Vad var det jag sa...?

Nej, jag tänker inte ta en så billig poäng när Kiarash Livani tvingades lämna tränarjobbet i ÖFK på tisdagsmorgonen. Men efter ett helt liv på och kring en fotbollsplan känner jag när det skaver.

I det här fallet skavde det redan från dag ett och det var snö på marken. Rejält!

Kiarash Livani var helt enkelt för mycket, löftet var att ÖFK skulle ockupera motståndarlagets planhalva i 90 minuter men verkligheten blev ett snurrande kring det egna straffområdet där en målvakt med klumpfot skulle vara spelmotor.

Ja, jävlar så fel det blev.

"Katastrofalt", skrev jag på den här sajten den 28 mars efter tio träningsmatcher och det var examensdags. Målvakternas fipplande gav lätta baklängesmål, på mitten fanns ingen broms vid tappade bollar och det så omtalade presspelet var osynkroniserat och lämnade oceaner av yta för motståndarna att operera på. Det var verkligen inte mycket som hängde ihop.

Där och då borde klubben ha dragit i nödbromsen, alla med minsta fotbollskunskap kunde se att spelidé och manskap inte korrelerade.

***

Men Livanis process fick fortsätta, spelarna - alla som fick chansen att uttrycka sig- gav tränaren sitt starka stöd ("vänta bara, resultaten kommer"). Nu är vi där efter nästan 40 matcher (träningsmatcher, cupspel och 26 serieomgångar), processen pågår fortfarande och ÖFK riskerar ytterligare ett kvalspel när fyra omgångar återstår.

Dessutom; källor med mycket god insyn berättar om ett bristande ledarskap, det är andra som fått göra jobbet när Livani varit frånvarande.

ÖFK-styret har noterat men inte agerat, inte förrän efter 1-6-smällen mot Västerås SK i lördags. På måndagen tvingade man Livani att flyga upp från Stockholm för att berätta hur han tänkte sig att vända den negativa trenden. ÖFK-tränaren ritade och berättade i flera timmar men efter mötet konstaterade ledningen att det där hade man hört och sett tidigare och på tisdagsmorgonen gav man Livani sparken.

***

Att ÖFK åter känner sig tvingade att göra sig av med sin huvudtränare under brinnande seriespel (det har ju hänt några gånger för mycket sedan Potter-tiden) är naturligtvis ett misslyckande - för ledningen, för sportchefen Stefan Lundin, ja, för hela klubben. Att göra sig av med sin skeppare när bara fyra omgångar återstår och så mycket står på spel är naturligtvis ett enormt risktagande.

Men från mig får klubben fullt stöd, det borde bara ha gjorts så mycket tidigare. Jag kände Azrafshan-vibbar ganska direkt när Kiarash Livani anlände till Östersund. Den nye ÖFK-tränaren tog in mycket luft när han snackade men precis som för Amir Azrafshan (ÖFK-tränare 2020-2022 och fick sparken två gånger!) var innehållet väldigt många tomma ord.

***

Det blir nu Tor-Arne Fredheim som får försöka ta ÖFK i mål på bästa sätt den här sommaren. Där har ÖFK-ledningen gjort ett bra jobb; ingen behöver tvivla på Fredheims fotbollskunskaper. Han har levt hela sitt liv i den svenska elitfotbollen, både som spelare och som tränare, han kan fotbollens ABC. Fredheim kan med stort lugn kliva in i omklädningsrummet och presentera ett grundspel som räcker för att ÖFK ska överleva även denna säsong i Superettan, han behöver inte bygga något luftslott.

***

Fredheim fanns förmodligen inte på så mångas radar när det spekulerades om vem som skulle bli Livanis ersättare. Jag skulle nog betrakta honom som en av tränarkårens grå eminenser, känd och respekterad av den inre kretsen men knappast för den breda fotbollspubliken. Många ÖFK-vänner drömde givetvis om en arbetslös Graham Potter (tänk att så många fortfarande ser Potter som en återvändare - hallå, han spelar på helt andra arenor numera där en eller annan rispa i lacken inte har någon betydelse) och själv hade j Lars Lagerbäck som ett möjligt alternativ. Den gamle förbundskaptenen är visserligen skriven i Solna men trivs allra bäst på hemgården i Ovansjö på Ånge-skogen och dit är det ju bara armlängds avstånd.

Men lösningen fanns alltså närmare än så. Tor-Arne Fredheim bor sedan en tid tillbaka på Odensalagatan i Östersund och arbetar med fotboll på en gymnasieskola i stan.

Det var nog den riktigt stora överraskningen när ÖFK:s jakt på Livanis ersättare var över.

***

Hemmamatcher mot Brage och Trelleborg borgar för att ÖFK har sitt öde i egna händer. Jag tror att man krånglar sig ur det här på något sätt. Men det förutsätter att ett antal spelare, ja, helst hela bunten, steppar upp några pinnhål. Större delen av hösten har varit synnerligen energifattig.

***

Med en ny tränare räknar jag med att Erick Brendon plockas fram ur frysboxen och finns med i startelvan när Brage kommer på besök nästa lördag. Livanis behandling av den brasilianska mittfältseleganten är den mest skamlösa jag upplevt under mina drygt 60 år i fotbollens tjänst. Vuxenmobbning, de luxe!

Att ingen i klubben har slagit näven i bordet är lika skamlöst. En haverikommission borde tillsättas!

***

Lycka till, det behöver både Fredheim & klubben!

"Processen", Kiarash Livanis projekt med ÖFK:s lagbygge, är på väg mot ett fullständigt haveri, 1-3 i lördagseftermiddagens derby mot Gif Sundsvall var bara en i raden av undermåliga insatser den här sommaren.

När resultaten skulle komma, det lovade ju såväl Livani som hans lojala spelare, har istället förluster och svaga prestationer staplats på hög, sedan den 1 juni har ÖFK vunnit en av nio matcher, man har tagit sex poäng av 27!

Utveckling har blivit avveckling.

***

Kom inte och säg att jag tidigt varnade. Alla med ett någorlunda tränat fotbollsöga kunde se redan under försäsongen att Livani-fotbollen inte korrelerade med spelarmaterialet. Inte ens några lättförtjänta gratispoäng i serieinledningen kunde dölja detta faktum.

Efter dagens förlust råder rena orkanstyrkan i skitstormen på sociala medier. Jag förstår det, synd bara att det skulle ta så lång tid för supportrarna att reagera. Men nu är det hög tid att Daniel Molander, ordförande i såväl fotbollsklubben som elitbolaget, kallar in tränaren Kiarash Livani och hans chef Stefan Lundin (som är minst lika skyldig till misslyckandet) och slår näven i bordet.

Det är möjligt att Molander inte kan ett skit om fotboll (jag har faktiskt ingen aning). Men eftersom det saknas fotbollskompetens i hela ÖFK-ledningen (och har så gjort under på tok för lång tid) är det han som sitter med den samlade makten.

Hur han utnyttjar den struntar jag högaktningsfullt i. Bara att han gör något.

Kraftfullt!

***

Daniel Molander kan exempelvis klargöra för herrar Livani & Lundin...

# ...vem som är chef för vem i den sportsliga ledningen (tidigare, i nästan tre år, var det Magnus Powell som körde över Lundin, nu är det Kiarash Livani)

# ...att Lundin som första åtgärd ställer krav på att Livani omedelbart avbryter sin "process" och hittar en spelmodell som passar spelargruppen

# ...att nu får det, en gång för alla, vara slut med hasarden i och kring det egna straffområdet som kostar baklängesmål i var och varannan match.

# ...och att det inte finns utrymme att konstra - det här en order och ska ske nu!

***

Jag har för länge sedan skrivit om Livanis behandling av Erick Brendon, bland annat i en krönika den 27 maj, där jag bedömde ÖFK-tränarens placering av den bollskicklige brassen i frysboxen som ren och skär mobbning.

Efter det har vi inte sett Brendon i startelvan, knappt heller på avbytarbänken (en start och tre på bänken så här långt, 19 matcher in på serien!).

Och när Livani bestämmer kommer Brendon att fortsätta sitt ÖFK-liv i frysboxen. Tro inget annat (vid onsdagens träning när det spelades elva mot elva fick Brendon inte ens med utan tvingades jogga vid sidan tillsammans med några juniorer enligt rapporten på op.se).

Men jag tänker så här;

# Stefan Lundin var sportchef även när Erick Brendon värvades från allsvenska IFK Värnamo mitt i säsongen 2022.

# I 2,5 säsong (med Lundin som chef...) bar Brendon det här laget och jag påstår att ingen enskild spelare i Superettan under den perioden var så viktig för sitt lag som Erick Brendon var för ÖFK.

# Nu skulle Brendon, som dessutom är en av de klubbens bäst betalda spelare (och fortfarande med Stefan Lundin som chef) inte ens platsa i ett B-lag...

Alltså; hur fungerar Stefan Lundin som närmare än någon annan kunnat se Erick Brendons betydelse för ÖFK under så lång tid samtidigt som han accepterar att samma spelare placeras i frysboxen bara för att det kommer en ny tränare med vilda idéer utan förankring i verkligheten?

***

Det enda rimliga i det här läget är, som ni säkert nu har fattat, att Stefan Lundin tar det befäl över den sportsliga verksamheten som han är satt att göra.

Och att Livani accepterar läget,.

Om inte är det bara för honom att ta tåget söderut till nya jaktmarker (på en annan nivå).

***

Om jag tror på det här?

Naturligtvis inte. Daniel Molander har jag knappt sett till sedan han klev på sin dubbla ordföranderoller under senvintern, Stefan Lundin tar inga konflikter med sina underordnade och Kiarash Livani kommer att fortsätta på spåret som leder till avgrunden.

Men det känns viktigt att röra om i grytan, få verkar ju våga göra det trots att sakernas tillstånd är alldeles uppenbara.

För nu går tiden fort och tid är det minsta som ÖFK-ledningen (Daniel Molander) har för att styra den här skutan mot rätt kurs.

Näe, det gick inte den här gången heller!

Visserligen, jag skulle i normalfallet, faktiskt alla dar i veckan, vara nöjd med en ÖFK-poäng när anrika Helsingborgs IF, sjua i den allsvenska maratontabellen med 69 säsonger i vår högsta serie, kommer till Jämtkraft arena. Men efter lördagens 2-2-match är det än en gång något som skavar.

Den 17:e seriematchen påminner om så många andra den här sommaren; en period som är bra men alldeles för kort, svackan (hela den andra halvleken där så mycket blev bara knas) är på tok för lång. Och då är det svårt att vinna fotbollsmatcher.

Därför är ÖFK i högsta grad inblandad i striden om den negativa kvalplats som för tillfället inte är abonnerad.

***

Men vi tar det från början, det måste man en sådan här gång när ÖFK skulle revanschera sig för den svarta förra lördagen på Gamla Ullevi i Göteborg (0-6 i rumpan mot Örgryte).

Då blir det 0-1 efter åtta minuter, 0-2 efter 16...

Det skulle ju inte kunna hända.

Men det hände på samma sätt vi sett så många gånger: en schabblande målvakt och en snabb omställning där ÖFK inte hade något försvarsspel.

# För målvakten Max Croon var det naturligtvis en mardrömsstart i sin nya klubb när han placerade bollen framför fötterna på Alexander Johansson som enkelt kunde rulla in Helsingborgs etta i tom bur. Slarvigt av unge Max, naturligtvis, men eftersom det bara var en upprepning av det hans fyra(!) föregångare i ÖFK-målet tidigare gjort i sommar så handlar det om ett systemfel som jag berättat om så många gånger och allt fler, av kommentarerna, också tycks förstå.

# Vid 0-2 var ÖFK-försvaret på villovägar när Helsingborg ställde om snabbt och precist, Adam Akimey utmanade hemmabacken Christian Enemark vid strafflinjen och knackade in bollen i Croons vänstra burhörna. Anmärkningsvärt; i pärmen som innehåller instruktioner för hur man försvarar sig står det redan på första bladet att anfallande spelare ska hållas på utsidan. Enemark hade uppenbarligen glömt det mest elementära, lät Akimey ta insidan och så small det.

***

Men ÖFK:s uppryckning var anmärkningsvärd, det ska sägas. Jamie Hopcutts styrning i nät på Chovanie Amatkarijos inspel tre minuter senare gav hemmalaget precis den energi som behövdes för att komma tillbaka in i matchen och när Hopcutt åter höll sig framme och pressade in kvitteringsbollen strax före pausfikat var ÖFK resultatmässigt i kapp och spelmässigt förbi. Hemmalaget hade, högst oväntat efter inledningen, skaffat sig momentum i matchen. Det finns få saker i fotboll som kan vara så knäckande som ett mål i baken när man går till halvtidsvila, inte minst sedan man tappat ett fast grepp om matchen. Det brukar kunna bli en hel del oro i det omklädningsrummet...

***

Men kunde nu ÖFK förvalta sitt mentala övertag?

Naturligtvis inte! Istället bjöds på en synnerligen andefattig andra halvlek där så mycket blev bara fel. Den tempofyllda fotbollen från avslutningen av första halvlek med spring i benen som gav såväl mål som grepp om matchen var som bortblåst, det blev tempofattigt och chansfattigt där ÖFK-tränaren Kiarash Livani dessutom fick dålig utdelning på sina många byten.

Den som inte håller med mig kan gärna kolla igenom matchsammandraget som HBO Max klippte ihop. Nej, just det; från den andra halvleken får vi bara se när domaren Erik Mattsson blåste av matchen, något mer tyckte streamingtjänsten inte var värt att visa...

***

Jag är jäkligt nyfiken på vad som sägs i ÖFK:s omklädningsrum i halvtidspausen, det är inte första gången vi ser laget göra en slätstruken andra halva när vi hoppats på något helt annat. Man hade ju onekligen stoppat ned sina motståndare i säcken...

***

Det hände en hel del i ÖFK-truppen i förra veckan som gjorde spelreglerna ganska oklara inför "Yranmatchen", Philip Bonde flyttade till seriekonkurrenten Västerås SK, målvakten Tyree Griffiths slet av hälsenan på träningen och den väldige (202 cm) Jabir Abdihakim Ali anslöt från Västerås där han senast spelade i maj.

# Griffiths skada betydde att unge Max Croon, 19-åriga lånet från Djurgården, fick ta över ansvaret i målet, ÖFK:s femte startmålvakt den här sommaren (låter i mina öron som någon form av rekord). Med tanke på den bedrövliga starten måste jag tillstå att det var starkt att resa sig från den smällen och klara fortsättningen med godkänt betyg. Men att orutinerade Croon ska bära hela lasset under hösten är inte rimligt att begära. Målvaktstränare Arnold Origi får nog vara beredd på ett antal inhopp även i fortsättningen, det måste han för att det här ska gå vägen.

# Värvningen av Ali har jag svårt att förstå. Visserligen sätter han naturligtvis skräck i de flesta motståndarförsvar i den här serien med sin blotta uppenbarelse och mål har han alltid tillverkat.

Men hur kommer han in i Livanis energifotboll, hur ska det gå till?

Ali fick nu 23 minuter i avslutningen men sprang verkligen inte många meter och vann heller inga dueller. Han såg helt enkelt inte ut att vara redo för spel på den här nivån, det var inte rättvist mot varken Ali eller laget.

Firma Stefan Lundin & Kiarash Livani får gärna övertyga mig om att de har satsat på rätt häst. Men jag kommer inte att tro det förrän jag ser det! Och då lägger jag mig platt...

# Det jag framförallt tar med mig från den här eftermiddagen (förutom att Jamie Hopcutt visade sin styrka som straffområdesspelare där han fick dubbel utdelning på sina fina bollträff) var Sunday Anyanwus sätt att tackla jobbet som Philip Bondes ersättare i backlinjen. Starten var visserligen darrig (liksom för många andra) men som han växte med uppgiften! Sunday ser ju inte ut som en traditionell mittback, men smartness ersätter ofta bristande fysik! Och spelare som använder huvudet får plus i min bok.

# Jamie Hopcutt toppar nu den interna skytteligan med sina fem mål. Simon Marklund är poängbäst, fyra mål och fyra assists.

Fler måste bidra med både mål och poäng!

***

Landskrona Bois borta på lördag. Sex poäng står på spel, skåningarna tillhör också ett av de lag som i dagsläget ska sända åtminstone några tankar kring den där lediga negativa kvalplatsen som ingen vill ha...

***

Till sist, för den som hunnit glömma; ÖFK ligger på 33:e plats i den allsvenska maratontabellen efter sina sex säsonger och 213 inspelade poäng. Senaste klubben att passera var Brommapojkarna. I närtid finns ingen som hotar bakifrån.

I en vecka fick man känna någon form av hopp om en bättre höst än vår; övertygande seger (3-1) mot Falkenberg, en i stort sett skadefri spelartrupp och Chovanie Amatkarijo tillbaka för att sätta spets på ett så här långt andefattigt anfallsspel.

Men så kom det en svart söndag på klassiska Gamla Ullevi mot lika klassiska Örgryte IS; 6-0 i baken betyder fyra (!) bortspelade poäng (tre för förlusten och en för målskillnaden) och så är ÖFK kvar i smeten kring de negativa kvalplatserna (att klubben ska riskera direkt nedflyttning finns dock inte i min sinnebild så länge Örebro SK och Umeå FC vägrar att vinna).

***

Rapporterna inför Ullevi-matchen var enbart positiva; sista träningen var ju högexplosiv rapporterades bland annat på den här sajten och serieledarna från den södra delen av stor-Göteborg skulle allt få sig en omgång.

Jo, tjena!

Örgryte var bättre i allt, 6-0 kunde lika gärna ha varit 10-0 och ÖFK-tränaren Kiarash Livani skämdes, spelarna likaså.

Om jag är överraskad? Inte det minsta - jag har bara väntat på den här minan. Hela ÖFK:s spel har under Livanis ledning präglats av en aningslöshet som gränsar till det som närmast kan betraktas som korkat. Jag har skrivet om det tidigare - fumlande målvakter, tappade bollar på mitten och ett osynkat presspel som gett motståndarna enorma möjligheter till snabba omställningar.

När ÖIS nu blåste ÖFK av banan kan jag inte lägga någon skuld på målvakten Tyree Griffiths (han gjorde så gott han kunde men hade inte många marginaler på sin sida) men gänget på mitten spelade med huvudet under armen samtidigt som den höga pressen havererade, därmed fick ÖFK också ett försvarsspel som rasade samman.

Serieledande Örgryte hade ett hav att operera på i stort sett från start till mål och gjorde det förbaskat bra. Hela vägen, både framåt och bakåt. Det doftade Allsvenskan lång väg om den här insatsen även om vi bara hunnit drygt halva vägen.

***

Anledningen till ÖFK:s kraschlandning?

Mentalt, trodde Kiarash Livani när han i tv analyserade 0-3 efter första ronden.

Möjligt. Men varför skulle Gamla Ullevi, knappt 4.000 på läktaren och en motståndare som man besegrade för några veckor sedan skrämma skiten ur det här ÖFK-gänget som har som mål att dominera alla fotbollsmatcher, kommer från en seger som smakade mumma och bra träningsveckor?

Det jag misstänker kan ha spelat in, förutom att det enligt min uppfattning har varit svajigt hela säsongen, är att den sista träningen inför Göteborgsresan (enligt samstämmiga rapporter) var lite väl tuff - lägg därtill i den värme som rådde.

Det är givetvis en killgissning, men så här energifattigt var det länge sedan vi såg ett ÖFK-lag uppträda. Lagkaptenen Ali Suljic tog knappt en hundraprocentig löpning på hela matchen (det var lika halvhjärtat som i vårens träningsmatcher), arbetsmyran Simon Marklund var blek som hårfärgen, Nebiyou Perry fuskade i hemjobbet, Adrian Edqvist fanns bara i matchprogrammet, Albin Sporrong satte foten fel vid tre tillfällen i egna straffområdet vilket resulterade i två baklängesmål plus en straffspark (också mål) ... ja, listan på svaga insatser blir tyvärr lika lång som laguppställningen.

Dessutom, det måste sägas; Livanis matchplan var inte den mest begåvade, i varje fall för den här uppgiften. Offensiv men aningslös blir mitt betyg (men det kanske finns någon i hallelujah-kören som tyckte den var bra, vad vet jag).

***

Men nu måste ÖFK snabbt upp på hästen igen, Helsingborg väntar i den så kallade Yran-matchen (lördag kl 13 på Jämtkraft arena) och fram till dess har Kiarash Livani och hans medhjälpare i tränarstaben ett tufft jobb, kanske årets viktigaste, att lägga det här magplasket bakom sig och då gissar jag att den mentala biten blir viktigare än den fysiska.

Det ska bli intressant att skåda.

Det ska också bli spännande att se om ÖFK-tränaren gör några rockader i startelvan, den har ju varit rätt statisk under första halvan av serien. Jag skulle kunna tänka mig ett rejält yxhugg (det borde ha kommit för länge sedan) men tror inte att det blir så.

Ghanoum och Amarkarijo från start, Enemark och Edqvist på avbytarbänken? Något mer avancerat skulle förvåna.

***

Till sist; visst är det väl märkligt att oavsett vilken av de fyra målvakter (Benediktsson, Stople, Origi, Griffiths) som ÖFK använt sig av i sommar så har samtliga efter drygt 20 spelade minuter fått ont i det högra benet och tvingats till behandling. För att några minuter senare ohejdat skickat iväg bollen 60-70 meter med samma "skadade" högerben. Hon måste ha magiska händer, den där fysion...

Men för att vara allvarlig; den här typen av "fuskskador" har blivit ett gissel i den moderna fotbollen. Alla snackar om det, ingen har någon bra lösning. Tyvärr.

Vi kunde alla se hur Tyree Griffiths fipplade med bollen, bjöd Giffarna på 1-1-kvitteringen och ytterligare två poäng flög därmed bort i sommarvinden.

Överraskad?

Inte det minsta (den här gången heller...). Redan när Griffiths tidigt i vintras skrev på för ÖFK fick jag rapporter från söder att med den 22-årige skåningen i buren kunde vi räkna med en och annan bjudning. Det är så han spelar, han tar sina risker. Och jag måste erkänna att jag log för mig själv när han i sitt första framträdande i ÖFK-dressen (träningsmatchen mot Umeå i Krokoms nya inomhushall i månadsskiftet januari/februari) efter bara några minuter tunnlade en motspelare. Som siste man. I mittcirkeln...

Det gör ingen "vanlig" målvakt, det kan jag lova. Spektakulärt brukar det kallas.

***

Men sedan blev Griffiths skadad och det var först förra helgen (mot Utsikten) som vi fick se honom tillbaka i ÖFK-målet. Han gjorde då en mycket bra match. Men, det måste sägas, bland räddade frilägen och nedplockade höjdbollar bjöd han även på ett antal våghalsiga aktioner. Som slutade väl - den gången...

...men i Sundsvall gick det åt helvete. Flera gånger om. Att Griffiths (och ÖFK) straffades vid bara ett tillfälle var bara med Guds försyn. Ingenting annat!

Det var helt enkelt ett förfärligt målvaktsspel (och då spelar det ingen roll att han vann alla dueller i luften).

***

Jag vet inte hur många gånger jag tagit upp problemet med dom fumlande ÖFK-målvakterna. Men jag bjuder gärna på en repris av några rader jag skrev redan den 5 april, efter 3-3 mot Landskrona i den andra omgången:

"Hur länge ska ÖFK:s målvakter tillåtas fippla med bollen i det egna straffområdet? Eller kanske mera rätt; uppmuntras att fippla med bollen i det egna straffområdet?

Överraskad? Inte det minsta! Så här har det sett ut hela våren oavsett vem som vaktat buren och nu hände det igen ... det här är ju ett mönster med Livani som regissör. Inget lag i hela världen har råd med den här typen av misstag. Det kostade ÖFK två poäng den här gången. Hur många blir det innan det är slut på tokerierna?"

***

Ja, och nu hände det alltså återigen. Om jag tror att Kiarash Livani byter strategi efter sommarvilan? Inte en chans! Vi kommer att få se ÖFK-målvakter (oavsett vilken) fippla bort många poäng så länge som Livani (och sportchefen Stefan Lundin inte att förglömma, han har ju varit med i snart fyra år och bestämt färdriktningen) styr ÖFK-skutan.

***

När jag efter tio omgångar (en tredjedel av serien) summerade ÖFK:s insats, 15 poäng och en sjätteplats i tabellen, påstod jag att man fått bättre betalt än man presterat. Det gillade inte hallelujahnissarna, givetvis, men fyra omgångar senare med två poäng av tolv möjliga så har förhoppningsvis några av mina mest högljudda kritiker ändrat uppfattning, de brukar ju mjukna när tabellplaceringen närmar sig nedflyttningsstriden...

Och där är ÖFK nu när serien hunnit (nästan) halvvägs. Och då kan också jag ändra min formulering; ÖFK har den placering (12) som man förtjänar efter det man presterat.

Bättre än så här har det inte varit; höjdpunkterna har varit för få och för korta - svackorna för många och för långa.

Och dessutom:

En seger på de senaste åtta omgångarna (sex poäng av 24) borde väl rimligtvis ta död på Livanis snack (och även spelarnas, suck) om den pågående processen och utvecklingen. Men när ÖFK-tränaren i lördagens tv-sändning från Sundsvall summerade säsongen så här långt bjöd han på ytterligare en rad floskler som möjligtvis imponerar på de närmast frälsta och en klubbledning som inte begriper vad elitfotboll handlar om.

Men för mig var det bara tomma ord.

# För ÖFK gäller det att vinna fotbollsmatcher.

# För ÖFK gäller det att överleva.

Allt annat är av underordnad betydelse efter en så lång period med misskötsel av så mycket där det definitiva slutet varit så nära alltför många gånger! Någon gång måste klubben landa på fötterna och det absolut enklaste sättet att komma en bit på vägen är att vinna fotbollsmatcher.

***

Jag tycker därför att det är hög tid att ordföranden Daniel Molander kallar in Kiarash Livani (och naturligtvis även hans närmaste chef, för det är han väl?, Stefan Lundin) på kontoret för ett kvartssamtal innan andra halvlek rullar igång den 19 juli (Falkenberg hemma). Molander måste förklara allvaret.

Bland annat kan ÖFK-ordföranden berätta för Livani/Lundin att i hans klubb är det poängen som räknas och för att ta dom poängen använder vi våra bästa spelare. Jag tänker givetvis på behandlingen av Erick Brendon, klubbens i särklass främste spelare de senaste tre säsongerna (och dessutom, vad jag förstår, den bäste betalde...), som konsekvent hållits utanför laget under hela våren. Det blir ju närmast löjeväckande när Livani i tv samtidigt beklagar sig över de många skador och en tunn trupp som försvårat den första halvan av säsongen.

Då framstår ju hanteringen av Brendon ännu mer obegriplig, närmast patetisk. Eller som jag skrev för några veckor sedan; om ren och skär mobbning!

***

Ja, jag vet.

Erick Brendon kan vara en ickesak när serien startar om, brassen kan då vara på en helt annan plats i livet än ÖFK och Östersund.

Men trots allt; 14 matcher har spelats, Brendons skicklighet har använts minimalt och ÖFK är indragen i bottenstriden!

(Jag kunde inte låta bli att understryka detta faktum, vissa har ju fortfarande inte fattat vidden i den här frågan...)

***

Trevlig sommar

Sorry, "Tilo" och alla andra ÖFK-anhängare som tycker att jag är en pessimistisk gamma surgubbe - semestern var kort och nu är jag tillbaka!

***

Fyra segrar, tre oavgjorda, tre förluster och 15 poäng efter tio spelade omgångar. Det är dags att summera ÖFK:s första tredjedel av Superettan.

Fågel eller fisk? Bra eller dåligt?

Jag landar någonstans mittemellan. Precis som ÖFK. Poängmässigt (och placeringsmässigt som åtta) är det bättre än vad jag trodde ÖFK skulle mäkta efter en försäsong som till stora delar doftade surströmming, men spelet har inte motsvarat det som nye tränaren Kiarash Livani lovat att bjuda på.

Jag vill nog påstå att ÖFK har fått bättre betalt än vad man presterat.

Visst, första halvlek mot Landskrona (3-3 till slut efter en blek andra rond där man skänkte bort två poäng), hemmasegern mot Örgryte (2-1 med två bra halvlekar), bortavinsten mot Brage (2-0, kraftfull offensiv efter pausvilan - för att vara ÖFK på bortamark - efter såsiga första 45) samt nu i lördags stabila 3-1 mot ett Örebro som förefaller vara på dekis gjorde naturligtvis många ÖFK-vänner glada. I övrigt; rätt torftig fotboll men där en hel del tur, inte minst med domsluten där bedömningen av den så omdiskuterade handsregeln varit på ÖFK:s sida och gett såväl straffar som extrapoäng!

***

Hallelujahnissarna påstår att det är så himla roligt att se ÖFK #2025. Men jag hävdar att här finns mer att önska, betydligt mer!

***

Det kommer aldrig att bli riktigt bra så länge man fortsätter med hasardspelet i och kring det egna straffområdet, marginalerna fortsätter att vara för små alltför många gånger även om det mot såväl Västerås som Örebro har sett något annorlunda ut. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om ämnet (i diverse sammanhang), vi har ju sett det här under några säsonger nu, men Kiarash Livani har tagit risktagandet till ytterligare en nivå. ÖFK:s samtliga målvakter måste ju ha hämtats från rouletteborden i Casino Cosmopol innan det stängdes.

Och där fanns garanterat nästan bara förlorare...

***

Av väldigt många anledningar föredrar jag spel på motståndarnas planhalva, inte runt det egna målet. Främsta skälet (det tror jag att alla förstår); den som ska sköta uppspelen (målvakten) har alltid (utan undantag) lagets sämsta passningsfot!

***

Det kommer heller inte att bli riktigt bra förrän ÖFK har löst nummer 9-rollen; James Kirby har spelat mest (sju från start, en av dessa i annan position) men inte bäst, Kalipha Jawla hann med tre från start innan han kallades hem till sitt Djurgården i skadekris medan Edgar Navassardian fått en chans från avspark.

Facit för trion så här långt; två mål, noll assist.

Det är för dåligt!

Och än värre; de har inte varit i närheten av så mycket mer!

***

Men den viktigaste frågan om årets ÖFK och som alla tassar runt utan att ställa; vad är det som Erick Brendon, lagets i särklass viktigaste spelare de tre senaste säsongerna, inte förstår i Kiarash Livanis spelmodell?

Uppenbarligen handlar det om en ren petning, skadad tycks han ju inte vara för han finns med på alla träningar och i matchtruppen (utom senast).

Men spelar gör han väldigt lite. Brendon hade bara fått göra några futtiga minuter i två inhopp innan han fick spela från start när Livani tvingades rotera i laguppställningen mot Västerås (omgång 9). I övrigt har Brendon varit parkerad på avbytarbänken trots att ÖFK:s skadelista har varit lika lång som antalet startande i Vasaloppet och Livani ofta nyttjat samtliga fem tillåtna byten.

Det räckte heller inte för Brendon med en bra insats i Västerås (högsta ÖFK-betyget i sofascorerankingen), i lördags mot Örebro hamnade brassen på läktaren och i tv-sändningen mumlade Livani något om den tuffa konkurrenssituationen när han motiverade petningen.

Alltså, om man räknar samman alla de här namnen skulle det betyda att Kiarash Livani tycker sig ha två fulla startelvor som står före Erick Brendon i kön när han ska formera sitt lag. Det är ju fullständigt orimligt och låter närmast som ett dåligt skämt, det måste finnas plats för den spel- och passningsskicklige brassen även i Livanis ÖFK. Bra spelare kan spela alla sorters fotboll, det påstår jag med eftertryck efter ett helt liv i den världen.

I mina ögon handlar ÖFK-tränarens placering av Brendon i frysboxen om ren och skär mobbning, det gör mig både besviken och förbannad!

***

Bäst så här långt;

# Den arbetsmoral som spelarna visat. Absolut topp i serien!

***

Mer som bör hyllas:

# Arnold Origi ska naturligtvis vara förstemålvakt (det skrev jag redan innan serien började) även om han är gammal (41) och klubbens målvaktstränare. Nu har kenyanen spelat för att skador och sjukdomar tvingat in honom i buren. Tre utmärkta insatser (inte minst i lördags) men en något sämre i 2-2-matchen mot Sandviken.

# Stabilt försvarsspel där lagkaptenen Ali Suljic & Philip Bonde måste vara ett av seriens mest svårforcerade mittblock.

# På mitten gör Ahmed Bonnah (årets absolut största överraskning) och Albin Sporrong ett hästjobb tillsammans med den lite mer offensive Simon Marklund (fyra mål så här långt) och på kanterna löper Adrian Edqvist (vilken evighetsmaskin) och Nebiyou Perry upp och ned som skållade råttor.

# Kul att Perry fick bryta sin långa måltorka i lördags. Äntligen! I min bok ska Perry kunna bidra med fem-sex mål, tio assist och fem straffsparkar varje säsong. Han har dom kvaliteterna. Mysteriet är ju varför det har stått noll i dom kolumnerna vid varje bokslut under hans relativt sett långa ÖFK-karriär.

# Perrys mål var dessutom en delikatess, både avslutet i "fel" hörn och Edqvists direktpass på mittplan som öppnade vägen.

# Apropå snygga mål; Marklunds klack på hörnan som gav 1-0 var inte så pjåkig den heller! Zlatan-klass var det någon som skrev. Kanske det, lite tur naturligtvis men framförallt härlig tajming och fin bollkänsla!

# Vänsterbacken Theodor Johansson är lagets assistkung så här långt, tre målgivande (ett mål dessutom). Johansson är en bra lagspelare som smyger under radarn, han är jätteduktig att hitta fria ytor att operera på.

***

Till sist; ett problem som skaver - den långa skadelistan under våren. Svårmatchat, givetvis. Men också svårtränat. Det är nästan omöjlighet att få kvalitet när så många rehabbar.

Alla ser att det brinner. Utom den som tände på!

Visst, det finns saker som var alldeles utmärkt när ÖFK spelade oavgjort 3-3 mot förväntade topplaget Landskrona Bois - en riktigt bra första halvlek, ytterligare en poäng och att inledningen på serien gett bättre utdelning än vad vi kunde förvänta oss efter en trist försäsong.

Men mest är jag nog förbannad över sättet som ÖFK tappade greppet om den här matchen där man gick till halvtidsvila med 2-0 och ett Landskrona nedtryckt i skorna.

# Vad sas egentligen i pausen?

# Och hur länge ska ÖFK:s målvakter tillåtas fippla med bollen i det egna straffområdet? Eller kanske mera rätt; uppmuntras att fippla med bollen i det egna straffområdet?

***

Ansvaret för både det ena och det andra lägger jag givetvis tränaren Kiarash Livani.

# På den första frågan: Naturligtvis har jag och ingen utanför den innersta kretsen en susning om hur snacket gick i ÖFK:s omklädningsrum under pausvilan. Men med 2-0 i ryggen, bra spel, full kontroll på matchen och en motståndare som tappat hakan ner på bröstkorgen kan det inte vara svårt att behålla energin, snarare tvärtom, och dessutom få chansen att prata ihop sig om fortsättningen. Och vad fick se sista 45? Jo, ett hemmalag som trampade vatten och knappt orkade simma över mittlinjen. Två hörnor och ett mål är enda noteringarna i fotbollsförbundets matchrapport från den andra halvleken. Trots det fortsatte sina fruktlösa försök ÖFK att spela bollen hela vägen från eget mål...

Det tog 28 minuter innan Livani reagerade och agerade med två byten. Då hade Landskrona redan hunnit resa sig ur skorna, haft sju avslut, tre hörnor och prickat in den första reduceringen (en halvt misslyckad frispark som smet igenom den glesa ÖFK-muren).

# Och värre skulle det bli när ÖFK-målvakten Frank Stople (i 81:a minuten) snuvades på bollen av Xavier Odhiambo som prickade in kvitteringen 2-2.

Överraskad? Inte det minsta! Så här har det sett ut hela våren oavsett vem som vaktat buren och nu hände det igen. Visst, Stople visade dåligt omdöme när han missbedömde situationen men det här är ju ett mönster med Livani som regissör, ÖFK-tränaren vill ju uppenbarligen att målvakten ska sköta uppspelen i både tid och otid.

Inget lag i hela världen har råd med den här typen av misstag. Det kostade ÖFK två poäng den här gången. Hur många blir det innan det är slut på tokerierna?

***

Det är dags att släcka den här branden, Livani. Gör det nu, gör det innan du nästa gång pratar om "pågående processer". Vi som tittar på och har ett litet hum om hur fotboll ska spelas skiter fullständigt i "processerna" så länge ni fortsätter att spela in bollen i den egna buren...

Eller blir det som doktorn sa, "operationen lyckades men patienten dog" ("processen lyckades men vi förlorade")...

***

Några korta noteringar;

# Frank Stople blev olycksfågel med sitt misstag. Men annars gjorde han sitt bästa framträdande i ÖFK-dressen så här långt kryddat med en straffräddning i slutskedet.

# Den där muren som släppte igenom Landskronas första mål var inte bra, faktiskt sällan man ser att det händer på den här nivån.

# Adrian Edqvist springer mycket och fick rättvis utdelning på sitt enorma slit när han spelade fram Kalipha Jawla till 3-2-målet. Men samtidigt; Edqvists försvarsarbete strax senare imponerade inte i förspelet till Landskronas 3-3-mål. Det fanns ingen anledning att backa långt in i straffområdet när Edi Sulisufaj vandrade in från vänster, där fanns redan gott om folk.

# Mot Umeå i nästa omgång måste Jawla, lånet från Djurgården, få chansen från start längst fram. James Kirby må vara en grovjobbare men det händer inte mycket på motståndarnas planhalva.

# Albin Sporrong och Ahmed Bonnah jobbade hårt och framgångsrikt på mitten och båda belönades med varsin fullträff. Det var mycket välförtjänt!

# ÖFK:s höga och intensiva press gav verkligen utdelning i första ronden, då var Landskrona lika blekt som hemmalaget var i andra halvlek.

# Dessutom, även skåningarna bjöd på ett mål efter huvudlöst spel i eget straffområde! (Va' fan pratar dom om på tränarutbildningarna numera?)

# Till sist; trots gnället så är tabellen trevlig läsning. Men mycket vill ha mer! Den här gången borde det ha varit en trea men å andra sidan fick ÖFK ett par gratispoäng i Trelleborg förra helgen. Men man kan också uttrycka det så här; 45 bra minuter mot Landskrona och 25 mot Trelleborg har gett fyra poäng och en andraplats i utdelning. Och plötsligt blir perspektivet ett annat...

Det finns lika många sätta att spela fotboll på som det finns klubbar, det är alldeles uppenbart. Ämnet är ständigt aktuellt, inte minst bland ÖFK-vänner efter nye tränaren Kiarash Livanis ankomst till stan.

Livani utlovade ju snabbt en attraktiv och aggressiv fotboll där man var spelförande och vid bolltapp skulle återerövringen vara omedelbar.

Det här har blivit något av ett mantra under försäsongen.

I träningsmatcherna har det inte fungerat något vidare eller inte alls. Men i söndagens seriepremiär i Trelleborg gav det full utdelning, 1-0-seger sedan Jamie Hopcutt prickskjutit en straff på övertid.

Dock; det förväntade höga presspelet blev allt lägre ju längre matchen framskred för att under den andra halvan av matchen hamna strax utanför det egna straffområdet.

Högt försvar, lågt försvar - eller någonting mittemellan? Ja, det är skillnad på försvar och försvar!

***

Om jag inte är helt dum i huvudet så vill Kiarash Livani att ÖFK ska spela med hög press, ju högre upp man kan vinna bollen desto bättre. På så sätt är det sedan lättare, och framförallt, snabbare att attackera motståndarmålet.

Det här är en spel som ställer höga krav spelarna, allt måste vara synkroniserat. Om någon länk sviktar blir man väldigt sårbar.

Det har Livani och hans spelare fått erfara i träningsmatcherna. Stundtals har det varit osynkat, enkla bolltapp och motståndarna har snabbt kunna ställa om och komma till målchanser.

***

Men det här är ett svårt spel där även de allra bästa kan misslyckas, kapitalt!

För snart ett år sedan var jag på Stamford Bridge i London och såg derbyt mellan Chelsea och West Ham där bortalagets höga press slutade i rena misären. Chelseas backlinje bollade runt med attackerande West Ham-forwards samtidigt som West Hams försvarare inte vågade kliva upp så högt som skulle ha behövts då risken var uppenbar att de skulle bli straffade av hemmalagets vindsnabba forwards. Det gav enorma ytor på mitten för Chelseas passningsskicklige mittback Thiago Silva att gång efter annan spela bort den första pressen och hitta världsstjärnorna Caicedo, Gallagher och Cole Palmer. Därifrån var det sedan full fart framåt med alla maskiner påslagna och innan förnedringen var över stod det 5-0 på resultattavlan.

Det var i sanning en imponerande uppvisning i konsten att spela bort en misslyckad hög press. West Ham-supportrarna lämnade tidigt arenan när managern David Moyes matchplan slogs i spillror och en vecka senare fick han sparken...

***

Nu fick vi inte se så mycket av den höga pressen i ÖFK:s seriepremiär. Visserligen testades den i början men var utan bett och efter målvakten Frank Stoples "taktiska skada" redan efter 17 minuter såg det annorlunda ut. Under "behandlingen" fick man chansen att snacka ihop sig, försvarsspelet blev lägre utan att sjunka för lågt och ÖFK kunde ta kontroll över resten av den första halvleken.

Det var ÖFK:s bästa del i den här matchen, stabil fotboll i en svår bortamatch på ett besvärligt underlag.

***

I andra halvlek sjönk ÖFK:s försvarsspel till sist ända ned till det egna straffområdet. Det gick det också, Trelleborg fick aldrig hål på muren även om det var lite stökigt vid några tillfällen under den sista kvarten.

Och det är väl det som är den stora risken med ett så lågt försvarsspel (som uppenbarligen blir alltmer vanligt även i de största ligorna, inte så sällan ser det ut som en handbollsmatch...), antalet "tillfällighetsmål" blir fler. Det kan studsa både hit och dit i ett överbefolkat straffområde.

Dessutom är det väldigt långt till motståndarnas mål när man vinner bollen!

***

Hög press eller en "parkerad buss"? Själv föredrar jag något däremellan; uppfostrad i en 4-3-3-fotboll (som sedan blev 3-4-3) började vi försvara oss 10-15 meter in på motståndarnas planhalva samtidigt som vi tryckte upp backlinjen så högt vi vågade. Det gällde att bjuda på så lite yta som möjligt på mittplan och försökte motståndarna slå långt hade vi alltid en målvakt med offensivt utgångsläge.

Det är korta avstånd och lätt att hjälpa varandra. Dessutom kan modellen med lätthet flyttas både framåt och bakåt.

Och kanske det viktigaste. Den förstås av alla.

Jag gillar den fortfarande

Jag trodde det inte. Men ÖFK-tränaren Kiarash Livani hade verkligen en plan B!

Med ett försvarsspel som såg helt annorlunda ut jämfört med den hönsgård som presenterats i vårens träningsmatcher, mindre hasard i de egna uppspelen och en arbetsinsats utöver det vanliga bärgades tre ytterst viktiga poäng i seriepremiären i Trelleborg, 1-0 där veteranen Jamie Hopcutt blev matchhjälte när han på övertid placerade en straff bakom hemmamålvakten Andreas Beck Larsen.

Det var precis den start som ÖFK, ja, hela stan, såväl behövde.

***

Försäsongen har varit bedrövlig, det har alla med minsta kunskap om den här sporten kunnat konstatera; fipplande målvakter, förlorade bollar på mitten som lett till enkla baklängesmål, en offensiv som bara funnits på papper och förluster som staplats på hög.

Nästan allt det där var som bortblåst när det blev skarpt läge. Att anfallsspelet inte var mycket att skriva hem om (det är det sällan när man rapporterar från Vångavallen, inte minst när vi bara är i slutet av mars och gräsmattan är upptrampad redan efter tre minuter) ger mig inga sömnlösa nätter.

Men resten. En sexa på den sexgradiga betygsskalan!

Satan så det jobbades på samtliga positioner.

Låt vara att flera av spelarna sprang på fotknölarna i slutet av matchen. Men där fanns i alla fall tillräckligt med kraft för att hålla ett forcerande hemmalag stången - samtidigt som man i sista tilläggsminuten orkade med en omställning som gav straff, mål och en start på seriespelet som vi bara kunde drömma om.

Det här var verkligen en laginsats som blev belönad.

***

Jag har inte gillat det jag sett i träningsmatcherna, jag skrev om det tidigare i veckan (och blev kallad gnällgubbe...). Jag tycker inte om att målvakter med kvist i fötterna ska sköta uppspelen (jag ser det alldeles för ofta numera och på alla nivåer), det leder alldeles för ofta till elände. Jag blir frustrerad när bollar tappas på mitten och det inte finns något som helst skydd framför backlinjen, likaså när organisationen spricker i den höga pressen (det är ett svårt spel som kräver mycket av spelarna).

Det är så jag sett ÖFK de här månaderna under ledning av Kiarash Livani.

På söndagseftermiddagen var det ett helt annat ÖFK, Livani hade alldeles uppenbart stuvat om i sin matchplan; målvakten Frank Stople tog oftare än tidigare det säkra före det osäkra och skötte sig i stort sett klanderfritt även om jag, det ska erkännas, höll andan vid några tillfällen. Men håller man nollan så håller man nollan - det är sedan gammalt.

Framför Stople var det ett väl sammanhållit lag som inte bjöd hemmalaget på några gratismillimetrar, det fanns alltid en kamrat beredd att täcka upp där luckor uppstod. Att det stundtals såg ut som en parkerad buss vid strafflinjen var inget som störde mig i den här matchen. Christian Enemark var en fin förstärkning på högersidan i backlinjen (imponerande stabil i första ronden, mattades något efter paus), lagkaptenen Ali Suljic hade tagit på sig tävlingskostymen och var, som väntat, en helt annan spelare jämfört med träningsmatcherna, Philip Bonde växte ju längre matchen framskred och gav dessutom nye Theodor Johansson (ersatte en frånvarande Yannick Adjoumani) värdefullt stöd ute till vänster.

På mitten sprangs det som galningar, framförallt var man beredd att ta det så viktiga hemjobbet; Adrian Edqvist och Nebiyou Perry skalade upp och ned på sina respektive kanter medan Albin Sporrong, Ahmed Bonnah och Simon Marklund stred i mitten. De var alla framgångsrika i försvarsjobbet, mindre i offensiven där James Kirby blev lite av en kringskuren kung. Men Kirby bidrog fint i defensiven och syntes flera gånger hårt kämpande i det egna straffområdet. Här var det verkligen en för alla, alla för en.

Det gav också välförtjänt utdelning, den här typen av segrar är oftast dom roligaste...

***

Kul också att de byten som gjordes (eller rättare sagt, tvingades göra när mjölksyran slog till) gav effekt; Kalipha Jawla och Ziad Ghanoum var inblandad i förspelet till straffen, Jamie Hopcutt blev matchvinnare och Erick Brendon bidrog till ett lugn i bollhållningen när ÖFK sviktade som mest i slutskedet.

***

Matchens, och även säsongens överraskning; utan tvekan Ahmed Bonnah. Jag dömde ut honom efter förra säsongen. Jag såg hans verktygslåda men han fick ju inte ihop delarna, inte på något sätt och sågade honom i höjd med fotknölarna.

Bonnah ser ut som en helt ny spelare, det ska villigt erkännas. Men om det är i den här rollen han ska verka är jag inte helt övertygad om, han är förmodligen ännu bättre med en lite högre utgångsposition.

***

På lördag väntar nytt Skånemostånd, Landskrona Bois kommer till Jämtkraft arena.

Helt nya förutsättningar - och ett annat ÖFK-spel?

I början av veckan, efter några oroliga dagar, kom beskedet; ÖFK har fått fram de pengar som behövs för att kunna genomföra årets säsong.

Grattis till klubben men framförallt till Daniel Molander som ledde jakten på dom nya stålarna, drygt elva miljoner är som bekant inte kattskit. Molander har nu tagit på sig en tung roll (ordförande i såväl Transferintressenter som Elitbolaget) att bringa ordning i den röra som alldeles uppenbarligen råder, och har rått en längre tid, i Östersunds FK.

Jag säger bara lycka till, väl medveten om att uppgiften är långt mycket besvärligare än de flesta ens kan föreställa sig.

Därmed är det nu dags att riva av nästa plåster; den sportsliga biten!

***

Nye tränaren Kiarash Livani tog in ordentligt med syre när han när han anlände till Östersund i början av året. Här skulle spelas en "attackerande och uttrycksfull fotboll" - förlorad boll skulle omgående återvinnas och ÖFK skulle styra matchbilden.

"Attackerande fotboll" förstår jag naturligtvis vad det är, det gör väl alla.

Men "uttrycksfull fotboll" låter för mig som snömos, något man kastar ur sig när man inte vet vad man ska säga. Som låter bra men ingenting betyder.

När vi nu är framme vid examensdags, seriepremiär i Trelleborg på söndag, kan vi konstatera är vi inte sett någonting av det Livani utlovade. Möjligtvis en höjning av aggressiviteten sedan fjolåret men då måste man också tillägga; den har varit fullständigt oorganiserad!

Försäsongen har helt enkelt varit katastrofal.

# En seger på nio träningsmatcher.

# Dessutom dåliga prestationer nästan varje gång. Bara en kvart här och tio minuter där har varit godkända men så bygger man inte ett fotbollslag som kan vinna matcher på den här nivån. Ett så här svagt ÖFK har jag inte sett sedan tiden före Potter (2011) och då fattar ni vad jag tycker!

***

# Målvaktsspelet har varit generande svagt. Nye Tyree Griffiths gick sönder efter en halvlek och vad han går för har vi ingen aning om, islänningen Adam Ingi Benediktsson är en pokerspelare utan omdöme (såg vi redan ifjol), inlånade Frank Stople (från norska Strömsgodset) ser ut att ha gått i samma skola och unge Christopher Lundhall är lovande men inget för den här serien. Målvakter måste man kunna lita på, det är huvuduppgiften i det jobbet, inte att agera speluppbyggare med klumpfötter. Det här gänget skulle jag inte låna ut en spänn till.

Egentligen ser jag bara en lösning på det här problemet; sätt in målvaktstränaren Arnold Origi i buren så att han får göra skäl för sitt apanage.

# Försvarsspelet har väl varit okej utan att imponera. Lagkaptenen Ali Suljic verkar tycka att det är skittråkigt med träningsmatcher (såg vi även när han kom till ÖFK förra våren), oinspirerad så här långt men vaknar väl till liv när det blir allvar, Philip Bonde och Yannick Adjoumani ser båda ut att vara störda av allt snack om nya arbetsgivare och Ziad Ghanoum (som spelat mest på högerbacken) säger sig trivas med den nya spelplanen men förmår inte visa varför den är så kul.

Jag hoppas att sent inlånade Christian Enemark (från danska Hobro IK) blir pusselbiten som får backlinjen att bli den lagdel som bär ÖFK genom den här sommaren. Men som sagt, jag kan bara hoppas eftersom Enemark nyss anlänt till stan.

Men det är väl i alla fall den lagdel som jag är minst bekymrad över, åtminstone just nu.

***

# På mitten har det varit rörigt med många olika konstellationer som varken fungerat framåt eller bakåt. Erick Brendon, som burit det här laget i ett par säsonger, ser ut att sitta i frysboxen, och då fattar jag inte vem som ska vara navet i det här gänget. För övrigt; är det någon som begriper vad som är tänkt på mitten där många bollar har tappats och ingen broms har funnits när motståndarna gjort snabba omställningar?

***

# Anfallsmässigt? Rena natta så här långt. Även om åtta mål på nio matcher inte säger allt så berättar det om allvarliga problem. Jag ser på sociala medier att många sätter sitt hopp till att Nebiyou Perry ska blomma ut till det som han lovat så länge. Själv har jag gett upp efter noll mål och noll assists (på 21 matcher) förra säsongen. Fjolårets spetsar (Karlsson-Grach & Ordonéz) är borta och ersättarna (James Kirby & Edgar Navassardian) har väl inte besökt motståndarnas straffområde på tre månader...

Torsdagens besked att ÖFK lånar Kalipha Jawla från Djurgården är naturligtvis glädjande men att en 18-åring ska vara lösningen på måltorkan (och anfallsspelet) är väl att tro för mycket. Men hoppas kan man ju alltid!

***

ÖFK:s trupp (när det här skrivs på torsdagskvällen, det kan komma fler...) innehåller tio nya ansikten. Vad dom kan har vi sett väldigt lite utav, då menar jag både kvalitativt och till numerären. Jag begriper att sportchefen Stefan Lundin har ett närmast hopplöst jobb men när han nu gör sin fjärde säsong i klubben är det dags att ställa sig frågande till hans fotbollsöga. Lundin har varit med och plockat hit ett 40-tal spelare (tio per säsong, typ), väldigt få av dessa har varit kvalitetsspelare och än färre har utvecklats i ÖFK-miljön!
Men det kanske vi får leva med i en klubb där det viktigaste, kunskap om elitfotboll, lyser med sin frånvaro? (Här har Daniel Molander en av sina första och viktigaste uppgifter även om han säger sig ha brister i den sportsliga biten...).

***

Med ovan skrivna påstår jag att Kiarash Livani satte en spelidé utan att ha koll på vilka spelare han skulle jobba med. Det är därför det sett ut som det gör. Men här finns det inga pojkar med tjocka plånböcker som kan göra en blixtutryckning och rädda situationen, jag vet ärligt sagt inte hur den orutinerade ÖFK-tränaren ska kunna slingra sig ur den mardrömssituation han satt klubben i.

På söndag skjuter vi skarpt och jag har ingen aning om hur det kommer att se ut, det har ingen efter den här försäsongen. Jag kan inte ens se konturerna av ett spel som ska fungera i Superettan. Jag hoppas verkligen att Livani har en plan B i bakfickan men tvivlar att så är fallet.

***

Till sist 1; Jag har svårt att se varför inte ÖFK tog chansen att hämta tillbaka Malcolm Stolt när han nu gav upp sitt österrikiska äventyr. Stolt är ingen märkvärdig fotbollsspelare men i Kiarash Livanis ÖFK skulle han passa utmärkt, Stolts främsta egenskap var just presspelet (skickligare än de flesta) och dessutom 10 mål i garanti. Nu hamnade han i Kalmar FF istället där han ska fylla luckan efter förre ÖFK-aren Dino Islamovic (numera tillbaka i Rosenborg).

***

Till sist 2; Ska jag gissa på en premiärelva blir den så här: Benediktsson - Enemark, Suljic, Bonde, Adjoumani - Edqvist, Marklund, Sporrong, Bonnah, Perry - Kirby. (Målvaktsvalet beror på att Stople inte tränade i onsdags och valet av spetsforward att Kalipha Jawla blev spelklar först under torsdagen, jag gissar att han behöver några dagar på sig att lära känna sin nya omgivning innan vi ser honom i en startelva).

ÖFK har haft en trasslig säsong, Simon Kroon likaså. Men båda fick avsluta på bästa sätt;

# ÖFK besegrade Lunds BK i två raka; torsdagens 2-0-seger nere i Skåne följdes nu upp med 3-2 hemma på ett vinterskrudat Jämtkraft arena. Sammanlagt 5-2, kontraktet fixat och Superettan även nästa sommar (tror vi väl?).

# Och Simon Kroon fick, i sin sista insats som fotbollsspelare på elitnivå, hamra dit den sista spiken i skåningarnas kista med ett mål som vi förmodligen kommer att snacka om ett antal år framöver.

Så vackert, både hur det utfördes och som det var regisserat.

***

Kval är alltid kval, här står ordet "dramatik" redan på första raden i alla manus - det fick man lära sig innan man kunde multiplikationstabellen. Och även om ÖFK kopplade greppet direkt om dubbelmötet med Lunds BK, tvåa i den södra division 1-serien, kunde man aldrig slappna av med tanke på den skånska rivstarten på söndagseftermiddagen med 1-0 redan efter fyra minuter (straffmål, Viktor Ekblom). Det finns större elefanter än ÖFK som tagit räkning efter en sådan snyting.

Och med tanke på de yttre förutsättningarna. Svinkyla och drivsnö är yttre faktorer som knappast uppskattas av fotbollsspelare i kortbrallor och där bollen inte alltid är så enkel att se (det var den för övrigt heller inte när Sverige mötte Österrike, 3-3, i snökaoset i Gelsenkirchen 1973, en klassiker i vår fotbollshistoria - då spelade man med en vit boll med svarta prickar...jag mindes den som orange men har kollat tv-klippet!)

Såväl på Parkstadion som på Jämtkraft arena kunde vad som helst hända...

***

Även om ÖFK snabbt var tillbaka i förarsätet efter två snygga mål (Simon Marklund, 16:e min, och Jamie Hopcutt, 26:e min) levde den här matchen ända till dess att klockan var framme vid 90 och ställningen var 2-2. Lund fick en frispark på ÖFK:s planhalva och satsade alla sina resurser i ett sista försök att försöka komma ikapp hemmalaget. Men ÖFK vann slaget kring strafflinjen och Simon Kroon, som varit på banan i sju minuter, kunde från egen planhalva driva bollen 50 meter genom snömassorna, hålla jagande motståndare bakom sig och placera den neonfärgade kulan bakom Lunds målvakt Lamin Sarr.

3-2 i matchen, 5-2 sammanlagt och kvaldramat var över!

***

Det var en omställning som hämtad ur instruktionsboken och ett vackert avslut på en fantastisk karriär (Kroon har bland annat två SM-guld med Malmö FF, ett danskt mästerskap med Midtjylland och två gruppspel i Champions league på sitt CV) men där de senaste åren präglats av den tuffa kampen mot en mycket svårare motståndare än han någonsin mött på en fotbollsplan, den kroniska nervsjukdomen multipel skleros, ms.

***

Nu orkar Simon Kroon, 31, inte kämpa på den här nivån längre. I flera intervjuer den senaste veckan har vi kunna läsa och höra att han tycker att det ska bli skönt, att få ett avslut.

Och snyggare än så här kan man inte sätta punkt för ett liv i fotbollens tjänst. Tack till den manusförfattare som skrev in den här slutscenen!

***

Jag tycker att ÖFK mycket rättvist gick segrande ur den här kvaldramat. Första halvtimmen nere i Lund bestämde utfallet; dels gjorde ÖFK jobbet på bästa sätt medan Lund fick en usel start ("likblekt" var beskrivningen av hemmalagets första halvlek på skånesport.se).

Det jag inte tyckte om: ÖFK:s "panikfotboll" i andra halvlek nere i Skåne när man hade stoppat ner sina motståndare i säcken och det kändes verkligen inte som ÖFK var riktigt på plats när Joakim Östling blåste igång söndagens möte på Jämtkraft.

Men skitsamma; det är ÖFK som spelar i Superettan nästa säsong medan Lund får ta ytterligare ett varv i division 1.

***

Återstår att se om ÖFK klarar förbundets granskning av klubbens ekonomi. Där tror jag att vi bjuds på ytterligare en rysare!

**

Kvaldrama var det även i Sundsvall där Giffarna säkrade sin plats i Superettan mot Stockholm Internazionale - men först efter två mål på övertid i en match som innehöll allt; förutom fem mål även tre straffar, tolv varningar och två utvisningar... Grattis Sundsvall, det här var en bra dag för Norrlandsfotbollen!

***

Till sist: här kommer min ranking, med betyg och kommentarer, av ÖFK-spelarnas insatser #2024 (betygsskalan: 6 världsklass, 5 svensk toppklass, 4 utmärkt, 3 bra, 2 godkänd, 1 underkänd):

1) Erick Brendon

Inte lika bra som säsongerna 2022 och 2023 men fortfarande ÖFK:s överlägset främste spelare, en riktig lagspelare! Poängskörden, två mål och tre assist, är naturligtvis en missräkning med tanke på brassens känsliga och välriktade högerfot. Men jag tänker så här: Brendons passningsspel är fortfarande av högsta klass (kolla bara framspelningen till Karlsson Grach när ÖFK kvitterade till 1-1 i söndagsmötet med Lunds BK) men den här sommaren har det inte funnits någon mottagare i djupled (förutom i de få matcher där Jamie Hopcutt fungerat - och det är inte så många), varken Karlsson Grach eller Ordónez har varit lätta att hitta.

Mitt betyg; en stark fyra!

2) Ali Suljic

Mittbacken, prestigevärvningen från AFC Eskilstuna, gjorde inte mycket väsen av i inledningen av säsongen men ett par fullträffar på hörnor fick tuppkammen att växa och Suljic blev den försvarschef som ÖFK hoppades på. Var som allra bäst under högsommaren men inte lika dominant under hösten när det mesta gick i baklås för hela laget. Tar en plats i startelvan när statistiksajten sofascore.com summerar Superettan. Men så bra har han inte varit! Fyra mål av en mittback (ÖFK:s näst bäste målskytt. delad med Ordónez) ger dock bra utdelning när datorn summerar alla möjliga och omöjliga detaljer.

Mitt betyg; en fyra.

3) Yannick Adjoumani

ÖFK-fansens egen lilla kelgris och visst är det lätt att fängslas av hans energifyllda spel på vänsterkanten. Stark i offensiven (tre mål, fyra assist som borde ha varit betydligt fler med tanke på alla välriktade inspel) men den observante hittar naturligtvis brister i försvarsspelet. Här finns en hel del att jobba med för att Adjoumani ska ta nästa steg i karriären. Dessutom behöver impulskontrollen justeras och skådespeleriet i samband med "skador" är bara usel amatörbuskis.

Mitt betyg: en svag fyra.

4) Philip Bonde

Inte aktuell för startelvan i seriens inledning men när han väl fick chansen (sedan många andra inte hållit måttet) tog han den på bästa sätt. Bonde var en kille att lita på! Den 20-årige mittbacken har nu ögonen på sig från klubbar på högre nivå och lär knappast bli kvar i Östersund. Och eftersom ytterligare två år återstår på kontraktet kan ÖFK räkna med att casha in en hygglig slant vid en försäljning.

Mitt betyg; en stark trea.

5) Simon Marklund

Hade svårt att få fart på den här säsongen men formen kom med sommarvärmen. Härlig optimism i sitt spel men väger lite för lätt för att bli det offensiva hot han skulle kunna vara. Två mål och fyra assist i seriespelet är helt okej men med sin fina högerfot finns potential för vassare siffror. Det såg vi i dagens kvalmatch, läckert 1-1-mål - bara en klasspelare fixar ett sånt avslut!

Mitt betyg; en trea.

6) Andrew Mills

Målvakten som mitt i säsongen försvann till den nordirländska klubben Glentoran FC. Eller rättare sagt, Mills tvingades söka en ny klubb sedan ÖFK-ledningen meddelat att han inte skulle få spela några fler matcher på grund av kostnadsskäl! Mills hade nämligen, förutom sitt grundkontrakt, betalt per match och nu blev han för dyr... Men så länge Mills var här gjorde han sitt jobb även om det var en del hasard i hans spel med fötterna.

Mitt betyg; en trea

7) Albin Sporrong

Länge en alibispelare som till sist vågade ta för sig, fick förtroende och blev en viktig kugge i jakten på förnyat kontrakt. Lagets verkliga slitvarg som springer tills han stupar. Men här finns saker som behöver utvecklas för att han ska ta nästa steg som fotbollsspelare, framförallt blir han "åskådare" lite för ofta .

Mitt betyg; en trea.

8) Adam Benediktsson

Den 22-årige islänningen hämtades från frysboxen i IFK Göteborg när ÖFK drabbades av målvaktskris under högsommaren. Han ser verkligen ut som en modern målvakt, han tar det mesta i höjdduellerna men med sin längd borde han kunna vara bättre på linjen. Jag upplever honom som osäker var han ska placera sig, uppträder överdrivit nonchalant och är en säkerhetsrisk i spelet med fötterna. Sammanfattningsvis, en målvakt som jag inte skulle satsa på!

Mitt betyg; en svag trea.

9) Mykola Musolitin

Om man ska prata om ojämna prestationer så får Musolitins #2024 bli ett lämpligt exempel. Stekhet vid några tillfällen, iskall däremellan. Här finns potential men vi ser den alltför sällan. Två mål (med det skottet) och två assist (efter otaliga inspelsförsök) är alldeles för dåliga siffror. Men plus för hans lojala arbetsinsats!

Mitt betyg; en svag trea.

10) Sebastian Karlsson Grach & Arquimides Ordónez

I Malcolm Stolts sjukfrånvaro blev spetsrollen den mest omdiskuterade i ÖFK den här sommaren; Karlsson Grach eller Ordónez? KG fick flest chanser, 19 starter, medan Quimi var startspelare vid åtta tillfällen - KG gjorde sex mål, Quimi fyra. Jag tänker inte ta ställning mellan de två, i mina ögon duger ingen av de två på den här nivån även om KG fick till en bra final på söndagseftermiddagen.

Målskörden räddar deras betyg; en svag trea.

12) Chrisnovic N'sa

En frisk fläkt men som firma Powell & Lundin inte förstod att utnyttja på bästa sätt. N'sa användes oftast som back utan att ha några större defensiva färdigheter (han var stundtals rena säkerhetsrisken!) och var iblandad i alldeles för många av baklängesmålen. Fick chansen i en offensivare roll i första kvalmötet mot Lunds BK och blev matchvinnare (mål och assist) innan han tvingades utgå skadad.

Mitt betyg - en stark tvåa.

13) Jamie Hopcutt

Vi som hoppades på att Hopcutt skulle kunna bära ÖFK:s offensiv hade glömt bort att det faktiskt gått nästan tio år (innan han i den allsvenska debuten 2016 bröt benet) sedan engelsmannen var riktigt bra! Men som jag antydde här ovan; de gånger han glimtat till har ÖFK gjort sina bästa matcher. Ett mål och två assist på 24 matcher (16 gånger från start) är för dåligt med tanke på hans verktygslåda. Men dagens 2-1-mål var ju läckert!

Mitt betyg; en tvåa.

14) Jakob Hedenquist

Back som har samma siffror som Hopcutt... Det finns mycket energi i Hedenquists spel men dessvärre för lite tanke, det kan bli lite hur som helst och det är ju ingen bra egenskap hos en försvarsspelare. Har inte utvecklats som jag trodde när han kom till ÖFK inför förra säsongen även om han idag avslutade på bästa sätt.

Mitt betyg; en tvåa.

15) Simon Kroon

Tyvärr, med en kropp som inte längre håller för spel på den här nivån kan man inget begära., bara glädja sig över de dagar det funkar. Kroon har kämpat det han förmått men utan att kunna bidra den här sommaren. 13 matcher i Superettan blev det varav åtta från start men dessvärre inga poäng. Nu är det slut med elitsatsningen, karriären har varit fantastisk men tiden i Östersund har kantats av motgångar. Avslutningen blev dock magnifik, det kan inte sägas tillräckligt många gånger!

Mitt betyg; en tvåa.

16) Nebiyou Perry

Talang som ser ut att stanna vid att vara talang. En av årets stora besvikelser med tanke på de egenskaper han besitter. Här finns teknik, snabbhet, skottfot, spelsinne...men han får sällan ihop de olika bitarna och uppenbarligen har ingen i tränarstaben kunnat hjälpa honom. Noll poäng på 21 matcher (elva från start) är ju för dåligt, brände två superchanser i eftermiddags mot Lund när han kom in. Bara första halvleken mot Helsingborg (bäst på plan) är värd att lägga på minnet, så borde det kunna se ut vid många fler tillfällen.

Mitt betyg; en tvåa.

17) Kevin Jablinski

En av Magnus Powells första värvningar som aldrig lyckades övertyga om sin storhet (förutom längden). Men med trasiga knän var det en chansning som inte gick hem. Gav upp efter nio matcher under våren och flyttade hem till Norge (satt på bänken i dag när Jerv kvalspelade till division 1, förlust på övertid mot Mjöndalen).

Mitt betyg; en svag tvåa.

18) Ziad Ghanoum

Ytterligare en missräkning, jag trodde att Ghanoum skulle få ett riktigt genombrott den här sommaren. Han har ett modernt försvarsspel i sig men varje gång han fått chansen har det trasslat till sig och, precis som med N'sa, utgjort en säkerhetsrisk.

Mitt betyg; en svag tvåa.

19) Henrik Norrby

Mittfältare med mycket ambition men tveksamt kunnande för den här nivån. 15 gånger i laguppställningen men bara tre från start - det skulle inte ha varit fler heller!

Mitt betyg; en svag tvåa.

20) Michael Oluwayemi

19-årig talang från Nigeria som hann visa prov på fin teknik och ett bra löpsteg men inte så mycket mer (tio matcher, fem från start) under första halvan av säsongen. Han var inte mogen den här uppgiften ännu.

Mitt betyg; en etta.

21) Ahmed Bonnah

Årets märkligaste värvning! 24-åringen, som avverkat en mängd olika klubbar (kolla in på transfermarkt.com), är ju bara resultatet av bristande sportslig kompetens i ÖFK-ledningen. Och än värre; Bonnah har fått 17 matcher (sju från start) i Superettan, det är för mig helt obegripligt. Resultat: noll mål, noll assist. Vad är det jag har missat?

Mitt betyg; en etta.

***

Följande spelare får inga betyg (av olika skäl). Aly Keita (ni som förstår, ni förstår), Arnold Origi (målvaktstränare, två matcher), André Nader (få matcher), Albin Winbo (få matcher) och Malcolm Stolt (få matcher)..

***

Fotnot: Spelare med utgående kontrakt (31/12 2024) enligt fotbollstranfers.com: Jakob Hedenquist, Ziad Ghanoum,, Mykola Musolitin, André Nader, Simon Kroon, Mansour Sinyan, Sebastian Karlsson Grach, Quimi Ordónez.

Katten sägs ha nio liv, ÖFK har ytterligare några!

Men visst trodde jag, och säkert många med mig, att det var såväl morsning som goodbye när Brages Adil Titi sköt 1-0 i matchens 85:e minut i ett läge där ÖFK hade gått på knäna i en stor del av den andra halvleken.

Men ett par byten, ett skott i stolpen av Mykola Musolitin, en hörna från höger av Simon Marklund och en volleyträff av Philip Bonde och masarnas ledning var kvitterad och ÖFK lever vidare, åtminstone ytterligare ett par veckor.

Jävlar, så spännande det var!

***

Nu väntar ett rafflande kvalspel för att rädda en plats i eliten och klubbens fortsatta existens. Lunds BK, tvåa i den södra division 1-serien, står för motståndet. Torsdag den 21 november i Skåne, tre dagar senare på Jämtkraft arena.

För två år sedan var ÖFK i samma läge, då med Falkenberg som motståndare. Då gick det bra sedan ÖFK avgjort på hemmaplan (2-0) efter oavgjort i första ronden.

Min analys; jag tror det blir tuffare den här gången. Inte för att jag har någon större koll på motståndet. Men ÖFK #2024 är sämre än #2022.

Lördagseftermiddagens möte med Brage var ytterligare en i raden av skitmatcher den här hösten!

***

Annars lovade inledningen efter sommarvilan gott, segrar mot Degerfors och Varberg fick oss och ÖFK att både segla och snegla mot den övre delen av tabellen, ja, vi såg att det fanns en möjlighet att haka på i striden bakom de allra bästa...

Men som alla nu vet, det var bara en chimär. Sanningen kom rasande snabbt ifatt oss; usla insatser i matcher som verkligen var av betydelse (Gif Sundsvall, Gefle, Oddevold...), lagkaptenen Aly Keita fick avsked på grått papper efter att ha avslöjats med ett vitt pulver och en väska med misstänkt svarta pengar, spelarna gjorde myteri mot tränaren Magnus Powell som drog till Färöarna, klubbledningen var helt vilse i den påföljande krishanteringen och konkursen hotade runt hörnet när Skatteverket ville ha sina tre miljoner...

Ja, ni förstår. ÖFK har haft det tufft i många år, faktiskt ända sedan Daniel Kindberg finkades en aprilmorgon 2018 har man befunnit sig i en storm av besvärligheter.

Men frågan är om inte de senaste månaderna har varit de värsta (jag har en känsla av att jag skrivit dom raderna några gånger tidigare...).

Nu räddades man, åtminstone tillfälligt, av gonggongen. Eller på papperet; i 89:e minuten av Philip Bondes volleyträff med högerfoten på en hörna slagen av Simon Marklund!

***

Jag har skrivit det några gånger i olika sammanhang den här säsongen. Årets ÖFK-upplaga håller bra klass när man använder sig av hög energi som i segermatcherna mot exempelvis Degerfors och Helsingborg.

Men bara då och alldeles för sällan.

Mestadels har det sett ut som i matchen mot Brage där det verkligen inte hände mycket. Första halvan var helt okej utan att det slog några gnistor om något av lagen, efter pausfikat somnade ÖFK in som man gjort så många andra halvlekar den här sommaren. Sakta men säkert hade Brage kopplat greppet om matchen utan att behöva anstränga sig och när 1-0 kom i matchens 85:e minut hade jag inga som helst förhoppningar om att ÖFK skulle kunna resa sig och vända på utvecklingen.

Med tanke på hur hösten sett ut, det var kört!

***

Men ett par snabba byten (Simon Kroon och Quimi Ordónez in - Nebiyou Perry och Henrik Norrby ut) gav ny energi; en hörna från vänster, ett skott i stolpens insida (Musolitin), en hörna från höger och så kvitteringsbollen 1-1 som fick nätet att stå som en strut.

Allt på två minuter samtidigt som Gefle säckade ihop i Sundsvall och spelar i division 1 nästa säsong!

***

Till sist; för ett par veckor sedan var jag helt övertygad om att det var Gif Sundsvall (då på en cementerad plats under nedflyttningsstrecket) som skulle få göra Skövde sällskap ner till ettan sedan man på ett högst osannolikt sätt lyckats schabbla bort en given trepoängare i hemmamötet med Örgryte. Se här; efter en dryg timmes spel tog Giffarna ledningen med 1-0 (i spel elva mot tio, ÖIS fick en man utvisad i 39:e minuten) och i 86:e minuten fick ÖIS ytterligare en spelare utvisad samtidigt som Giffarna tilldömdes en straff (som brändes...). Men med bara nio man på plan lyckades ÖIS fixa en kvittering i matchens sista spark (i sjunde övertidsminuten...). Att Giffarna reser sig efter den knocken, slår Sandviken borta med 2-1 och sedan klappar dit Gefle med 3-0 i en direkt avgörande match, är i sanning imponerande!

Fotnot: Mina betyg på samtliga ÖFK-spelare ska ni få efter kvalmatch #2 mot Lund!

Den första halvleken var förfärlig med några få undantag, den andra var förfärlig utan undantag!

Välkommen till Östersund, Thomas Gabrielsson. Men hur fan ska du få ordning på det här?

***

ÖFK spelade oavgjort, 0-0, och fick med sig en poäng från bortamötet mot Gefle. Men det var en sån usel fotbollsmatch att det inte borde ha utdelats några poäng, det är min bestämda uppfattning.

Ja, jag vet - det finns lag som ligger sämre till i tabellen när sex omgångar återstår att spela. Men frågan är om något har lika dålig form som ÖFK? Och svackan har varit långvarig, faktiskt ända sedan månadsskiftet juli/augusti och hemmasegrarna mot Degerfors och Varberg.

Därefter råder ett kompakt mörker om man undantar insatsen mot Helsingborg (1-0) för några veckor sedan med absoluta bottennapp den senaste veckan, (1-2 mot Sundsvall i onsdags och nu 0-0 i Gävle).

Var finns energin? Var finns idéerna? Var finns glädjen? Och hur står det till med dom tekniska färdigheterna, misstagen är ju så många och vi räknar in dem i match efter match.

Just nu ser jag bara ett gäng hängskallar (med några få undantag, det är verkligen inte många ögon som glöder) som precis samlats efter semesterveckorna över jul och nyår.

Hur kan ett lag dyka så djupt efter insatsen mot Helsingborg, slukade attacken mot Magnus Powell så mycket energi ur gruppen att man inte orkar prestera på planen? Eller är man så dåligt tränade att man inte pallar det tuffa spelschemat, tre matcher på tolv dagar? (Det sistnämnda vill jag verkligen inte tro på men alla stenar måste vändas medan det fortfarande finns tid)

Frågorna är många och måste ställas när vi nu ser det vi ser. Och dom måste ställas till spelargruppen när vi inte längre kan skylla på Magnus Powell!

***

Det är i det här läget som Thomas Gabrielsson landar i Östersund för att leda laget tillsammans med Fredrik Aasmund Eliassen. Jag hoppas att Gabrielsson kan blåsa ny energi i det här gänget men tror givetvis inte att han är någon mirakelman (var hittar man sådana?). CV:et är inget som imponerar i de här sammanhangen, han råkade bara vara tillgänglig, sportchefen Stefan Lundin hade koll på honom från tiden i Sandviken och dessutom hade han rätt licens.

Jag kan bara säga lycka till men kommer inte att lägga någon press på hans axlar (det vore ju bara löjligt) - nu är det spelarna som måste ta ansvar för hur det här dramat ska sluta!

***

Tisdagskvällens möte på Gavlevallen blev för övrigt en konstig match som aldrig tog sig efter den tidiga (4:e minuten) smällen mellan Ali Suljic och hemmalagets Jacob Hjelte, det var som att det aldrig blev någon rytm, bara ständiga avbrott. Visst är långa inkast ett vasst vapen men det tar ju en evinnerlig tid när en spelare (Gustav Friberg) ska springa kors och tvärs över banan och inte blir tempot högre när en av målvakterna (ÖFK:s) måste förbereda sig lika minutiöst som Stefan Holm gjorde på sin tid för att svinga sig över 2,35 för att sparka en boll till mittlinjen.

***

ÖFK var något bättre första 45, hade några chanser (Simon Marklund) men lyckades inte överlista Mathias Nilsson i hemmaburen. ÖFK-tränaren Eliassen tyckte i tv-intervjun i halvtidspausen att det fanns en hel del lovande tendenser i offensiven och nu skulle man bara skruva på några detaljer för att få utdelning.

Hmmm, i mina ögon måste norrmannen ha skruvat igen kranen för i andra halvlek hände verkligen inte mycket i offensiven. I händelserapporten på förbundets hemsida finns bara en offensiv notering, Philip Bonde på övertid.

***

Jag var tuff mot ÖFK:s isländske målvakt Adam Benediktsson efter Sundsvallsmatchen. Och den kritiken står jag för alla dar i veckan. Men den här kvällen var han bäst i ÖFK, höll nollan och den ende som får överbetyg även om han kom undan med blotta förskräckelsen när han försökte dribbla bort (helt huvudlöst) Anton Lundin i första halvlek. Men räddningen på Leo Englunds nick strax före pausfikat var magnifik, varken mer eller mindre!

***

När jag sent ikväll läser på op.se hur Fredrik Aasmund Eliassen sammanfattar ÖFK-insatsen förstår jag att klubben har problem, stora problem. "Jag tycker att vi ser ut som ett bra fotbollslag", säger ÖFK-tränaren - förmodligen utan att rodna.

Eliassen och jag har verkligen inte sett samma match, vi kan inte ens ha varit på samma planet dom här timmarna.

Det enda vi kan ena oss om är att varje poäng är viktig i det här läget.

***

Oddevold hemma på måndag, ännu en ångestmatch väntar. Och då är Suljic och Jamie Hopcutt avstängda!

Man fick ju vara glad en gång i alla fall (i fredags kväll, 1-0 mot Helsingborg och tre riktigt sköna poäng i en turbulent tid).

Men efter onsdagskvällens 1-2 i derbyt mot Gif Sundsvall sjönk ÖFK några steg ner mot träsket ytterligare en gång. Efter fredagsfesten (alldeles utmärkt första halvlek) var ÖFK tillbaka där klubben varit några gånger tidigare den här sommaren.

Drygt 4.000 på plats bjöds på en synnerligen energifattig och torftig ÖFK-fotboll. Det var bara tråkigt. Jag vill påstå att de flesta i hemmalaget, både de som var på planen och de som satt på bänken, hade en dålig dag på jobbet och därför är det dags att plocka fram motorsågen.

***

Jag skickar första kängan i baken på tillfällige(?) tränaren Fredrik Aasmund Eliassen, med rätta hyllad efter segern mot Helsingborg.

Nu ska norrmannen ha kritik för...

# ...valet att starta med Ahmed Bonnah (som väl inte gjort en enda bra sak sedan han kom till Östersund) istället för Nebiyou Perry. Fredagens succéman (äntligen var han där jag vill se honom) hade åter förvisats till avbytarbänken, snacka om att kapa ett nyvunnet självförtroende.

#...taktiken. Det frejdiga presspelet (med bra organisation) som lade grunden till den fina första halvan och segern mot Helsingborg (skåningarna hamnade verkligen på hälarna i inledningen) var nu utbytt mot en defensiv som gjorde att hemmaspelarna blev passiva och vi som tittade på somnade. Och när ÖFK vid några tillfällen försökte sig på en hög press blev laget långt, ihåligt och osynkat. "Tack", sa gästerna från Sundsvall som inte hade några som helst problem att spela sig igenom ÖFK:s försvarslinjer. Jag har skrivit det några gånger tidigare och låter väl som en papegoja; ÖFK är som bäst när man uppträder framåtlutat med mycket energi, ett ÖFK som såsar sig genom större delen av de 90 minuterna har inte vunnit många poäng och kommer heller inte att vinna några poäng!

#...bytena. Herregud, jag trodde att Magnus Powell hade smugits in av ÖFK-ledningen för att någonstans i bakgrunden hjälpa till med matchcoachningen... Nej, det där var kanske elakt sagt...men här syntes det att Eliassen gått i Powells skola. Det blev fel hela vägen. Och jag har svårt att se varför Jamie Hopcutt skulle in på banan en halvtimme före slutet, engelsmannen (som varit skadefrånvarande en längre tid) såg ju ut som han inte hade tränat på en månad. Dessutom kan man ju se det bytet (ersatte Bonnah) som ytterligare en snyting till Perry (som fick vänta på spel till minut 84). Och, nu är papegojan tillbaka; jag kommer aldrig att begripa varför man plockar Erick Brendon av banan (76:e minuten). I det här gänget! För mig är det bara hål-i-huvudet!

***

När jag nu fått upp farten är det lika bra att passa på, här får spelarna sin beskärda del;

# Nye målvakten Adam Benediktsson har fått mycket beröm för sitt sätt att dominera luftrummet och det ska han ha. Men, för mig räcker det inte. Jag blir skakis så fort bollen närmar sig ÖFK-målet då islänningen uppträder med överdrivet självförtroende, nästan nonchalant, har halvdåliga fötter och dessutom ofta är felplacerad. Som i kväll. Visserligen var det två riktiga projektiler han fick släppa förbi sig (båda i krysset...) men vid 1-1 ställde han sig mitt bakom frisparksmuren istället för tjuva mot sin bakre del av målet (och låta muren ta huvudansvaret för den främre). Även om målet var vackert så var skottet inte otagbart - med rätt utgångsposition. Och när Pontus Engblom i matchens slutskede pricksköt Giffarnas segermål från dålig vinkel täckte Benediktsson i stort sett ingenting - trots sin storlek. ÖFK-målvakten mäter nästan två meter men det ser man inte mycket av i spelet på linjen, Benediktsson är verkligen byggd som en modern målvakt men använder den tillgången bara när han ska jobba på inspelen, tyvärr.

# Apropå ÖFK:s försvarsmur. Jag tycker inte om när spelare ur backlinjen ställer sig i muren. Visserligen har Ali Suljic och Philip Bonde värdefull storlek men det är spelare som ska användas till andra uppgifter. Murjobbet ska tas av spelare som är svaga i försvarsspelet, det är sedan Hedenhös dagar!

# Suljic gjorde ingen av sina bättre försvarsinsatser när han förlorade duellen mot Pontus Engblom vid 1-2-målet. Han har heller inte samma form som för ett par månader sedan även om han fortfarande vinner det mesta i luften.

# ÖFK har många spelare som presterar väldigt ojämnt. Men ingen så ojämnt som Mykola Musolitin. Lysande vid enstaka tillfällen, bara seg och tråkig däremellan, som i kväll. Varför är det så?

# Jag var här ovan tuff mot Ahmed Bonnah. Egentligen är jag förvånad att han inte lyckas bättre, han ser ju ut som en riktig fotbollsspelare. Men ikväll kom jag på varför Bonnah inte får ihop den välfyllda verktygslådan; han saknar tajming. Och då blir det fel trots att det borde bli rätt.

# Sebastian Karlsson Grach är ÖFK:s vassaste målskytt men skulle göra betydligt fler mål den dagen han inser att han inte är så duktig fotbollsspelare som han tror. I mina ögon är KG en ren straffområdesspelare. I spelet ute på plan blir det inte många rätt, för mycket kvist i fötterna (det har jag också påpekat tidigare...).

# Albin Sporrong, Philip Bonde och Simon Marklund är de som tagit flesta pinnarna på utvecklingsstegen under året men mycket mer finns att göra. Att Marklund ikväll fick spräcka målnollan med en läcker frispark (men Gif-muren var väl felställd?) var mycket välförtjänt.

# Överlägset bäst är Erick Brendon. Men jag förstår att många inte förstår och det bjuder jag på!

# Jag vill minnas att jag skrivit vid åtminstone ett tillfälle att Nebiyou Perry och Yannick Adjoumani inte ska spela på samma kant, att de stjäl jobbet från varandra där ute till vänster. Där hade jag tokfel, det såg vi i fredags. Som dom dominerade den första halvleken mot Helsingborg. Ikväll fick de aldrig chansen.

***

Med kvällens resultat bjöd ÖFK in Giffarna i matchen, hemmaseger och det hade varit en mycket tuff resa till kusten tillsammans med många dystra tankar. Båda klubbarna får dock räkna med en svettig höst innan bokslutet görs några veckor in i november., det är ju alldeles uppenbart. Men, med efterklokhetens sylvassa skärpa, det kunde man nästan räkna ut redan i påskas när klubbarna möttes i Sundsvall (1-0 till Giffarna efter sent segermål även då). Den matchen var förfärlig, kvällens något bättre men ingenting att bygga avslutande delen av serien på.

Här måste det bli bättre på många fötter. Där tror jag att alla kan vara överens.

Som jag uppfattat situationen; spelarna gjorde myteri, förklarade sig ha tappat förtroendet och därför är Magnus Powell inte längre ÖFK:s tränare.

Den som har koll på sina sociala medier har fattat det. Men andra?

De serveras bara en massa mumbo-jumbo där styrelseordföranden i elitbolaget (avgående) Tom Pripp och sportchefen Stefan Lundin framstår som de förvirrade konstaplarna Kling och Klang, de har ingenting hört och ingenting sett.

Att det ska vara så förbannat svårt att säga som det är?

***

ÖFK har under många år, ja, alltsedan Potter/Kindberg-eran tog slut, varit sämst i Sverige - förmodligen även i hela världen - i ämnet krishantering trots att man tränat mest av alla. Gång på gång, oavsett vem som suttit vid rodret, har man kört i diket sedan man trasslat in sig i lögner och halvsanningar istället för att berätta vad som hänt.

Den här veckan hände det igen. Det räckte med en artikel i Expressen där det påstods att tränaren Magnus Powell skulle få sparken för att ÖFK-ledningen skulle drabbas av kollektiv härdsmälta.

Hur hamnade man där? I sanning imponerande...

***

Stefan Lundin, som sportchef väldigt nära laget, måste ju haft fullständig insyn i att spelarnas förtroende för Magnus Powell var på väg att rinna ut efter en höst med motgångar. Han måste också ha vetat att spelarna nu (när säsongen går in i sitt slutskede...) äntligen lyckats få till ett spelarråd och på så sätt kunde sätta kraft bakom sina åsikter.

Och efter en möte i måndags stod det också klart att spelarna inte längre hade förtroende för Magnus Powell, "man ville ha förändringar" (det vittnade föreningens ordförande Bengt Olofsson om i går kväll i en artikel på op.se).

Men oavsett; det här måste Stefan Lundin, trots att han då var i Malmö på sportchefsmöte, haft koll på - det här är ju stämningar som inte uppstår över en natt. Tom Pripp, som i sin position befinner sig längre från spelarna, borde också ha vetat vad som var på gång - längre är inte dom här ledningarna (Bengt Olofsson visste ju...).

När Powell fick klart för sig vad spelarna tyckte kastade han in handduken och under torsdagen gick klubben och tränaren skilda vägar.

***

Att som Pripp, Lundin och även Olofsson i det här läget lägga skulden för den uppkomna situationen på media är naturligtvis ett lågvattenmärke, närmast löjligt. Det kan aldrig vara budbärarens fel att ÖFK fortfarande inte har en plan för krishantering trots att man tränat så ofta. Men å andra sidan, de kommunikatörer man haft anställda har ständigt blivit överkörda av klubbens ledande funktionärer när deras kunskaper har behövts som bäst. Jag har hört de flesta tokerierna...

***

Rätt eller fel det som händer? Det kan naturligtvis bara framtiden utvisa. Men oavsett, trist för alla inblandade - här har alla misslyckats.

Hur Powell är som tränare har jag ingen susning om, det finns säkert tusen sätt att driva ett fotbollslag. Man kan vara bra utan att vara framgångsrik och man kan vara framgångsrik utan att vara bra. Det som fungerar i en klubb fungerar kanske inte alls i en annan...här finns inga facit.

Men, och det har jag skrivit typ arton-fyrtio gånger under de snart tre år Powell haft ansvaret;

Som matchcoach har han gjort ett uselt jobb, faktiskt det sämsta jag sett under mina snart 60 år i fotbollens tjänst!

Det tror jag till sist även några av de ledande spelarna fattade. Inte minst efter senaste hemmamatchen, den mot Skövde AIK för några veckor sedan där ÖFK inte klarade av att försvara sin 2-1-ledning trots att man var så mycket bättre. Skövde kvitterade på övertid sedan Powell gjort några fullständigt huvudlösa byten i matchens slutskede som gjorde laget fullständigt obalanserat. Man kan inte ha en tränare som alldeles för ofta gör förändringar (det jag ofta benämnt "bytebonanza") som kostat ÖFK många förlorade poäng.

Där tappade Powell spelarnas förtroende definitivt, det är min bestämda uppfattning. Det var ett poängtapp som sved och som försatte ÖFK i ett läge som efter några segrar (Degerfors och Varberg) några veckor tidigare inte såg ut att kunna uppstå. Då sneglade man på toppen, nu var man nere i skiten. Igen!

***

Men det skulle egentligen inte behövt ha gått så långt, i varje fall inte om det funnits någon sportslig kompetens i klubben, ett sportråd som kunnat stötta men även utmana Powell och hans team. Det skulle ha tillsatts redan under krissäsongen 2022, Powells första år. Vi var många som såg att det inte funkade.

***

Nu är vi där vi är, sprickan mellan spelarna och Powell kunde verkligen ha kommit lägligare. Inför slutspurten tar assisterande tränaren Fredrik Aasmund Eliassen över matchningen tillsammans med Stefan Lundin, åtminstone i matcherna mot Helsingborg (fredagskvällen) och Gif Sundsvall (på onsdag). Vad som händer därefter verkar skrivet i stjärnorna.

Men det tunga ansvaret faller dock på spelargruppen som försatt klubben i det här läget, det är dags att steppa upp om det här ska kunna gå vägen. Det är faktiskt många som har mycket att bevisa

Det var påsk när ÖFK åkte till Sundsvall för att öppna årets seriespel och vi visste sannerligen inte hur Magnus Powells lagbygge #2024 skulle fungera. Var det fågel, fisk eller kanske mittemellan?

Känslan efter en lång försäsong var att det kändes "oklart".

Premiären gjorde, åtminstone inte mig, särskilt mycket klokare;,1-0 till Giffarna som avgjorde på övertid i en synnerligen usel fotbollsmatch där ÖFK dessutom bjöd hemmalaget på segermålet.

Nu har vi hunnit ett par månader längre fram, elva omgångar är avgjorda och Superettan tar en liten paus på ett par veckor.

Vet vi mer om ÖFK i dag än vi gjorde när mars blev april?

Inte mycket! Lagbygget känns fortfarande "oklart".

***

Efter tre segrar, tre oavgjorda och fem förluster parkerar ÖFK på en 13:e plats i tabellen. Det kunde ha varit bättre men det kunde lika gärna varit ännu sämre i en serie där det är synnerligen svårt att räkna på prestationerna, Efter dryga tredjedelen kan man bara påstå en sak med säkerhet och det är att Landskrona har varit bäst och leder serien med klar marginal (fem poäng) till närmast jagande Degerfors, Öster och Utsikten.

***

ÖFK har så här långt inte gjort en enda riktigt bra match, sett till helheten. 1-0 i första hemmamatchen mot Trelleborg var visserligen hundra gånger bättre än premiären i Sundsvall (då förstår ni vad jag tyckte om den) men utan att det slog gnistor om insatsen, 1-1 hemma mot Örebro där gästerna kunde kvittera på en sen straff lovade bitvis mera och 70 minuter och ledning 3-1 efter en dryg timme mot Gefle kändes tryggt och bra när försvarsspelet rasade samman och gästrikarna kunde både reducera och kvittera innan Erick Brendon skickade in sin andra straff för kvällen och segergivande 4-3. Tack för den! (Vi fick i alla fall valuta för entréslanten, den som gillar dramatik fann här ett välskrivet manus...).

Men i övrigt?

Ojämna prestationer i såväl enskilda matcher som över tid, Någon halvtimme nu och då har varit okej men alltför ofta har man fallit igenom och då ganska rejält. Det är därför ÖFK befinner sig i bottenträsket när en dryg tredjedel av serien har avverkats.

***

Magnus Powell gör nu, tillsammans med sportchefen Stefan Lundin, sin tredje säsong som ansvarig för ÖFK:s truppbygge. Plus/minus tio spelare har hämtats in varje år, i runda slängar alltså ett 30-tal. Av ekonomiska skäl (förstås) har Powell/Lundin tvingats leta spelare från de nedre hyllplanen men jag är förvånad att man träffat så illa i sitt sökande och haft så dålig utveckling på så många som kommit. Brassen Erick Brendon var naturligtvis ett fynd, Yannick Adjoumani har tagit steg framåt och blivit en publikfavorit (han levererar i alla fall varje gång även om det finns att slipa på, inte minst i defensiven där han väger ganska lätt och dessutom har lite svårt att hålla koll på det som händer bakom hans rygg - ni som var observanta såg var Sandviken satte in sina attacker i lördags...), mittbacken Ali Suljic har kommit igång efter en anonym start medan Myroslav Mazur och Chovanie Amotkarijo drog vidare till bättre jaktmarker.

Men sedan? Kolossalt jämngrått!

Det finns en hel bunt, faktiskt de allra flesta, i den här truppen som måste steppa upp både ett och två steg för att det här ska sluta väl.

***

Min bestämda uppfattning, när jag summerar det här, är att det saknas tillräckligt med kvalitet (jag vet att det finns många som tycker annorlunda, full respekt för er som tycker så). Det är så mycket som görs så dåligt och så slarvigt.

Största bristerna så här långt;

# Det saknas en lekkamrat till Erick Brendon på det centrala mittfältet. Många har fått chansen - alla har misslyckats! Det borde egentligen var omöjligt eftersom Brendon öppnar i stort sett alla vägar som finns med sitt löpande och sin passningsfot.

# Anfallsspelet centralt är under all kritik. Alla kan se att det saknas en målskytt i Malcolm Stolts frånvaro. Men lika illa; det finns heller ingen som kan sticka in en boll i straffområdet när Simon Kroon, Jamie Hopcutt och Simon Marklund inte levererar i det kreativa.

# Powells spelplan är inte gjord för det här materialet! Det är hög tid att kasta passandet runt det egna straffområdet på soptippen en gång för alla, laget blir baktungt och det är bara undantagsvis som man får med sig tillräckligt många spelare för att skapa ett tryck i offensiven. När man lyckas (som sagt, det händer) är ÖFK som bäst!

***

Några korta noteringar;

# Mitt i dom sportsliga motgångarna - i år verkar det dessutom vara struligare än vanligt vid sidan om. Att det är kärvt med ekonomin är vi vana med men nu tycks det vara värre än någonsin (vdn Peja Lindholm tog sin keps och gick när han och styrelsen såg olika på saken), den där bakterien som slog ut Malcolm Stolt besvärade tydligen många andra och det var ju inte så lätt att räkna in, Kroon och Hopcutt har haft viktigare saker (barnafödande) att fundera på och missat matcher medan lagkaptenen Aly Keita tog en oväntad time out när han behövdes som allra mest.

Det finns dom som har det lättare på kontoret än Magnus Powell och Stefan Lundin...

# Mitt enkla råd till styrelsen och akademichefen Camilla Eriksson som nu får det operativa ansvaret i klubben efter senaste krislarmet om ekonomin och Pejas avhopp: Släck branden - en gång för alla!

Det betyder att verksamheter måste skalas bort när kostymen uppenbarligen är för stor. Här får det inte finnas några heliga kor, ömma tår måste bli trampade på.

Annars går det här åt helvete och det klarar inte länets fotboll.

***

Men å andra sidan; det här budskapet har jag förmedlat några gånger tidigare utan att någon har lyssnat...

***

Apropå ingenting men nog så allvarligt. ÖFK har spelat elitfotboll i elva år och inte producerat en enda egen elitspelare, inte en enda! (Dennis Widgren och Bobo Sollander fostrades i andra klubbar och när ÖFK befann sig längre ned i seriesystemet)!

***

När ÖFK besegrade Gefle fick man två straffar på 47 minuter (Erick Brandon satte båda). Förra säsongen spelade man 30 matcher (45 timmar) utan att få en enda!

***

Jag blir bekymrad när jag kollar hur Trissen (här på fotbollz) fördelas. På listan efter elva matcher så har Erick Brendon lyckats skrapa ihop två "poäng". Elva (11!) lagkamrater har fler...det ska ju inte vara möjligt. Utan Brendons spel på mitten skulle det här ÖFK-laget vara lika stabilt som ett korthus. Tittar man på statistiken (sofascore.se där en dator ställer samman allt, och då menar jag verkligen allt, som presteras under en match) har Aly Keita bästa ÖFK-betyget (7,46 i snitt, ett av Superettans högsta så här långt) men även Ali Suljic och Erick Brendon ligger högt på listan (7,30 respektive 7,28). Det stämmer betydligt bättre överens med prestationerna än Trisslistan (och betygen i LT/ÖP, för övrigt).

***

När jag efter premiären påstod att såväl Gif Sundsvall som ÖFK skulle få en besvärlig säsong om man inte presterade bättre kom ett antal hånande kommentarer (tack för dom).

Hmm, läget just nu; ÖFK på negativ kvalplats, Giffarna sist i tabellen och gjorde sig i helgen av med tränaren Douglas Jacobsen (andretränaren Ion Doros ersätter).

Som Lucas Sahlin mycket riktigt konstaterade i Sundsvalls-Tidning på söndagskvällen efter 1-3 hemma mot Helsingborg: "Det är ett mörker som Gif Sundsvall har framför sig den närmaste tiden".

Det såg jag redan på påskafton!

***

Trevlig sommar!

Spelmässigt? Fjorton gånger bättre än senast i Sundsvall, minst!

Men framförallt; årets första trepoängare bärgades när Trelleborg besegrades med 1-0.

Tack för den!

***

ÖFK reste sig snabbt efter den bleka insatsen i premiären på påskafton. Det här var en helt annan prestation och hastigt och mycket lustigt var matchprotokollet smockfullt med roliga ÖFK-noteringar; exempelvis 16 avslut och elva hörnor. Låt vara att det var mycket som var felriktat eller laddat med knallpulver men naturligtvis skulle Yannick Adjoumani gjort mål ( 60:e min) när han fångade upp en retur och och från nära håll pricksköt på Trelleborgsmålvakten Andreas Beck Larsens vänstra stortå(!) när målet vad vidöppet och Jamie Hopcutts eleganta vändning och snabba skott strax senare (63:e min) var också värd lite mer än ytterligare en vacker Beck Larsen-räddning.

***

Men ÖFK skulle få sin välförtjänta utdelning i den 76:e matchminuten. Adjoumani fångade upp en boll ute till vänster, tog sig ned till kortlinjen och därifrån prickade hans inlägg Jakob Hedenquists huvud och då kunde inte ens den duktige Trelleborgsmålvakten hålla bollen på rätt sida linjen. 1-0 och alla var glada på Jämtkraft arena, det var verkligen en förlösande fullträff.

***

ÖFK hade två riktigt starka perioder i matchen. Öppningen var energifylld och tvingade motståndarna från Skåne på hälarna; man anföll till höger och man anföll till vänster, det var fart på både boll och ben. Hela agerandet doftade revansch, lång väg, från Sundsvallsmatchen, och redan där skulle ÖFK kunna ha avgjort den här matchen. Men avsluten höll inte samma klass som spelet och Trelleborg kunde slingra sig ur det kraftfulla hemmagreppet.

Efter pausfikat kom ÖFK ut fulltankat med ny energi och den här gången kunde man pressa tillbaka sina motståndare under en dryg halvtimma och den anstormningen gav också utdelning till sist och tre ytterst värdefulla poäng.

***

Det är märkligt att det kan skilja så mycket mellan två prestationer med i stort sett manskap. Magnus Powell hade gjort bara två förändringar (Aly Keita var åter i buren och på topp spelade Jamie Hopcutt i stället för Ahmed Bonnah).

Men det mesta som var dåligt i Sundsvall var bra på Jämtkraft arena. Det gäller inte minst kantspelet. Mykola Musolitin gjorde nu sin bästa insats i ÖFK-dressen när han dominerade sin högerkant i 90 minuter (överraskande så bra han sköter sina defensiva plikter) och på andra sidan blev Yannick Adjoumani bara bättre ju närmare slutsignalen vi kom. Såväl Musolitin som Adjoumani bjöds stora ytor att operera på, det utnyttjade servitörerna på mitten (Erick Brendon och Albin Sporrong, även han gjorde sin bästa ÖFK-match) på ett förnämligt sätt.

Skillnad var det också i motståndarnas straffområde. I Sundsvall var det öde och tomt i 90 minuter, nu trängdes röd-svarta hemmaspelare för att få ta avsluten. Till den skaran hörde mittbacken Jakob Hedenquist som ofta följde med hela vägen och det gav till sist också välförtjänt utdelning när han nickade in segerbollen.

***

Några andra noteringar;

# Nebiyou Perry var vassaste kniven i anfallslådan och gjorde väldigt många rätt. Men i straffområdet blev det gärna en touch för mycket och skotten blockades. Om han klipper till direkt så kommer det säkert ett och annat mål även från Perrys fot!

# Mittbacken Ali Suljic satte några riktig fina förstapass som slog ut ut Trelleborgs höga press och öppnade för snabba omställningar.

# Det hade inte hans kollega Kevin Jablinski. Norrmannens svaga passningsspel blev nu ett av Trelleborgs farligaste vapen. Ajabaja, där behövs ett kvartssamtal på Powells kontor. Bättre marginaler krävs kring det egna straffområdet!

# Jamie Hopcutt och Simon Kroon bidrog till helheten utan att glänsa. Men deras tid kommer!

***

Varbergs Bois borta väntar om en vecka. Allsvenskan förra året, två raka förluster i Superettan så här långt. Men det är alltid en tuff uppgift!

Det fanns tider, ja, det är faktiskt inte alltför länge sedan, när man visste vad man kunde förvänta sig av ÖFK. Med spelare som Sema, Ghoddos, Bachirou, Sotte, Nouri och ytterligare ett dussin plusvarianter var en plats på den övre halvan i Allsvenskan rätt given. Det fanns till och med någon säsong där klubben skulle kunna utmana om mästartiteln. I förhandssnacket - det var när stjärnorna lyste som starkast och trollkarlen Potter placerade dom rätt på banan.

ÖFK #2024?

Inte en susning, faktiskt. Är det någon som har det efter årets tre första månader där det såg så lovande ut med i stort sett hela truppen satt och tidigt på plats men där mycket har gått snett med sjukdomar och skador efter lägret i Spanien.

Superettan rullar igång på lördag (påskafton, avspark kl 13.00) med match i Sundsvall. Oavsett utgång, jag tror att vi alla gör ett klokt val om vi avvaktar några veckor innan vi betygsätter den här ÖFK-upplagan!

***

Mycket är nytt i årets ÖFK. Tio spelare enligt listorna där några av gamla bekanta - Jamie Hopcutt (inte minst) och Nebiyou Perry känner vi väl sedan tidigare och Yannick Adjoumani räknas tydligen också som ett nyförvärv trots att det blir hans tredje säsong på raken i ÖFK-dressen.

Sju har försvunnit. Av dem saknar jag mittbacken Myroslav Mazur. Mycket! Mazur var klippan i det försvar som var ett av seriens mest svårforcerade förra sommaren. Men andra jaktmarker lockade och det får vi leva med.

Av dom övriga? Jag har gärna sett att André Österholm hade stannat kvar. Det tog sin tid men Österholm hade en positiv utvecklingskurva och var som potatisen - användbar till det mesta!

***

Nytt är definitivt typen av spelare som anslutet, här finns mycket teknik och rappa fötter. Det är saker som saknats i firma Powell/Lundins två tidigare lagbyggen. Där har andra egenskaper prioriterats, många av dom nya som hämtats hit har varit stöpta i samma form och det har sett rätt stabbigt ut. Resultatet har blivit en slags brottarfotboll där man försökt slå sin motståndare med löpkraft och styrka men väldigt sällan med finess. Att vinna en-mot-en-dueller och skaffa sig en numerärt övertag har inte varit ÖFK:s signum, om man säger så. Chovanie Amatkarijo (numera allsvensk i Gais) är väl det senaste exemplet på den spelartyp som jag här pratar om, dessutom ett av väldigt få sedan rutschkanan utför började för några säsonger sedan.

Ändring den här säsongen? Förutsättningarna finns, absolut. Men vi har sett väldigt lite av det så här långt (första halvlek mot Skövde förra helgen var ett lysande undantag i just den detaljen) av olika orsaker. Många av de nya har varit rätt bleka när de har fått chansen att visa upp sig, det är i varje fall min uppfattning.

***

Mitt bland alla frågetecken som återstår att räta ut finns dock några saker som vi kan spika fast på väggen;

# Jag gissar att samtliga motståndare är avundsjuka på ÖFK:s starka målvaktsbesättning. Ingen kan matcha Aly Keita, Andrew Mills och målvaktstränaren Arnold Origi där Keita, för mig, fortfarande är den givna ettan (om påkarna är i fullt trim).

# Erick Brendon kommer att bära laget även den här säsongen, Superettans MVP (mest värdefulla spelare).

Dessutom den bäste!

# Yannick Adjoumani tar nya steg i sin utveckling.

# Nebiyou Perry ser ut att få en fin sommar. Är det han (tillsammans med Simon Kroon när han kan medverka) som har nyckeln till ÖFK:s offensiv?

***

Spelare som tar stora steg i utvecklingskurvan?

# Ziad Ghanoum. Det måste vara hans tur den här sommaren. En modern försvarsspelare som har det där lilla extra.

# Mykola Musolitin har lovat mycket men sällan fått ihop helheten. När den sitter kommer också målen.

***

Min svåraste huvudvärk just nu:

Vilka mittbackar ska spela?

Och hur många?

Hur jag än vrider och vänder på dom som är aktuella så blir jag bekymrad, det är trots allt ryggraden vi snackar om och här saknar jag kvalitet. Mazur har dragit, Theodore Rask likaså och Kristian Novak är skadad. Nye Ali Suljic från AFC Eskilstuna (som väl är tänkt som en prestigevärvning?) har inte visat något extra så här långt, Kevin Jablinski ser ut att ha tagit en ledarroll men är ju i grunden en begränsad fotbollsspelare med dåliga knän... Ja, ni förstår, här finns problem att lösa.

Mitt förslag just nu: Ett lågt försvarsspel (glöm snacket om den höga pressen, ÖFK har inte det materialet) med en trebackslinje som snabbt blir en fembackslinje när motståndarna har bollen.

***

Huvudvärk #2:

Anfallsspelet så här långt har varit mer än lovligt torftigt. Malcolm Stolt måste komma i form, snabbt, efter sin sjukdomsperiod. Men det är väl mer ett önsketänk än en möjlighet?

***

Vid serieupptakten för en dryg vecka sedan fick Öster och Degerfors de flesta rösterna av presspacket när Superettan 2024 tippades, Varberg trea och ÖFK fyra.

Min röst landar på Degerfors.

I Värmland är optimismen stor. Där tror man på en snabb återkomst till Allsvenskan och jag stöttar den tanken. Degerfors är ett stycke svensk fotbollshistoria men en humla som egentligen inte ska kunna flyga när vi nu har hunnit fram till 2024.

***

Glad Påsk!

Det finns säkert en möjlighet, fortfarande, att ÖFK kan åka ur Superettan om man kör det återstående spelprogrammet, fyra omgångar, i en kalkylator.

Men i verkligheten?

Inte en chans! 1-0 på övertid mot Helsingborg var precis vad som behövdes för att de flesta i den stora flocken (Brage, Gefle, Trelleborg, Örebro, Jönköping Södra, Helsingborg, Gif Sundsvall, Örgryte, Eskilstuna och Skövde - tio lag!) får jaga förgäves.

36 poäng efter åtta segrar, tolv kryss och bara sex förluster (och en överlägsen målskillnad jämfört med de nu sämst placerade) gör att spelare och ledare kan sänka axlarna inför avslutningen och bara njuta av det som är kvar; serietvåan Gais (b), tian Örebro (h), fyran Öster (h) samt ettan Västerås på bortamark. Tuffa matcher - men roliga att spela!

***

Malcolm Stolt har haft en tung höst åtminstone om man kollar på det som spjutspetsen presterat i motståndarnas straffområde. Innan lördagsmötet med Helsingborg hade han gått mållös av banan sju matcher i rad där han inte haft någon som helst ordning på varken boll eller fötter när han behövt det som bäst.

Men när det nu var som allra viktigast slog han till med ett riktigt klassmål;

# 0-0, andra övertidsminuten och hörna från höger. Erick Brendon slår serven som landar sju-åtta meter framför Helsingborgs målbur, Stolt tajmar upphoppet bättre än tre Skåneförsvarare, nickrörelsen är som hämtad ur skolboken, placeringen av bollen likaså (lågt). Skicklige Helsingborgsmålvakten Kalle Joelsson är visserligen på bollen men chanslös att få den utanför målramen.

Det målet kan ÖFK använda som instruktionsvideo till sina akademispelare, så perfekt är det utfört!

***

Jag tycker att ÖFK, till skillnad mot många andra bedömare, gjorde en stark insats i lördags. Visst, det slog inga gnistor om anfallsspelet den här gången heller och försvarsspelet var darrigt den första kvarten och där kunde det ha varit kört.

Men efter det? En stark laginsats där man inte gav ett formstarkt Helsingborg många möjligheter att briljera och klasser bättre än den sega soppan i Jönköping för en vecka sedan. Det tycker jag är värt att uppmärksammas.

***

Det är heller ingen tvekan om att det är ÖFK:s försvarsspel som ligger bakom årets resultat så här långt. 32 insläppta mål (varav fem på bortamark mot jumbon Skövde...) är starka papper, bara tre lag är bättre i den grenen (Gais, Västerås och Utsikten - de tre i topp). En fyrbackslinje i grunduppställningen har ofta blivit en svårforcerad fembackslinje när man varit tillbakapressade, Myroslav Mazur har varit en jätte i mitten, Aly Keita bättre i buren än vad många vill göra gällande (även om han vid några tillfällen sviktat i höjdspelet, det ska erkännas) och inte minst Erick Brendons förmåga att avgöra om ÖFK ska falla eller attackera. Det är imponerade att kollla in hur brassen arbetar, han nyttjar verkligen planens alla ytor. Både med och utan boll!

***

Myroslav Mazur, Theodore Rask, André Österholm, Erick Brendon, Jakob Johnsson, Kalpi Ouattara och Anton Berg.

Det är spelarna vars kontrakt går ut vid årsskiftet. Hur ÖFK - och spelarna - resonerar har jag ingen susning om. Givetvis är det viktigast att komma överens med Mazur och Brendon om en fortsättning men jag är inte dummare än att jag förstår att det är just det som är problemet.

Att Brendon över huvud taget hamnade här i Östersund (kom från IFK Värnamo mitt i förra säsongen) har jag aldrig förstått, han hör ju hemma på en helt annan hylla än Superettan och Mazur har naturligtvis span från många ögon efter två starka säsonger i ÖFK.

***

Oaktat vad som händer med namnen här ovan; ÖFK måste förstärka sin offensiv för att ta nästa steg. På min önskelista: En som fyller "Simon Kroon-rollen" (jag har svårt att se Kroon komma tillbaka till den nivå han själv och alla vi andra vill se honom, tyvärr, och jag är heller inte helt övertygad om att nye Simon Marklund har den kapaciteten sett över en hel säsong) samt två kantspelare med snabba fötter och bra teknik.

Då gör Malcolm Stolt 15 mål nästa sommar. MInst!

***

Till sist; här är mina tips i slutstriden:

Till Allsvenskan: Västerås och Gais

Till allsvenskt kval: Öster

Till negativt kval: Jönköping Södra och Örgryte

Åker ur: Athletic Eskilstuna och Skövde

Facit har vi om en dryg månad!

En poäng är alltid en poäng, särskilt på bortaplan, och när tabellen ser ut som den gör kanske man ska vara nöjd med 1-1 på Stadsparksvallen i Jönköping. Det brukar ju bli oavgjort när dom här två lagen stöter på varandra.

Men det är jag inte.

ÖFK:s första halvlek var bedrövlig, den andra usel. Bara en fumlande motståndarmålvakt gjorde att ÖFK kunde resa hem med en pinne i bagaget.

Den var rena stölden, den här måndagskvällen förtjänade man absolut ingenting! En frispark från distans i stolpen (Mazur) och ett nickläge efter hörna (Kabuye) på 90 minuter, det var allt för det är väl ingen som kommer ihåg något mer...?

***

33 poäng när fem omgångar återstår bör vara säker mark men i den här branschen kan man aldrig ta saker och ting för givet. Men det finns många i den här serien som ligger sämre till om man säger så, det kan vi alla vara överens om.

Jag har under sommaren tyckt vid några tillfällen att fasen också, ÖFK hade ju kunnat vara med i striden om en allsvensk plats.

Möjligheterna har ju funnits, poäng har ju kastats bort både till höger och till vänster. Tänk om...

Men ju längre vi kommit in i hösten så har jag blivit övertygad om att jag, precis som många andra, har försökt lura mig själv; Magnus Powells och Stefan Lundins lagbygge är en bräcklig skapelse. Här saknas massor av kvalitet.

Insatsen i kväll är bara en bekräftelse av min känsla.

En jävla massa kämpa, absolut. Men dessvärre väldigt lite fotboll; inga linjer, inga idéer, inget tempo där det såsas hela vägen från Aly Keita och framåt. Och en hel drös med spelare som saknar grundläggande tekniska färdigheter, det ser man direkt när de passerar mittlinjen. Jag blir bara ledsen när jag ser hur Malcolm Stolt behandlar bollen (den senaste månaden har han varit helt formlös, bollen har studsat på en kvistig stam och då räcker det inte att han sliter som ett djur i match efter match), Cesar Weilids passningsspel (han har ju en klumpfot i högerdojjan), André Österholms likaså, Sporrong, Jonsson...det är verkligen inte kvalitet - bara stånk och stök.

När så Calvin Kabuye och Simon Marklund, friska fläktar under den tidiga hösten som båda bidrog till att det såg både bättre och roligare ut vid några tillfällen, i någon sorts högmod över sin egen förträfflighet dribblar tills dom stupar, blir det som det blir med anfallsspelet. Det vill säga ingenting!

Nån kan väl berätta för dem att det går bättre om man passar ifrån sig bollen, åtminstone några gånger!

***

Många tycker säkert att jag överdriver. Men kolla bara hur det ser ut på ÖFK:s högersida, dom här siffrorna berättar vad jag är ute efter; där har Cesar Weilid, André Österholm och Jakob Jonsson spelat 63 matcher tillsammans varav nästan 50 från start. Resultatet så här långt: ett mål (Österholm) och en passningspoäng (Johnsson). Trots hur många möjligheter som helst men bollarna har nästan alltid fel adress, det är bara för trist att det inte ens fungerar när vi hunnit igenom nästan hela säsongen.

***

ÖFK har bara två spelare av högsta klass. Erick Brendon är bra varje gång och Myroslav Mazur måste vara en av seriens bästa försvarsspelare. I kväll var han grym på Stadsparksvallen.

***

Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen; Magnus Powell måste få hjälp med matchcoachningen, det är verkligen inte hans bästa sida. Och dom han har med sig på bänken är inte bättre.

# Jakob Jonsson skulle ha varit utbytt redan i halvtid, helt utanför matchbilden och dessutom varnad i första halvlek (varför ta risken att spela vidare?). Jakob har inte visat form sedan i april och är ingen startspelare just nu. Han får komma igen nästa sommar.

# Powell kunde ha plockat Sporrong samtidigt. Det här var inte superettanklass, långt därifrån.

# Istället tog han Erick Brendon av banan när han skulle skifta på centrala mitten (78:e min). Hur tänkte han där? Brendon är ju den ende som i ett pressat läge törs hålla i bollen och dessutom kan passa den till en medspelare. För mig är det fullständigt obegripligt när Brendon tvingas kliva av (om han inte är skadad).

# Och i den 86:e minuten bytte han in Ziad Ghanoum när J-Södra hade en hörna. Och naturligtvis blev det mål... För femtielfte gången; byt aldrig när du har en fast situation emot dig - det blir alltid knas i organisationen. Som nu!

***

För övrigt tyckte Magnus Powell att det var en bra poäng tagen under svåra omständigheter. Ja, så kan man kanske se det som tränare.

Men vi som tittade på såg en svag prestation och tackar David Celic för att han var hygglig och lyfte på foten!

***

Jo, bara en sak till och den är viktig; hela ÖFK-gänget ska ha all credd för att dom onödiga gula (och röda) korten är borta sedan en tid tillbaka. Tack!

ÖFK lyckades bryta den segertorka som rått sedan slutet av april (1-0 borta mot Öster i femte omgången) när man besegrade anrika Örgryte IS (Sveriges äldsta elitserieklubb) med 2-1.

Alla som kan något om idrott vet hur viktig den här trepoängaren är. Nu kan ÖFK gå till sommarlov som ett mittenlag och det ska vi vara glada över.

Förlust? Ja, det hade betytt ett uppehåll fyllt av oro för alla som vi se elitfotboll i Östersund. Visserligen inte lika illa som förra sommaren, långt därifrån. Men tillräckligt!

***

ÖFK gjorde en riktigt bra första halva mot Örgryte, stärkt av den fina starten där Mansour Sinyan pangade in ledningsmålet 1-0 redan efter två minuter och 45 sekunder. Jag vill påstå att hemmalaget kontrollerade de första 45 minuterna med ett stabilt och stundtals fyndigt passningsspel och där Sinyan tillsammans med Erick Brendon på ÖFK:s centrala mittfält bestämde vilket tempo matchen skulle ha. Visserligen hade ÖFK svårt att vaska fram de riktigt glödheta möjligheterna (närmast var det när ÖIS höll på att göra självmål, bollen gick i ribban efter en fenomenal reflexparad av målvakten Mathias Nilsson) av sitt övertag och ibland var man överdrivet försiktiga och blev kvar på den egna planhalvan. Men å andra sidan kunde gästerna inte bryta upp ÖFK:s försvarslinje utan tvingades avsluta från distans och då briljerade Aly Keita vid ett par tillfällen.

***

Men vad hade ÖFK-ledningen stoppat i spelarnas halvtidsdricka?

***

Matchbilden efter paus var så olik den första som den någonsin kan bli. Energin var bortblåst och det tog faktiskt 25 minuter innan hemmalaget lyckades organisera sin första offensiv attack med lite tanke bakom.

Det lilla lyftet ledde dock så småningom till tre raka hörnor och på den tredje tryckte Myroslav Mazur in 2-0 från nära håll sedan Malcolm Stolt varit framgångsrik i duellspelet framför mål.

Men ÖFK hann knappt jubla färdigt så låg bollen i buren bakom Aly Keita, ditplacerad av Marcus Haglind Sangré på straff sedan målskytten Mazur fått bollen på armen i ett försök att blocka ett skott från Isak Dahlqvist.

Och genast var det match igen, känslan blev sådär otäckt nervös med tanke på alla tappade ledningar under senaste tiden...

Men ÖIS kunde inte utnyttja sitt spelövertag, det saknades helt enkelt bett i göteborgarnas attacker.

***

Men avslutningen ställer onekligen frågor om tränaren Magnus Powells ledarskap;

# Som matchcoach

Jag har vid flera tillfällen tagit upp Powells sätt att hantera lagets byten, jag gjorde det många gånger förra säsongen och jag gjorde det så sent som efter förra helgens förlust mot Västerås.

Nu var han där och kluddade igen i ett ytterst känsligt skede av matchen:

Tre minuter efter straffmålet får ÖIS sin sjunde hörna. Då väljer Powell att plocka Malcolm Stolt och André Österholm av banan. Hur tänkte Powell där, tänkte han över huvud taget?

1) Man byter inte vid hörnor emot sig, det är en grundregel att förhålla sig till.

2) Man byter framförallt inte ut de som tillhör lagets starkaste huvudspelare. Om du har möjlighet, kolla igenom matchen och du ser att det är Stolt och Österholm (tillsammans med Mazur) som vinner nickduellerna för ÖFK vid fasta situationer i eget straffområde.

Lägg därtill; ett par minuter in på stopptiden byter Powell ut Erick Brendon (och Chovanie Amatkarijo) fortfarande med pigga ben. Powell har gjort det tidigare i ett antal matcher. Hur tänker han där? Det är ju Brendon som i mångt och mycket avgör hur ÖFK:s försvarsspel ser ut; pressa eller falla? Och dessutom är brassen en av få i ÖFK som kan behålla kylan i ett pressat läge och våga hålla i bollen.

För mig är det här obegripligt.

# Men framförallt också som ledare för gruppen

Alla har vi kunna se hur gula och röda kort har staplats på varandra med avstängningar som följd, såväl förra sommaren som den här. Impulskontrollen tycks saknas hos fler än en ÖFK-spelare. Den här gången var det Mykola Musolitin som tappade huvudet. Efter fyra(!) minuter på banan sänkte han en motståndare (Hampus Dahlqvist) med en dansk skalle. Visserligen var Dahlqvists första tackling inte rumsren på något sätt men någon djävla ordning måste det väl ändå vara. Så där får man inte reagera, Musolitin riskerar ju att förstöra för sig själv men framförallt för laget.

Nu klarade sig Musolitin med ett gult kort av domaren Andreas Dufva-Johansson men där begick domaren ett grovt tjänstefel. Det kortet skulle ha varit rött, faktiskt blodrött!

Jag har sett ett antal skallningar och "skallningsrörelser" (där man måttar men inte träffar) i svensk elitfotboll den här våren. Musolitins är den i särklass grövsta.

Och när den här typen av dumheter upprepar sig match efter match, det är ju faktiskt ett mönster, kan jag inte göra annat är att påstå att det är ett ledarproblem.

Ansvaret, i mina ögon, faller väldigt tungt på Magnus Powell (och naturligtvis sportchefen Stefan Lundin). Det har funnits oceaner av tid att åtgärda otyget!

***

Powells usla matchning (han behöver hjälp, det vet vi nu) och spelarnas dumheter måste vara åtgärdade när ÖFK börjar om den 10 juli på Olympia i Helsingborg. Annars kommer det här inte att sluta väl!

***

Vi kan säkert också räkna med att det blir förändringar i spelartruppen under sommaren. Chovanie Amatkarijo ryktas bort, det är ju han som har högsta försäljningspotentialen och ÖFK är i behov av dom pengarna. Sedan kan vi nog räkna med att klubben avslutar lånekontrakten med Theodore Rask och Calvin Kabuye. Kostnaderna måste sänkas, Rask (även om han varit bra) har ersättare efter uppehållet medan Kabuye visat för lite så här långt. Och där kan André Österholm spela när Simon Kroon saknas, det visade han inte minst mot Örgryte!

***

ÖFK:s bästa mot Örgryte; Aly Keita, Myroslav Mazur och Erick Bredon, tre säkra kort som alltid levererar! Mansour Sinyan öppnade strålande och 1-0-målet var ett mästerverk men norrmannen tappade stinget mitt i första ronden och var rätt blek i fortsättningen (vad hände där?), Ziad Ghanoum fick revansch för några mindre lyckade insatser och Chovanie Amatkarijo gav ÖIS högerförsvar mycket huvudbry under den första halvleken. Dessutom all credd till André Österholm och Malcolm Stolt för deras tunga arbete över hela planen. Så ser riktiga lagspelare ut!

***

Utsikten leder Superettan, i sanning överraskande, fem poäng före Västerås och med Gais som trea. I botten ser det kärvt ut för Skövde AIK som måste göra en ÖFK-are för att reda ut situationen. Helsingborg ligger fortfarande under strecket efter en nattsvart vår. Mellan fyran Jönköping Södra och Örebro SK på 13:e plats skiljer bara sju poäng. Det är trångt i mittens rike där ÖFK just nu parkerar på en åttonde plats.

De fem inledande omgångarna smakade onekligen fågel, 11 poäng av 15 gav snudd på serieledning och en hel del att gotta sig åt.

De sex följande har inte varit lika lyckosamma, tvärtom. Här har det doftat fisk lång väg. 2 poäng av 18 ger en läskig påminnelse av fjolårets långa ökenvandring och det är heller ingenting som visat att man förtjänat något mer.

Jo, insatsen i söndagseftermiddagens 1-2 när Västerås kom till Jämtkraft arena var värd ett bättre slut.

***

Tyvärr kom domaren Rinon Hasani (från Ronneby) att spela huvudrollen när ÖFK tappade sin 1-0-ledning i matchens slutskede. Hasanis beslut i den 79:e matchminuten att ge Theodore Rask en andra varning, och därmed ett rött kort, är så nära ett haveri man kan komma som fotbollsdomare. Och den gav definitivt Västerås en extra chans att vända matchen.

Rasks förseelse var en bagatell! (Samlat ÖFK-försvar och fasthållning på en felvänd motståndare närmare mittlinjen än det egna målet).

Frispark? Javisst. Gult kort? Inte en chans.

Dessutom; ÖFK hade dragit på sig tre frisparkar mellan Rasks första och andra varning. På 28 minuter! Det var alltså inte så att det blåste hett om Hasinis öron och han behövde finna en anledning att stämma i bäcken, här blev det så fel det bara kan bli!

***

Jag har full förståelse för ÖFK-tränaren Magnus Powells ilska efter matchen. Rinon Hasani gav inte hans lag en fair chans. Det är en ytterst svårhanterlig känsla för den som har ansvaret vid sidan om, nästan omöjlig att bemästra.

Men samtidigt;

Powell hjälpte också Västerås på vägen när coachingen var tillbaka till fjolårets låga nivå då han (och Stefan Lundin) gav bort massor av poäng i slutet av matcherna genom dåliga byten.

Nu är vi där igen.

# I onsdags bytte han ut Malcolm Stolt, Erick Brendon och André Österholm under matchens sista tio och Brage kunde avgöra (2-1) på övertid.

# I dag bytte han på fem platser sista halvtimmen; ut med Jakob Hedenquist, Mansour Sinyan, Calvin Kabuye, Malcolm Stolt och André Österholm. Och Västerås kunde vända 0-1 till 2-1, segermålet på övertid...

Powells bytesbonanza ger ÖFK sämre kvalitet, sämre organisation och, kanske framförallt, minskad längd. Utan Hedenquist, Sinyan, Stolt, Österholm (och utvisade Rask) är man ytterst sårbara i utrymmet framför Ali Keita och det är ingen tillfällighet att det var två förlorade nickdueller (båda med Cesar Weilid inblandad) som gav Västerås båda målen (en passning och en direkt i nät).

***

Ja, jag vet. Byten måste göras; skador, trötthet eller av taktiska skäl. Hedenquist fick sin tredje match på en vecka efter långt uppehåll och hade säkert mjuka ben när han ersattes, samma med Kabuye som inte har så många minuter seriespel i kroppen och nu fick chansen från start medan Österholm fick lämna med kramp.

Men Sinyan?

Och Stolt?

När man ska försvara en ledning och är satt under press. Obegripligt!

***

Speciellt irriterad blir jag när Powell öppnar låset på mitten Brendon & Sinyan. Det är dom som tätar framför backlinjen och det är dom som ger laget en chans att vila med bollen och kanske även göra något vettigt framåt.

Lika obegripligt!

***

Spelmässigt var Västeråsmatchen en klar bättring efter några riktigt trista veckor. Trelleborg borta (0-1) var hemskt, Eskilstuna borta (1-1) var bara segt, mot Utsikten hemma (1-2) fick man aldrig chansen efter Mazurs tidiga utvisning och ingen kan påstå att det slog några gnistor om ÖFK i veckans bortamöte mot Brage (1-2).

Jag varnade tidigt (efter den framgångsrika starten...) att det skulle kunna komma kärvare tider framöver, det räckte med att studera listan över alla varningar för att begripa det. Nu blev det värre än så, förutom alla avstängningar tillkom såväl sjukdomar som skador och bräckligheten i ÖFK-bygget var avslöjad när kontinuiteten bröts.

Jag har ett svagt minne av att staketexperterna på den här sajten häcklade mig för dom raderna... Några var för övrigt riktigt oförskämda. Jag gissar att dom håller käften efter två poäng på sex matcher och rutschkana i tabellen!

***

Ledningsmålet mot Västerås var för övrigt en riktig goding; lång boll från Weilid till Stolt, vidare till Kabuye och så ett läckert instick till Österholm. Pang och Österholm hade gjort sitt första seriemål i ÖFK-dressen.

***

Bästa betygen; Cesar Weilid (den här gången till väster i backlinjen, Adjoumani avstängd) kan ju inte rå för att han är så kort och inte räcker till i luften i hettan framför Aly Keita, han kämpade som en galning matchen igenom, Theodore Rask höll ihop försvaret när Myroslav Mazur för en gångs skull sviktade betänkligt, Erick Brendon som vanligt och André Österholm som gjorde sin bästa insats hittills i ÖFK, därtill målskytt.

***

För övrigt; Såväl Sebastian Karlsson Grach (nick) som Chovanie Amarkarijo (skott) var sånär att sänka Västerås strax innan västmanlänningarna avgjorde till sin fördel. Det är små marginaler i den här sporten...

***

Jag ser att röster höjs för att byta ut Aly Keita mot Andrew Mills i buren. Jag skriver som jag gjorde förra säsongen när debatten var densamma; ni har fel! Keita har under sina tio år i klubben aldrig varit någon mästare i luftrummet och kommer aldrig att bli. Däri finns ingen större skillnad. Men de nickmål ÖFK har släppt in den här våren har inte varit Keitas bollar, dom måste uteförsvaret ta hand om. I dagens fotboll, där inläggen oftast är hårt pressade, är det omöjligt för målvakten att hinna ut. Det gick möjligen på den gamla goda tiden när allting gick så mycket saktare, trafiken inte alls lika intensiv och inläggen luftpastejer som singlade ner från luften. Glöm därför snacket om målvakter som "äger straffområdet", Kalle Svensson gjorde det möjligen men det är 75 år sedan...

Ska man kritisera Keita får man gör det för de vinkelskott han släppt in (som exempelvis mot Eskilstuna). Där har det inte sett hundra ut, det ska erkännas.

***

När vi nu går mot sommarlov (bara söndagens hemmamatch mot Örgryte återstår) parkerar ÖFK på den nedre halvan av Superettans tabell, plats 10, men där avståndet till den nedre delen är betydligt närmare än till den övre.

Det trodde vi inte för några veckor sedan.

Om vi har anledning att vara oroliga?

Det tycker jag absolut. Det måste man alltid vara när ingenting rullar ens väg och det gör det inte för ÖFK just nu, absolut ingenting!

Därför är det dags för ÖFK att börja flyga igen!

Ja, så var ÖFK:s nolla i förlustkolumnen ett minne blott. 1-0 i baken på Vångavallen mot ett krisande Trelleborgs FF är inget som vi kommer att minnas när vi summerar Superettan framåt senhösten. Möjligen då som en påminnelse om att det var måndagen den 15 maj som vi landade i verkligheten. Och att insatsen var riktigt usel!

***

Jag gjorde efter 3-3-matchen mot Jönköping Södra en notering om ÖFK låg risigt till i "varningsligan". sju spelare fanns inför resan till Trelleborg noterade med vardera två varningar och riskerade att bli avstängda vid ytterligare gula kort.

I mina ögon kändes det skakigt.

Men för tränaren Magnus Powell var det inga problem, i varje fall uttryckte han sig så i en helgintervju i ÖP/LT. "Vi har en bred och bra trupp sa vi kan hantera det", sa Powell.

Han kanske måste säga det men förr eller senare kommer verkligheten ifatt. Den här gången dröjde det bara ett par dagar innan han stod med brallan neddragen. Plötsliga febertoppar på Erick Brendon och Jakob Johnsson under matchdagen samtidigt som Theodore Rask tvingades vila efter förra helgens hjärnskakning och med Mansour Sinyans fortfarande avstängd berättade sanningen. ÖFK den här måndagskvällen hade inte mycket att visa upp. Startelvan hängde inte ihop på något sätt.

# De nya som fick chansen höll inte måttet.

# Och de rutinerade som skulle bära det något vingklippta laget höll heller inte måttet när de ställdes inför nya roller och andra uppgifter.

***

För så här är det;

Sedan slutet av augusti förra året har ÖFK haft en fantastisk period. 15 serie- och två kvalmatcher har resulterat i åtta segrar, åtta oavgjorda och bara en förlust (hemma mot AFC Eskilstuna), alltså bara en torsk på 17 matcher. Det är starkt alla dar i veckan.

Men man har kunnat göra det med med i stort sett samma spelare i match efter match, firma Powell & Lundin har kopierat startelvan (som varit ytterst välbalanserad i en 4-2-3-1-formation, det ska sägas) och så har det rullat på. Vecka efter vecka, månad efter månad. Det enda som hänt under snart åtta månader är att Ludvig Fritzson (nu i Brommapojkarna) har ersatts av Mansour Sinyan på mittfältet och att Theodore Rask (inlånad från IFK Norrköping) tagit plats i backlinjen när Kristian Novak blev skadad.

Variationerna har alltså varit väldigt få, i årets sex inledande omgångar före resan till Trelleborg närmast obefintliga: Keita, Weilid, Rask, Mazur, Adjoumani, Brendon, och Kroon hade startat samtliga matcher, Sinyan, Jonsson, Amatkarijo och Stolt i fem matcher. Ghanoum, Österholm, Musolitin och Karlsson Grach var övriga startspelare, en match vardera.

***

Den bredd som Magnus Powell pratar om finns helt enkelt inte. Just nu, men förmodligen på sensommaren/hösten då spelare som Sporrong, Hedenquist, Ouattara, Kabuye, Mills och kanske någon till hunnit ikapp efter skador och annat trassel.

Då kan man ta några smällar.

Inte nu, avslöjandet på måndagskvällen blev brutalt; ett lag med möjlighet att ta klivet upp på andraplatsen i tabellen ska inte behöva hålla på i 87 minuter innan man lyckas skapa sin första, och enda riktiga vassa, målchans när man ställs mot en klubb i trubbel efter en skakig inledning.

***

Som ni förstår av raderna här ovan; ÖFK:s anfallsspel var verkligen inte mycket att skriva hem om den här trista måndagskvällen. Låt vara att slutstöten hade en viss tyngd men så mycket mer än ett antal hörnor blev inte utdelningen. Det var idéfattigt och slarvigt, inspelen från båda kanterna saknade adress vid varje tillfälle.

Det är i sådana här matcher som Simon Kroon måste kliva fram och bära laget. Men i den ambitionen slår han knut på sig själv och trots att han nu varit med i elitfotbollen sedan Hedenhös dagar uppträder han som en dribblingskåt junior och kör fast i stort sett varje gång.

Jag skriver det igen: Kroon måste spela enklare (då blir det mycket bättre för laget!).

***

Jag fattar inte att Chovanie Amatkarijo fick vara kvar på banan matchtiden ut. Amatkarijo spelade pojkfotboll och tog inte en duell på 90 minuter. Bara trist i mina ögon.

***

Av de "nya" som kastades in i startelvan ger jag klart godkänt till André Österholm för berömvärt arbete, inte minst i egna straffområdet (avvärjde två ytterst farliga hemmaattacker före paus). Mykola Musolitin har jag så här långt inte alls sett storheten i och Calvin Kabuye slocknade snabbt efter en lovande inledning.

***

Sebastian Karlsson Grach är alltid mycket vassare som inhoppare än som startspelare. Varför är det så? Fanns väl bara med i laguppställningen den här gången, jag såg inget som var bra.

***

Mittbackarna Ziad Ghanoum och Myroslav Mazur hade ingen lätt uppgift den här gången då det läckte som ett såll framför dem. Godkänt, absolut, men inte så mycket mera. Samma blir betyget till ytterbackarna Cesar Weilid och Yannick Adjoumani. Båda har i alla fall en härlig inställning till jobbet!

***

Aly Keita var faktiskt den ende ÖFK-aren den här kvällen som höll sedvanlig klass. Räddningen uppe i hans vänstra kryss på Haris Brkic mäktiga högerslägga i den 28:e minuten var matchens höjdare och egentligen det enda som ÖFK ska ta med sig från den här Skåneresan.

***

Apropå det här med varningar; Cesar Weilid drog på sig sitt tredje gula kort och är, precis som Mansour Sinyan, avstängd i nästa omgång (Eskilstuna borta på söndag).

***

Till sist; Nu kanske alla förstår Erick Brendons betydelse för ÖFK:s spel, både framåt och bakåt!

Ja, så var ÖFK:s nolla i förlustkolumnen ett minne blott. 1-0 i baken på Vångavallen mot ett krisande Trelleborgs FF är inget som vi kommer att minnas när vi summerar Superettan framåt senhösten. Möjligen då som en påminnelse om att det var måndagen den 15 maj som vi landade i verkligheten. Och att insatsen var riktigt usel!

***

Jag gjorde efter 3-3-matchen mot Jönköping Södra en notering om ÖFK låg risigt till i "varningsligan". sju spelare fanns inför resan till Trelleborg noterade med vardera två varningar och riskerade att bli avstängda vid ytterligare gula kort.

I mina ögon kändes det skakigt.

Men för tränaren Magnus Powell var det inga problem, i varje fall uttryckte han sig så i en helgintervju i ÖP/LT. "Vi har en bred och bra trupp sa vi kan hantera det", sa Powell.

Han kanske måste säga det men förr eller senare kommer verkligheten ifatt. Den här gången dröjde det bara ett par dagar innan han stod med brallan neddragen. Plötsliga febertoppar på Erick Brendon och Jakob Johnsson under matchdagen samtidigt som Theodore Rask tvingades vila efter förra helgens hjärnskakning och med Mansour Sinyans fortfarande avstängd berättade sanningen. ÖFK den här måndagskvällen hade inte mycket att visa upp. Startelvan hängde inte ihop på något sätt.

# De nya som fick chansen höll inte måttet.

# Och de rutinerade som skulle bära det något vingklippta laget höll heller inte måttet när de ställdes inför nya roller och andra uppgifter.

***

För så här är det;

Sedan slutet av augusti förra året har ÖFK haft en fantastisk period. 15 serie- och två kvalmatcher har resulterat i åtta segrar, åtta oavgjorda och bara en förlust (hemma mot AFC Eskilstuna), alltså bara en torsk på 17 matcher. Det är starkt alla dar i veckan.

Men man har kunnat göra det med med i stort sett samma spelare i match efter match, firma Powell & Lundin har kopierat startelvan (som varit ytterst välbalanserad i en 4-2-3-1-formation, det ska sägas) och så har det rullat på. Vecka efter vecka, månad efter månad. Det enda som hänt under snart åtta månader är att Ludvig Fritzson (nu i Brommapojkarna) har ersatts av Mansour Sinyan på mittfältet och att Theodore Rask (inlånad från IFK Norrköping) tagit plats i backlinjen när Kristian Novak blev skadad.

Variationerna har alltså varit väldigt få, i årets sex inledande omgångar före resan till Trelleborg närmast obefintliga: Keita, Weilid, Rask, Mazur, Adjoumani, Brendon, och Kroon hade startat samtliga matcher, Sinyan, Jonsson, Amatkarijo och Stolt i fem matcher. Ghanoum, Österholm, Musolitin och Karlsson Grach var övriga startspelare, en match vardera.

***

Den bredd som Magnus Powell pratar om finns helt enkelt inte. Just nu, men förmodligen på sensommaren/hösten då spelare som Sporrong, Hedenquist, Ouattara, Kabuye, Mills och kanske någon till hunnit ikapp efter skador och annat trassel.

Då kan man ta några smällar.

Inte nu, avslöjandet på måndagskvällen blev brutalt; ett lag med möjlighet att ta klivet upp på andraplatsen i tabellen ska inte behöva hålla på i 87 minuter innan man lyckas skapa sin första, och enda riktiga vassa, målchans när man ställs mot en klubb i trubbel efter en skakig inledning.

***

Som ni förstår av raderna här ovan; ÖFK:s anfallsspel var verkligen inte mycket att skriva hem om den här trista måndagskvällen. Låt vara att slutstöten hade en viss tyngd men så mycket mer än ett antal hörnor blev inte utdelningen. Det var idéfattigt och slarvigt, inspelen från båda kanterna saknade adress vid varje tillfälle.

Det är i sådana här matcher som Simon Kroon måste kliva fram och bära laget. Men i den ambitionen slår han knut på sig själv och trots att han nu varit med i elitfotbollen sedan Hedenhös dagar uppträder han som en dribblingskåt junior och kör fast i stort sett varje gång.

Jag skriver det igen: Kroon måste spela enklare (då blir det mycket bättre för laget!).

***

Jag fattar inte att Chovanie Amatkarijo fick vara kvar på banan matchtiden ut. Amatkarijo spelade pojkfotboll och tog inte en duell på 90 minuter. Bara trist i mina ögon.

***

Av de "nya" som kastades in i startelvan ger jag klart godkänt till André Österholm för berömvärt arbete, inte minst i egna straffområdet (avvärjde två ytterst farliga hemmaattacker före paus). Mykola Musolitin har jag så här långt inte alls sett storheten i och Calvin Kabuye slocknade snabbt efter en lovande inledning.

***

Sebastian Karlsson Grach är alltid mycket vassare som inhoppare än som startspelare. Varför är det så? Fanns väl bara med i laguppställningen den här gången, jag såg inget som var bra.

***

Mittbackarna Ziad Ghanoum och Myroslav Mazur hade ingen lätt uppgift den här gången då det läckte som ett såll framför dem. Godkänt, absolut, men inte så mycket mera. Samma blir betyget till ytterbackarna Cesar Weilid och Yannick Adjoumani. Båda har i alla fall en härlig inställning till jobbet!

***

Aly Keita var faktiskt den ende ÖFK-aren den här kvällen som höll sedvanlig klass. Räddningen uppe i hans vänstra kryss på Haris Brkic mäktiga högerslägga i den 28:e minuten var matchens höjdare och egentligen det enda som ÖFK ska ta med sig från den här Skåneresan.

***

Apropå det här med varningar; Cesar Weilid drog på sig sitt tredje gula kort och är, precis som Mansour Sinyan, avstängd i nästa omgång (Eskilstuna borta på söndag).

***

Till sist; Nu kanske alla förstår Erick Brendons betydelse för ÖFK:s spel, både framåt och bakåt!

ÖFK spelade oavgjort 3-3 när Jönköping Södra besökte Jämtkraft arena på lördagseftermiddagen. Det betyder att ÖFK fortfarande, efter sex omgångar, inte vet hur det känns att förlora en seriematch den här våren.

Men samtidigt; jag förstår till fullo besvikelsen i ÖFK-lägret efter två förlorade poäng. Det här var en match som visserligen svängde fram och tillbaka men det var ingen tvekan om att det var hemmalaget som var det bättre.

Absolut!

***

Men när utdelningen inte blev den bästa får vi plocka fram ett antal russin ur kakan;

# ÖFK slingrade sig ur J-Södras grepp vid tre tillfällen; 0-1 (redan innan matchklockan hunnit fram till två spelade minuter), 1-2 och 2-3. Sånt är, precis som förra helgens kämpaseger nere i Växjö, ytterst välgörande för moralen!

# Vi är många, inte minst ÖFK-arna själva, som varit besvikna på att inspelen från kanterna (och de är rätt många) har givit så dålig utdelning. Nu fick vi se två hemmamål sedan Yannick Adjoumani serverat Chovanie Amatkarijo (2-2) och Sebastian Karlsson Grach (3-3) varsin välriktad passning från vänsterkanten.

# Apropå Amatkarijo, efter ett par tama insatser var han tillbaka där jag vill se honom. Två fullträffar där den vältajmade löpningen in bakom J-Södras backlinje vid 1-1-målet var något som man kan visa som instruktionsfilm för klubbens alla ungdomar (för att inte tala om Erick Brendons genomskärare, den återkommer jag till).

# Jag vill också uppmärksamma backklippan Myroslav Mazurs passning som öppnade för ÖFK:s andra fullträff den här eftermiddagen; en 30-metersboll längs vänsterkanten som slog ut hela J-Södras första press och gjorde jobbet lite enklare för firma Adjoumani & Amatkarijo. Pass-pass-nick och bollen hade flyttat sig 80 meter på några sekunder och in bakom en chanslös motståndarmålvakt.

Sånt gillas!

***

Två insläppta mål på fem matcher - nu tre på 90 minuter. Ska vi vara oroliga?

Tycker jag inte! Det är sånt som kan hända i fotboll utan att man behöver söka efter fel i strukturen.

# 0-1; inspel från höger som går över hela backlinjen blir till ett stenhårt inspel från vänster och en volleystöt från Robin Books högerfot rakt upp i Aly Keitas högra kryss. Grattis J-Södra till ett riktigt klassmål (men räkna inte med någon repris den närmaste tioårsperioden...)!

# 1-2; inlägg från höger som passerar Theodore Rasks huvud och där Ziad Ghanoum inte orkar med Pashang Abdulla i duellen där bakom. Inte mycket att säga om, Ghanoum vägde helt enkelt för lätt. Men, och det tål att sägas, målet påminde väldigt mycket om det Skövde gjorde på Jämtkraft för några veckor sedan.

# 2-3; Misslyckad J-Södra-hörna från höger ska rensas bort av Simon Kroon. Men Kroons högerfot är feltajmad, han sparkar framåt men bollen går rakt bakåt(!) och blir en målgivande passning till en mycket förvånad Robin Book (inte heller här kan J-Södra räkna med någon repris inom överskådlig tid, det vete fan om jag sett någon så felriktad spark under snart 60 år i fotbollens tjänst...).

***

Om jag nu ska ha några synpunkter på försvarsspelet hamnar dom på målvakten Aly Keita. Duellspelet i luften ser inte stabilt ut. Jag tycker han gjorde rätt när han stod kvar på linjen och lät Rask/Ghanoum ta matchen med Abdulla vid 1-2-målet (här ser jag att det många som har tyckt annorlunda) men när han tio minuter senare sänkte Rask blev det så fel det nu någonsin kan bli.

***

Jag skrev förra sommaren sedan jag sett Erick Brendon första gången att ÖFK:s chanser att rädda nytt kontrakt var att brassen fick vara skadefri. Det fick han och han bar sedan laget genom den framgångsrika hösten, Brendon var helt enkelt klassen bättre än alla andra.

Det är han även den här säsongen. Det är sällan man ser en spelare dominera ett lag som Brendon gör, lördagens insats var bara en i raden av femstjärniga insatser.

Brendon är överallt på banan; han har bollen mest, han passar den bäst (det kan alla se med blotta ögat utan att bläddra i statistiken) och därtill kryddad med delikatessen som öppnade för Amatkarijos 1-1-mål (och lite annat), Dessutom, ÖFK:s hörnor och frisparkar utgör numera ett verkligt hot sedan Brendon tog hand om servarna.

Men Brendons betyg från mina kollegor är ofta rätt ljumma (kolla bara "Trissen" på den här sajten, fyra "poäng" på sex matcher varav jag gav honom tre i matchen mot Skövde...). Jag måste erkänna att här fattar jag ingenting! (Jo, det gör jag naturligtvis men det vill jag inte skriva...)

***

En liten notering; så här långt (innan tisdagens Skånederby mellan Landskrona och Helsingborg) har ÖFK tagit lika många poäng (12) som de tre Skånelagen i serien - tillsammans!

***

Om det ser bra ut i tabellen, ÖFK ligger fyra just nu, så är det sämre i varningsligan. Hela sju man (och där ingår inte Mansour Sinyans utvisning förra helgen) har dragit på sig två gula kort och riskerar avstängning.

***

I Sinyans frånvaro fick Cesar Weilid vikariera på det centrala mittfältet, ett givet val då Weilid testats där under våren och fick ta den ack så viktiga rollen när ÖFK tvingades stuva om i uppställningen efter utvisningen mot Öster. Enligt tränaren Magnus Powell är nye Mykola Mysolitin också tänkbar bredvid Erick Brendon. Själv funderar jag på en tredje kandidat, André Österholm!

Det kan finnas ytterligare några då vi sett väldigt lite av ett par av nyförvärven (skadedrabbade).

Till sist; Vi har ju alla kunnat konstatera att kvaliteten på domarna i den här serien kan variera. Därför var det roligt att se Erik Mattssons prestation i lördagens match. Gävledomaren är relativt färsk i de här sammanhangen, han hade fyra "provmatcher" i Superettan förra säsongen och mötet mellan ÖFK och J-Södra var hans fjärde i årets serie. Gävle har i många år fostrat bra domare (Bosse Nilsson, Sven-Olov Thunman, Bosse "Shopping" Persson, Bertil Andersson, bröderna Strömbergsson...) och gemensamt för dem alla var deras goda speluppfattning, dom hade/har koll på grejerna. Erik Mattsson ser ut att fullfölja den traditionen. Den här killen dömer i Allsvenskan om några år!

Man kan vinna fotbollsmatcher på många sätt, exempelvis som ÖFK gjorde på lördagseftermiddagen mot serieledande Öster på bortamark.

# En satans stridsmoral.

# En målvakt som presterar på sitt allra bästa.

# Skickliga taktiska drag av tränaren.

# Och lite hjälp av en motståndarfot.

Det räckte för att ÖFK skulle vinna toppmötet i Växjö med 1-0, fortfarande vara obesegrade efter fem omgångar och parkera på andraplatsen i Superettans tabell!

Håll med om att bollen rullar ÖFK:s väg just nu.

Vi tar det punkt för punkt;

***

# En satans stridsmoral.

Efter en första halvlek med stök och bök där ett tillbakapressat ÖFK inte presterade så mycket mer än dåligt humör och slutade med att Mansour Sinyan tappade huvudet och fick ett rött kort av domaren Per Melin tvingades man spela lite mer än en halvlek med en man mindre.

Mot serieledande Öster som kom till spel med fyra raka segrar. På bortaplan. Det var ju att göra uppgiften onödigt svår.

Men det fixade ÖFK-spelarna galant. Som man sprang, som man kämpade, som man hjälpte och pushade varandra, som man kastade sig för att blocka skott och nicka bort bollar, som man...

Hemmaspelarna ställdes mot en för dagen vitskrudad mur som var nästan omöjlig att forcera.

***

# En målvakt som presterar på sitt allra bästa.

Jag tyckte att Aly Keita var ovanligt darrig i segermatchen mot Skövde i måndags. Nu var det en helt annan skärpa. Visserligen hamnade han i trubbel när Öster kastade långt eller slog inåtvridna hörnor mot första stolpen i första halvlek och hade lastat in halva laget framför ÖFK-buren men när det gällde var han som allra bäst. Räddningen ett par minuter in på övertiden höll världsklass, hur fasiken fick han stopp på den bollen (som sedan Ziad Ghanoum kunde rensa undan)?

***

# Skickliga taktiska drag av tränaren.

Jag tycker att Magnus Powell agerade snabbt och smart när Mansour Sinyan blev utvisad, det är trots allt en pressad situation som dyker upp från ingenstans. Men Powell tänkte fort; en blek Chovanie Amatkarijo plockades av banan, Jakob Jonsson blev lite mer defensiv till höger när Cesar Weilid flyttades till centrala mittfältet och in med Ziad Ghanoum som förstärkning i backlinjen. Det blev ett starkt försvarsblock! Dessutom bytte han ut Sebastian Karlsson Grach i rätt tid (67:e minuten) och gav Calvin Kabuye den fullständigt omöjliga uppgiften som ensam jagande forward.

Det blev faktiskt rätt hela vägen!

Dessutom, och nu gissar jag grovt; visst måste Powell har gett spelarna en riktig hårtork i pausvilan, skogstokig över alla dumheter i första halvlek. Efter paus var uppträdandet föredömligt!

***

# Och lite hjälp av en motståndarfot.

Mot Skövde fick Malcolm Stolt hjälp av en motståndare vid 1-1-kvitteringen och den här gången var det Simon Kroons segermål i den 83:e minuten som lite turligt styrdes över linjen via Daniel Ljungs vänsterfot. Målet rubricerades först som ett självmål på svenskfotboll.se men jag ser att det ändrats under lördagskvällen. Därmed har Simon Kroon spräckt sin målnolla!

***

Jag ser att Per Lagerbäck i sin krönika inte kunde dela ut några betyg den här gången. Jag gör ett försök i hans ställe!

# Aly Keita 5; Som ni ser här ovan, jag gillade det jag såg den här gången. En Keita med skärpa är ju seriens bäste målvakt!

# Cesar Weilid 3; Oj så han kämpade och så hade han en snygg yttersida i Österribban i andra halvlek. Men tyvärr var passningsfoten illa kalibrerad den här eftermiddagen, det drar ner mitt betyg.

# Theodore Rask 4; Tillbaka i samma form som i Sundsvallsmatchen. Stark i duellspelet framför ÖFK-buren och behöll lugnet när det blåste som allra värst.

# Myroslav Mazur 4; Åter en stark insats, stod i vägen för många Österattacker.

# Yannick Adjoumani 3; Övertänd som en dopad iller i första halvlek och bara en tillåtande domare räddade honom kvar på banan. Lugnade ned sig efter pausfikat, ägnade sig åt att spela fotboll och då blev det mycket bättre.

# Erick Brendon 4; Liten annan roll den här gången då ÖFK fick ägna mycket tid åt att försvara sig. Men var lika bra som vanligt, klok som en pudel och täckte ännu större ytor när ÖFK blev tio man.

# Mansour Sinyan 1; Efter två lysande insatser blev det ett riktigt bottennapp. Svag första halvlek innan han tappade humör och huvud och blev utvisad. Får nu vila minst två matcher. Här är det dags för ett allvarligt kvartssamtal på Powells kontor, vi har sett Sinyans bli förbannad (i onödan) tidigare. Nu satte han sitt lag i en svår sits.

# Jakob Jonsson 3; Massor av löpmeter i båda riktningarna. Lyckosam på egen planhalva, mindre lyckosam på Östers.

# Simon Kroon 4; Målskytt som jobbade över stora ytor. Var en viktig pjäs när ÖFK tvingades försvara sig i andra halvlek.

# Chovanie Amatkarijo 1; Nej, här är det inte mycket som bli rätt för dagen. Vinner inga dueller, kommer inte till avslut och trasslar till det på egen planhalva.

# Sebastian Karlsson Grach 2; Som ersättare för Malcolm Stolt (sjuk) kämpade han storstilat i en hopplös uppgift som ensam forward. Men KG var inget hot mot hemmaförsvaret, därtill var ÖFK lite för baktungt den här gången.

# Ziad Ghanoum 4; Fick hoppa in strax före pausvilan och var ÖFK:s stora utropstecken. Gjorde nästan allt rätt när han nu fick chansen och uppträdde riktigt rejält när det hettade till i egna straffområdet.

# Calvin Kabuye 3; Bästa så här långt i ÖFK-dressen under den halvtimme han ersatte KG. Jobbade hårt och den som serverade Simon Kroon bollen vid segermålet.

# André Österholm, Mykola Musolitin och Sam Mensiro fick alla tio minuter på slutet men betygsätts ej.

***

Öster behåller, trots förlusten, förstaplatsen i tabellen. Växjölaget såg inte ut som några serieledare den här eftermiddagen, framförallt visste man inte riktigt hur man skulle utnyttja sitt numerära övertag i den andra halvleken. Men på sikt tror jag att Öster kommer att vara ett av topplagen, här finns en tyngd i offensiven som kommer att ge utdelning även om man gick tom mot ÖFK.

***

Elva poäng och bara två insläppta mål på fem matcher; jag gissar att det inte är bara jag som är överraskad av dom ÖFK-siffrorna med tanke på hur illa det såg ut i mars. Nu är det mycket roligare - och det finns mer att plocka ur det här laget!

***

Jönköping Södra hemma på Jämtkraft arena på lördag. Det är nästa uppgift.

Jag ser att kollega Per Lagerbäck är förbannad. Jag förstår hans upprördhet, Skövde var ett riktigt skitlag (i varje fall den här kvällen och på den här nivån) och domaren höll ungefär samma nivå.

Men samtidigt tycker jag att Lagerbäck är en aning orättvis.

ÖFK är också en stöklag med jämna mellanrum (även i går), det är bara att kolla kortutdelningen såväl förra sommaren som den här (13 varningar på fyra matcher, snart kommer några avstängningar...). Och domaren är inte dum alla gånger, tro inte det!

***

Kanske var det förutsättningarna; snö och minus, ett lag i poängnöd efter en blek start (Skövde kom till Jämtkraft arena med en futtig pinne i kappsäcken) och ett hemmalag fyllt av sötma efter 3-0 i Sundsvall men som omgående hamnade på hälarna och såg ut att fullständigt sakna matchplan första tjugo.

Vad vet jag, en fotbollsmatch kan ta vägen åt många olika håll!

Den här blev bara skräp men räddades av att Skövde spelade in ÖFK:s kvitteringsboll i egen bur och hemmalaget lyckades samla ihop tillräckligt mycket lugn för att ta kommandot och till sist även snickra till ett mycket rättvist segermål.

Men att det blev som det blev får nog samtliga inblandade ta på sig; hemmalaget, bortalaget, spelare och ledare samt en domare som mest uppträdde som en adrenalinfylld konstapel som skulle försöka reda ut ett hederligt gammalt gängslagsmål som inte ens ville ta slut trots att han blåste av matchen...

Som ni förstår; det har spelats roligare fotboll på Jämtkraft arena!

***

I Sundsvall, för en vecka sedan, uppträdde ÖFK bättre än på många god dag, åtminstone för att vara på bortaplan. Man var bollförande med massor av fyndiga passningslösningar som gav såväl chanser som mål. Och när Sundsvall hade bollen var den tidiga pressen så mycket mer synkroniserad än vad som bjudits tidigare, den ställde ofta hemmalaget utan lösningar.

En femma på en sexgradig betygsskala, åtminstone i min bok.

Mot Skövde blir laginsatsen en tvåa, varken mer eller mindre. Alldeles för mycket gjordes utan skärpa, både framåt och bakåt!

***

I trissen delade jag ut toppbetygen till Erick Brendon, Mansour Sinyan och Myroslav Mazur. Bolltrygga firman Brendon&Sinyan kommer att äga många mittfält den här sommaren och Mazur håller ihop försvaret på bästa sätt. Den här kvällen hade han också sin vänsterfot rätt kalibrerad (det är inte alla gånger). Hur många 40-50-metersbollar tvärs över banan landade han på Cesar Weilids fot? Åtta? Tio? Ännu fler? Läckert var det i varje fall!

***

Apropå Brendon. ÖP/LT berättade innan match om besöket av dottern Emily, mamma Marciana och pappa Edson från Brasilien. Den storyn rörde i alla fall mitt hjärta. Och så landade de mitt i helgens snökaos...

***

Jag ser att Jakob Johnsson har många anhängare på diverse forum och visst ska man glädja sig över att en hemmaspelare har slagit sig in i startelvan, det är vi inte bortskämda med. Men jag är inte helt såld, ännu. Det kanske jag blir när han får lite mer hår på bröstet. I mina ögon är det lite för tamt när han närmar sig motståndarens straffområde.

Tillsammans med Cesar Weilid har dock Jakob stärkt upp ÖFK:s högersida så här långt, absolut. Nu gäller det bara att få till inspelen också!

***

Ni har säkert sett det själva. ÖFK har, precis som förra året, haft usel utdelning på sina inlägg. Det gäller från båda kanterna. Men å andra sidan; det är jäkligt svårt att se några linjer i vilka löpningar som tas i straffområdet. Så vi ska inte bara skylla på kantspelarna...

***

Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen. Ju sämre motstånd desto mer ofokuserad är Aly Keita. Gårdagskvällens insats var en av de sämre jag sett från ÖFK-kaptenens sida. Tur att han hade så lite jobb!

***

Två besvikelser i går; Theodore Rask och Chovanie Amatkarijo. Rask var inte ens nära att vinna duellen när Skövde tog ledningen och var allmänt darrig medan Amatkarijo inte såg ut som han tyckte det var roligt överhuvudtaget.

***

Simon Kroon har ännu inte hittat tajmingen i sitt spel. Han vill så mycket men så här långt krånglar han bara till det för sig själv och sina lagkamrater. Spela enklare är det bästa rådet jag kan ge!

***

Tre hörnmål på två matcher, det tar sig sa pyromanen.

***

På lördag väntar serieledande Öster i Växjö. Gårdagens insats kommer inte att räcka till några poäng, däremot kan spelet i Sundsvall ge full utdelning!

Oavgjort 1-1 mot Gais efter en sen kvittering, oavgjort (0-0) i Örebro där prestationen var bättre än resultatet och så 3-0 mot Gif Sundsvall på bortamark där man var bättre i allt än sina motståndare.

ÖFK:s start smakar fågel i min mun, förmodligen även i många andras. Den är också bättre än vad jag kunde hoppas på efter en hygglig träningsupptakt men där vägen in mot seriestarten lämnade ett antal frågetecken efter sig.

Jag var faktiskt riktigt orolig innan premiären; hade jag tagit så fullständigt fel när jag i vintras påstod att ÖFK stod på stabil grund efter förra höstens så starka spurt, de flesta spelade vidare och truppen var kryddad med ntressanta nyförvärv?

Nej, min känsla där och då var korrekt. Det vet jag efter gårdagskvällens Norrlandsderby i Sundsvall.

***

Det är alltid svårt att jämföra, inte minst när vi varit bortskämda med sex raka allsvenska säsonger och ett succéartat Europaspel för inte så länge sedan. Men visst måste ÖFK:s insats på tisdagskvällen vara en av de bästa på bortaplan på väldigt lång tid (allting är ju relativt, inte minst tid...); ÖFK var det bollförande laget, hade chanserna och gjorde målen.

Allt tillkommit efter ett många gånger stabilt passningsspel med stundtals riktigt fyndiga lösningar. I mina ögon var man bättre än Giffarna i allt den här kvällen (om man undantar en sista kvarten i första halvlek).

När såg vi det senast? Har vi sett det överhuvudtaget sedan klubbens färd i rutschbanan utför startade?

Ett är då säkert. Vi har inte varit bortskämda med den här sortens insatser!

***

Jag tyckte att de inledande två kryssen (Gais och Örebro) var en bra start att bygga vidare på och när jag i förra veckan noterade att i stort sett hela spelartruppen var i träning förstod att det skulle kunna komma en bra insats i Sundsvall. Det har jag lärt mig efter ett helt liv i idrottens tjänst; inget är så välgörande för prestationen som när det är full fart på träningsfältet. Med alla på plats blir det en helt annan intensitet, ingen får chansen att fuska sig genom övningarna för då är det någon annan som snor platsen i startelvan!

Därför vågar jag påstå att sportsligt mår ÖFK riktigt bra för stunden och närmast väntar nu en hemmamatch mot Skövde AIK (på måndag).

***

Det här var också matchen där den 23-årige norrmannen Mansour Sinyan presenterade sig själv på allvar för den breda fotbollspubliken. Att det var Sinyan som skulle ta hand om den vakanta platsen bredvid Erick Brendon på ÖFK:s mittfält när Ludvig Fritzson drog till Brommapojkarna och Allsvenskan var ingen större överraskning, han gjorde ju ett antal inhopp på den positionen redan förra säsongen. Men som han greppat den här chansen!

I går kväll var han bäst på planen när han med bollen klistrad vid fötterna ständigt bröt sig igenom Sundsvalls olika försvarslinjer och gav ÖFK tryck i offensiven. Jag såg honom göra det i cupspelet mot AIK för snart två månader sedan och nu gjorde han det i seriespel när "hela" fotbolls-Sverige tittade på (Giffarna-ÖFK var tisdagskvällens enda match av dignitet i den svenska fotbollen...).

***

Men man ska komma ihåg att han har brassen Erick Brendon bredvid sig. Brendon gör alla runt omkring sig till bra fotbollsspelare. Jag tycker han är grym.

Alltid!

***

Jag blev jäkligt orolig när Kristian Novak skadade sig före seriestarten, där kändes det som försvarschefen försvann. Jag är inte lika orolig längre, Theodore Rask (från IFK Norrköping) har fyllt luckan på bästa vis. Rask jobbar med små medel men viktigast av allt; samarbetet med Myroslav Mazur i mittförsvaret fungerade klanderfritt när Giffarna knappt hade en målchans (två skott i målställningen från långt utifrån och ett vasst avslut strax utanför på att klassiskt snett-inåt-bakåt-inspel, det var väl allt).

***

Apropå Mazur; målskytt för första gången i sin 35:e match i ÖFK:s färger när han nickade in 2-0 på Erick Brendons välriktade hörna. NI vet, en sån där som jag tjatat om ungefär sjutusentrehundfemtioåtta gånger i mina krönikor; hårt pressad inåtvriden mot första stolpen, Mazur vann duellen och Gif-målvakten Gustav Molin var chanslös. Målvakter är alltid chanslösa på den typen av hörnor!

***

Malcolm Stolt nickade in 1-0 på Jakob Jonssons fina inspel. Stolts första för säsongen men det kommer mer. Det kunde det ha gjort redan den här kvällen - en nick smet strax utanför och en räddades mästerligt av Gustav Molin (även om den borde ha placerats lite bättre).

***

ÖFK:s 3-0-mål på övertid har sin absoluta poäng; André Österholm till Calvin Kabuye till Ziad Ghanoum och så till sist Sebastian Karlsson Grach som kämpade upp bollen i nättaket. Alla fyra byttes in i matchens slutskede (liksom Mykola Mysolitin). Ett riktigt avbytarmål!

***

Matchens storkämpe: Yannick Adjoumani (men det var ju ingen överraskning).

***

Men som ni säkert förstår efter 3-0 på bortaplan mot Sundsvall är det ju med beröm godkänt till alla! Skönhetsfläckarna får vi ta en annan gång!

Efter söndagseftermiddagens 0-3 mot AIK är ÖFK:s cupäventyr över för den här gången. Visserligen återstår bortamötet mot Västerås nästa helg men chansen att avancera är borta efter två raka förluster och 0-4 i målskillnad mot allsvenskt motstånd.

Helt okej i mina ögon.

Insatsen mot AIK var årets bästa så här långt, synd bara att domaren Enzo Vesprini från Köping inte gav ÖFK chansen att utmana på allvar samtidigt som. Straffen (0-1) mitt i den första halvleken var åt helvete och naturligtvis var förspelet till AIK:s tredje mål lika mycket åt helvete. Alla som kan det minsta om fotboll ser ju att AIK:s John Guidetti sänker Myroslav Mazur i luftduellen innan bollen hamnar hos Viktor Fischer och i ÖFK:s mål.

Med det sagt; AIK var det bättre laget och vann mycket rättvist. Men jag tycker att ÖFK stod upp riktigt bra långa stunder.

***

Vi kan nu summera de första två månaderna av säsongen och jag står fast vid det jag skrev i sammanfattning av det mardrömslika fjolåret; ÖFK har helt andra förutsättningar 2023.

Här finns något att bygga på, det är bara att fortsätta på det spår man hittade förra hösten. Materialet är i stort sett intakt (det var nästan så jag log för mig själv när jag kollade in startelvan i första träningsmatchen mot danska Köge under träningslägret i Turkiet), nu gäller det att hitta spelarna som ska krydda truppen.

Nya har visserligen kommit men vi har sett väldigt lite av dem så här långt. Förvånansvärt lite i mina ögon.

***

Fyra matcher (0-2 mot Köge, 3-0 mot Gif Sundsvall, 0-1 mot Varberg och så 0-3 mot AIK) är vad vi har att bedöma. Klart att 3-0 mot Giffarna sticker ut, det var en bra prestation men mot en klubb som såg ut att vara rejält på dekis. Därför tycker jag att söndagens insats är den bästa, det här var en riktig tävlingsmatch!

Magnus Powell kan räkna in mycket som är bra fastän vi bara har hunnit till slutet av februari, absolut. Men anfallsspelet lämnar en hel del att önska;

# Varken instick eller inspel från kanten sker med någon större precision.

# Malcolm Stolt ser bara tung ut sedan han tvingats lägga mycket (för mycket?) energi i den första försvarsuppgiften. Presspelet måste förändras så att Stolt har lite kräm kvar till sin viktigaste uppgift (att göra mål).

# Chovannie Amatkarijo fungerar bara när det blir stora ytor att operera på (som mot Varberg).

# Och när Simon Kroon inte är med (och han har vi inte sett så mycket så här långt) saknas idéerna, allt blir så förutsägbart - inget överraskar.

Kort sammanfattat; ÖFK:s spel på den "sista tredjedelen" har varit, med några få undantag, väldigt fattigt så här långt.

***

Men ramen är absolut lagd;

# Andrew Mills har spelat mest men Aly Keita är snart tillbaka i buren.

# Kristian Novak och Myroslav Mazur kommer att bilda ett stabilt mittlås i försvarslinjen.

# Yannick Adjoumani eller Kalpi Ouattara på vänsterbacken? Adjoumani har spelat mest så här långt men min gissning är att platsen är Ouattaras. Om han håller ihop?

# Till höger i backlinjen? Ja, där känns det öppet så länge vi får vänta på några av de nya. Ziad Ghanoum och Cesar Weilid konkurrerar just nu men kanske nye Jakob Hedenquist (från Utsikten) är den långsiktiga lösningen?

# På centrala mittfältet är brassen Erick Brendon gjuten och jag gissar att Mansour Sinyan blir hans partner. Jag tycker att Sinyan haft en sisådär-öppning på säsongen (alldeles för få löpmeter och dessutom lite för dåligt humör, ofta arg på såväl domare som motståndare) men mot AIK var han riktigt bra. Visst var det onödigt slarvigt vid några tillfällen men sättet som han slog ut hela AIK:s mittfält med sina 30-metersruscher imponerade på mig, det var faktiskt lite av matchens behållning sett med ÖFK-ögon. Det var i varje fall norrmannens bästa insats i ÖFK-dressen så här långt.

# Om inte Weilid spelar i backlinjen så tar han positionen till höger på mitten. Kaptensbindeln (i Keitas frånvaro) talar om hög status i truppen!

# Till vänster spelar Amatkarijo. Men här finns mer att hämta, mycket mer! Med den verktygslådan...

# På topp är naturligtvis Stolt & Kroon det givna paret. Men som ni förstår av det jag skrev här ovan, här finns problem, av varierande art, att lösa.

***

Om det finns några bubblare?

Inte som jag ser det, i varje fall inte just nu. Då måste det hända något de närmaste veckorna. Jag kan inte se att någon av Karlsson Grach, Zekovic, Österholm eller Johnson närmat sig en startplats under vintermånaderna. Och, som sagt, de nya vet vi väldigt lite om.

***

Till sist; Jag har alltid haft svårt för John Guidetti, där har det i alla år varit "jaget" för "laget". Och när han nu i Cmore-sändningen förklarade hur han blev "hakad" av Cesar Weilid när domaren blåste straff blir det ju enbart löjligt.

Tror han verkligen att vi är idioter allihopa?

Ovärdigt & respektlöst är min uppriktiga mening, vi måste kunna begära mer av våra så kallade stjärnor än att det uppträder som pajaser, inte minst när de hunnit passera 30.

Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om AIK:s "Guidetti-projekt" skiter sig fullständigt

Den sportliga delen av dramat avgjordes och avhandlades för några veckor sedan. Den ekonomiska fick sitt avslut i måndags; ÖFK vann båda!

Det betyder att jultomten kom ovanligt tidigt, åtminstone till länets fotbollsälskare; ÖFK är en del av svensk elitfotboll även kommande säsong.

Tack för den julklappen!

***

Det har varit några fina veckor för Östersunds FK, ja, sportsligt handlade det faktiskt om flera månader. Höstspurten var imponerande stark och den kunde vi dessutom följa från första parkett.

Svårare är det naturligtvis att hänga med i de ekonomiska turerna. Visst har den som velat se förstått att det var illa ställt, snudd på dramatiskt där ett konkurshot hotat runt hörnet.

Men å andra sidan; så har det väl sett ut sedan sommaren 2019!

***

Jag kunde inte låta bli ett kolla igenom mina krönikor från de senaste tre åren. Där hittade jag halsdukskampanjer, aktieförsäljning, Fjällfonden, licensnämnden, överklagandenämnden, 15 cypriotiska fuskmiljoner, mystiska saudiska sponsorpengar, FIFA-domar, CAS-förhandlingar, uppräkning av spelarnas värde, konkurshot, kontrollbalansräkningar...

Kort sagt; det ekonomiska kaoset har pågått hela tiden.

När nu Tom Pripp, nyligen inkastad ordförande i Elitbolaget, dagen efter kvalsegern mot Falkenberg, berättade att klubben behövde tio snabba miljoner inför mötet med Licensnämnden blev jag naturligtvis inte överraskad.

Åtgärdsplanen var densamma som flera gånger tidigare; swish (nytt grepp...) från supportrarna, givmilda sponsorer gav en extra slant och ytterligare åtta miljoner kom från räddningsplankan Östersunds Transferintressenter AB.

Alltså, intet nytt under solen!

Hedervärt? Absolut och mycket mer än så!

Nödvändigt? Javisst! (Annars hade det varit morsning och good bye).

Men det här måste väl ända vara sista gången som klubben kan mjölka supportrar och gynnare på nya miljoner?

Och det är väl sista gången som Licensnämnden lyssnar på och godkänner ÖFK:s handlingsplaner? Åtminstone i närtid...

***

Den här processen har givetvis stulit värdefull tid av klubben inför säsongen 2023. Och den är inte särskilt långt borta; cupstart den 18 februari (Varberg borta) och seriestart kring 1 april (Gais hemma). Innan dess måste spelartruppen vara förstärkt, matchdräkten fått sina sporsorloggor och reklamskyltarna finnas på plats. Plus tusen andra saker.

Cashen måste in och det med blixtens hastighet!

***

Sportsligt tror jag det går att fixa, utgångsläget jämfört med fjolåret är miltals bättre; tränaren Magnus Powell på plats och 16 spelare under kontrakt (ÖP/LT berättade i tisdags att även Yannick Adjoumani är klar). Det här tror jag att sportchefen Stefan Lundin kan reda ut även om han, åtminstone för tillfället, sitter med en tom plånbok.

På min önskelista;

# En mittback med speed i fötterna.

# En forward med spets i boxen, kort sagt en gammaldags hederlig måltjuv (det vill väl alla ha...?)!

***

Däremot måste nog organisationen redas ut, årets med sportchefen som assisterande tränare är inte hållbar på den här nivån.

Vem utkräver ansvar av vem när saker måste åtgärdas, typ assisterande tränaren sparkar huvudtränaren när resultaten går snett?

Det funkade den här sommaren (som var alldeles speciell eftersom Lundin & Powell kastades rakt in i en verksamhet som var fullständigt demolerad) men det kommer inte att funka en gång till!

Dessutom; Stefan Lundin måste bygga upp en sportslig stödorganisation som kan se på verksamheten lite utifrån (ju fler ögon, desto bättre). Magnus Powells bästa egenskap så här långt är som lagbyggare (annars hade ÖFK aldrig rett ut den situation som man försatte sig i) men som matchcoach var det illa alltför många gånger (bytesbonanzan höll på att göra mig galen) och dessutom misslyckades han med att utveckla några av spelarna. Cesar Weilid och Chovanie Amatkarijo var ett par av dem som tilläts göra samma misstag i november som i början av säsongen (alla med ett någorlunda friskt fotbollsöga kunde se dem...) och det är naturligtvis inte godkänt.

***

Styrelsefolk har kommit och gått, samma gäller de som slagit sig ned i vd-stolen (vilken omsättning, huvva). Bristen på kontinuitet och kunskap om branschens särart är naturligtvis bidragande orsaker till alla de bekymmer som drabbat klubben.

Nu bjuds vi på ytterligare en ny vd, Tommy Holmgren tar över men bara fram till årsmötet i mars.

Men välkommen till elitfotbollens vardag som gäller även lördag och söndag och dygnets samtliga 24 timmar!

***

Jag har ofta under de här stökiga åren klagat på ÖFK-ledningens brist på fotbollskunskap (och då menar jag inte spelet på planen). Den har varit ytterst besvärande. När det vid årsmötet i början av mars stod klart att Bosse Johansson skulle bistå klubben som "bollplank" tändes ett litet hopp.

"Bosse Bank", en av Sveriges mest meriterade idrottsledare under 2000-talet med 13 år som ordförande i IF Elfsborg samt tre år som ordförande i Svensk Elitfotboll, hade flyttat hem till Sveg och var beredd att ställa sin breda kunskap till förfogande.

"Jag har många kontakter, kan fotbollsekonomi och ställer upp med det de vill", sa Bosse efter årsmötet.

Resultatet av det "samarbetet" vad jag erfar: Noll samtal från ÖFK-ledningen (däremot har valberedning hört av sig vid några tillfällen).

Sedan marsårsmötet har Bosse hunnit väljas till ordförande i Brynäs IF. (Bara som ett apropå till att ta vara på kunskap...)

***

Som ni förstår av ovan; i dagsläget jag tror att ÖFK har goda möjligheter att få till en bra sportslig lösning men jag är tveksam till att klubben fixar det nödvändiga kringjobbet på ett bra sätt. Det är så mycket som behöver styras upp.

Jag förstår att Tommy Holmgren koll på det men vad hinner göras på några månader?

När samtidigt, som jag skrev här ovan, cashen ska in...

***

God Jul - och lycka till, alla inblandade!

Ett knappt dygn fick man i alla fall vara glad men sedan var ÖFK snabbt ute på banan och berättade om den ekonomiska misären.

Tio miljoner måste skakas fram på en vecka, åtminstone på papperet, för att man i ett första steg ska lyckas blidka Licensnämnden vid ett möte kommande nästa måndag.

Efter den sportsliga ångesten som plågat alla ÖFK-supportrar är det alltså dags för den ekonomiska. Inte det minsta överraskande för alla som velat se, men fortfarande lika trist.

Ska vi nöja oss med att konstatera att de kommande veckorna blir minst lika spännande som den sportsliga hösten och där utgången är minst lika oviss?

***

Efter söndagens lyckade upplösning av kvalspelet lovade jag att återkomma med årets betyg. Även om jag inte skrivit lika mycket som under de sex allsvenska åren (det finns cirka 300 krönikor någonstans här på sajten för den som vill se...) så har jag haft full koll, det var bara hemmapremiären mot Skövde som jag missade på grund av resa.

Här är mina betyg (de sportsliga!) - på föreningen, på tränarna och på spelarna (skala 1-6 där 1 är underkänt och 6 hög nationell klass)!

***

# Föreningen, betyg 1

Ja, det kan inte bli annat än ett bottenbetyg. ÖFK får helt enkelt inte ställa sig i den situation som man gjorde förra säsongen vid tillsättandet av ny sportchef. Anställningsförfarandet var en katastrof, sportchefens arbetsinsats var en katastrof. Resultatet blev att ÖFK vid nyår stod med en handfull spelare tillgängliga (förutom ett antal långtidsskadade). Det är så uselt så man inte tror att det är sant, jag gissar att det aldrig tidigare har hänt i svensk elitfotboll, åtminstone inte i modern tid. Och den enda slutsatsen jag kan dra är att den sportsliga kompetensen i föreningen var obefintlig när ingen reagerade. Där grundades årets alla problem! Dessutom; hanteringen av sparkade Amir Azrafshan var verkligen ingen hit. Visserligen ville klubben säkert ha ut någon form av prestation för hans lön men att sätta in en tränare som fått foten i teamet kring laget i en underordnad roll är ytterligare ett bevis på att styrelsen inte visste vad man sysslade med.

***

# Tränarna, betyg 3

Här blir det ros och ris i en salig blandning. Magnus Powell och Stefan Lundin tvingades utnyttja alla gamla kontakter för att få ihop en spelartrupp värdig namnet och lyckades ragga fram 15 nya spelare, ros för det. Men ris när det visade sig att kvaliteten inte visade sig hålla hos alltför många. Mer ris för att spelplanen inte harmonierade med materialet. ÖFK blev väldigt baktungt när man parkerade på den egna planhalvan och där försvann halva säsongen. Men absolut massor av ros för att man fyndade i sommarfönstret (läs brassen Erick Brendon från IFK Värnamo i första hand) och därifrån kunde bygga ett annat spel som vände ett till synes hopplöst läge till räddat kontrakt. Det var starkt, jag tror också att Powells & Lundins ledarskap passade den här gruppen som pucken i plocken! Slutresultatet blir bra med ett litet plus - men till utmärkt (en fyra) räckte det inte, därtill var den första halvan alltför svag!

***

# Spelarna, betyg 6

Nej, till nationell toppklass nådde givetvis ingen. Då spelar man inte i botten av Superettan.

***

# Spelarna, betyg 5

Här placerar jag Erick Brendon, utan att tveka. Jag gillade direkt det jag såg när han mitt i sommaren anlände från IFK Värnamo. Här hade ÖFK hittat det nav man saknat sedan Brwa Nouri drog till Indonesien; Brendon har en verktygslåda som innehåller nästan allt som en bra fotbollsspelare ska ha (även om hans huvudspel inte är mycket att skryta med, han tillhör dem som faktiskt blir kortare när han hoppar...). Brendon läser spelet som få andra, ser alltid till att skaffa sig själv (och därmed också sina lagkamrater) både tid och utrymme, passningsfoten är känslig och välriktad, skottet vasst och arbetsradien stor, han vet när han ska pressa och när han ska falla. I mina ögon en komplett lagspelare. Det enda jag funderar över varför han spelar på den här nivån?

***

# Spelarna, betyg 4

Aly Keita håller fortfarande hög klass i buren även om gubben börjar bli gammal (fyller snart 36) och skadorna har blivit allt fler. Därför blev det "bara" 17 matcher i serien samt en av kvalmatcherna. Men såvitt jag förstår har Keita fortfarande ambitionen att spela på högsta nivå (Afrikanska mästerskapen nästa år) och är han så bra som i söndags platsar han även där. Men, och här vill jag vara tydlig; Keita måste lägga av med sitt satans maskande! Fem varningar den här säsongen kunde ha varit några till och även någon utvisning. Det är bara domarnas flathet som gjort att Keita fått vara kvar på planen i några matcher. Han driver med hela systemet och det är inte värdigt en lagkapten!

Simon Kroons kropp orkade med 18 matcher från start den här sommaren och det är mer än vad jag trodde att han skulle mäkta med. Och med Kroon på banan blir det skillnad; ÖFK får en stabil och bolltrygg pjäs att bygga sina anfall kring, dessutom fem mål (tre från straffpunkten) från sina fina skottfötter och tre målgivande passningar. Hade garanterat varit ännu bättre siffror utan återkommande skadeavbrott men som jag skrivit några gånger; jag gläds med alla framgångar som Kroon kan få på en fotbollsplan!

Myroslav Mazur är den som hållit ihop ÖFK:s försvarsspel om man ser säsongen som helhet, det visar också statistik som jag tagit del av. Mazur har varit jämnheten själv från start till mål, en riktig krigare även om det ofta ser lite kantigt ut då han bara kan använda sin vänsterfot. De få gånger han tvingas använda sin höger ser det konstigt ut. Stel som ett kylskåp skulle jag vilja säga, lite smidighetsträning skulle göra gott på den kroppen!

Ludvig Fritzson kvalade in till det här betyget med en bra höst i allmänhet och en urstark spurt i synnerhet. Med Erick Brendons intåg fick "Ludde" en lekkamrat på mitten som han stortrivdes med. Från att ha varit, precis som förra säsongen, seg och sur under hela våren har vi fått se den Fritzson som jag hoppats på under flera säsonger här i höst. Och det var jäkligt rättvist att "Ludde" fick bli matchhjälte när kontraktet säkrades i söndags, han har jobbat hårt och länge för en riktig fullträff i ÖFK-dressen!

***

# Spelarna, betyg 3

Andrew Mills har i Aly Keitas skadefrånvaro fått spela 13 matcher i Superettan och dessutom den första i kvalet mot Falkenberg. Det är säkert långt fler än Mills hade räknat med när säsongen rullade igång. Och han har gjort det bra som Keitas back up. Inte överraskande, Mills har alltid levererat när han fått chansen. Ibland riktigt bra men även några gånger, som i kvalet, lite skakigt.

Chovanie Amatkarijo toppar ÖFK:s poängliga med sina sju mål och tre assist och är nog den med störst potential i ÖFK-truppen att bli något riktig bra. Men vägen dit är faktiskt ganska lång, han har fortfarande massor som måste utvecklas. Inte minst att värdera när han ska dribbla och när han ska passa sin lagkamrater. Amatkarijo har tekniken, steget och skottet, den dag har får ihop detaljerna kan det bli extraextra! Men då måste även huvudet med...

Malcolm Stolt har inte fått någon riktig chans att visa sitt register då skador har förstört det mesta och tvingat honom att gnaga på hörntänderna de gånger han kommit till spel. Nio matcher från start i serien och två i kvalet utan att kunna förbereda sig ordentligt, bara för att laget behövde honom. Bra kämpat, Stolt är en krigare som ger och tar. Men den här sommaren fick han ingen ärlig chans, dock viktig i jakten på nytt kontrakt!

Kristian Novak kom under "sommarfönstret" men fick en trög start i sin nya klubb. Hans fatala misstag i hemmamötet med Jönköping kostade två mycket värdefulla poäng och den bilden kom att följa norrmannen långt in på hösten. Men med större ansvar, kanske också bättre tränad?, fick vi se en betydligt bättre Novak och när allt skulle avgöras var Novak som bäst. Men han fick jobba hårt för sin trea, det ska sägas.

Lille Yannick Adjoumani är ju lagets stora energiknippe, som han lubbat upp och ned på vänsterkanten. Många i laget har jobbat oerhört hårt, men ingen så hårt som Adjoumani! Det är därför som han får den här trean. Bitvis har han tappat huvudet i defensiven och framåt har han inte fått någon ordning på sina inspel trots många försök. Men två mål gjorde han och det ska han ha all credd för.

Cesar Weilid har gjort 26 matcher från start i serien och startade även i den första kvalmatchen. Det är väldigt lätt att ryckas med av hans energiska stil ute till höger. Men ju längre säsongen har gått desto mer tveksam har jag blivit till hans kvaliteter så trean är svag, det ska sägas. Jag gillar ju egentligen försvarare som är aggressiva i sin stil men det måste kunna kombineras med när man istället måste avvakta och bara täcka ut sin motståndare. Weilid saknar den förmågan, han bara smäller på och det kostade ÖFK dyrt under våren. Tre passningspoäng borde ha varit några till, så många chanser har han haft till inspel.

Felix Hörberg skulle ju dra ett tungt lass i den här ÖFK-upplagan men istället drog han till Trelleborg efter halva säsongen. I spelstil påminner han och Weilid om varandra, defensiva spelare som är bäst när de får anfalla. Även Hörberg får en svag trea efter elva matcher från start och så mycket bättre tycks det inte ha gått hemma i Skåne, bara sju matcher från start utan större avtryck.

***

# Spelare, betyg 2

Peter Amoran var den stora talangen som här skulle få sitt genombrott. Men så blev det inte, mest för att han aldrig fick chansen att visa sitt kunnande när laget gick som allra sämst under våren. Nio matcher blev det från start innan han tog flyget till Italien för att utveckla sina färdigheter i en betydligt tuffare miljö. Lycka till, tvåan ska bara ses som ett steg på väg mot något mycket bättre!

André Österholm fick ingen vidare fjutt på sin första tid i Östersund, det var bara segt och tråkigt. Men uppryckningen kom under hösten och när allt ställdes på sin spets såg han riktigt bra ut. Det räddade tvåan och jag tror att här finns det utveckling!

Kevin Jablinsky värvades som någon slags försvarschef men hade länge svårt att övertyga om sin storhet. Och när han väl fick ordning på sitt yviga spel kom skadorna. 17 matcher hann det bli innan han tvingades ge upp säsongen och det är väl stora frågetecken hur hans framtid ser ut som fotbollsspelare. Jablinskys sargade knän får det tufft på en fotbollsplan. Men norrmannen är en kämpe utöver det vanliga, kan han ta sig tillbaka ännu en gång?

Ziad Ghanoum hade svårt att hänga med på den här nivån och fick åka hem till Ö-vik för att få lite speltid. Och när han kallades tillbaka på senhösten kom han som en ny spelare. Avslutningen var stark liksom den godkända tvåa som blir bedömningen för helåret. Men Ghanoum är framtiden, absolut!

Om Ghanoum har sitt bästa framför sig så gäller motsatsen för Sam Mensiro. Han har den här säsongen mest används som en ledarresurs men de gånger han spelat, fem från start, har han skött sina kort på ett godkänt sätt. Någon gång även med ett litet plus i kanten!

Henrik Bellman har fått jobba betydligt hårdare, 17 matcher från start och fem inhopp. Men Bellman har inte fått till det den här säsongen heller. Han vill så mycket men det blir så lite. Tvåa. Men inget mer!

Mansour Sinyan har inte fått så många chanser. Visade ingen form under den tuffa våren och när det började likna något slogs han med Brendon och Fritzson om en plats på det centrala mittfältet. 26 matcher i serien, 19 av dessa startades på bänken. Men Sinyan sköt det 3-3-mål mot Utsikten som gav ÖFK chansen när allt såg ut att vara kört och resten är fotbollshistoria. Precis som med Ghanoum kan även Sinyan vara framtiden.

Sebastian Karlsson Grach har spelat en hel del, visat massor av glöd men inte fått den utveckling som jag trodde var möjlig. Han fick trots allt smaka på en del i Allsvenskan förra året och den erfarenheten borde ha betalat sig i den här serien. Men nix, KG:s energispel har bara gett ett mål i utbyte. Det borde ha blivit mera för han har jobbat sig till en hel del möjligheter. Nja, här vete tusan vart utvecklingen tar vägen.

***

# Spelare, betyg 1

Nikolaos Dosis var en annan ungdom som jag trodde skulle kunna hävda sig i den här serien. Men trots ett kanonmål i öppningen mot Skövde, fyra matcher från start och fem inhopp blev det inte som jag trott, mest intetsägande insatser. Och när sommaren kom flyttade han karriären till Cypern, hur gick det till?

Erlend Sivertsen var en prestigevärvning från Kristiansund i Norge som kom med massor av erfarenhet i bagaget men aldrig fick en chans. Skadad på direkten och sedan har vi inte sett någonting som berättar om hans kvaliteter. Det enda jag minns från hans tio matcher (fem från start, fem inhopp) är snedsparken i sista sekunden som gav Brommapojkarna tre poäng (3-2-målet) hemma på Jämtkraft. Årets missräkning #1.

Jordan Attah Kadiri kom tillbaka till Östersund och ÖFK för att göra målen. Det visade sig att han inte utvecklats ett smack sedan han var här senast, tvärtom. Tre mål i en träningsmatch mot Dalkurd, typ, är vad han åstadkom innan han kallades tillbaka till Belgien. Årets missräkning #2.

Kamal Issah var ytterligare en värvning som sket sig. Hittades under träningslägret i Turkiet, kom försenad och dåligt tränad till Östersund och skulle sedan vara navet som ÖFK:s spel snurrade kring. Jo, tjena. Issah vägrade springa en meter extra, varken framåt eller bakåt, i sin centrala roll och skickades hem efter åtta matcher. Årets missräkning #3.

***

# Spelare utan betyg

Sadmir Zekovic (två matcher från start, åtta inhopp), Haris Avdiu (tre inhopp) samt Uche Sabastine (två matcher från start, fem inhopp) har spelat för kort tid för att få några betyg!

Ja, en sån här eftermiddag vet jag inte var jag ska börja. Det är nästan omöjligt att samla ihop tankarna efter månader, ja, nästan ett helt år av ångest.

Fotbollsångest!

ÖFK-ångest!

Men till slut, efter rader av sorger och ännu fler bedrövelser blev det omöjliga möjligt. 2-0 mot Falkenberg på söndagseftermiddagen betyder att ÖFK behåller sin plats i Superettan, att Östersund är en plats där det även nästa sommar spelas elitfotboll och att väldigt många jämtar och härjedalingar har något att samlas kring även när vårsolen gjort sitt jobb.

Fotboll är både stort och viktigt, större och viktigare än de flesta av oss hade en aning om när ÖFK tog steget in i fotbollens finrum för tio år sedan.

Nu vet vi!

***

Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen. Det ÖFK presterat den här hösten ska inte vara möjligt, åtminstone inte på elitnivå. Nio poäng och dyngsist efter 17 omgångar, det ska fan i mig vara omöjligt att resa sig ur den misären. Efter ett helt liv i fotbollens tjänst kan jag inte plocka fram ur min hårddisk att det tidigare har hänt. (Visst kan jag ha fel men i så fall bjuder jag på det).

Men 22 poäng på de avslutande 13 omgångar räckte precis för att skutta upp över nedflyttsstrecket, sedan 1-1 och 2-0 mot Falkenberg i direkt avgörande kvalspelet.

Hela hösten har varit fylld av "cupfinaler", det har varit "måstematcher" varje vecka och ÖFK har vunnit nästan alla.

Det indiska reptricket lyckades. Grattis!

***

När allt ställdes på sin yttersta spets plockade ÖFK fram sitt yttersta; söndagens första halvlek var spelmässigt en av den absolut bästa den här säsongen och Falkenberg blev mer eller mindre tillplattade. Åtminstone bortspelade och söndersprungna, nu var det ett framåtlutat hemmalag vi fick se till skillnad mot det ängsliga och baktunga som uppträdde i torsdagens 1-1-möte.

ÖFK:s spel gav dock bara en handfull chanser men inga mål. Visserligen låg bollen och dansade på Falkenbergs mållinje vid ett par tillfällen och Simon Kroon hade ett väl avvägt skott från strafflinjen som smet strax utanför krysset.

Men 0-0 är 0-0 och så small det i Aly Keitas målribba, det var i 41:a minuten som Taylor Silverholt visade att laget från havet också var inne i matchen.

***

Och när lagen kom ut efter pausfikat blev det riktigt svettigt;

# 46:e min: Erick Brendon sålde smöret och tappade pengarna vid egen strafflinje, Godwin Aguda fick fritt fram och bara en strålande fotparad av Aly Keita hindrade Falkenberg från att koppla greppet om matchen.

# 53:e min: Yannick Adjoumani gick fullständigt vilse i eget straffområde och bjöd Linus Borgström fritt fram. Men Aly Keita gjorde en ny prakträddning och när Robin Hofsö skulle rulla in returen var Keita i vägen igen. Phuuu, där var det svettigt...

***

Men så kom avgörandet;

# 57:e min: Falkenbergskaptenen Tobias Karlsson var för vidlyftig med sin vänsterarm i en höjdduell med Ludvig Fritzson, "Ludde" gick i backen och domaren Viktor Wolf pekade på straffpunkten. Simon Kroon var stensäker från elva meter, målvakten i ena hörna och bollen i det andra, 1-0!

# 69:e min: ÖFK-frispark i vänsterläge, Erick Brendon lyfter in och i röran framför Falkenbergsmålet är Ludvig Fritzson både snabbast och tuffast när han nickar in 2-0.

***

Återstoden av matchtiden blev den förväntade. Falkenberg kopplade på turbon men hade inte många idéer hur man skulle dyrka upp hemmaförsvaret. Det blev mest lycka till-bollar in mot ÖFK:s straffområde och bara vid ett tillfälle (i 88:e minuten när Aly Keita fumlade med bollen) blev det riktigt farligt men då fanns Kristian Novak som en räddade ängel på mållinjen.

***

4.257 fanns på plats på Jämtkraft arena den här vackra men kylslagna novembersöndagen. Jublet visste inga gränser när Viktor Wolf blåste av matchen efter sex övertidsminuter. Hemmaspelarna hyllades som de hjältar de nu är. Vi ska inte jämföra med cupguldet och de gyllene upplevelserna vid bjöds på i Europaspelet, det var på en helt annan nivå. Men på det sätt som de här länge uträknade grabbarna rest sig under hösten är de värda alla applåder som finns.

Och utan att sitta inne med facit vad som hade hänt om klubbens ras fortsatt ned ytterligare en serienivå (den frågan är ju numera bara hypotetisk!) är jag helt övertygad om att den här spurten och dagens kvaltriumf är helt avgörande för ÖFK:s överlevnad.

Nog för att jag sett det mesta i den här branschen men aldrig att någon har stoppat pengar i ett svart hål!

***

Mina hjältar den här dagen;

# Målvakten Aly Keita var tillbaka i buren och gjorde dom där räddningarna som måste göras för att man ska vinna fotbollsmatcher. De var visserligen inte så många. Men ack så viktiga!

# Ludvig Fritzson som under senhösten visat det som jag trott han vara kapabel till men alldeles för sällan visat. Fullpumpad med energi jobbade han stenhårt och framgångsrikt från kortlinje till kortlinje, tog duellspelet på såväl marken som i luften. Dessutom matchhjälte då han fixade straffen (1-0) och nickade in 2-0-bollen. Bättre än så blir det inte!

# Simon Kroon fick göra ett nytt och viktigt straffmål och jag jublar inombords varje gång Kroon lyckas på fotbollsplanen. Hans skott i första halvlek hade också kunnat få gå innanför målramen, det var så satans snyggt utfört i alla dess beståndsdelar.

# Erick Brendon styrde för femteelfte matchen i rad spelet på mittbanan. Låt vara att hans tabbe i öppningen av den andra halvleken kunde ha blivit kostsam, där blev han räddad av kapten Keita, men det kompenserade han med massor av fotbollsgodis. Bland annat den frispark som Fritzson nickade i mål!

# Medans jag kommer ihåg det; Brendon och Fritzson är otroligt starka tillsammans!

***

Ett par riktigt glada överraskningar;

# Kristian Novak har gått från en halvsovande start i ÖFK-dressen (han såg nästan otränad ut när han kom) till en backklippa när allt skulle avgöras. Nästan felfri i årets viktigaste match!

# Ziad Ghanoum gjorde en helt fenomenal första halvlek med genomspelningen till Ludvig Fritzson som topp. Ghanoum har höjt sig flera klasser under den här sommaren.

***

Myroslav Mazur hade också kunnat kvittera ut ett toppbetyg. Starten på den andra halvleken var dock så svag att jag blev riktigt orolig för vad som var på väg att hända. Det blev fel varje gång han var i närheten av bollen, det var Mazur och hans dåliga beslut som gav Falkenberg chansen att ta sig in i den här matchen.

Men, sett över hela sommaren är det Mazur som hållit ihop ÖFK-försvaret. Statistiken är tydlig, Mazur har varit en av seriens bästa försvarare!

***

Straff eller inte när Tobias Karlsson var oförsiktig med sin arm mot Fritzson? Jag är övertygad om att domaren Viktor Wolf lade ihop ett plus ett; Karlsson var i första halvlek inblandad i två dueller med Malcolm Stolt (också innanför straffområdet) där armen placerades i ÖFK-spelarens ansikte utan åtgärd. När det blev tredje gången gillt blåste Wolf. Och Wolf hade full koll på händelsen från sin position!

***

Jag tycker att Magnus Powell tog ett bra beslut när han satsade på André Österholm från start istället för en formsvag Cesar Weilid. Det gav en väldigt stabil högersida.

***

Samtidigt ska det sägas att Weilid gjorde ett väldigt bra inhopp när han ersatte Österholm sista 20!

***

Falkenberg blev ett offer för sin egen självbild. Sällan har jag läst så många uppblåsta kommentarer före en match. De målade upp sig själva som oslagbara, efter 1-1 i torsdags (utan att imponera) skulle de åka till Östersund och bara köra över hemmalaget!

Jaha, hur tänkte dom där?

Jag väl aldrig hört något lag åka till minerad bortamark och se det som en fördel.

Och mycket riktigt, när det blev allvar hade de bara lösplugg att bjuda på!

Förblindade av framgångarna i division 1 visste Falkenberg inte riktigt vad de gav sig in på i det här kvalspelet, det är min enkla summering av ÖFK:s motståndare.

***

När vi pustat ut efter den här sportsligt så dramatiska, och framgångsrika, hösten är det dags för nästa match.

Ekonomin!

Min gissning att den spelplanen där är minst lika komplicerad och jag får säkert anledning att återkomma i ärendet, förmodligen i närtid.

***

Men innan dess kommer jag att dela ut årets betyg på spelare och ledare och det blir både ris och ros, naturligtvis. Kommer inom kort som det heter på bio.

Innan dess, sug på karamellen; ÖFK fixade kontraktet och det är en bragdartad prestation med tanke på förutsättningarna!

***

Till sist; ÖFK får en tuff start på nästa säsong. Motståndarna i Svenska cupens gruppspel blev också klara under söndagen; Allsvenska femman AIK, Varberg (som klarade allsvenska kontraktet efter kvalseger mot Öster) samt ÖFK:s seriekollega Västerås svarar för motståndet. Start helgen 18-19 februari.

Starten var fantastisk med ett tidigt ledningsmål, spelet den första halvtimmen helt okej men resten kan vi stoppa i en sopsäck och skicka till förbränning.

Det är min korta sammanfattning av torsdagskvällens ÖFK-insats nere i Falkenberg.

Kvaldramat rullar alltså vidare och ska avgöras på Jämtkraft arena på söndag, 1-1 efter första 90 minuterna ska ÖFK se som en seger även om Falkenberg inte var speciellt mycket bättre. Men dom vare bättre!

***

Det var en regntung och slipprig gräsmatta, blåsten var besvärlig. På läktaren sköts fyrverkeripjäser, en av linjemännen blev halt och tvingades bryta medan Aly Keita fick en skadekänning redan före avspark och aldrig kom till spel.

Ja, vill man vara riktigt elak kan man nog påstå att dramatiken var större vid sidan om banan än på.

För det var en riktig skräpmatch, inte minst från ÖFK:s sida.

***

Annars fick ÖFK en drömstart. Redan i den sjätte minuten skickade Erick Brendon in ledningsmålet. Brassens inspel från vänsterkanten letade sig hela vägen in i nätmaskorna sedan Ludvig Fritzsons misslyckade flygförsök att nå bollen grundlurat hemmamålvakten Nadeem Omar.

Billigt kan tyckas men det är sådana här mål som man faktiskt kan se en hel del av under en säsong.

***

Målet gav ÖFK grepp om matchen, inte för att det gav något i utbyte mer än att den förväntade hemmaoffensiven lät vänta på sig väldigt länge. ÖFK kunde kontrollera tempot men när man hellre spelade bakåt än framåt kunde Falkenberg sakta med säkert flytta fram sina positioner och till slut satt kvitteringsbollen bakom Andrew Mills.

# 41:a min: Erick Brendon förlorar en duell på mittplan, ett snyggt överhopp grundlurar Myroslav Mazur och en frispelad Godwin Aguda placerar till höger om ÖFK-målvakten.

Ett riktigt snyggt fotbollsmål, det måste sägas!

***

I den andra halvleken fick ÖFK ingen fyr på sin panna; de individuella misstagen var alldeles för många för att man skulle få till något som liknade ordnat spel. En frispark från Chovannie Amatkarijo mitt i famnen på hemmamålvakten och ett avslut utanför målställningen från Simon Kroon var allt som ÖFK orkade med i offensiven.

Det handlade betydligt mer om hemmalaget som med vindens hjälp kunde trycka ned ÖFK i försvarsställning.

Men även Falkenberg var synnerligen tandlöst. Det blev bara bök & stök i och kring ÖFK:s straffområde och inga skarpa avslut.

***

Om det var få ÖFK-avslut i andra ronden så var de ännu färre första 45. Brendons inläggsmål är faktiskt en noteringen i förbundets matchrapport. Och då kan ni förstå att anfallsspelet var inte ÖFK:s bästa gren den här kvällen.

Tvärtom, det var nästan så att jag fick vibbar från den fullständigt värdelösa första halvan av serien. Det var tungt, segt och fantasilöst när man passerat mittlinjen.

***

Å andra sidan; har det inte sett ut så här varje gång som ÖFK spelat i Falkenberg?

***

Men det är just den här detaljen som gör att jag kan känna en viss oro inför söndagens avgörande slag, intrycket från serieavslutningen mot Norrby bara förstärktes den här kvällen; Malcolm Stolt har tunga ben, detsamma gäller speedkulan Chovannie Amatkarijo som inte längre förmår sprinta ifrån sina motståndare. Och när Cesar Weilid ute till höger bara springer utan minsta tanke på vad han ska göra blir anfallsspelet väldigt taffligt för stunden.

Simon Kroon får nu ta hela det kreativa ansvaret när dom andra bara krånglar till det.

Hm, det kan gå.

Men risken är alldeles uppenbar att ÖFK bara har lösplugg att erbjuda när allt nu ställs på sin absoluta spets.

***

Jag noterade att ÖFK-tränaren Magnus Powell var mer nöjd med avslutningen än inledningen på matchen.

Det är alldeles uppenbart att man kan se fotboll på olika sätt...

***

Försvarsmässigt kan jag inte klaga på insatsen, absolut inte. Myroslav Mazur tycks tåla hur mycket stryk som helst och Kristian Novak behåller sin fina höstform. På kanterna spelade såväl Ziad Ghanoum som Yannick Adjoumani både vårdat och förståndigt.

Men ÖFK:s styrka sitter den här hösten i det centrala mittfältet. Visst tabbade sig Erick Brendon när han förlorade bollen vid Falkenbergs kvittering men dribblingen gjordes högt upp i banan med gott om täckning bakom sig. I övrigt drog han tillsammans med Ludvig Fritzson ett oerhört tungt lass även denna gång, dessutom målskytt!

***

Andrew Mills fick ett sent besked att han skulle ersätta Aly Keita i buren. Det var naturligtvis ingen optimal förberedelse och kan ha bidragit till att det nu såg darrigt ut mest hela matchen. Mills uppträdde utan sedvanlig skärpa i alla delar av spelet, det måste sägas!

***

En kort analys inför söndagen; jag vill tro ÖFK att sitter i förarsätet. Att få med sig ett kryss på bortamark brukar räcka långt när avgörandet ska ske i hemmaborgen. Och jag är helt övertygad om att ÖFK kan höja sin prestation åtskilliga nivåer jämfört med det man visade i kväll, det måste jag tro.

Men kan Falkenberg det?

Svaret får vi strax före klocka 15 på söndagseftermiddagen.

Katten har nio liv, ÖFK har tio!

Därför har klubben fortfarande den ena foten kvar i elitfotbollen. 1-0 hemma mot Norrby efter straffmål av Simon Kroon var precis vad som behövdes för att få chansen att kvala sig kvar i Superettan medan det blev morsning och goodbye för såväl Norrby som Dalkurd.

Ska vi säga att det indiska reptricket lyckades?

Ja, det måste man säga oavsett vad som väntar i kvalet mot Falkenberg (borta på torsdag, hemma på söndag).

***

Backar vi bandet till mitt i den svenska högsommaren var det garanterat inte många som var beredd att satsa en slant på att ÖFK skulle klara den här uppgiften;

# 3 augusti, 1-0 i baken mot Brage på bortamark, fyra poäng på de senaste 13 matcherna, nio poäng efter 17 spelade omgångar och dyngsist i tabellen.

Ingen kan klandra dem som misströstade, läget var kolsvart. Och det värsta av allt, ÖFK förtjänade heller inget mera!

***

Men bättre tider skulle komma. Ett par segrar (3-1 mot Landskrona och samma siffror mot Skövde) betydde i alla fall kontakt med lagen närmast ovanför i tabellen samtidigt som prestationerna gav hopp ytterligare framgångar. Med brassen Erick Brendons (från allsvenska IFK Värnamo) ankomst under "sommarfönstret" fick vi se ett nytt ÖFK i alla delar.

Det är sällan, för att inte säga aldrig, jag sett en enskild spelare förändra karaktären på ett helt lag.

Brendon har spelat 15 matcher i ÖFK-dressen. Han har varit bra i alla, i många har han varit superp!

Och när vi nu summerar: 22 poäng på de avslutande 13 omgångarna är starka papper av ett lag som länge betraktades som seriens slagpåse. Det räckte precis att ÖFK skulle ge sig själva chansen att kvala sig kvar i elitfotbollen och mer än så kunde vi inte begära när det var som allra mest dystert. Sett med hemmaögon är det närmast en bragdartad prestation.

Tack för den!

***

Lördagskvällens möte på Jämtkraft arena var som en direkt avgörande cupfinal med den lilla skillnaden att ÖFK behövde vinna medan för Norrby skulle det räcka med kryss.

Och som jag ser det var det mycket rättvist att ÖFK stod som segrare när dramat var över. ÖFK var det bättre laget och hade mycket väl kunnat sänka Norrby i inledningen då såväl Simon Kroon som Cesar Weilid brände femstjärniga möjligheter.

Nu fick vi vänta till den 55:e minuten innan ÖFK kunde avgöra.

# Straff sedan en Norrbyförsvarare tagit bollen med handen efter en hemmahörna: Simon Kroon skjuter bollen i ena hörnet medan Norrbykeepern Anton Cajdoft dyker i det andra!

***

Om det finns någon rättvisa i den här världen är det helt givet att Simon Kroon blir ÖFK:s hjälte en sån här kväll. I varje fall om det är jag som skriver manuset!

***

Efter Kroons straffmål var Norrby tvingat att rita om sin spelplan när man inte längre kunde luta sig emot resultatet. Det gick sådär. Visserligen hamnade bollen ofta på ÖFK:s planhalva den sista halvtimmen och det blev stirrigt vid några tillfällen i hemmaförsvaret. Men jag kunde inte se att Aly Keita behövde anstränga sig vid ett enda tillfälle för att hålla sin nolla när boråsarna jagade kvitteringsmålet.

***

Naturligtvis ska alla i hemmalaget ha högsta betyg för den arbetsinsats som lagt grunden till att man lyckades hiva sig över nedflyttningsstrecket. Som det har kämpats! Nu krävs ytterligare två kraftprov - på kort tid...

***

Erick Brendon (belönades som årets spelare i länet på fredagskvällen, har det någonsin hänt efter bara en halv säsong?) var mästerlig även denna gång, detsamma ska sägas om Ludvig Fritzson. "Luddes" höst har varit stark och det var nära att han kröna den här insatsen med ett mål men hans nick i 71:a minuten gick på fel sida stolpen.

***

Avstängningen av Myroslav Mazur tvingade ÖFK-ledningen till att stuva om i sin backlinje. In kom Sam Mensiro i mittförsvaret och hans första timme var den bästa på mycket länge, lite svajigare blev det i slutet när benen såg trötta ut.

***

Kristian Novak blev nu försvarschef och gjorde sin bästa match hittills i ÖFK! Han såg ut att trivas med det nya ansvaret.

***

Ziad Ghanoum studsade tillbaka snabbt efter den svaga insatsen förra helgen och hans första 45 måste också det ha varit de bästa minuterna sedan han kom till klubben.

***

Om man ska gnälla på något så får det bli att ÖFK utnyttjade sin vänstersida alldeles för lite i första halvlek trots att där fanns ofta oceaner av yta att spela på, att Malcolm Stolt kom till spel med blytunga ben och inte heller Chovanie Amatkarijo hade det sedvanliga klippet i steget. Det gjorde att vaken Stolt eller Amatkarijo förmådde brotta ned Norrbyförsvaret så värst många gånger den här kvällen.

***

...men vad gör väl egentligen det med facit i hand?

***

Här måste det dock tankas så mycket ny energi som bara är möjligt fram till nästa uppgift på torsdag. Det gäller naturligtvis för hela gänget. Falkenberg, tvåa i den södra division 1-serien, är en tuff kvalmotståndare - allrahelst på bortaplan!

***

4.378 på plats för att stötta. Det tycker jag är en bra siffra när svinnovember gjorde sig påmind för första gången. Och jag tror att alla var nöjda och glada när de drog hemåt i höstmörkret.

***

Om jag skriver att det är en kvalfylld vecka som väntar alla ÖFK-vänner så har jag väl täckt in det mesta?

Vi ger oss aldrig...

Ni känner igen ÖFK:s mantra, ni har säkert hört det tusentals gånger genom åren.

Och det gäller fortfarande! Men medge att i eftermiddags var det nära att det gått i graven, kanske för tid och evighet. Phuuuu, vilken jäkla pärs! Så nära att allt var över.

***

Förutsättningarna vare glasklara sedan Norrby klappat till Öster med 2-0 lagom till ÖFK:s avspark på Bravida arena på Hisingen mot Utsikten. Det måste bli minst en ÖFK-poäng för att man skulle få chansen till ett direkt avgörande mot Norrby hemma på Jämtkraft arena nästa lördag.

Uppdraget lyckades när Mansour Sinyan konstsparkade in kvitteringsbollen 3-3.

# I matchens 90:e minut.

# Sinyans första ÖFK-mål.

# ÖFK:s första hörnmål den här sommaren (om jag minns rätt) i försök 39.568, typ.

***

Jag måste medge att det kändes inte alls bra när Norrby tidigt på lördagseftermiddagen sänkte Öster som trots allt var på jakt en då möjlig allsvensk plats men var fullständigt usla i Boråslagets straffområde.

Ett kryss var nog max vad Norrby skulle mäkta med. Trodde jag. Nu blev det tre poäng som satte stenhård press på ÖFK. Här fanns helt plötsligt inga marginaler att spela på, förlust och allt hade varit dött och begravet.

Kanske för alltid när klubben står inför en skuldberg högre än K2!

***

Men jag tyckte att ÖFK tog sig an uppgiften på Bravida på bästa sätt med tanke på omständigheterna. Det var visserligen ingen fotboll som det slog gnistor om men det var tryggt och säkert, Utsikten gavs inte många möjligheter och själva vaskade man i alla fall fram ett par högkaratiga chanser.

Men så brast alla för dämningar;

40:e min: Erick Brendon servade perfekt och banans minste (Yannick Adjoumani) hoppade högst, 1-0 till ÖFK. Så bra!

42:a min: Ziad Ghanoum slarvade, Predrag Randjelovic tog med sig bollen med handen(?) och bankade från 20 meter in kvitteringen 1-1 via Aly Keitas utsträckta vänsterhand. Helvete också!

45:e min: Chovanie Amotkarijo tryckte en frispark i underkant på ribban (sicken smäll) och Malcolm Stolt vräkte sig fram och nickade ribbreturen i öppen kasse, ÖFK till pausvila med 2-1. Härligt!

***

Men det roliga var snabbt förbytt till det oroliga när Utsikten kvitterade till 2-2 redan 56 sekunder in på den andra halvleken genom Albin Skoglund och när samme man 20 minuter senare skickade in 3-2 ur taskig vinkel (ett av Aly Keitas sämre ingripanden under hela hans ÖFK-tid) blev det kolmörkt. Där och då luktade det division 1 lång väg, allrahelst som det som var stabilt i första ronden nu var helt bortblåst.

Och även om ÖFK-ledningen agerade och bytte allt som kunde bytas var det inte mycket som bättre, det såg helt enkelt kört ut...fram till matchminut 90;

# ÖFK-hörna från höger, inbytte Henrik Bellman lyfter in och inbytte Mansour Sinyan, konstsparkar kvitteringsbollen 3-3 upp i Mikica Georgievskis högra kryss.

Så vackert! Men framförallt så viktigt!

***

Det här betyder att Norrby har tre poäng tillgodo på ÖFK (målskillnaden är densamma, -13) inför det avgörande slaget på Jämtkraft arena nästa lördag. ÖFK måste vinna, det är enda sättet att passera Norrby och landa på den sista kvalplatsen.

Visserligen kan Dalkurd fortfarande utmana om den men då måste det bli full pott mot Jönköping Södra (i morgon söndag) och i avslutningen borta mot Skövde samtidigt som man också måste plocka in nio mål vid ÖFK-seger.

Inte troligt i mina ögon, inte alls!

***

Några korta noteringar;

# Erick Brendon var fullständigt lysande i den första halvleken. Hela tiden spelbar och jag tror inte att han slog bort en enda passning. ÖFK:s överlägset främste den här eftermiddagen även om han, precis som samtliga lagkamrater, drabbades av syrebrist efter pausfikat.

# Yannick Adjoumani vinner en nickduell i motståndarnas straffområde och bollen går dessutom i mål, vad var oddset på det? Men Adjoumani var ju på sin hemmaarena (han är ju inlånad från BK Häcken) och ville säkert visa sin klubb att han gjort framsteg under sin ÖFK-period. En frisk fläkt som varit starkt bidragande till ÖFK:s höstspurt, utmärkt i dag.

# ÖFK-mål på hörna och ÖFK-mål på frispark. Det har väl inte hänt den här säsongen. Nu både ock - i samma match. När det som behövdes som allra bäst. Tack för det!

# Amatkarjos bössa i ribban (som gav 2-1 när Stolt stack fram huvudet på returen) var inte att leka med.

# Ziad Ghanoum kunde inte upprepa sina fina insats från förra helgens segermatch mot

Trelleborg. Det var skakigt i ÖFK:s högerförsvar den här eftermiddagen.

# Mazur varnad, Sinyan varnad och Österholm varnad. Och om jag förstått det rätt är alla tre avstängda i avgörandet mot Norrby. Onödiga varningar har varit ett gissel för ÖFK hela säsongen och man håller stilen in i det sista. Den här gången var det Sinyan som tappade huvudet efter sitt kvitteringsmål.

# Sämst blir givetvis att undvara Mazur i mittförsvaret, det vimlar ju inte av mittbackar i ÖFK-truppen. Sam Mensiro får väl rycka in och göra ytterligare en insats för klubben i hans liv.

# Nästa lördag smäller det, avspark kl 17.00. Samling på arenan!

***

Till sist; Brommapojkarna blev allsvenskt i förra omgången, Halmstad i dag. Öster kvalar mot trean från slutet i Allsvenskan (Varberg just nu)

Äntligen en vecka där man kan känna lite medvind när bollarna plötsligt rullade rätt väg; efter snygga 2-0 mot Trelleborg fick Dalkurd på nöten i Västerås (1-4) i söndags och när Jönköping Södra skickade in segerbollen (2-1) på övertid i måndagens möte med Norrby log jag lite snett för mig själv.

Det betyder att råttracet förmodligen kommer att fortsätta hela vägen ända in i kaklet; ÖFK, Dalkurd, Norrby - två ska bort! En får ytterligare en chans men det finns ytterligare några "om" innan vi är där.

Men som jag skrivit några gånger nu; jag tror det först när jag ser det!

***

Mera positivt. Jag har inte sett några bakslag noterade i veckan på varken Simon Kroons eller Malcolm Stolts medverkan i lördagens match mot Trelleborg och i den bästa av världar finns såväl Kroon som Stolt med på plan när domaren blåser till spel i lördagens match mot Utsikten på Bravida arena (Hisingen i Göteborg).

ÖFK blir fan så mycket bättre med Kroon och Stolt i startelvan!

Anfallsmässigt ger det fler alternativ, försvarsmässigt vinner man också då Stolt är lagets skickligaste presspelare och dessutom gör stora nytta i det egna straffområdet vid fasta situationer.

Men när det gäller två så skadedrabbade spelare kan man aldrig vara riktigt säker, där är det bara att hålla tummarna att det ska hålla några veckor framöver.

***

Ska vi tro på den här startelvan på lördag; Keita - Ghanoum, Novak, Mazur, Adjoumani - Weilid, Fritzson, Brendon, Amotkarijo - Kroon, Stolt.

Jag skulle kunna tänka mig Österholm (bra i lördags) till höger på mitten med Weilid bakom som högerback. Det beror alldeles vad ÖFK vill med den här matchen; går man för seger eller kan det räcka med att försöka säkra en poäng?

***

När det är avspark på Bravida (kl 15.00) vet ÖFK-ledningen vad som gäller, då har mötet mellan Norrby och Öster precis avslutats. Raffinerat, eller hur?

***

I mina ögon är den 14:e platsen (sista kvalplatsen) vi kan snacka om för ÖFK. Det skulle betyda spel mot tvåan i Ettan södra. Där ligger just nu Falkenbergs FF. Gais (leder med sex poäng när två omgångar återstår) och IK Oddevold (nu trea, fyra pinnar efter Falkenberg) är "möjliga" men knappast troliga tvåor.

Speldatum är satta till 10 respektive 13 november, division 1-laget börjar hemma.

***

Dalkurd inte bara förlorade i Västerås (1-4), har klubben stött på motstånd från delar av fotbolls-Sverige tidigare så gjorde man det inte lättare för sig när man uppträdde som man nu innan avsparken på Iver Arena.

När Västerås SK skulle hedra minnet av en stor av klubbens stora hjältar, tränaren Lennart "Liston" Söderberg som avled för ett par veckor sedan 81 gammal, valde Dalkurds spelare och ledare att lämna banan.

- Vi som klubb har tagit beslutet att de får hylla sina legendarer hur mycket det vill, sa Dalkurds tränare Amir Azrafshan (jodå, förre ÖFK-tränaren) i Discovery Plus.

- Men vi vet också vad personen i fråga har stått för och därför har klubben tagit beslutet att vi fokuserar på vårt.

***

Ser vi inte här bilden av det splittrade Sverige? Hjälte i ena lägret, sedd som en rasist hos det andra.

Men vad vet man i Dalkurd om vad "Liston" stod för, egentligen? Han verkade ju i en helt annan tid. Dalkurd FF bildades först 2004, samma år som var "Listons" sista som tränare!

***

Jag tänker inte försvara "Liston" för alla grodor och plumpheter som hoppat ur hans mun genom åren, de är ju rätt många och kostade honom en hel del i slutet av hans karriär. Jag är dock övertygad om att han ville inget illa, däremot snackade han fortare än han tänkte. Men i Västerås glömmer man inte att han som tränare var med och tog klubben till Allsvenskan vid två tillfällen (1978 och 1997), ingen har haft så stor betydelse för fotbollen i Västerås som "Liston" Söderberg.

***

Det finns för övrigt många som snackar fortare än de tänker utan att bli stämplad som rasister!

***

Jag har haft god koll på "Liston" genom åren, både som spelare i AIK (och en landskamp) och som tränare. I slutet av 1960-talet gjorde han Ljusdals IF till en av de starkaste klubbarna i Norrland (min bror tränade då med laget), i början av 1980-talet då jag var tränare i Ope IF var han under ett par säsonger min motståndare i IFK Eskilstuna (att slå ett "Liston"-tränat lag med 6-1 hemma på Torvallen är en av mina roligaste segrar...) och vid ett tillfälle (1984) fick jag ett par timmar i bilen med "Liston", bara han och jag, när jag körde honom från "Fotbollsforum" på Vemdalsskalet till flyget på Frösön.

Så, ja! Han var verkligen inte rumsren alla gånger. Men jag tänker inte berätta vad han sa när han hörde Marie Fredrikssons låt "Ännu doftar kärlek" i bilradion på väg genom vårt landskap en vacker söndagsförmiddag i november. Det får bli min och "Listons" lilla hemlighet.

Som sagt, inte rumsren alla gånger...

***

Tre gamla ÖFK-lirare gör succé i den norska fotbollen;

# Eirik Haugan flyttade hem till Molde på den norska västkusten i vintras och spelar sin bästa fotboll i karriären. Seriesegern i högsta ligan är säkrad sedan länge och klubben kan mycket väl gå till slutspel i European Conference League (möter Djurgården i kväll). Och Haugan är en klippa i försvaret, match efter match såväl i ligan som i Europaspelet.

# Tom Pettersson har inte spelat på grund av skada de senaste två månaderna. Men innan dess var han urstark och starkt bidragande till att hans Lilleström länge var med och fightades om tätplatsen, Toms betyg på sofascore.com var sensationellt bra. Men när Tom försvann från plan gick det sämre och Lilleström får nu vara glad om man kan sno tredjeplatsen (i kamp med Rosenborg) och en plats i Europaspelet.

# Curtis Edwards håller till i den norska andradivisionen (Obos-ligan) sedan han vid nyår lämnade Djurgården och flyttade till Osloklubben Stabaek. Men nästa säsong blir det högsta ligan igen, Stabaek har säkrat andraplatsen inför helgens sista omgång, tre poäng och 16 mål till trean KFUM Oslo (Brann från Bergen är överlägsna vinnare). Curtis har spelat alla matcher från start förutom tre då han varit avstängd (tre varningar + en direkt utvisning).

***

Ny krönika efter lördagens dramatik!

Efter två insatser (Eskilstuna och Dalkurd) som fått både mig och många andra att tvivla studsade ÖFK tillbaka till den fina höstformen.

2-0-segern mot Trelleborg var precis vad som behövdes för att hålla grytan kokande ytterligare en vecka även om Dalkurd och Norrby i skrivande stund har den 28:e omgången ospelad.

Men när det var absolut nödvändigt uppträdde ÖFK som ett riktigt fotbollslag. Det var helt enkelt väldigt mycket som var bra den här lördagseftermiddagen när prestationen utfördes med kniven mot strupen.

***

I en krönika som jag skrev sent på fredagskvällen ställde jag ett antal krav på ÖFK för att det skulle gå väl när Trelleborg kom på besök. Krav låter naturligtvis pretentiöst (för det är väl ingen som bryr sig om "en gammal surgubbe" som någon kallade mig för några månader sedan...), det var väl närmast för att provocera fram en reaktion efter de sömnaktiga insatserna på slutet.

Men vi kan väl checka av listan på krav och utfall;

# Andrew Mills måste vara lika bra som under våren när han nu efter månader utan matcher ska ersätta Keita i buren.

Mills svarade upp på mina förväntningar, mer än väl även om han klantade till det i inledningen med ett uppspel som kunde ha förstört hela festen. Men en nolla är alltid en nolla för en målvakt och några räddningar var riktigt skarpa!

# Novak och Mazur måste hitta tillbaka till samspelet i mittförsvaret.

Absolut, här fanns inte mycket att anmärka på. Novak och Mazur var rena betongen den här eftermiddagen!

# Ludvig Fritzson var urstark mot Dalkurd när han var tillbaka efter sin avstängning. Det krävs ytterligare tre sådana matcher för att "Ludde" ska rädda sitt ytterst ojämna 2022.

Visst, Fritzson kan bocka av ytterligare en stark prestation. Han var precis lika bra som i Uppsala och dessutom högst delaktig i målen; spelade fram läckert till Simon Kroons 1-0, sköt det skott som via en motståndare letade sig fram till Amatkarijo och 2-0-målet!

# Yannick Adjoumani måste få tillbaka den energi han hade för några veckor sedan på sin vänstersida.

Check på den! Kanske inte så yvigt som tidigare, däremot mer balanserad och därmed också en stabilare defensiv - för hela laget!

# Apropå energi; tycker Chovanie Amatkarijo att det är kul att spela fotboll i ÖFK? Såsar omkring en dryg timme mot Eskilstuna och en hel match i Uppsala. Jag fattar verkligen ingenting.

Nja, en klar uppryckning mot senast men formsvackan finns där.

# Sebastian Karlsson Grach skapar sig själv många fina lägen med sitt hårda jobb men har dålig skärpa i avsluten.

Inga lägen att bränna den här gången. Men massor av nyttigt jobb!

# Det är dags att André Österholm visar lite kräm efter att ha segat sig igenom snart en hel säsong här i Östersund.

Plötsligt fick jag se lite av det register som jag tror att Österholm bär på, bästa insatsen så här långt i ÖFK-tröjan.

# På Erick Brendon ställer jag bara ett krav och det att han ska vara lika bra som han varit nästan alla gånger sedan han kom i somras.

Det infriade han naturligtvis, Brendon är ÖFK:s nav och får spelet att pulsera på ett helt annat sätt än under första halvan av serien. Och hans långa bollar bakom motståndarnas backlinje är en fröjd att skåda.

# Och ett sista litet krav, eller i alla fall ett önskemål: Snälla, kan jag få ett mål på en hörna?!

Nej, det gick inte heller den här gången. Men bara fyra försök, inget var nära.

***

Sammantaget fick jag ett bättre svar än jag förväntat mig, mycket bättre! Det är naturligtvis också en del av förklaringen till 2-0-segern och att ÖFK sprattlar vidare i den dramatiska bottenstriden.

***

Men i sammanhanget är det två spelare som jag lyfta fram;

# Simon Kroon var tillbaka från start efter ytterligare två månaders skadehelvete. Det var inte planerat, Kroon var illa förberedd för en insats på den här nivån. Men ÖFK-ledningen chansade när Henrik Bellman inte vara brukbar. Det var en chansning som höll! 1-0-målet doftade klass när han löpte in bakom Trelleborgs backlinje och bombade in bollen ovanför målvaktens huvud. Med Kroon på planen fick ÖFK in ytterligare en bolltrygg spelare, nog så viktigt för att kunna odla ett eget spel.

# Andrew Mills har heller inte spelat på två månader men det beror inte på skada, bara på att Aly Keita är en bättre målvakt. Men efter en karriär som stoppats i flera omgångar av en elakartad knäskada tror jag att Mills är ganska nöjd med att vara där han nu är och det här var hans 13:e (inget otursnummer den här gången...) match från start i årets serie. Och så håller han nollan!

Det är få saker som gör mig så glad som när spelare som Kroon (med ett CV som innehåller så mycket elände sedan han kom till ÖFK) och Mills får bära betydande roller i en så viktig seger!

***

Låt mig från den här eftermiddagen bara tillägga att Ziad Ghanoum stod pall för trycket när han nu fick chansen från start på högerbacken, att Malcolm Stolt fick en värdefull halvtimma efter skadefrånvaro när han ersatte Simon Kroon och tränaren Magnus Powell matchade sitt manskap på bästa sätt. Det är inte alltid jag gillar det han gör men bättre än så här kan det inte bli.

Ytterligare en glädjande notering; inte en ÖFK-varning! (När hände det senast? Sju senast mot Dalkurd...)

***

Till sist; trots segern och den fina prestationen så vidhåller jag det jag skrev före matchen: Jag tror inte på det här förrän jag ser det! Jag måste inta den inställningen så länge ÖFK inte har saken i egna händer. Förhoppningsvis kan det ha svängt sent på måndagskvällen när jag summerar hela omgången...

Det har snackats hela hösten, ja faktiskt längre än så efter den blytunga inledningen på serien.

Men det är lika bra att säga det direkt; Nu tror jag inte på det längre, inte förrän jag ser det!

***

Ni förstår säkert att det handlar om ÖFK:s överlevnad i svensk elitfotboll såväl sportsligt som ekonomiskt. Vilket bekymmer som är störst? Svaret är givetvis en smaksak, men i mina ögon ser det hopplöst ut på båda fronterna, tyvärr.

***

Ekonomin kan vi strunta i för dagen, just här och nu gäller det att vinna tre matcher på raken med början på lördagseftermiddagen när Trelleborg kommer till Jämtkraft arena. Det kanske inte räcker med nio poäng men då har ÖFK i alla fall gjort sitt för att nypa den ena kvalplatsen (att räkna med något mera blir bara fånigt). Det kan gå även med ett sämre utfall och för mig räcker det långt att nå fram till ett direkt avgörande i den avslutande omgången hemma mot Norrby. Det vore ju kul om ÖFK lyckas hålla liv i det här dramat in i det sista, gott så!

***

Läget är ju känt inför avslutningen; ÖFK (24) och Dalkurd (25) ligger på nedflyttningsplatserna, Norrby (28) på den sista kvalplatsen. Och för ÖFK:s del är det bara Dalkurd och Norrby vi behöver snacka om, Västerås, Örgryte och Jönköping Södra som ligger närmast ovanför kommer att rinna undan på ett eller annat sätt.

***

Det brukar ju alltid vara intressant i sådana här lägen att prata om, just det, om; för mig handlar det om fyra matcher och läget hade varit ett helt annat:

# 22 juli, Jönköping hemma: Stabil 1-0-ledning när mittbacken Kristian Novak i slutskedet gör ett misstag som man annars bara ser i korpen (kanske inte ens där), Jönköping får straff och kan kvittera till 1-1, två ÖFK-poäng kastade i Storsjön.

# 20 augusti, Brommapojkarna hemma: Även här en uddamålsledning i slutet som blir till 2-3-förlust sedan Erlend Sivertsen i matchens sista (sned)spark serverat BP segermålet. Ytterligare en pinne i Storsjöns vatten.

# Och så de två senaste insatserna (efter en höst med många fina och stabila prestationer och som verkligen gett hopp om ett liv efter jul): Det jag sett mot AFC Eskilstuna (0-2) och Dalkurd (1-1) har gjort mig bekymrad. Visst, starten mot Eskilstuna lovade verkligen mera (i tio minuter), men fortsättningen var rent bedrövlig precis som insatsen i Uppsala förra helgen. När ÖFK verkligen hade gett sig själv chansen var man tillbaka på samma nivå som under den usla våren, bristen på kvalitet var närmast häpnadsväckande.

Sammantaget: Åtta poäng åt helvete och ÖFK har ingen att skylla på än sig själv!

***

För att det här trolleritricket ska kunna lyckas måste det bli en kraftig uppryckning på många fötter. Det här ÖFK-laget innehåller bara två klasspelare, Erick Brendon och Aly Keita (avstängd mot Trelleborg, huvva), det finns potential på en del håll medan viktiga spelare som Simon Kroon, Malcolm Stolt och veckans äss ur rockärmen Nebiyou Perry (som vi inte sett röken av sedan förra året och som jag trodde var avskriven för länge sedan) kommer från skadeperioder och knappast kan vara bärande pjäser de här ack så avgörande veckorna.

***

Här är några av mina krav inför Trelleborgsmatchen;

# Andrew Mills måste vara lika bra som under våren när han nu efter månader utan matcher ska ersätta Keita i buren.

# Novak och Mazur måste hitta tillbaka till samspelet i mittförsvaret. De senaste två matcherna har deras samarbete inte funkat, inte alls!

# Ludvig Fritzson var urstark mot Dalkurd när han var tillbaka efter sin avstängning. Det krävs ytterligare tre sådana matcher för att "Ludde" ska rädda sitt ytterst ojämna 2022.

# Yannick Adjoumani måste få tillbaka den energi han hade för några veckor sedan på sin vänstersida. Och snart måste väl något av hans många inspel träffa en lagkamrat?

# Apropå energi; tycker Chovanie Amatkarijo att det är kul att spela fotboll i ÖFK? Så mycket talang, så mycket speed i fötterna, så funktionell teknik och dessutom utrustad med en skottfot som får de flesta att bli gröna av avund. Och så såsar han omkring en dryg timme mot Eskilstuna och en hel match i Uppsala. Jag fattar verkligen ingenting.

# Sebastian Karlsson Grach skapar sig själv många fina lägen med sitt hårda jobb men har dålig skärpa i avsluten. Nu måste bollarna innanför målramen, KG, det finns inte längre plats för att vara ofokuserad när chansen kommer!

# Jag gissar att André Österholm ersätter avstängde Cesar Weilid på högerkanten. Och som jag skrev om Amatkarijo, det är dags att Österholm visar lite kräm efter att ha segat sig igenom snart en hel säsong här i Östersund. Jag kan ana att här finns betydligt mycket mer i verktygslådan än han förmått bjuda på så här långt.

# Henrik Bellman har jag gett upp hoppet om, han ramlar ju så fort en motståndare tittar på honom. Match efter match ligger han där och vädjar mot domaren, "nu var dom stygg med mig igen..." Snart har han slösat bort hela sin talang, tiden rinner iväg snabbt i den här branschen. Ja, jag vet, det är elakt sagt. Men någon gång måste han inse att det här spelet inte räcker på elitnivå, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Om ingen i ÖFK-ledningen kan ta honom i örat så gör jag det. För Bellmans skull!

# På Erick Brendon ställer jag bara ett krav och det att han ska vara lika bra som han varit nästan alla gånger sedan han kom i somras. Som jag skrev här ovan, Brendon är en klasspelare!

# Och ett sista litet krav, eller i alla fall ett önskemål: Snälla, kan jag få ett mål på en hörna (det går ju att nicka under ribban åtminstone en gång den här säsongen...ingen kan ju komma och säga möjligheterna inte funnits!)

***

Till sist; Om inte alla har fattat det så är det allvar nu. På riktigt. På lördagseftermiddagen (eller på måndag om jag ska vara riktigt korrekt, när Norrby möter J-Södra på bortaplan) kan allt vara över när det gäller den sportsliga biten. Och då har vi det ekonomiska moraset kvar...

Pumpade vi upp ÖFK-ballongen för hårt?

Nja, jag vidhåller det jag skrev i förra krönikan att det finns klubbchefer och tränare som behöver oroa sig mer än Graham Potter och Daniel Kindberg. Det gäller även efter premiäromgången.

Men.

0–1 på Örjans Vall mot nykomlingen Halmstad var inte den start som jag drömde om, definitivt inte önskade mig. Den sätter onekligen myror i huvudet på mig och många andra även om det bara handlar om en enskild match och dessutom årets första förlust efter tio segrar och en oavgjord.

Jag väljer att skylla på (man måste ju alltid skylla på något när man har fel i sina förutsägelser…) underlaget. ÖFK:s bollhållande och passningsorienterade fotboll var inget segerrecept denna lördag eftermiddag.

# Bollen rullar inte lika fort på naturgräs i vårligt tillstånd i jämförelse med konstgräs.

# Den uppför sig definitivt inte som på konstgräs; spelarna tvingas till flera tillslag för att få den under kontroll. ”Kluddandet” medför per automatik att tempot sjunker.

Mer behövdes faktiskt inte för att ÖFK:s possesion-spel skulle få bekymmer när Halmstad parkerade sin ”buss”(som det numera heter när man samlar sitt försvarsspel) på egen planhalva. Det gick helt enkelt för sakta!

Nu var det givetvis inte första gången det här inträffade. ÖFK (och andra lag med liknande spelfilosofi, jodå, det finns fler…) har ställts inför det här problemet tidigare och misslyckats. Och det är väl här som jag efterlyser en plan B, något som bryter mönstret.

Jag vill helt enkelt se lite längre bollar, kalla det gärna desperation, som tvingar motståndarna att släppa ned sin backlinje ett antal meter.

Bara att motståndarna känner det hotet gör att ”bussen” blir lite längre och därmed lättare att spela sig igenom!

Nåväl, det var fler lag än ÖFK som inte presterade som jag hade förväntat mig i första ronden. Djurgårdens 0–2 mot nykomlingen Sirius var det som överraskade mest. Djurgården har handlat ungt, gammalt och dyrt, några nyförvärv ramlade faktiskt in precis före avspark. Men resultatet, och spelet, avslöjade att Djurgården helt enkelt glömde bort att bygga grunden i jakten på snabbköpta framgångar.

Kalmar FF:s 1–5 mot Elfsborg var överraskande, inte att boråsarna vann utan siffrorna. Förre ÖFK-aren Alex Dyer var högst delaktig när Elfsborg vände matchen med fyra mål på 19 minuter och fem under sista halvtimmen.

Noterbart i övrigt; Stockholmslagen hade alla, alltså inte bara Djurgården, en blek start.. AIK mäktade bara med 0–0 hemma mot Häcken efter en tam insats och Hammarby föll i Norrköping (precis som väntat).

För ÖFK väntar nu just Norrköping på söndag (och på skärtorsdag, cupfinalen). Det blir svettigt; Norrköping har de senaste säsongerna varit ett absolut topplag (mästare 2015, trea förra säsongen) med ett mycket stabilt och effektivt grundspel. Årets upplaga ser också bra ut, om än något tunnare spelartrupp än de senaste säsongerna. Andreas Johansson (backlinjen) och Daniel Sjölund (mittfältet) är ju två kontinuitetsbärare som får alla klubbchefer att dregla av avund och längst fram hittar vi allsvenskans intressantaste och målfarligaste anfallspar; Sebastian Andersson och Kalle Holmberg.

Se upp!

Sebastian och Kalle har gjort mål på ÖFK tidigare, inte minst här på Jämtkraft Arena. Förra året blev det två vardera, Sebastian sänkte ÖFK i 2–0-segern och Kalle satte två underbara strutar när han i Örebros svartvita dress var med och besegrade ÖFK med 4–2 tidigt på säsongen.

Som sagt; varningen är utfärdad.

Till sist 1; ÖFK knöt i sista stund Djurgårdens Tim Björkström till sig. Det såg jag inte riktigt komma. Men förmodligen är frågetecknen kring några i högerförsvaret (skadorna på "Sotte", Mukibi, Douglas, Mensiro) lite större än vi anade.

Till sist 2; I min förra krönika dristade jag mig till att ha synpunkter på Mittmedias ÖFK-bevakning. Det var givetvis, och det hade jag naturligtvis förutsett, som att sticka in pinnen i en myrstack. Lika givet var att tidningarnas försvarsadvokat Stefan Nolervik skulle dyka upp i kommentatorsfältet. Däremot var det ingen som uppmärksammade berömmet till Sportbladet och deras ”Fotbollsbibel”. Jag visade där på ett exempel hur jag tycker att media kan arbeta, bara möjligheter ges, och hur bra det kan bli. Det handlar givetvis inte om medarbetare A, B och C på ÖP/LT (även om bristerna på fotbollskunskaper är besvärande för några) utan om vilken strategi man valt, i stort och smått.

Till sist 3; Signaturen ”inte mittmedia” var bekymrad över att jag inte fick vara kvar på sporten. Jag kan lugna skribenten med att jag lämnade sporten helt frivilligt när man 2008 bestämde sig för att slå ihop LT:s och ÖP:s sportredaktioner (zport.se, ÖP:s initiativ, tro inget annat). Jag tyckte det var helt huvudlöst vilket jag också meddelade ÖP:s vd Göran Henriksson som var den som ledde projektet (på uppdrag av andra starka ÖP-krafter, tidnings-vd:ar brukar väldigt sällan lägga sig i redaktionella projekt…). Jag avslutade mina 50 år på LT (32 år som arbetsledare, bara åtta som sportchef) med fem år som nattchef, för tredje gången…

Bara två dygn återstår till ÖFK:s allsvenska premiär i Halmstad på klassiska Örjans Vall. Och jag kan lova att det är många tränare och klubbchefer i vår högsta serie som sover sämre än Graham Potter & Daniel Kindberg.

Mycket sämre!

Sällan eller aldrig kan ett lag kliva in i seriespelet och vara i sådan medvind som Östersunds FK.. Visserligen är det svårt att kolla bakåt i historien hur förberedelserna sett ut för dom allsvenska klubbarna men det ÖFK presterat så här långt efter nyår kan inte göras så mycket bättre; elva spelade tränings- och cupmatcher, tio vunna, en oavgjord, 31 gjorda mål och bara sju insläppta, 2,82 poäng i snitt (bara två tappade pinnar av 33) Låt vara att motståndet har varit gott & blandat men hur tror ni att det sett ut för övriga 15 lag i serien?

Nej, även där har träningsmotståndet bestått av en salig blandning av högt och lågt. Det är inte så att Malmö FF, AIK, Djurgården och andra ”storheter” matchat mot Barcelona eller Roma var och varannan vecka. Ingalunda, Degerfors, Brommapojkarna, Molde och Odense (för att ta några exempel) har stått på andra sidan. Trots det har prestationerna varit högst varierande, både resultat- och spelmässigt.

Dessutom;

# ÖFK har klarat sig, åtminstone och man tittar på lagets offensiva arsenal, alldeles utmärkt bra på skadesidan, lite tuffare i försvarsblocket utan att man behöver ana en kris runt hörnet. Det finns dubbel täckning (minst!) på alla positioner, oavsett hur Potter formerar laget (och det vet vi, som bekant, aldrig...).

# Långtidsskadade Sotirios Papagiannopoulos och Jamie Hopcutt är tillbaka. Kanske inte i full matchform redan till helgen men inte långt borta. Hopcutt är att ses som ett nyförvärv som kommer att blir en obehaglig överraskning för många försvarsblock (vi kan ju bara drömma om hur bra det kan bli med vassa avslutare som Saman Ghoddos, Johan Bertilsson och Hopcutt tillsammans i motståndarnas straffområde, draam on…)

# Jag tycker också att premiärmotståndet är alldeles lämpligt. Nykomlingen Halmstad skrämmer verkligen inte (avstigningskandidat tillsammans med likaledes nya AFC Eskilstuna) och är dessutom ett lag som måste vara lätt för Potter och hans team att kartlägga; en klassisk 4-4-2-uppställning med en stor och tung forward tillsammans med en liten och kvick (ungefär som alla svenska lag såg ut under många. många år). Den här uppgiften ser ut att passa ÖFK som handsken. Bara ett taskigt naturgräs (det är ju väldigt tidigt på våren) kan bli en fälla.

# Och, inte minst, alla pratar så gott om ÖFK! Beröm kommer från hela fotbolls-Sverige. varje dag, överallt; Potter är Sveriges bäste tränare(överlägset) tycker fansen, laget spelar allsvenskans attraktivaste fotboll säger avundsjuka konkurrenter, mångfaldsarbetet och kulturprojekten väcker uppmärksamhet långt utanför arenor och tidningarnas sportsidor. Ja, klubben framstår som rena reklampelaren för Östersund, det är bara att slicka i sig sötsakerna. Det var ju omöjligt att se för bara några år sedan, fullständigt omöjligt. Tänk gärna på det.

Hur långt kan det då räcka?

Ja, det är naturligtvis inte möjligt att räkna ut. Årets upplaga av Allsvenskan kan bli en svettigt oviss historia. Mästarna Malmö FF får de flesta tipsen men AIK kommer välrustade, Norrköping ser bra ut men måste klara sig utan skador (tunn trupp för att vara ett tippat topplag), många tror att det äntligen ska bli Häckens år och Djurgården har plockat hem dom namnkunnigaste (och äldsta…) nytillskotten. I det här blocket ska ÖFK kila sig in.

Möjligt? Absolut!

Troligt? Jajamensan!

Överoptimistiskt? Tror jag inte alls!

Min uppfattning är att årets ÖFK-upplaga är betydligt starkare än det som startade fjolårets serie och bättre än det ÖFK som avslutade i höstas. Lagets spel utvecklades markant efter EM-uppehållet, framförallt i och kring motståndarnas straffområde. Den utvecklingen har fortsatt under årets förberedelser. Nästan tre mål i snitt på hittills spelade matcher är kalla fakta, det kan ingen snacka bort.

Till sist 1; jag har den här veckan med största förtjusning plöjt igenom Sportbladets ”fotbollsbibel” inför säsongsstarten. Informativt, visst, men framförallt snyggt, genomtänkt. och genomarbetat. Så kan det se ut när skrivare, fotografer och redigerare flår möjlighet att lägga ned tid på sitt arbete. Alltså raka motsatsen till den smörja (snabbköpsjournalistik, ”sätt upp en kamera och håll fram en mikrofon så blir allmogen nöjd”) som ÖP och LT (Mittmedia) skickar till våra brevlådor och datorer.

Till sist 2; inte en bokstav om braksuccén i Svenska cupen och finalen mot IFK Norrköping den 13 april. Jag gör som ÖFK – det är nästa match som gäller. Bara nästa match! Och den spelas i Halmstad på lördag eftermiddag.

Ja, jäklar!

Det går att vinna fotbollsmatcher på många olika sätt. Visst trodde jag att möjligheterna var goda att ÖFK skulle besegra Häcken på Bravida Arena, det måste man ju tro efter den starka öppningen på den här säsongen.

Men inte på det här sättet.

Definitivt inte.

Det här var ingen ÖFK-fotboll, långt därifrån. Det var kämpa-till-sista-blodsdroppen--där-vi-ger-fan-i-hur-det-ser-ut-bara-vi-vinner.

Men, som sagt, det går att vinna även sådana matcher.

ÖFK skrev fotbollshistoria när man klappade till Häcken med 3–1, spelade sig vidare till finalen i Svenska cupen och tog ännu ett steg närmare Europa utan att vara i närheten av att prestera vad man kan.

Förutom att man visade upp en imponerande moral.

ÖFK vägrade helt enkelt att vika ned sig trots att man efter Häckens reducering (1–2 i den 32 minuten) fångades i en strypsnara och tappade i stort sett hela sin identitet. Det är en viktig egenskap att lägga till övriga kvaliteter när vi närmar oss allvaret; cupfinal, 30 allsvenska drabbningar och kanske också Europaspel.

Saman Ghoddos stjäl, med all rätt, ofta hjälterubrikerna. Det är ju en målskytts privilegium. Lördagskvällen blev inget undantag, Ghoddos pangade in två bollar bakom Häckenmålvakten Peter Abrahamsson. Jag vågar påstå att Ghoddos är en av landets hetaste anfallare den här våren. Och vilka mål han gör, träffen vid 2–0-skottet är så klockren att den borde skickas ut som instruktionsfilm till alla fotbollsskolor.

Det här tar jag också med mig från lördagskvällen på Hisingen:

# Aly Keita var, något överraskande, tillbaka i målet. Och när man trodde att Andreas Andersson vunnit kampen om förstaplatsen kontrade Keita med en helt suverän insats. Flera räddningar var direkt matchavgörande. Starkt jobbat!

# Tom Pettersson och Sam Mensiro höll ihop försvarsblocket på ett suveränt sätt. Tom blev dessutom målskytt när han redan efter sex minuter nickade in en hörna.

# Att ÖFK fick utdelning på just en hörna gör mig extra glad, genom åren har det ju varit en av lagets sämre egenskaper. Men det är just så här, hårt pressad och inåtvriden mot första stolpen, som dom ska slås. Den typen av bollar är svår att försvara sig emot, för en målvakt är det nästan omöjligt. Fråga Peter Abrahamsson, han hamnade sist i kön när Tom Pettersson kom farande med skallen. Det göra alla målvakter!

# När vi får den här typen av matchbild där motståndarna nästan bara satsar på långa uppspel (Häckentränaren Mikael Stahre ville skapa kaos kring ÖFK:s strafflinje) försvinner spelare som Bachirou och Nouri. Det är inte deras cup-of-tea.

# Sköna bilder som når oss från Bravida Arena där spelare och ledare firar tillsammans med tillresta supportrar efter segern. Snygg gest av klubben att bjuda ett hundratal på resan till Göteborg.

Nu ser vi fram mot söndagskvällen så vi får reda på vem som blir ÖFK:s motståndare i finalen den 13 april (skärtorsdag), IFK Norrköping eller Brommapojkarna? Och som jag skrev för ett par veckor sedan; vilken fotbollsvår vi fick och vi har inte börjat påriktigt ännu.

Ja, jäklar!

Att spekulera i hur favoritlaget ska spela, uppställning och system, är det roligaste en fotbollssupporter vet. Alla är ju (staket)experter med givna och starka synpunkter. Inget är så viktigt, ja, förutom resultatet förstås.

För tränare är det en viktig pusselbit i arbetet att ha kartlagt sina motståndare. In i minsta detalj,. ofta med hjälp av avancerad videoteknik.

ÖFK:s supportrar vet sedan några år tillbaka att de mycket sällan kan lista ut hur Graham Potter formerar sitt lag, de har aldrig rätt. Och för motståndarlagets hjärntrust är det bortkastad tid. Trollkarlen Potter lurar dem varje gång.

När ÖFK besegrade Hammarby med 1–0, säkrade gruppsegern och en plats i Svenska cupens kvartsfinal drog Potter till med en 4–3–3-uppställning (ja, det är väl den sifferkombination som ligger närmast till även om 2–3–2–3 också skulle vara en användbar beskrivning) med Fouad Bachirou som högerback, Douglas Bergqvist centralt på mittfältet och Hosam Aiesh i mitten av ett tremannaanfall. Bland annat.

Räck gärna upp handen alla ni som hade räknat ut det på förhand. Jag förstår, det blev inte så många. Förmodligen ingen…

Och Hammarbys nye tränare, dansken Jakob Michelsen, kunde direkt efter avspark kasta sina taktiska dispositioner i papperskorgen. Det syntes också ute på planen att Hammarby inte hade läst läxan (inget konstigt, det går ju inte); ÖFK kopplade ett snabbt grepp om händelserna, rullade boll på sitt sedvanliga och publikfriande sätt.

Första 45 var imponerande starkt av ÖFK, så stabilt, så bra. Hammarby fick ägna större delen av första ronden med att bara jaga boll och hemmaspelare.

Det gav också utdelning i målprotokollet redan efter fem minuter.

Också det så typiskt ÖFK; Edwards till Bertilsson, tillbaka till Edwards, på djupet till Bachirou och ett inspel till Aiesh. 1–0 i öppen bur.

ÖFK göra bara snygga mål, har ni tänkt på det?

Efter pausvilan fick vi en helt annan matchbild. Hammarby satsade på det långa spelet (här fick Bachirou problem på sin backplats, chanslös i luftduellerna, och bytte plats med Douglas Bergqvist) och pressade högt. ÖFK tappade beslutsamheten och spelet. Det kändes nästan som den bistra kylan även drabbade hjärnverksamheten, allt blev så mycket omständligare. Det till synes enkla blev inte så enkelt längre, snarare väldigt mycket krångligare.

Men om man vill vara positiv kan man ju konstatera att defensiven trots allt stod pall när det inte fungerade något vidare framåt. Hammarby lyckades aldrig spela till sig några möjligheter att hota hemmalagets avancemang.

ÖFK har varit cupens bästa lag så här långt med tre raka segrar och nio poäng, det är man ensamt om. Det tycker jag är värt att notera, det förstärker dessutom bara intrycket jag fick av spelet i höstas och i dom inledande träningsmatcherna. Allt blir ju så mycket enklare att jobba vidare för Potter och hans lag när spelet rullar på och segrarna ramlar in.

Några små noteringar från söndagseftermiddagen:

# Andreas Andersson vaktade målet igen och har stått samtliga cupmatcher. Visst ser han ut att vara etta för stunden.

# Sam Mensiro var tillbaka i backlinjen efter sina bekymmer. Han var utmärkt.

# Tom Petterssons första 45 gillade jag skarpt.

# Curtis Edwards, Johan Bertilsson och Hosam Aiesh hade många fyndigheter tillsammans före paus. Hade kunnat bli ytterligare mål om Edwards haft sin högerdoja rätt inställd.

# ÖFK rullade bort sina motståndare med Ken Sema, försäsongens spelare, på bänken.

# Domaren Bojan Pandzic från Göteborg behöver ytterligare några matcher innan han håller allsvensk form. Åtta varningar i en snäll match. Nej, det var trist att se.

# Hammarby har en hel del att jobba med i offensiven innan seriestarten.

ÖFK lottades nu mot Trelleborg i helgens kvartsfinal, på hemmaplan. Lotten var tur, superettanlaget från landets sydligaste spets är på papperet det svagaste av de åtta som är kvar. Däremot förtjänade man att få hemmaplan, den fick man ju i kraft av insatserna i gruppspelet.

Tänk att vi fick en så kul start på fotbollsåret. Redan innan säsongen började!

Vi skriver lördagen den 18 februari och ÖFK spelar sin sjätte match.
Jo, ni läser rätt.
Mötet med Varberg i Svenska cupen (seger med 2–1) var match nr sex efter nyår och vi har bara passerat den första sportlovsveckan.
Backa tiden några decennier, det är verkligen inga evigheter sedan, så siktade länets ledande fotbollsklubbar på årspremiär kring 10 mars…
Det är nya tider som gäller. På alla sätt!

Drygt 1200 (alla klädda som om de var på väg till en pimpelfisketävling) hade kommit till Jämtkraft Arena för att kolla in den första tävlingsmatchen. Nyfikenheten på årets ÖFK-upplaga är stor efter fjolårets imponerande debutsäsong i Allsvenskan och, inte minst, efter insatserna i de fem inledande träningsmatcherna (fyra segrar och ett oavgjort resultat, överlägset bäst i Sverige enligt en genomgång i tidningen Expressen). Och jag tror att de flesta gick hem ganska nöjda med vad de serverades även om det dröjde till matchens sista spark (Saman Ghoddos) innan man lyckades sänka sina motståndare från Superettan.
När såg vi ett lag prestera en lika vass första halvtimme som ÖFK:s på dom här bredgraderna? I mitten av februari.
Jag lovar; det har aldrig tidigare hänt.

Det gav ett mål (ett sånt där typiskt ÖFK-anfall som får alla fotbollsälskare att ställa sig upp och vråla ut sin glädje; Mukibi till Edwards till Aiesh och slutligen Ghoddos i öppen kasse), några riktigt vassa möjligheter samt en missad straff (tur det, hur fan kan domaren blåsa där?).
Men där och då tappade ÖFK farten den här eftermiddagen. Den återstående timmen var man inte ett dugg bättre än sina motståndare. Därför får vi nog anse Ghoddos segermål (stötte upp bollen i krysset på Dennis Widgrens inspel) på övertid som ren bonus.

Jag har följt ÖFK under hela den här 20-åriga resan. Många säsonger riktigt nära, några på behörigt och nödvändigt avstånd (för båda parter…). En sak är jag dock tvärsäker på: Så här väl förberedd (alltså i det här skedet av säsongen) har klubben aldrig varit inför en säsong. Det känns som att alla bitar redan är på plats. Kolla bara in lördagens bänkspelare; Keita, Bojanic, Gero, Fritzon, Bobo Sollander, Widgren och Samuel Mensiro. Det är startspelare (i olika roller) alla dar i veckan.

Mot Varberg fick vi se fyra av klubbens nya spelare i hemmadebut. Andreas Andersson från Gefle ska slåss med Aly Keita om målvaktsjobbet. Andreas gjorde en mycket stabil insats och kunde inte göra något som helst åt hallänningarnas kvitteringsboll. Tom Pettersson (från IFK Göteborg) bildade trebackslinje med Ronald Mukibi och Douglas Bergqvist och var varken bättre eller sämre än sina kollegor. Men jag tror inte att det blir det försvarsblock som Graham Potter väljer att satsa på så många gånger när det blir riktigt allvar, det är i varje fall min känsla.
Johan Bertilsson, anfallare från Gefle, kan mycket väl bli årets stora utropstecken i ÖFK. En typisk matchvinnare som seglar under radarn stora delar av tiden men alltid finns på plats när det brinner till framför motståndarmålet.
Darijan Bojanic, mittfältare från Helsingborg, fick bara tio minuter på plan den här gången. Det blir mera så småningom

Men formstarkast så här långt är utan tvekan Ken Sema och Saman Ghoddos, två bländande fotbollsspelare som tydligen mådde mycket gott av januariresan med landslaget. Båda är bra varje gång, så även mot Varberg.
Om två veckor (5 mars) kommer Hammarby på besök. Det gillar jag redan!