valde jag att titta bort. Det mentala är en viktig pusselbit, speciellt för en nykomling och här visade ÖFK att man för att använda en sliten klyscha: “pallade trycket”. Hemmapremiär på torsdag mot AIK, tanken svindlar….

Har haft för vana att göra en liten sammanfattning från “my point of view” av den gångna säsongen. Ville även vänta in kvaluppgörelserna för att få en fullständig bild. Just Ljungskile IF:s vidare öden och äventyr intresserade.


Ljungskile, laget som till viss del “massakrerade“ ÖFK i serieupptakten därstädes och senare gav mej en av dom mer bedrövliga fotbollsupplevelserna. Laget som mot alla odds stadigt parkerade i toppen på “Superettan” genom säsongen men gav “fegspelet” ett stabilt ansikte vid returen på “Arenan”. En förväntad toppmatch som därmed blev till en kvalificerad ökenvandring.

Naturligtvis förtjänar laget creed för att med små medel lyckas bra, men samtidigt är man ett topplag i en serie bjuder man upp till dans. En “trea” mot ÖFK hade förmodligen räckt för Allsvenskan. Hypotetiskt naturligtvis men samtidigt ett scenario som fastnat i skallen. Men nog om detta, det här skall ju handla om ÖFK.

Andra året i en högre serie skall ju vara tuffare än det första, men inga regler utan undantag och trevligt för oss att dom rödsvarta kunde räknas in bland undantagen. En blek inledning, mycket beroende på “holmgången” ovan, men efter hand hittade ett delvis nykomponerat ÖFK stilen. Två uppställningar potentiella startspelare och en hel del nytt att svetsa ihop.

Tycker “Supertettan” genomgående håller hög klass och det känns fortfarande som en dröm att Östersunds Fotbollsklubb lyckas dra tillräckligt med kvalificerade lirare hit upp långt från dom stora allfarvägarna. Petter Augustsson, som jag i en skrivning benämnde som ÖFK:s bäste keeper hittills fick konkurrens av Connor Ripley från den brittiska övärlden. En kraftfull sista utpost som trots några mindre skönhetsfläckar gjorde avgörande insatser.

Avlöstes under senare delen av Aly Keita, en helt annan typ men också han en bollmotare av rang. Mycket nytt i uteförsvaret där Jonathan Azulay smält väl in i konceptet. Douglas Bergqvist, omdiskuterad men samtidigt en spelare som satte nivån, både för den egna omgivningen och motståndarna. Sådana spelare är alltid nyttiga. Tomas Peciar växte efter hand. Duktig huvudspelare och bra passningsfot. Dennis Widgren är numera etablerad på den här nivån, ett gott betyg åt den lokala verksamheten.

Brwa Nouri tog över dirigentrollen på mitten från fjolårets kung Ammar Achmed. Ammar med lite skadeproblem av och till lyckades väl bara i enstaka matcher nå upp till sin fulla potential. Än mer konkurrens blev det när den lille fransmannen Fouad Bachirou dök upp inför hösten. Trots sin ringa storlek en ”duellspelare” av rang. Teknik, rörlighet och arbetskapacitet, där finns hela registret.

Modou Barrow har det skrivits mycket om och han är väl den som drog igång den självförtroendeprocess som varje lag behöver inför varje säsong. Jamie Hopcut fortsatte sin utveckling även om han kroknade en del mot slutet. I övrigt är väl offensiven och målgörandet ett litet problembarn. Emir Smajic har sannerligen inget flyt i sin skadeprocess och hann väl bara glimtvis visa om han är en man som fortsättningsvis sätter dit bollarna.

Seon-Min Moon har utvecklats ett snäpp till och blir väl rimligen nästa stora export, men däremot Alexis Mendiola stannade till, delvis med skadeproblem i inledningen och sedermera inte riktigt hemtam i Graham Potters startelva. Alex Dyer är väl värd ett eget litet kapitel. Välutbildad och med ett pannben utöver det vanliga. En Steve Burton-typ som hela tiden gör sitt jobb oavsett placering och gör det jäkligt bra, i passningsspelet inte minst. Kanske ÖFK:s nyttigaste spelare.

Lite högst personliga värderingar naturligtvis och som en liten avrundning en del om dom ”två stora” från ÖFK-ledet, David Accam och Modou Barrow. Har funderat över vem som egentligen har störst potential? Barrow har debuterat i Premier League. Accam är fortfarande kvar i Helsingborgs IF låt vara att han nu vill lämna.

Har följt Accam nästan slaviskt via streaming av HIF:s matcher. David är beroende av ytor. Modou skapar dom själv. Det tror jag är en väsentlig skillnad som också agenter och scouter har upptäckt. Accam kan försvinna helt beroende på matchbilden. Ett försvar med spelförståelse kan skära av honom rejält. Barrow har en riktningsförändring med boll i trånga situationer som är unik. Men framtiden får utvisa. Roligt i alla fall att vi fått njuta av bägge två här uppe. Kanske nån ny export till högre nivå uppenbarar sig under 2015, vem vet.

Ända sen ÖFK bildades och det första matchandet i den svartröda tröjan inleddes 1997 har jag varit en trogen besökare, både å “arbetets” vägnar och som ren supporter. Först på Hofvallens träsmaksdoftande men charmiga “långbänkar” till modernare faciliteter på nuvarande Jämtkraft Arena.

Mot anrika Öster senast var det faktiskt första gången som jag inte kände “giftet” i kroppen. På nåt vis gick luften ur efter insatsen i Jönköping och det definitiva avskedstagandet till toppstriden i Superettan. Dessutom fanns ju möjligheten att “streama” fighten på min ålderstigna HP.

Vädret var emellertid utmärkt och ju närmare avspark desto större “feeling”. Ingen Widgren, ingen Moon och inget kärnkraftverk (Bergqvist) men en ny favorit i Bachirou så Toyotan styrdes i vanlig ordning mot dom nordvästra delarna av staden.

Lite snack med gamla bekanta ur samma hängivna kategori och så dags för match. Det syntes direkt att Öster var laget som hade mest att spela för, ingen ”buss” framför eget mål utan tuff press över hela banan.

Jag vet att många inte håller med mej men det fanns en hel del glimtar av den allsvenska touchen i gästerna spel inledningsvis. Distinkta passningar, teknik och bra rörlighet. En hel del oro i ÖFK:s bakre regioner och Graham Potter tvingades till några rockader.

In med Azulay i mitten (en helt annan spelare i den positionen), högerkanten för Dyer och ut med Peciar på andra, naturligt för den vänsterfotade slovaken. ÖFK fick grepp på ett helt annat vis. Lite smolk dock med en fotskada på Ahmed i första halvleks epilog.

Andra halvlek något trevligare ur ren underhållningssynpunkt. Mendiola kom in lite mer i spelet och därmed en och annan öppnande smörpassning. En heroiskt löpande Morgan ut och Smajic i hans ställe och mer kreativitet längst fram. Tyvärr dock ingen nätkänning och i varje fall smålänningarna kan väl känna en viss tillfredsställelse.

I en krönika kan man väl få tycka och tänka lite utanför referatets mer strikta ramar och utveckla lite spelarprestationer hit och dit. Aly Keita, vilken tajming den killen är utrustad med. Finns så gott som alltid på rätt plats i och utanför sitt målområde. Jonathan Azulay, som sagt, mittback kort och gott. Funkade bra ihop med i mitt tycke underskattade James Baldwin (mycket säker i luften)

Fouad Bachirou, vad skall man säga? Hur har han hamnat här uppe? Måste vara för lingonplockning, abborrfiske eller nån annan för honom exotisk verksamhet. Inte kan det väl vara av ekonomiska skäl? Borde rimligen platsa på någon av dom större arenorna betydligt längre söderut.

Superettan sliter, märker det framför allt på Jamie Hopcut, från dag ett en av mina stora favoriter. Inte samma lätthet i steget, inte samma enorma jobb i bägge riktningarna, inte samma aviga genombrott. Roligt emellertid att se inhoppande Robert Hammarstedt, lite missflyt i passningarna stundtals men för framtiden viktigt med offensiva försvarskrafter.

Det återstår tre omgångar och enligt uppgift har slutplaceringen ekonomisk betydelse så det är bara att kavla upp ärmarna igen. En fin morot borde ju vara Hammarby på Tele 2 Arena, bortåt 20 000 åskådare och kanske möjlighet att avgöra ”Söderbrödernas” vidare öde. Hursomhelst, säsongen är snart till ända men solen går som vanligt upp i öster (!) även 2015 med nya möjligheter.

,

Måste erkänna att det var med många stora frågetecken i den grånade skallen som man tog plats på Jämtkraft Arena på lördagseftermiddagen denna tredje dagen i månaden maj 2014. En månad som verkligen inte visat sig från sin bästa sida hittills och nordvästan ven genom märg och ben. Som sagt, en mycket osäker känsla rent fotbollsmässigt huruvida ÖFK-upplagan detta år egentligen klarar av den svåra utmaningen andra året i en serie.

En mycket olycklig inledning med ett nästan osannolikt skadeelände och en hel del svarta rubriker om både fotboll och annat i en blodtörstig lokalpress. Därför så mycket skönare att kunna konstatera efter 95 minuter mot ett pånyttfött Varbergs BoIs att ÖFK är tillbaka på banan. Trots ett lag, fortfarande åderlåtet på tongivande ingredienser, men ändå med tillsynes samma frejdighet i tempo och passningsspel.

Receptet? Tja, Graham Potter verkar enligt min mening ha “rättat mun efter magsäcken” Insett att allting startar med ett bra försvar och tätat ihop den lagdelen via en gammal klassisk fyrbackslinje där dom spelkompetenta men något sega i mina ögon, mittbackarna Peciar och Peric slapp agera på alltför stora ytor. Fint kompletterade nu på kanterna av Baldwin och Azulay.

Bergqvist som fått löpa gatlopp i kommentarsfälten också i en passande roll strax framför. Unge Douglas har ledaregenskaper och kan bli viktig i denna position något högre upp i banan. ÖFK:s lille store lirare dock den här eftermiddagen Nouri. En Achmed-kopia som är guld värd nu när denne är satt ur spel. Dessutom med en rörlighet över banan som knappast ens Ammar besitter. Barrow är kantspelare och med Smajics comeback i fronten får vi hoppas att den förre varbergsspelaren blir kvar där.

Sjöberg har växt ut sen i fjol. Verkar ta chansen när han äntligen fått den. Rappa fötter och svårhanterlig för motståndaren, viktigt i dagens fotboll. Hoppas bara att Potter inte åter öppnar frysboxen när lagets skadebekymmer är över. Tycker även att Dyer kommer mer och mer in i tempot. En klassisk "vattenbärare" i ordets mest ljusa bemärkelse men med en inte oäven syn för öppningar i passningsspelet. Kul också att Moon är tillbaka, en “gubben i lådan” typ som tillför i olika situationer.

Mitt i allt positivt tänkande tycker jag lite synd om Augustsson som tydligen degraderats till det tredje alternativet mellan stolparna. Har tidigare framfört åsikten att Petter är ÖFK:s tryggaste burväktare genom historien och framtiden får väl utvisa huruvida dom framförvarande konkurrenterna aspirerar på den titeln. Ripley var i alla fall enligt mitt tycke klockren den här gången.

Nästan 2000 personer i det ruggiga vädret får väl anses som helt okej. Dessutom en hel del ökat spontant engagemang från läktarplats. En storbildsskärm på södra kortsidan gav en hint om reprisbilder men istället ytterligare en reklamvariant. Men den som väntar på nåt gott ………

Okej, många blåögda eller varför inte rödsvarta tankar kanske, men “from my point of wiew” är “Superettan” det bästa som hänt fotbollen häromkring. Förhoppningsvis också för alla som vill ha en positiv utveckling i denna i övrigt marginaliserade landsända.