Måste erkänna att det var med många stora frågetecken i den grånade skallen som man tog plats på Jämtkraft Arena på lördagseftermiddagen denna tredje dagen i månaden maj 2014. En månad som verkligen inte visat sig från sin bästa sida hittills och nordvästan ven genom märg och ben. Som sagt, en mycket osäker känsla rent fotbollsmässigt huruvida ÖFK-upplagan detta år egentligen klarar av den svåra utmaningen andra året i en serie.

En mycket olycklig inledning med ett nästan osannolikt skadeelände och en hel del svarta rubriker om både fotboll och annat i en blodtörstig lokalpress. Därför så mycket skönare att kunna konstatera efter 95 minuter mot ett pånyttfött Varbergs BoIs att ÖFK är tillbaka på banan. Trots ett lag, fortfarande åderlåtet på tongivande ingredienser, men ändå med tillsynes samma frejdighet i tempo och passningsspel.

Receptet? Tja, Graham Potter verkar enligt min mening ha “rättat mun efter magsäcken” Insett att allting startar med ett bra försvar och tätat ihop den lagdelen via en gammal klassisk fyrbackslinje där dom spelkompetenta men något sega i mina ögon, mittbackarna Peciar och Peric slapp agera på alltför stora ytor. Fint kompletterade nu på kanterna av Baldwin och Azulay.

Bergqvist som fått löpa gatlopp i kommentarsfälten också i en passande roll strax framför. Unge Douglas har ledaregenskaper och kan bli viktig i denna position något högre upp i banan. ÖFK:s lille store lirare dock den här eftermiddagen Nouri. En Achmed-kopia som är guld värd nu när denne är satt ur spel. Dessutom med en rörlighet över banan som knappast ens Ammar besitter. Barrow är kantspelare och med Smajics comeback i fronten får vi hoppas att den förre varbergsspelaren blir kvar där.

Sjöberg har växt ut sen i fjol. Verkar ta chansen när han äntligen fått den. Rappa fötter och svårhanterlig för motståndaren, viktigt i dagens fotboll. Hoppas bara att Potter inte åter öppnar frysboxen när lagets skadebekymmer är över. Tycker även att Dyer kommer mer och mer in i tempot. En klassisk "vattenbärare" i ordets mest ljusa bemärkelse men med en inte oäven syn för öppningar i passningsspelet. Kul också att Moon är tillbaka, en “gubben i lådan” typ som tillför i olika situationer.

Mitt i allt positivt tänkande tycker jag lite synd om Augustsson som tydligen degraderats till det tredje alternativet mellan stolparna. Har tidigare framfört åsikten att Petter är ÖFK:s tryggaste burväktare genom historien och framtiden får väl utvisa huruvida dom framförvarande konkurrenterna aspirerar på den titeln. Ripley var i alla fall enligt mitt tycke klockren den här gången.

Nästan 2000 personer i det ruggiga vädret får väl anses som helt okej. Dessutom en hel del ökat spontant engagemang från läktarplats. En storbildsskärm på södra kortsidan gav en hint om reprisbilder men istället ytterligare en reklamvariant. Men den som väntar på nåt gott ………

Okej, många blåögda eller varför inte rödsvarta tankar kanske, men “from my point of wiew” är “Superettan” det bästa som hänt fotbollen häromkring. Förhoppningsvis också för alla som vill ha en positiv utveckling i denna i övrigt marginaliserade landsända.

Träffade en gammal domarkollega i en inrättning med grön skylt på Lillänge köpcentrum i förra veckan. Eftersom denne fotbollsentusiast i likhet med mej har ÖFK varmt om hjärtat kom samtalet direkt in på det spåret:

-Lite knepigt med så mycket nytt folk, tyckte han.
-Precis när man lärt sig alla namn får man tänka om igen.
När jag studerade matchtruppen inför cupfighten mot Elfsborg innehöll den ju också nio nya jämfört med det manskap som avslutade höstsäsongen. Mer än hälften alltså.

Är det bra eller dåligt? Naturligtvis har vi ju inte svaret förrän nån gång sent i höst. Att ledningen vill byta ut lagdelar där det brister är ju naturligt lika väl som att konceptet med att förädla spelare för vidare färd mot större uppgifter också är en naturlig situation för en klubb i dom nedre regionerna av Svensk Elitfotboll.

Eftersom jag inte är så väldigt intresserad av att hänga på träningar, det är pulsen i matcher jag eftersträvar, har jag inte nån riktigt klar uppfattning på statusen så här långt gällande det rödsvarta ÖFK-garnityret. “Streamade” i alla fall matchen på Borås Arena mot Elfsborg och det “eldprov” som den enligt mitt sätta se det innebar. Västergötlands gulsvarta stolthet var ju för inte så många månader sen svensk representant i “Euroleague” och erfarenheterna och matchtempot därifrån kunde väl inte helt ha blåst undan under några korta vintermånader.

Med det i åtanke tycker jag ÖFK gjorde en helt okej insats. Ambitionen att “hålla bollen inom laget” var densamma och det skapades stundtals en hel del också offensivt. Dom farhågor jag och en del andra skribenter hyser är väl gällande försvarsspelet. Av det jag hittills sett har man värvat ett antal “fyrtorn” i mina ögon och ingen egentlig ersättare för “städgumman” Sam Mensah.

Vill man prioritera passningsspelet där många är delaktiga förutsätter ju det att även backlinjen involveras. Ju högre upp man kommer i banan, ju högre backlinje. Då är det superviktigt med koncentration för att undvika en omställning från rättvända motståndare. Där hade Mensah en oerhört viktig roll som jag ser det. Ett stort antal “brandkårsutryckningar” från ghanesens sida som kanske inte alltid registrerades till fullo.

Flyktade Rasmus Lindkvist hade många kvalitéer på kanten men där tror jag att det finns större möjligheter att kompensera i befintlig trupp och Modou Barrow tror jag blir en attraktion på Arenan trots lite ojämna insatser hittills. Ammar Ahmed var duktig mot Elfsborg, säkert pushad av lagkaptensrollen och den kanske viktigaste pusselbiten i den typ av spel som ÖFK förordar.

Som sagt lite defensiva farhågor, men som nån tänkare sagt en gång: ”Rom byggdes inte på en dag” och med numera två driftiga coacher från fotbollens hemtrakter hoppas jag man löser dom knutarna. Insatsen i Borås visar i varje fall enligt mitt sätt att se det att Potter & co blir att räkna med även framöver. ”Keep up the good work!”

Ser att det är en dryg månad sedan jag tillförde något under den så kallade “Hammaren”. Vet inte hur pass stor abstinens det är ute i den eventuella läsekretsen men okej, vi provar ännu en gång. I och med ÖFK:s framgångar både hemma och borta har man följt laget så fort tillfälle givits både på Arenan och annorstädes. Fotboll på webben har ju på senare år öppnat en helt ny värld.

Jag följer även med en dåres envishet mitt kära Helsingborgs IF:s samtliga matcher och tiden att kolla övrig länsfotboll på plats har helt enkelt inte funnits. Kan ibland sakna brandkårsutryckningarna som reservmurvel för den blå varianten av ortstidningarna. Åsvallen, Tigervallen, Hissmovallen, Sportfältet, Stuguns IP, Lövsta med flera. Tyvärr inte heller Åkreäng av ovan nämnda skäl. Har dock varit inne på BFK:s hemsida och informerat mej ett stort antal gånger. Dessutom har tränare Adam försett fotbollz.se med initierat material från matcherna.

I söndags slog jag i varje fall ett rekord, tittade på fyra olika tillställningar i hemmets lugna vrå. Till saken hör väl att det fick kapas lite här och där av sociala skäl. Söndagsmiddagens skapare ville gärna ha ett ord med i laget, av och till är det förhållandet inte att leka med. “Superettan” på TV4 har ju blivit ett måste när ÖFK:s konkurrenter förevisas ibland flera gånger i veckan. Började med Giffarna-Brage, sedan ÖSK-Gais, Helsingborg-Kalmar på webben och avslutningsvis S:t Etienne-PSG. Puh!

Tycker TV4 sköter allt väldigt bra med kunnigt folk bakom mikrofonerna. Bisittare Martin Åslund, med inte oävna meriter från planen har jag dock lite synpunkter på. Glenn Hysén är en talpedagog jämfört med denne Martin. Skall det var så svårt att ge varje bokstav i en mening ett eget liv? Killen är ju duktig, vågar sticka ut hakan, ibland med analyser som går på tvärsan med dom egna, (kan ju i många fall inte vara nån nackdel…). Hade för övrigt nöjet att kolla på farbror Sanny på Råsunda under en fem veckors vistelse i huvudstaden på sjuttiotalet.

I sammanhanget är dock min stora favorit Jens Fjellström. Har harangerat honom förut i den här spalten, en veritabel mysgubbe i studion och klockren i det mesta enligt min mening, dessutom norrlänning. Tycker om att återanvända i mitt tycke lyckade formuleringar så var så god ännu en gång: “Hade jag haft en giftasvuxen dotter och hon presenterat en presumtiv livskamrat i stil med Jens hade jag gladeligen betalat både bröllop och bröllopsresa.”

En “bubblare” i mina ögon är stockholmskisen Jon Persson med BP som senaste klubbadress. Suverän koll på det mesta under matcherna och behaglig, avslappnad röst. Naturligtvis också Anders Andersson, inga stora åthävor men rejäl fotbollskunskap. Dessutom skåning, dock från fel stad…… Sen kan jag tycka att det är synd att Lasse Granqvist verkar ha lämnat den gamla ångradion för gott, hoppas jag har fel. Väldigt duktig i TV men oslagbar i radio.

Nu laddar vi för ÖFK:s 30:e och sista match i “Superettan” för den här gången. Kanske ytterligare en webbsändning om inte nån har andra tankar……

Fem matcher återstår av ÖFK:s debutsäsong i Superettan, en sjättedel om inte mina synnerligen bristfälliga matematiska gener spelar mig ett spratt. 32 poäng i skrivande stund tycker jag är helt okej, på pappret många bra spelare inför säsongen men teori är en sak och praktik i många fall en helt annan. En stor del av laget hade gjort resan via norrtvåan och division 1 och nu ställdes man mot motstånd i det som i dagligt tal kallas svensk elitfotboll.

Så här när höstmörkret och en betydligt kyligare ”nordvästavinn” tagit över tycker jag och säkert många med mej att vi skall var stolta över vad Graham Potters garnityr presterat. Framförallt på det sätt som laget tagit sig an uppgiften. Inget “gnet” utan från dag ett fotbollsspel med betoning på spel. Detta har inte undgått fotbolls-Sverige utan Östersund har förutom ett grönt Storsjöodjur också presenterat en rödsvart fotbollsmundering.

Måste erkänna att jag i somras hade mina tvivel efter ommöbleringarna i laget. “Vi kommer att ha ett starkare lag i höst” basunerades ut av ordförande Kindberg. “Fan tro´t” tänkte jag. En av mina personliga favoriter försvann, Juanjo Hervias. Från skrivarens horisont en helyllekille och på kort tid etablerad i den jämtländska myllan. Dessutom med förbluffande svenska språkkunskaper och en hustru också som hittat en verksamhet. Ryan Gilligan, oerhört viktig på den egna planhalvan och oberäknelige Tobi Joseph som jag tyckte gjorde helt okej insatser när han väl fick chansen.

Fryklundsbröderna, reducerade av sjukdom och skador flyttades ner till IFK tillsammans med Viktor Ageskär och sex nyförvärv införskaffades. Frånsett skotske målvakten Lee Robinson som fick chansen direkt men kom snett in i det från början har ju övriga enligt min mening lyft laget. Craig Barr, ännu en skotte, har inte bara axlat Gilligans roll, han har utvecklat den och hittills personifierat ordet felfri. Kollegan i mittförsvaret, Hammarby-fostrade Marcus Törnstrand, lite varningsbenägen men med hög kapacitet.

Sinan Ayranci också med förflutet i huvudstaden tror jag i likhet med engelsmannen Jason Walker kommer att sätta en del bollar på sluttampen. Walker var förresten ytterst nära senast mot Ängelholm, på rätt plats men en motståndare i vägen. Taylor Morgan också ett nytt ansikte offensivt, inget tekniskt underverk men snabb och irrationell. Det jag kan sakna från våromgången är Alexis Mendiola och hans förmåga att hitta passningsvägar offensivt. Det tjusigaste i fotboll enligt min mening är en boll i djupled på en tom yta som välter ett helt försvar på ända. Där var Mendiola mästerlig. Undrar förresten vart han tagit vägen.

Landsmannen Eder Lopez som varit här ett tag blev spelklar och svarade för en en strålande debut. Lite “Beckenbauer-light” i sin eleganta framtoning. Dock kanske inte riktigt på samma nivå fortsättningsvis. Petter Augustsson längst bak har jag poängterat hela säsongen och det är alltid kul när profetiorna bär frukt. Vill nog påstå att ödmjuke Petter var den så kallade tungan på vågen senast. Roligt också att Dennis Widgren fått chansen. Trots sin ungdom vågar han göra saker med bollen vilket är viktigt i det spel ÖFK förordar. Mycken chauvinism ovan kan tyckas men det är så förbaskat roligt att få ta del live av ett skådespel som i många år bara var en from förhoppning.

Dom övriga klubbarna närmast hjärtat, Brunflo FK och Helsingborgs IF har också glatt under året. Gulsvart har jag av olika anledningar inte kunnat följa i år men där har tränare Adam svarat för en utmärkt uppdatering här på fotbollz.se. Rödblå HIF hade jag nöjet att se på Olympia för en knapp månad sen och i kväll är det derbyt med stort D. Malmö FF på hemmaplan, fullsatt med dryga 16000 i inramning. Efter en strålande första halva har dock lirarna från “Sundets Pärla” kroknat lite och känslan av “underdog” den här gången finns där. Kommer att sitta klistrad framför dataskärmen med den något tajta matchtröjan stramandes över “kaggen”. Det är bara att ladda för upplösningen på alla fronter.

Fy fasen vad viktigt, ÖFK:s tre poäng mot mer eller mindre avsågade IK Brage. Poängtapp hade inneburit fortsatt placering under kvalstrecket och fortsatt rejält med knädaller. Nu var fighten verkligen inte mycket att skriva hem om men som nån stor tänkare sagt: tre poäng med dåligt spel är betydligt bättre än den raka motsatsen. Speciellt under den resultatinriktade verksamhetens hårdföra stjärna som den rödsvarta fotbollsklubben har att leva.

ÖFK inledde superettansejouren väldigt svajigt i premiären mot Assyriska IF. 0-1 relativt snabbt men efterhand hittade grabbarna in i tempot och främst genom Thomas Boakye på högerkanten sårade man Södertälje-laget. Sedan rullade serien på med kanske lite för många kryss men ett klart anständigt bollinnehav mot vilket motstånd det än vara månde. Ända fram till returen förra omgången borta mot Assyriska.

En hel del nya ansikten att spela in men framför allt, enligt min mer eller mindre vederhäftiga mening en återgång till att “matcha truppen” från hedersmannen Graham Potter. Att “toppa laget” tycker jag är en självklarhet och en förutsättning för ett lyckat utfall. Petter Augustsson är förmodligen den bäste keepern sen ÖFK startades. Inte för nån förmåga att flaxa runt i kryssen utan just för hans sätt att vara en del av försvaret. Jamie Hopcut tycker jag är en “lightversion” av tyvärr långtidsskadade May Mahlangu i Helsingborgs IF. Löpstark i båda riktningarna, rapp i fötterna och med ett icke oävet spelsinne.

Därför var det så oändligt skönt nu mot Brage att se att enligt min mening bästa möjliga lag verkligen startade. Var extra nyfiken på forwarssduon Walker-Ayanci. Jason Walker verkar vara ett litet yrväder som kan dyka upp var som helst med en imponerande spänst trots lin längd. Sinan Ayanci lite mer svårtolkad men fullt ös i alla närkamper och blir säkert nyttig med tiden. Craig Barr (passande namn här uppe i granskogarna) verkar axla flyktade Ryan Gilligans roll i defensiven där mitt stora utropstecken dock var Marcus Törnstrand.

En enormt fin mittbackstyp och kanske den gladaste av många glada efter den lyckade matchavslutningen. Kramade om allt och alla vilket tyder på känsla inte bara för kamraterna på planen utan även för märket på bröstet. Hatten av för den värvningen. Nu är det bara att köra på, Ammar Achmed tillbaka igen i bortamötet mot Landskrona BoiS och varför inte tre nya poäng även om det går ut över ett Skåne-lag………