Har försökt följa ÖFK:s öden och äventyr på “Arenan” den här säsongen så fort tillfälle givits. Hopplöst avsågade Junsele var väl ingen direkt adrenalinhöjare den här gången men samtidigt en chans att se bägge afrikanerna och spanjoren “in action” och som det verkade dessutom i startelvan. Tillhör väl den skara som inte har några som helst synpunkter på hur många “utbölingar” som kommer hit, bara vi begåvas bra fotboll. Det höjer intresset på alla plan enligt min mening.

Och frågan är väl, har ÖFK någonsin, rent kvalitetsmässigt mönstrat en trupp likt dagens? Juan Hervias, mittbacken visade sig vara precis så solid som man förväntat sig, elegant i sitt försvarsspel och ett klart och tydligt engagemang för lagets väl och ve. Låt vara att Junseles offensiva attacker mer kunde kategoriseras under rubriken “ärtbössa” men ett gammalt ärrat fotbollsöga avgör förhoppningsvis det ändå. Sam Mensah, speedkulan på högerbacken, som jag inte heller sett tidigare gav också en ny dimension till det rödsvarta garnityret

Isaac Shaze, jag kanske var lite elak med honom i ett tidigare reportage, var den här gången betydligt effektivare i sin mittfältsgärning och stort engagemang även där. Av dom mer “hemtama” utlänningarna gladde naturligtvis Brian Wake med ny målaptit. Synd bara att jag inte vågade frångå honom i sajtens “Plaza”-tips, tre mål men tyvärr i fel ordning. Borde följt hjärtat i stället och röstat på Kyle Hawthorne som satte det för tävlingen så viktiga första målet.

Kyle är en typ av lirare som jag verkligen gillar vilket inte undgått dom som till äventyrs följt mina rader här i detta medium. Grabben kan förmodligen inte ens stava till ordet “säkerhetspassning”. Utsidor, instick, lobbar och en mycket underhållande vilja att hela tiden sätta motståndaren på pottan. Naturligtvis delar en spelare med dom små marginalerna in åskådarna i två läger, antingen älskar man det eller också är det rena motsatsen. Jag tillhör definitivt dom förstnämnda. Gav i en tidigare skrift Potter rådet att flytta in Kyle i en mer central roll tillsamman med Wake men min blygsamhet förbjuder mig att tro att han lyssnat just på mitt råd.

Mycket utrymme till importer men gladast är jag nog över Dennis Widgrens fortsatta utveckling. Blev lite brydd när Graham Potter bänkade honom några matcher men engelsmannen är förmodligen klok som en pudel. En så ung spelare mår säkert bra av att få tagga ner lite, att allt inte går som på räls. Gjorde det mesta rätt i går eftermiddag och överhoppningen innan 1-0 var ett litet mästerverk i spelförståelse. Just tajmingen i all bollkontakt är en ren njutning att se. Viktor Ageskär, en annan ungdom har jag uppmärksammat förut och han fortsätter också en positiv utveckling. Svårstoppad efter kanten men behöver ha upp tempot lite enligt min mening i närkampsspelet.

Mycket ÖFK den här gången men jag tycker Kindberg & co fått upp ångan i lokomotivet på Stadsdel Norr. “Friskt vågat är hälften vunnet” sa nån tänkare en gång och i varje fall Division 1 norra bör väl kunna räknas dit. Sen är det ju inte fel om våra lag i trean får ett positivt utfall i dom avgörande omgångarna. Och varför inte lite sällskap av Brunflo……..

Efter en längre tid utan “hammarslag” där andra aktiviteter krävt sin uppmärksamhet pumpar nu adrenalinet och nånstans måste det få ett utlopp. Som vanligt när man höjer sig ovanför huvudläktaren på Jämtkraft-Arena eller all annan fotboll med lokal anknytning sitter det alltid nån fundamentalist som tycker att sajten till minst 150 % skall handla om just den lokala fotbollen. Man får dock ta en del risker här i livet och delar av nedanstående avsnitt är väl en av dom.

Bevittnade i går Sveriges semifinal i damernas VM-fotboll. Många ansåg ju att vägen nu låg öppen fram till dom ädlaste medaljerna sen Japan sensationellt betvingat värdnationen Tyskland. Har inte följt “Nippons” fotboll speciellt genom åren det skall erkännas och tänkte efter segern mot tyskorna att det här gör dom inte om, inte ens via 50 möjligheter till. Efter gårdagskvällen är jag dock beredd att tänka om, rejält.

Visserligen fick coach Dennerby vaska om en del i sin uppställning men på den här nivån och med dryga 20 spelare i truppen skall det fungera ändå. Men, svenskorna såg i många stycken ut som nybörjare. Man matchade helt enkelt inte det tempo och presspel som motståndet bjöd på, dessutom med hög teknisk färdighet i varje situation. Och nu till min poäng, för detta rejäla tillkortakommande lastas i dom flesta media målvakten Hedvig Lindahl?? Okej, när sista utposten ger sig ut i straffområdet skall det spruta revben och andra kroppsdelar åt alla håll men att mer eller mindre hänga ut henne för nederlaget känns väldigt magstarkt.

Samtidigt en uppvisning i den gamla sanningen att “man spelar inte bättre än motståndet tillåter”. Det hjälper inte hur talangfull eller rutinerad man är, om den omgivande spelmässiga nivån är högre avslöjas bristerna i den egna färdigheten obarmhärtigt. Detta som en liten personlig passning till alla som menar att bara man satsar på att spela ihop egna talanger så löser sig allt. Dels finns risken att talangen vill gå vidare och sen behövs det en större kader än vad som går att uppbringa i våra trakter. Japanskorna är många och av kulturella och andra skäl väl anpassade för lagidrott.

En talang som anpassat sig är väl Ante Björkebaum. Har aldrig hyst, till skillnad från en del fotbollskompisar, några tvivel på han förmåga i den vägen. Tillhör dom tongivande i Sirius och hänger in en hel del mål dessutom och nästa pinne på karriärstegen är säkert inte långt borta. Dessutom glädjande att David Röhdin, 16-åringen från Brunflo FK (!), får en fin vidare fostran i Gefle IF. Hans löpningar med bollen och i hög fart dessutom täcka densamma är som jag ser det, unik.

Många nya ansikten är som vanligt i omlopp i ÖFK, något som är sunt, skapar intresse och diskussioner, dessutom ett tecken på att man verkligen vill nånting. Det som dock inte torgförs är vilka som försvinner inför hösten, åtminstone har jag inte lyckats få med mig det. Hittade en speciell favorit under våromgången i engelsmannen Kyle Hawthorne. Började lite anonymt men växte mer och mer i mina ögon. Just den där förmågan att hitta lite udda lösningar och den underbart fina touchen på bollen. Wake, Burton och Clark verkar bli kvar men hur blir det med Hawthorne?

I vilket fall som helst en intressant höst och det pratas mycket ÖFK med många man möter. Hade själv lite blandade känslor inför degraderingen men på nåt vis har ändå samma lust och förväntningar inför varje match infunnit sig. Det är väl det som är det fina med fotboll, man hittar på alla nivåer nåt givande eller oväntat. I det här läget kanske en svensk seger på lördag är oväntad men givande i så fall en svensk bronsmedalj. I den bästa av världar inte illa alls.

Jag är bedrövad, förtvivlad och näst intill tillintetgjord. Hade laddat hem derbyt Malmö FF-Helsingborgs IF som utspelades på Swedbank Arena i Malmö. Ettan och tvåan i tabellen, HIF med en tre poängs ledning. Båda lagen med viss turbulens, MFF med osäkerheten runt Roland Nilsson och HIF med lite intern fight spelare contra lagledning.

En fantastisk inramning, näst intill fullsatt, otroliga tifon och kampsånger. Visserligen ett kortare avbrott inledningsvis för att få bort röken från bengaliska eldar men matchen kom igång. Inget vanligt derby heller utan förutom den intensiva fighten också offensivt spel och målchanser i massor. Ett felaktigt (?) dömt offsidemål för MFF, en utebliven (?) straff när HIF-sprintern Erik Sundin dras omkull innan Rachid Bouazan sätter 1-0 till HIF i 30:e minuten efter ett utsökt förarbete av Rasmus Jönsson. Vild glädje och alla helsingborgare på plan i stort kramkalas.

Sen förändras allt, någon i MFF-klacken har kastat in ett knallskott mot HIF-målvakten Pär Hansson, denne går ner på knä tydligt påverkad av smällen och samtidigt kommer en figur inspringande och tänker attackera Hansson. Vaktpersonal och spelare kastar sig över inkräktaren och därmed är ännu ett fantastiskt fotbollsarrangemang saboterat. Domaren bryter enligt sina direktiv matchen och arenan avfolkas så småningom under till synes lugna former.

Hur länge skall det här få fortgå, vart är vi på väg? Vad är det som driver människor att till varje pris förstöra något så egentligen oskyldigt som en fotbollsmatch? Skall det inte gå att samla stora åskådarskaror till intressanta evenemang. Det som kanske grep mej allra mest var en intervju i spelargången med domaren Stefan Johannesson, mycket tagen och med en tydlig tår i ögonvrån. Men också den ilska och kraftsamling som strömmade ur alla parter. Hur MFF-supportrarna verkligen försökte identifiera marodören. Saxade också följande ur Helsingborgs Dagblads hemsida:

Ovanstående har ju tidigare varit ett ”08” problem men tydligen inte längre. Det är dags att berörda myndigheter får dom redskap som behövs för att marginalisera alla som bara har en sak i huvudet, att förstöra och visa upp sig själva. Okej, detta kanske är lite ”off the record” på sajten men istället för att dunka huvudet i väggen valde jag att attackera datortangenterna. För mej är fotboll något av det finaste på den här jorden och när den attackeras på det här sättet händer det nåt speciellt i kroppen. Jag är säkert en av dom trognaste HIF:are som finns men en sån här kväll är jag lika mycket MFF:are. Vad är en supporter om det inte längre finns nåt att supporta?

Så var då premiären i div 2 norrland avklarad för rödsvarta ÖFK, våra lokala fotbollshjältar. Härligt väder, bra med publik och av och till också helt okej fotboll. Har varit lite kluven inför omstarten i en lägre division men intresset verkar ju finnas hos gemene man och det bådar gott. Föreningen har ju också genomgått ett omfattande förändringsarbete och vad det leder till är ju naturligtvis för tidigt att sia om.

En del nya spelare men en glädjande stor stomme kvar från i fjol. En del skador så här inledningsvis, bl.a. på ett par av engelsmännen gör väl det hela lite svårbedömt, dessutom vilken kvalité håller premiärmotståndaren Umedalens IF totalt sett?
-Vi tränar tre gånger i veckan, halv tio på kvällarna sa ju till exempel tränaren Janne Westerlund till “Z-port” efter matchen.
ÖFK har ju emellertid gått riktigt bra på försäsongen och en hel tempo från i fjol verkar finnas kvar i laget. Dessutom sett från sidan en hel del spelglädje, inte minst viktigt.

Som krönikör har man ju lite möjlighet att få ta ut svängarna lite grand när det gäller enskilda insatser och min största blomma den här gången till innerbacken Olle Hallström. Ingen fysisk jätte men en förmåga att använda varenda centimeter av kroppen på rätt sätt. Kommer mer till sin rätt också i mittförsvaret jämfört med kanten där han ofta spelar. Blir Bobo Sollander borta ett tag tror jag Olle blir nyttig framöver,

Dennis Widgren har jag berömt förut, fantastiskt att en så ung spelare tar ett så stort ansvar som länk på mittfältet. Fint uppbackad dessutom av grovjobbarna Tom Perman och Martin Johansson. Längst fram märktes inte omskrivne Brian Wake förrän vid 1-0 målet. Men en chans, ett mål, så agerar en målskytt. Väldigt hårt uppvaktad dessutom och kanske lite tyngd av stundens allvar. Efter målet dock ett flertal bra “target”-grejor och fint huvudspel. “Putte” Lindgren har fin speed och kan bli ett bra komplement framöver

En annan engelsman, Alex Smith kom in i andra halvlek, kvick i fötterna, bra självförtroende men lite varierande kvalité i passningsspelet. Viktor Ageskär också en trevlig bekantskap på högerkanten i andra halvlek. Kul att Graham Potter släpper fram den typen av unga lirare. Besarion Kodalaev i buren verkar balansera på en knivsegg hela tiden men gör det bra och framför allt underhållande. Hur underhållande resten av året blir på Jämtkraft-Arena återstår som sagt att se. En helt okej inledning i alla fall.

Sen jag lämnade det aktiva klubbengagemanget har inte senvinter och tidigvår-matcherna varit något som jag prioriterat rent åskådarmässigt i livet frånsett något inhopp i journalistikens förtrollande värld. Fotboll hör på nåt vis, tycker jag, samman med ett analkande sommarhalvår med grönska och fågelsång. Dags ändå i alla fall i går kväll på “Arenan” för match ÖFK-Alsen i Reaxer Cup. Våra rödsvarta hjältar har ju gått nästan som tåget på slutet i en spännande riktning.

Tyckte i alla fall om det jag såg på den härligt gröna konstgräsmattan. Ingen bländande uppvisning i målgörandets ädla konst men känslan av ett sammansvetsat gäng som verkade trivas ihop. Alla tre engelsmännen på plan tror jag kan bli tillgångar. Vänsterbacken Steve Burton fysisk, spelintelligent och med en säkert viktig vänsterfot. Robbie Clark på defensiva mitten med rappa fötter och stort engagemang och längst fram Brian Wake. Inte direkt urtypen för en “centertank” men oj vad man bedrar sig.

Kommer att tänka på Janne Gummérus, ångstagrabben som i flera år frälste Tandsbyn men som avslutade karriären i Brunflo och var med om att föra upp laget i div 4 1971. Inga jämförelser i övrigt men just det där explosiva dom första metrarna som är så viktigt i fotboll och speciellt för en forward. Det där “raka” tänket också utan krusiduller. Wake verkar dessutom inte vara någon som enbart kämpar för sitt eget “cv” utan också pådrivare på plan, skall bli mycket intressant att följa fortsättningen.

Av det mer lokala folket tycker jag unge Dennis Widgren utvecklats åtskilligt sen i fjol. Ett härligt steg, företagsam och dessutom lite elak emellanåt. Förstår att nye tränaren Graham Potter ger honom mycket speltid. Anton Modigh, också en ungdom, i mål var olycklig vid Alsens kvittering men lade det bakom sig och uppträdde sen prickfritt. Ludvig Sundströms känsliga högerfot verkar också ha överlevt vintern liksom Tom Permans arbetskapacitet även om han var lite bollkär den här gången. På det hela taget en intressant upplevelse, som sagt kanske inte helt spelmässigt men som “teambuilding” och det är väl det försäsongen delvis är till för.

Alsens kapacitet är svårbedömd. Laget hamnade till stor del långt ner i banan men kontrade snyggt när tillfälle gavs. Lasse Danielsson kan bli en joker framöver med sin löpsstyrka och Adam Larsson, ny från Trollhättan ,också nyttig i dom bakre regionerna. Bäst dock välväxte 18-åringen Mikael Nilsson i mål. Hade mycket att stå i men gjorde det väldigt bra. Härligt med intresset också från väst-jämtland, en röststark läktarsektion med grönvita supporters.

I fjol vid den här tiden skrev jag också en profetisk inlaga om kommande säsong innehållande en hel del betraktelser dock i slutändan av olika anledningar inte helt med verkligheten överrensstämmande. Tycker emellertid nu att det finns fog för optimism. Ett förmodligen mer hanterbart motstånd i div 2, ett nytt tänk i ÖFK-ledningen och som sagt en överhuvudtaget mer “familjär” atmosfär vilket är viktigt då många nya kuggar varje år måste in i maskineriet.