Helgen för Östersunds FK var inte bara bra - den var fantastisk!

# Hemma mot Gif Sundsvall, det ÄR ett derby med mycket prestige, visade laget fortsatt fin sommarform inför årets bästa publiksiffra och 1-0 var givetvis i underkant sett till prestationen även om antalet skarpa målchanser inte var så många som kunde ha önskats.

# Samtidigt spelade Falkenberg och Nordic United, två av konkurrenterna i tätstriden, 1-1 (det gillas, kryss är alltid förlorade poäng) och serietvåan Varberg stod på öronen (0-1) hemma på Påskbergsvallen när Sandviken kom på besök.

***

Som ni förstår rullade bollen ÖFK:s väg på ett osedvanlig bra sätt den här gången, de i stunden svåraste konkurrenterna tappade värdefulla poäng samtidigt som man själva spelade sina kort på bästa möjliga sätt. De här resultaten betyder att hastigt, och mycket lustigt, en kvartett gick loss i kampen om allsvenska platserna (två direktkvalificerande, två i play off) när tolv omgångar återstår; IFK Norrköping (38 poäng), Varbergs Bois (33), Falkenbergs FF (32) och Östersunds FK (32).

Luckan till närmast jagande Sandviken IF, Landskrona Bois och Nordic United (alla med 28 poäng) är nu fyra poäng. Och fyra poäng är trots allt fyra poäng, de måste hämtas in och det är inte helt enkelt i en serie där alla slår alla eller väldigt gärna delar på poängen.

I sanning ett mycket intressant läge!

***

För inblandade klubbar, ledare och spelare betyder det här naturligtvis ett skvatt, här är det alltid och bara "en match i taget" som gäller (du får aldrig något annat svar...). Men för oss som står bredvid är det tillåtet av tänka fritt!

***

Tidigt i morse gästade jag Radio Jämtlands studio för att prata ÖFK och fick då avslutningsvis frågan hur stor chans jag trodde det var att ÖFK landar på en av de fyra första platserna.

Jag måste medge att jag inte ens funderat på frågan men klämde i med "80 procent".

Och varför inte? Laget har ett bra grundspel med många ytterst boll- och passningsskickliga spelare, har förstärkt i båda straffområdena (målvakten Rasmus Forsell och "bulldozern" Jabir Ali) och är dessutom ett urstarkt hemmalag (bäst i serien just nu, 20 poäng på nio matcher)

Som jag skrev i en krönika före fredagskvällens derby; ÖFK är rustat för tätstriden!

Man måste ju tro på det man ser!

Jag har också anledning att förmoda att de drygt 4.000 som hade letat sig till Jämtkraft arena och fick gotta sig över ytterligare en bra insats vandrade hemåt i den soliga fredagskvällen med samma känsla.

***

32 poäng på 18 matcher pekar i alla fall mot nytt poängrekord för den här ÖFK-perioden i Superettan. Säsongen 2022 tog man 31 (14:e plats), 2023 blev det 42 poäng (femma!), 2024 32 (14:e) och förra året 36 poäng med en tolfteplats.

Men till säsongen 2015 när klubben tog steget upp i Allsvenskan med en andraplats och 62 poäng kan man bara hoppas men inte tro på...?

***

Tolv omgångar återstår alltså, sex hemmamatcher, sex på bortamark med den närmaste på söndag i Värnamo. Motståndare som återstår på hemmaplan är Ljungskile, Brage, Helsingborg. Varberg, Nordic United samt avslutningen mot Oddevold den 7 november.

Jag tror att samtliga reser till Östersund med största respekt!

Men för ÖFK gäller det att även prestera på bortaplan - tolv poäng på nio matcher så här långt. Det bli 1,33 poäng i snitt, en siffra som gärna får förbättras i de sex försök som återstår.

Nyckelmatcherna, som jag ser det, kommer i närmaste månadsskifte - Landskrona den 29 augusti och Örebro den 7 september. Tuffa bortamatcher som väldigt gärna får ge lite i utdelning!

Noterbart; Varberg (en av ÖFK:s utmanare) har bara fem hemmamatcher kvar, sju spelas borta varav en i Östersund.

***

En annan sak som talar för ÖFK; när vi nu är framme vid den sista tredjedelen av serien så finns alla spelare tillgängliga - inga skador kända (om det nu gick bra med Dennis Widgrens smalben?) och inga avstängningar. Jag har varit med länge i den här branschen men kan inte påminna mig om något liknande, så här långt in på säsongen. Full trupp - det kan också vara en eller annan poäng när vi summerar i november!

***

Avstängningshot hänger närmast över tre i backlinjen; varken Daniel Miljanovic, Sunday Anyanwu eller Hugo Assi tål ett gult kort.

***

Jag tror också att ÖFK har en joker att kasta in i slutstriden. Gustav Odenlind, skadad sedan han kom för snart två år sedan, närmar sig matchform i rask takt. Det pratas mycket gott om den 22-årige Täbytalangen, bland annat är han en utmärkt dribbler. Att utmana och slå sin motståndare är en egenskap som inte varit speciellt utmärkande så här långt i årets ÖFK-spel, här har man främst manövrerat sig fram med hårt jobb och listigt passningsspel.

Odenlinds teknik kan bli ett vapen, exempelvis om man behöver förändra matchbilden. Jag vill i alla fall se den!

***

Till sist, ytterligare en sak som spred lite glädje i delar av ÖFK-truppen; en handfull spelare besökte i lördags Östersundstravet i samband med bland annat Jämtlands Stora Pris och fick hjälp av en framgångsrik travprofil att komponera ett V85-system. Det blev vinst även där, 89.000 kronor att fördela på sju händer!

Bäst den här kvällen: De tre poängen!

Näst bäst: Publiksiffran förstås. 4.116 på plats när 7 augusti kändes som 23 oktober. Brrrrrrr!

***

ÖFK fortsätter att hålla kontakten med Superettans tätskikt efter 1-0 i det prestigeladdade derbyt mot Gif Sundsvall. Segern bärgades på ungefär samma sätt som i tidigare matcher på Jämtkraft arena den här sommaren. Ett bolltryggt hemmalag passade runt ett bortalag som väldigt sällan fick något grepp om matchbilden. Det var ÖFK som direkt tog kommandot medan Sundsvall fick inrikta sig på omställningar.

Alltså en tämligen förväntad matchbild när ett topplag i medvind ställs mot ett bottenlag i motvind.

Dock; matchen levde trots allt ända fram till slutsignalen när ÖFK drog åt handbromsen efter en rivig inledning och en 1-0-ledning är inte mycket att leva på, det vet alla som varit en del av fotbollen.

Tryggt och säkert och en hel del finess, absolut - det är närmast en garanti av ÖFK #2026. Men den här fredagskvällen var tempot lite för dåligt och spelet i djupled inte mycket att skriva hem om - åtminstone i min smak.

***

Avgörandet tål dock att berättas;

# Mitten av första ronden, Simon Marklund sliter sig loss ute till höger, trycker in bollen framför Sundsvalls mål där Jabir Abdihakim Ali vinner duellen med Lucas Forsberg och sätter bollen i nät, otagbart för Gif-målvakten Jonas Olsson.

Som hämtat ur instruktionsboken!

Det här är en väg som ÖFK ofta söker för att komma till avslut. Och nu har man en spets som kan vinna dom duellerna. Det är så här som Jabir Ali kommer att göra sin mål (men det skrev jag ju redan i går...) och vara till stor nytta för ÖFK (samt givetvis att han håller en hel backlinje sysselsatt som bollmottagare, det skrev jag också i går...).

***

ÖFK-tränaren Nemanja Miljanovic valde att spela vidare med samma startelva som körde över Öster i lördags. Det var både bra och riktigt, även om hyllade Abodi Qasem var tillbaka efter sin avstängning men nu fick tillbringa större delen av matchtiden på bänken. Miljanovic har faktiskt hela sin trupp att tillgå (jo, jag räknar med att Dennis Widgrens skada inte är så illa som det såg ut när han tvingades lämna planen i matchens slutskede. Smällen tog tydligen på smalbenet, det kan göra jäkligt ont men är sällan något allvarligt) när vi snart är framme vid den sista tredjedelen av serien och allting ställs på sin spets.

Vilken lyx!

Dessutom gillar jag att Miljanovic på senare tid varit återhållsam med bytena. Mot Öster gjorde han bara ett (kanske hjälpt av det 20 minuter långa åskuppehållet där spelarna fick en gratischans till återhämtning) och ikväll blev det tre, dock utan att rubba organisationen.

I framgång är det lätt att ta dom bra besluten!

***

Sunday Anyanwu är verkligen en spelare som är lätt att tycka om, det finns sån optimism i hans spel. Det är sällan man ser en mittback som tar så många offensiva brytningar (kliver framför sin motståndare) och gör det så lyckosamt. Jag vet, det är ett riskabelt sätt att försvara sig. Men när tajmingen sitter, som mot Sundsvall, är det ett framgångsrikt recept!

***

När alla lag har spelat nio hemmamatcher är ÖFK seriens bästa hemmalag med 20 inspelade poäng på Jämtkraft arena. Bra nästan varje gång blir det betyget, bara insatsen mot IFK Norrköping skaver. Men å andra sidan är väl klassiska IFK seriens bästa lag?

***

För Gif Sundsvall är läget beckmörkt efter sjunde raka förlusten och jumboplatsen ser ut att vara mer eller mindre cementerad. Och ärligt talat; även om kvällens insats var några nummer bättre jämfört med helgens kölhalning i Sandviken (0-5), man hade ju ett par riktigt bra möjligheter i den första halvleken, så vet jag inte riktigt hur det ska gå till för klättra i tabellen. Den här Gif-upplagan saknar spetskompetens i alla lagdelar, det finns ju ingenting att bygga ett lspel på. Tyvärr, här har föreningen gått vilse och jag vill påstå att ökenvandringen startade flera år tillbaka i tiden.

Det var länge sedan jag såg ett Gif Sundsvall som var bra.

***

Men å andra sidan; deras hang arounds på ståplats är ju ännu sämre. Vilket jävla säckgäng!

Det är sällan jag blir så glad som i lördags när ÖFK besegrade Öster med 1-0.

Det är möjligt att jag är synnerligen lättroad ... men prestationen var utmärkt från start till mål, det är inte ofta under de senaste åren som ÖFK varit bra i 90 minuter. Och Emil Özkans segermål på stopptid var frukten av det jobbet.

Min fotbollshjärna gillade helt enkelt vad den uppfattade den här eftermiddagen., så här vill jag se ÖFK spela. Öster hade inte en chans även om man var nära att gneta till sig en poäng.

Tack för årets bästa insats!

***

Jag har vid några tillfällen den här sommaren försökt berätta vad som är ÖFK:s styrka; det oerhört arbetsvilliga, rörliga, kreativa och passningssäkra centrala mittfältet (Begic, Edwards, Özkan och Marklund) som driver spelet och dessutom producerar massor med mål och poäng stöttat bakifrån med en stabil trebackslinje, även där med fina passningsfötter samt löpstarka och arbetsvilliga kantspelare. (Adjoumani & Miljanovic).Tillsammans har det här räckt långt för att dominera fotbollsmatcher, inte minst i hemmaborgen. Vid vinst i fredagskvällens derby mot Gif Sundsvall är ÖFK efter 18 spelade omgångar Superettans bästa hemmalag (20 poäng på nio hemmamatcher)!

***

Det har också funnits svagheter att belysa;

# Målvaktsspelet har bitvis varit, om inte svagt så i alla fall osäkert. Melker Uppenberg har inte gett mig känslan att vara en matchvinnare. Stoppa bollar kan han men spelet med fötterna är för dåligt, när insparkar hamnar på läktaren flera gånger i rad får jag ont i magen. Lägg därtill att utrusningarna alltför ofta varit illa avvägda.

# Inspelen från kanterna har genomgående varit utan adress. Visst, Miljanovic och Adjoumani toppar (tillsammans med Marklund) assistligan men hur många chanser har dom inte haft? Här pratar vi om tonvis där lovande anfallsförsök placerats på sophögen!

# Forwardsinsatserna, oavsett vem som haft spetsrollen, har varit direkt undermåliga.

***

Men, och här måste jag ge sportchefen Stefan Lundin (som jag vid flera tillfällen genom åren kritiserat för att ha skjutit bom med många av sina rekryteringar) beröm. Målvakten Rasmus Forsell och forwarden Jabir Abdihakim Ali är i mina ögon klockrena investeringar för att ge ÖFK chansen att konkurrera om en allsvensk plats.

Forsells målvaktsspel gav ny stadga åt försvarsspelet redan i första framträdandet (även om han var relativt sysslolös i lördags), det lyste klass om insatsen och Jabir Ali kommer med sin tyngd att sysselsätta en hel backlinje när han har dagen. Och trots att han redan hunnit fumla bort en handfull hundraprocentiga målchanser är jag övertygad om att han kommer att snubbla in tillräckligt många bollar för att vi ska bli nöjda när vi gör bokslut i höst!

***

Som jag ser det har ÖFK i dag ett ytterst välkomponerat lag som måste ha alla möjligheter att haka på i striden om de allra finaste placeringarna. Hösten blir spännande!

***

En given del i att säsongen så här långt har varit framgångsrik är en klok matchning av tränaren Nemanja Miljanovic. Han såg tidigt vad som fungerade och har sedan varit ytterst konsekvent samtidigt som han haft turen att se truppen klara sig från skador och avstängningar i någon större omfattning. Och så länge poängen trillar in i strid ström kan ingen klandra ÖFK-tränaren, det är bara att köra vidare på samma spår!

Visst, det finns en risk att en del av spelargruppen blir omatchad men det är en risk man måste ta för att nå ett bra slutresultat!

***

Vid fredagskvällens avspark på Jämtkraft arena är det topp och botten som ställs mot varandra. Samtidigt som ÖFK-tåget rusar fram, till synes i full harmoni, i tätstriden ligger Sundsvall dyngsist efter en säsong med bara trassel där motgång på motgång staplats på hög..

I en enskild drabbning behöver det inte betyda ett smack.

Men vad jag sett av ÖFK på hemmaplan den här sommaren har jag stor tilltro på en bra prestation även den här gången. Det är bara att stampa plattan i mattan redan från start!

.

Det var då för väl att ÖFK fick avsluta den första halvan av serien med en 2-0-seger mor ärkerivalen Gif Sundsvall och gå till sommarvila på en (just nu) stabil femteplats i tabellen.

Det är man värd efter en vår som i tio omgångar såg överraskande (med tanke på förutsättningarna) stabil ut. En seg och temposvag avslutning (Nordic United 1-1, Ljungskile 1-1, Norrköping 0-2 och en såsig första halva i eftermiddag i Sundsvall) sådde dock tvivel men där två avlossade missiler (Curtis Edwards och Simon Marklund) ger såväl arbetsro som hopp om en trevlig höst!

Jag tror fortfarande att det här kan bli riktigt bra men då finns saker som måste åtgärdas.

Framförallt; för att den här ÖFK-upplagan ska nå framgång måste farten hållas uppe i både boll och löpning. Ett temposvagt ÖFK, som i de senaste veckornas insatser, är ett lag som riskerar att få kriga för sin överlevnad.

Svårare än så är det inte!

***

Första halvlek; ett ÖFK utan fart och utan idéer mot ett Sundsvall som var lika tandlöst som man varit hela våren. 0-0 och bara trist.

Andra halvlek; ÖFK trycker ner gaspedalen några hack redan från start och då hemmalaget fortfarande är lika tandlöst så blir det genast mycket roligare (och lugnare...).

Full kontroll på matchbilden och därtill två kastade granater som avgjorde matchen;

# 55:e min, 1-0: Curtis Edwards med sträckt högervrist från 18 meter skickar en retur rakt upp i hemmamålvakten Jonas Olssons högra kryss. Årets smocka!

# 70:e min, 2-0: Simon Marklund driver fram bollen över Sundsvalls planhalva, laddar högern från 25 meter, får bra träff och via en hemmaförsvarare seglar bollen över Jonas Olsson.

Resten var bara en formalitet även om ÖFK, i samband med tre snabba byten, tappade orienteringen sista kvarten men fortfarande var närmare 3-0 (Amir Begic sköt mot krysset men Jonas Olsson räddade snyggt) än hemmalaget en reducering.

***

Jag har vid några tillfällen under våren berättat om ÖFK:s styrka som gett såväl bra spel (uppskattat av väldigt många) som mål och poäng, inte minst på hemmaplan - det väloljade passningsspelet.

Men det förutsätter att bollen så ofta som möjligt passerar Curtis Edwards och Simon Marklund. Det är så linjer bryts, ytor öppnas och mål görs.

De senaste veckorna har firma Edwards&Marklund fått betydligt färre bollar att jobba med, väldigt många har istället haft Emil Özkan som uppspelspunkt.

Och då blir resultatet ett annat, det händer inte så mycket. Özkan har en fin verktygslåda men han är bara i början av sin karriär och är, än så länge på den här nivån, bara en kompletteringsspelare.

Här måste rollfördelningen vara glasklar. Dirigentpinnen ska hållas av Edwards och Marklund, den som har en annan åsikt kan kolla igenom lördagsmatchen en gång till där hemmalaget blåstes av banan efter pausvilan sedan duon sågat upp den parkerade bussen!

***

När nu Ali Suljic lämnat för nya äventyr i Norge så är det väl klart att trebackslinjen kommer att bestå av Sunday Anyanwu, Abdoi Qasem och Dennis Widgren. Jag tycker för övrigt att placeringen av Sunday, som i mina ögon är ett av vårens utropstecken, på avbytarbänken i några matchen var helt ogrundad!

***

Andra som presterat mer än förväntat är Amir Begic och Abdoi Qasem. Bra nästan varje gång!

***

Forwardsproblemet kan vara löst när serien startar om efter sommarlovet. Jag skriver kan; Jabir Alis återkomst är ingen given succé. Jag var tveksam förra gången men efter fem mål på elva matcher fick jag ge mig. Men jag förutsätter givetvis att han kommer i bättre skick den här gången, senast var det nästan skämmigt.

Men å andra sidan; vad är alternativet med den forwardsbesättning ÖFK har just nu? Stensrud, Navassardian och Delgado har lämnat planen utan nätkänning i 13 av 14 matcher. Brrrrr, iskallt!

***

Jag har under våren varit lite nyfiken på hur Hugo Azzi skulle fungera i wingbacks-rollen ute till vänster. Det är jag inte längre. Fransmannen hade ingen aning om vad han skulle göra när han nu fick chansen mot Sundsvall.

***

Inte heller på högersidan fungerar det något vidare och det är ju ett problem eftersom där lirar tränarens son och han spelar varje match oavsett prestation. Daniel Miljanovic är en grovjobbare men saknar, så här långt i varje fall, spets i sina offensiva aktioner. Och vid fler än ett tillfälle (senast mot Norrköping) har hamnat nedanför backlinjen och upphävt offsiden. Här måste det finnas läge att pröva andra lösningar!

***

22 poäng på 14 matcher med häng på en kvalplats till Allsvenskan, det tror jag att vi alla som gillar ÖFK köper som mer än godkänt. Och lyckas tränaren Nemanja Miljanovic skruva på detaljerna kan det bli en rolig höst. 18 juli startar vi om, på hemmaplan mot Landskrona Bois.

Då stampar vi plattan i mattan redan från början, det är då som ÖFK är bäst!

***

Trevlig sommar!

Några fina dagar för ÖFK för tillfället; efter mersmakande 3-2 mot IFK Värnamo kom en ännu bättre prestation i lördags (2-2 mot Falkenberg) som ikväll följdes upp med en blytung trepoängare i Borlänge (4-2 mot Brage) där prestationen visserligen inte var femstjärnig men seger på bortamark är alltid mumma i de här sammanhangen, vi fick en dessutom del svar som vi väntat på och så vet vi nu att blixten faktiskt kan slå ned två gånger på samma plats...

***
Jag gillade verkligen spelet mot Falkenberg i lördags. Första halvan och 3-0 mot Värnamo helgen innan har blivit ett riktmärke för många ÖFK-vänner. Men jag hävdar att stora delar av matchen mot Falkenberg var ännu bättre och det var bara en ren stöld när de gul/vita kunde resa hem till staden vid havet med ett oavgjort resultat.

***
Jag fick samtidigt min tes om ÖFK:s lagbygge (se krönikan i fredags) verifierad; här finns en stabil backlinje med passningsskickliga fötter och ett centralt mittfält med ännu fler fina fötter, stor löpvilja och vassa fotbollshjärnor. Lägg därtill att kantspelarna Miljanovic och Adjoumani hade årets bästa dag på jobbet.
Det var långa bollar och det var korta bollar, i djupled och i sidled, stor rörelse och inget onödigt kladdande på bollen. Gästerna från västkusten var under långa stunder satt under hård press och vid tappat boll var hemmalagets återerövring snabb och brutal.
Kort sagt; det var fotboll som är lätt att gilla.

***
Om jag får gissa; var det inte så här som Kiarash Livani sa att ÖFK skulle spela förra året men vi aldrig fick se, Livani hade varken kunskap eller material och hela projektet var ytterst nära att haverera?

***
Det var egentligen bara en sak som fattades i lördags för att jag skulle ha varit riktigt nöjd: Slutprodukten.
ÖFK förtjänade verkligen mer än 2-2 och en poäng, mycket mer!

***
Det går ju inte att lämna mötet mot Falkenberg utan att kommentera målvaktsinsatserna, det var ju till slut allting kom att handla om. Melker Uppenberg i hemmaburen och Anton Andersson hade verkligen inte sin bästa dag. Fyra mål, fyra tabbar = sämsta målvaktsspelet på Jämtkraft arena sedan invigningen för snart 20 år sedan.
Jag har aldrig sett något liknande på den här nivån tidigare och, jag lovar, jag har sett det mesta!

***
Insatsen mot Brage i kväll var långt ifrån lika iögonfallande som den mot Falkenberg; visst gjordes försök men finishen i passningsspelet var långt ifrån lördagens, alltför ofta valde man att spela den långa bollen över mittfältet och då var man chanslös att skapa tryck på hemmalaget.
Det blev lite väl mycket ge och ta, åtminstone för min smak.

***
Men skitsamma; att åka hem från Borlänge med 4-2 och tre poäng är trots allt det viktigaste och det kommer nya matcher (redan på söndag hemma mot Sandviken).
Och här finns andra saker att lyfta fram och som betyder väl så mycket för laget. Sånt som ger syre i hela föreningen.
I första hand och allra viktigast:
# Abel Stensrud knäckte målkoden; 1-0 på nick från nära håll, 2-0 på målvaktsretur - också från nära håll.
# Edgar Navassardian knäckte också målkoden: 3-2 när han stack fram foten på en misslyckad bakåtpassning och 4-2 när han på övertid frispelades av Luka Bozickovic och tryckte in bollen i burhörnan.

***
Det här är två spelare som inte övertygat mig om sin storhet, faktiskt långt därifrån, och jag såg det verkligen inte komma att duon skulle smälla in fyra bollar tillsammans i en och samma match (Navassardian avlöste Stensrud i 75:e matchminuten), fyra riktiga måltjuvsfullträffar
Man skulle kunna påstå att här slog blixten ned två gånger på samma ställe...
Och när isen väl är bruten brukar det faktiskt komma mera!

***
Kul också att några andra av dom nya bidrog till målen:
# Nye fransmannen Hugo Azzi slog inlägget som Stensrud nickade in ettan på.
# Emil Özkan sköt det skott som hemmamålvakten Viktor Frodig lämnade retur på och där Stensrud forcerade in tvåan.
# Luka Bozickovic snodde den boll som han sedan severade Navassardian när slutresultatet spikades.

***
Tre omgångar och ÖFK har spelat in sju poäng med avstängde Ali Suljic utanför laget. På söndag är Suljic tillbaka centralt i trebackslinjen (jag kan inte tänka mig annat). I övrigt tror jag inte på några större förändringar, startelvan håller för ytterligare en prövning! Men onekligen spetsas konkurrensen av en seger som den i kväll.

***
Till sist; jag har svårt att släppa de "förlorade" poängen mot Falkenberg. Om inte hade ÖFK varit tvåa (minst) i tabellen - på allsvensk plats. Tanken svindlar - men vi är med i matchen!

Det finns anledning att känna en viss optimism

Fågel eller fisk?
Den frågan har man varit tvungen att ställa inför rätt många säsonger nu och svaret har alldeles för ofta blivit fisk.
Som ÖFK-vän, och men framförallt för idrotten i länet, har man blivit luttrad. Man vill ju så gärna att vi ska ha minst en fot i elitfotbollen (helst två naturligtvis), det betyder så mycket för så många.
Men nu, efter en stark insats i cupspelet och en lovande öppning på seriespelet, vågar jag tro på något mera. Jag känner faktiskt en försiktig optimism och hoppas att den känslan förstärks ytterligare efter lördagsmötet med serieledande Falkenberg.
Så här ser jag på ÖFK #2026 när vi kommit till omgång 6 i Superettan, styrkor & svagheter.

***
Sedan Stefan Lundin tog över ansvaret som sportchef i klubben har ungefär 50 spelare kommit och 50 har försvunnit, tio per år. Ett antal tränare har också hunnit passera revy.
Samma lika den här säsongen. Ett dussintal nya spelare och en ny tränare, Nemanja Miljanovic. Men en viktig skillnad; Miljanovic har haft några av de nya i tidigare klubbar, han visste vad han ville ha och vet vad han har att jobba med.
Och det har märkts. I cup och serie har startelvan varit tämligen statisk, Miljanovic har bjudit på få överraskningar.

***
Men truppbygget är obalanserat, här finns en överkapacitet på mittfältet (många riskerar att få minimalt med speltid) medan bristen på dugliga forwards är alarmerande!

***
På plussidan;
# Målvakterna Melker Uppenberg och Tyree Griffiths håller för Superettan, de gör sitt jobb men utan att briljera. Skulle det skita sig som förra året (ÖFK använde sex målvakter, svenskt rekord för elitfotboll) finns målvaktstränaren Arnold Origi att kasta in.
# Trebackslinjen med Sunday Anyanwu, Ali Suljic och hemvändande Dennis Widgren är betongstark. Det är inte många gånger de har sviktat så här långt. Dessutom är de utrustade med fina passningsfötter vilket inte är alldeles givet bland mittbackar. Närmast att ersätta vid skador eller avstängningar är väl fransmannen Hugo Azzi, det lilla jag hunnit se av honom lovar onekligen mer.
# Centralt på mitten är man bäst i serien, det är absolut plusplus. Inget lag kan matcha kvartetten Amar Begic, Curtis Edwards, Emil Özkan och Simon Marklund - förutom en stor arbetskapacitet finns här både huvud och begåvade fötter. ÖFK:s 2-0-mål senast mot IFK Värnamo är ett lysande exempel på vad det här gänget kan åstadkomma tillsammans; Özkan till Edwards som överraskande spelar rakt igenom försvarslinjen till Marklund som serverar Begic, ett-två-tre-fyra och så smäller det rakt upp i krysset.
Godis för en fotbollsälskare!
Curtis Edwards i kombo med Simon Marklund kan bara bli bra, Amar Begic (lagspelare personifierad) är ett fynd och Emil Özkan behöver bara komma ihåg att jobba vidare när han levererat första insatsen för att ta ytterligare ett steg i sin utveckling.

***
På minussidan;
# Kantspelet har inte imponerat så här långt. Yannick Adjoumani, som ju är något av en publikfavorit, borde få ut mer av all den yta han erbjuds att operera på, det finns liksom ingen stadga i hans spel och jag upplever att utvecklingen har stannat av. Jag tror att han behöver tydligare instruktioner i den här något nya rollen han fått. På andra sidan jobbar Daniel Miljanovic (tränarsonen) hårt men saknar spets, åtminstone så här långt. Precis som för "Adjou" har han ofta mycket plats i offensiven utan att få till något som hotar. Alldeles för många kantspelare tar en touch för mycket innan bollen spelas in och då fastnar den på första försvararen, Miljanovic är en av dem.
# Men framförallt, på forwardssidan är det svagt för att vara på den här nivån. Abel Stensrud har abonnerat på platsen så här långt. Norrmannen springer mycket, det ser bra ut, men kommer sällan (Värnamomatchen undantagen) till avslut. Och kommer han till skott så prickar han målvakten. Rakt på, varje gång - och med knallpulver i skottfoten.
Problemet?
Det finns just nu inget alternativ till Stensrud! Hoppet står möjligen till Gustav Odenlind som är på väg tillbaka efter sin långa skadefrånvaro. Vi vet bara att det är ett löfte som inte fått chansen att visa vad han kan. Men oavsett, här måste Stefan Lundin satsa allt krut under sommarfönstret.
En forward i den här rollen måste producera 10 mål, helst några fler. Det är närmast ett krav.

***
Bästa insatserna så här långt; Försvarsmässigt mot allsvenskt motstånd i cupen, stark premiärvinst på bortaplan (Varberg) i premiären, stabil första halvlek borta mot Öster men framförallt den första halvan mot IFK Värnamo (3-0 i halvtid) förra helgen. Det spelet gladde många, även mig.
Sämst; stundtals blir det väldigt stirrigt i försvarsspelet då det höga presspelet går tokfel (som mot Värnamo efter pausvilan). Här efterlyser jag en plan B (ett samlat försvar som börjar jobba vid mittlinjen).
Men det borde väl inte vara så svårt att fixa?

***
Kul serie så här långt. Alla slår alla och klassiska IFK Norrköping, som rivstartade med en 6-0-seger, är några matcher senare inblandad i bottenstriden. Här går det ju inte att räkna på någonting och det ger mig ytterligare en anledning att känna en viss optimism för ÖFK:s del.
Men då måste man sköta korten väl, helst redan mot Falkenberg.

Kraftig vind i planens längdriktning, gräsyta som var såväl torr som gropig (har Påskbergsvallen någonsin varit i god kondition vid den här tiden på året?), tvingad till ett målvaktsbyte precis innan avspark och ett kraftigt favorittryck på hemmalaget.

Det var tuffa förutsättningar för ÖFK i årets premiär i Superettan.

Men man löste det på bästa sätt. 2-1 i Varberg gjorde att de 85 milen hem till Östersund inte kändes så betungande även om ett sovstopp i Mora förlängde hemresan med ytterligare några timmar.

***

Jag måste medge att mycket kändes osäkert med årets ÖFK-bygge inför dagens seriepremiär; ny tränare med nya idéer, många nya spelare där alltför många håller till på mitten och alltför få ser ut att vara bekväma i motståndarens straffområde. Vi hade bjudits på starka insatser i cupspelet (kryss mot allsvenska IFK Göteborg och Degerfors och stark hemmavinst mot Trelleborg) men också tämligen slätstruket i några träningsmatcher.

Vad vi fick?

Samma starka laginsats som i cupen och en högst oväntad matchhjälte; Curtis Edwards, 32-årig hemvändare som inte gjort något mål sedan en cupmatch i England för några år sedan som bara hans närmaste kommer ihåg. Nu blev det helt plötsligt två - en styrning med vänster lår(!) och en hörna från vänster som med vindens hjälp seglade rakt in i Varbergsmålvakten Oscar Ekmans bortre burhörna.

***

Curtis Edwards osannolika fotbollsresa är bekant för väldigt många fotbollsintresserade, åtminstone den fram till tiden för pandemin. Den har berättats åtskilliga gånger, från en uppgiven ungdomskarriär i hemstaden Middlesbrough i nordöstra England som landade i pappans "publag" via Ytterhogdal, ÖFK:s monumentala framgångsresa som kulminerade i cupseger och Europaspel till svensk mästare i Djurgården 2019. Efter ytterligare ett par säsonger i huvudstaden flyttade han till Oslo och spel i Elitserien (Stabaek) och där och då försvann han från radarn för de flesta. Och inte blev det bättre när han flyttade hem till de brittiska öarna med hjälp av bland andra Graham Potter och Ian Burchnall och spel en bit ner i det engelska seriesystemet. Få har noterat hans insatser i Woking utanför London, Notts County (världens äldsta professionella fotbollsklubb) i Nottingham och senast i Gateshead i utkanten av Newcastle.

Det blev inte många rubriker under den tiden men Curtis bidrog starkt till att Woking kom på rätt köl I National league våren 2024 och starten i Notts Co hösten samma år var bra innan en våldsam tackling slet av ett ledband i hans vänsterfot. Efter operation, lång rehab och ett inte helt lyckat klubbyte har speltiden krympt och när chansen dök upp för ett par månader sedan tog familjen (fru som kommer från Östersund och två små barn) beslutet: Vi flyttar "hem"!

Och nu är allt på plats; barnen på förskola, flyttlasset kom från England i veckan som gick, huskontrakt skrevs under några timmar senare och i eftermiddag matchhjälte, bäst på plan med två mål, listiga framspelningar och stort jobb.

Välkommen tillbaka, Sheriffen!

***

Matchen som sådan? Inte mycket att hänga i påskriset, faktiskt. Vinden styrde (och förstörde) matchbilden; Varberg hade medvind första 45 och var bäst då, ÖFK hade greppet och de bästa intentionerna i andra halvlek.

***

Det är svårt att spela bra fotboll i halv storm, det vet de flesta som varit med. Se bara på Sunday Anyanwu, till höger i ÖFK:s trebackslinje. I motvinden före paus var han rena säkerhetsrisken då han kom fel på det mesta, efter paus dominerade han och var sådär "äckligt bra" som han kan vara när det stämmer.

Försvarsjobbet som sådant var precis så stabilt som det var i cupspelet mot Göteborg och Degerfors, det var inte många lägen som Varberg lyckades vaska fram - inte ens med vindens hjälp

***

Tyree Griffiths fick ta hand om målvaktsjobbet i absolut sista stund sedan Melker Uppenberg kastat in handduken efter uppvärmningen. Det gjorde han på bästa sätt där vinden var en svårare motståndare än hemmalaget. Kul, Tyree hade inget bra förstaår i ÖFK där skador (knä och hälsena) förstörde det mesta.

***

Noterat från helgen;

# IFK Norrköping satte skräck i alla tilltänkta utmanare efter 6-0 mot IFK Värnamo (både i Allsvenskan förra året)!

# Helsingborgs 4-1-seger mot Öster hemma på Olympia kom väl från ingenstans? Visst har det snackats om årets HIF - men det har det väl gjorts så länge som jag kollat på fotboll?

# Påskens rysare, Gif Sundsvall mot nya Nordic United. Startade i söndags men fick avbrytas efter halva första (häftigt snöfall...) och spelas klart på måndagen. Nordic United hade greppet, ledde med 2-1 långt in på stopptiden men en straff och ett överraskande skott från 35 meter gav 3-2 och tre sköna hemmapoäng. Den vändningen såg jag inte komma.

***

Samling på Jämtkraft arena på lördag, Norrby kommer på besök. Senast boråsarna var här skickade ÖFK ned dem i division 1!

Vad var det jag sa...?

Nej, jag tänker inte ta en så billig poäng när Kiarash Livani tvingades lämna tränarjobbet i ÖFK på tisdagsmorgonen. Men efter ett helt liv på och kring en fotbollsplan känner jag när det skaver.

I det här fallet skavde det redan från dag ett och det var snö på marken. Rejält!

Kiarash Livani var helt enkelt för mycket, löftet var att ÖFK skulle ockupera motståndarlagets planhalva i 90 minuter men verkligheten blev ett snurrande kring det egna straffområdet där en målvakt med klumpfot skulle vara spelmotor.

Ja, jävlar så fel det blev.

"Katastrofalt", skrev jag på den här sajten den 28 mars efter tio träningsmatcher och det var examensdags. Målvakternas fipplande gav lätta baklängesmål, på mitten fanns ingen broms vid tappade bollar och det så omtalade presspelet var osynkroniserat och lämnade oceaner av yta för motståndarna att operera på. Det var verkligen inte mycket som hängde ihop.

Där och då borde klubben ha dragit i nödbromsen, alla med minsta fotbollskunskap kunde se att spelidé och manskap inte korrelerade.

***

Men Livanis process fick fortsätta, spelarna - alla som fick chansen att uttrycka sig- gav tränaren sitt starka stöd ("vänta bara, resultaten kommer"). Nu är vi där efter nästan 40 matcher (träningsmatcher, cupspel och 26 serieomgångar), processen pågår fortfarande och ÖFK riskerar ytterligare ett kvalspel när fyra omgångar återstår.

Dessutom; källor med mycket god insyn berättar om ett bristande ledarskap, det är andra som fått göra jobbet när Livani varit frånvarande.

ÖFK-styret har noterat men inte agerat, inte förrän efter 1-6-smällen mot Västerås SK i lördags. På måndagen tvingade man Livani att flyga upp från Stockholm för att berätta hur han tänkte sig att vända den negativa trenden. ÖFK-tränaren ritade och berättade i flera timmar men efter mötet konstaterade ledningen att det där hade man hört och sett tidigare och på tisdagsmorgonen gav man Livani sparken.

***

Att ÖFK åter känner sig tvingade att göra sig av med sin huvudtränare under brinnande seriespel (det har ju hänt några gånger för mycket sedan Potter-tiden) är naturligtvis ett misslyckande - för ledningen, för sportchefen Stefan Lundin, ja, för hela klubben. Att göra sig av med sin skeppare när bara fyra omgångar återstår och så mycket står på spel är naturligtvis ett enormt risktagande.

Men från mig får klubben fullt stöd, det borde bara ha gjorts så mycket tidigare. Jag kände Azrafshan-vibbar ganska direkt när Kiarash Livani anlände till Östersund. Den nye ÖFK-tränaren tog in mycket luft när han snackade men precis som för Amir Azrafshan (ÖFK-tränare 2020-2022 och fick sparken två gånger!) var innehållet väldigt många tomma ord.

***

Det blir nu Tor-Arne Fredheim som får försöka ta ÖFK i mål på bästa sätt den här sommaren. Där har ÖFK-ledningen gjort ett bra jobb; ingen behöver tvivla på Fredheims fotbollskunskaper. Han har levt hela sitt liv i den svenska elitfotbollen, både som spelare och som tränare, han kan fotbollens ABC. Fredheim kan med stort lugn kliva in i omklädningsrummet och presentera ett grundspel som räcker för att ÖFK ska överleva även denna säsong i Superettan, han behöver inte bygga något luftslott.

***

Fredheim fanns förmodligen inte på så mångas radar när det spekulerades om vem som skulle bli Livanis ersättare. Jag skulle nog betrakta honom som en av tränarkårens grå eminenser, känd och respekterad av den inre kretsen men knappast för den breda fotbollspubliken. Många ÖFK-vänner drömde givetvis om en arbetslös Graham Potter (tänk att så många fortfarande ser Potter som en återvändare - hallå, han spelar på helt andra arenor numera där en eller annan rispa i lacken inte har någon betydelse) och själv hade j Lars Lagerbäck som ett möjligt alternativ. Den gamle förbundskaptenen är visserligen skriven i Solna men trivs allra bäst på hemgården i Ovansjö på Ånge-skogen och dit är det ju bara armlängds avstånd.

Men lösningen fanns alltså närmare än så. Tor-Arne Fredheim bor sedan en tid tillbaka på Odensalagatan i Östersund och arbetar med fotboll på en gymnasieskola i stan.

Det var nog den riktigt stora överraskningen när ÖFK:s jakt på Livanis ersättare var över.

***

Hemmamatcher mot Brage och Trelleborg borgar för att ÖFK har sitt öde i egna händer. Jag tror att man krånglar sig ur det här på något sätt. Men det förutsätter att ett antal spelare, ja, helst hela bunten, steppar upp några pinnhål. Större delen av hösten har varit synnerligen energifattig.

***

Med en ny tränare räknar jag med att Erick Brendon plockas fram ur frysboxen och finns med i startelvan när Brage kommer på besök nästa lördag. Livanis behandling av den brasilianska mittfältseleganten är den mest skamlösa jag upplevt under mina drygt 60 år i fotbollens tjänst. Vuxenmobbning, de luxe!

Att ingen i klubben har slagit näven i bordet är lika skamlöst. En haverikommission borde tillsättas!

***

Lycka till, det behöver både Fredheim & klubben!

"Processen", Kiarash Livanis projekt med ÖFK:s lagbygge, är på väg mot ett fullständigt haveri, 1-3 i lördagseftermiddagens derby mot Gif Sundsvall var bara en i raden av undermåliga insatser den här sommaren.

När resultaten skulle komma, det lovade ju såväl Livani som hans lojala spelare, har istället förluster och svaga prestationer staplats på hög, sedan den 1 juni har ÖFK vunnit en av nio matcher, man har tagit sex poäng av 27!

Utveckling har blivit avveckling.

***

Kom inte och säg att jag tidigt varnade. Alla med ett någorlunda tränat fotbollsöga kunde se redan under försäsongen att Livani-fotbollen inte korrelerade med spelarmaterialet. Inte ens några lättförtjänta gratispoäng i serieinledningen kunde dölja detta faktum.

Efter dagens förlust råder rena orkanstyrkan i skitstormen på sociala medier. Jag förstår det, synd bara att det skulle ta så lång tid för supportrarna att reagera. Men nu är det hög tid att Daniel Molander, ordförande i såväl fotbollsklubben som elitbolaget, kallar in tränaren Kiarash Livani och hans chef Stefan Lundin (som är minst lika skyldig till misslyckandet) och slår näven i bordet.

Det är möjligt att Molander inte kan ett skit om fotboll (jag har faktiskt ingen aning). Men eftersom det saknas fotbollskompetens i hela ÖFK-ledningen (och har så gjort under på tok för lång tid) är det han som sitter med den samlade makten.

Hur han utnyttjar den struntar jag högaktningsfullt i. Bara att han gör något.

Kraftfullt!

***

Daniel Molander kan exempelvis klargöra för herrar Livani & Lundin...

# ...vem som är chef för vem i den sportsliga ledningen (tidigare, i nästan tre år, var det Magnus Powell som körde över Lundin, nu är det Kiarash Livani)

# ...att Lundin som första åtgärd ställer krav på att Livani omedelbart avbryter sin "process" och hittar en spelmodell som passar spelargruppen

# ...att nu får det, en gång för alla, vara slut med hasarden i och kring det egna straffområdet som kostar baklängesmål i var och varannan match.

# ...och att det inte finns utrymme att konstra - det här en order och ska ske nu!

***

Jag har för länge sedan skrivit om Livanis behandling av Erick Brendon, bland annat i en krönika den 27 maj, där jag bedömde ÖFK-tränarens placering av den bollskicklige brassen i frysboxen som ren och skär mobbning.

Efter det har vi inte sett Brendon i startelvan, knappt heller på avbytarbänken (en start och tre på bänken så här långt, 19 matcher in på serien!).

Och när Livani bestämmer kommer Brendon att fortsätta sitt ÖFK-liv i frysboxen. Tro inget annat (vid onsdagens träning när det spelades elva mot elva fick Brendon inte ens med utan tvingades jogga vid sidan tillsammans med några juniorer enligt rapporten på op.se).

Men jag tänker så här;

# Stefan Lundin var sportchef även när Erick Brendon värvades från allsvenska IFK Värnamo mitt i säsongen 2022.

# I 2,5 säsong (med Lundin som chef...) bar Brendon det här laget och jag påstår att ingen enskild spelare i Superettan under den perioden var så viktig för sitt lag som Erick Brendon var för ÖFK.

# Nu skulle Brendon, som dessutom är en av de klubbens bäst betalda spelare (och fortfarande med Stefan Lundin som chef) inte ens platsa i ett B-lag...

Alltså; hur fungerar Stefan Lundin som närmare än någon annan kunnat se Erick Brendons betydelse för ÖFK under så lång tid samtidigt som han accepterar att samma spelare placeras i frysboxen bara för att det kommer en ny tränare med vilda idéer utan förankring i verkligheten?

***

Det enda rimliga i det här läget är, som ni säkert nu har fattat, att Stefan Lundin tar det befäl över den sportsliga verksamheten som han är satt att göra.

Och att Livani accepterar läget,.

Om inte är det bara för honom att ta tåget söderut till nya jaktmarker (på en annan nivå).

***

Om jag tror på det här?

Naturligtvis inte. Daniel Molander har jag knappt sett till sedan han klev på sin dubbla ordföranderoller under senvintern, Stefan Lundin tar inga konflikter med sina underordnade och Kiarash Livani kommer att fortsätta på spåret som leder till avgrunden.

Men det känns viktigt att röra om i grytan, få verkar ju våga göra det trots att sakernas tillstånd är alldeles uppenbara.

För nu går tiden fort och tid är det minsta som ÖFK-ledningen (Daniel Molander) har för att styra den här skutan mot rätt kurs.

Näe, det gick inte den här gången heller!

Visserligen, jag skulle i normalfallet, faktiskt alla dar i veckan, vara nöjd med en ÖFK-poäng när anrika Helsingborgs IF, sjua i den allsvenska maratontabellen med 69 säsonger i vår högsta serie, kommer till Jämtkraft arena. Men efter lördagens 2-2-match är det än en gång något som skavar.

Den 17:e seriematchen påminner om så många andra den här sommaren; en period som är bra men alldeles för kort, svackan (hela den andra halvleken där så mycket blev bara knas) är på tok för lång. Och då är det svårt att vinna fotbollsmatcher.

Därför är ÖFK i högsta grad inblandad i striden om den negativa kvalplats som för tillfället inte är abonnerad.

***

Men vi tar det från början, det måste man en sådan här gång när ÖFK skulle revanschera sig för den svarta förra lördagen på Gamla Ullevi i Göteborg (0-6 i rumpan mot Örgryte).

Då blir det 0-1 efter åtta minuter, 0-2 efter 16...

Det skulle ju inte kunna hända.

Men det hände på samma sätt vi sett så många gånger: en schabblande målvakt och en snabb omställning där ÖFK inte hade något försvarsspel.

# För målvakten Max Croon var det naturligtvis en mardrömsstart i sin nya klubb när han placerade bollen framför fötterna på Alexander Johansson som enkelt kunde rulla in Helsingborgs etta i tom bur. Slarvigt av unge Max, naturligtvis, men eftersom det bara var en upprepning av det hans fyra(!) föregångare i ÖFK-målet tidigare gjort i sommar så handlar det om ett systemfel som jag berättat om så många gånger och allt fler, av kommentarerna, också tycks förstå.

# Vid 0-2 var ÖFK-försvaret på villovägar när Helsingborg ställde om snabbt och precist, Adam Akimey utmanade hemmabacken Christian Enemark vid strafflinjen och knackade in bollen i Croons vänstra burhörna. Anmärkningsvärt; i pärmen som innehåller instruktioner för hur man försvarar sig står det redan på första bladet att anfallande spelare ska hållas på utsidan. Enemark hade uppenbarligen glömt det mest elementära, lät Akimey ta insidan och så small det.

***

Men ÖFK:s uppryckning var anmärkningsvärd, det ska sägas. Jamie Hopcutts styrning i nät på Chovanie Amatkarijos inspel tre minuter senare gav hemmalaget precis den energi som behövdes för att komma tillbaka in i matchen och när Hopcutt åter höll sig framme och pressade in kvitteringsbollen strax före pausfikat var ÖFK resultatmässigt i kapp och spelmässigt förbi. Hemmalaget hade, högst oväntat efter inledningen, skaffat sig momentum i matchen. Det finns få saker i fotboll som kan vara så knäckande som ett mål i baken när man går till halvtidsvila, inte minst sedan man tappat ett fast grepp om matchen. Det brukar kunna bli en hel del oro i det omklädningsrummet...

***

Men kunde nu ÖFK förvalta sitt mentala övertag?

Naturligtvis inte! Istället bjöds på en synnerligen andefattig andra halvlek där så mycket blev bara fel. Den tempofyllda fotbollen från avslutningen av första halvlek med spring i benen som gav såväl mål som grepp om matchen var som bortblåst, det blev tempofattigt och chansfattigt där ÖFK-tränaren Kiarash Livani dessutom fick dålig utdelning på sina många byten.

Den som inte håller med mig kan gärna kolla igenom matchsammandraget som HBO Max klippte ihop. Nej, just det; från den andra halvleken får vi bara se när domaren Erik Mattsson blåste av matchen, något mer tyckte streamingtjänsten inte var värt att visa...

***

Jag är jäkligt nyfiken på vad som sägs i ÖFK:s omklädningsrum i halvtidspausen, det är inte första gången vi ser laget göra en slätstruken andra halva när vi hoppats på något helt annat. Man hade ju onekligen stoppat ned sina motståndare i säcken...

***

Det hände en hel del i ÖFK-truppen i förra veckan som gjorde spelreglerna ganska oklara inför "Yranmatchen", Philip Bonde flyttade till seriekonkurrenten Västerås SK, målvakten Tyree Griffiths slet av hälsenan på träningen och den väldige (202 cm) Jabir Abdihakim Ali anslöt från Västerås där han senast spelade i maj.

# Griffiths skada betydde att unge Max Croon, 19-åriga lånet från Djurgården, fick ta över ansvaret i målet, ÖFK:s femte startmålvakt den här sommaren (låter i mina öron som någon form av rekord). Med tanke på den bedrövliga starten måste jag tillstå att det var starkt att resa sig från den smällen och klara fortsättningen med godkänt betyg. Men att orutinerade Croon ska bära hela lasset under hösten är inte rimligt att begära. Målvaktstränare Arnold Origi får nog vara beredd på ett antal inhopp även i fortsättningen, det måste han för att det här ska gå vägen.

# Värvningen av Ali har jag svårt att förstå. Visserligen sätter han naturligtvis skräck i de flesta motståndarförsvar i den här serien med sin blotta uppenbarelse och mål har han alltid tillverkat.

Men hur kommer han in i Livanis energifotboll, hur ska det gå till?

Ali fick nu 23 minuter i avslutningen men sprang verkligen inte många meter och vann heller inga dueller. Han såg helt enkelt inte ut att vara redo för spel på den här nivån, det var inte rättvist mot varken Ali eller laget.

Firma Stefan Lundin & Kiarash Livani får gärna övertyga mig om att de har satsat på rätt häst. Men jag kommer inte att tro det förrän jag ser det! Och då lägger jag mig platt...

# Det jag framförallt tar med mig från den här eftermiddagen (förutom att Jamie Hopcutt visade sin styrka som straffområdesspelare där han fick dubbel utdelning på sina fina bollträff) var Sunday Anyanwus sätt att tackla jobbet som Philip Bondes ersättare i backlinjen. Starten var visserligen darrig (liksom för många andra) men som han växte med uppgiften! Sunday ser ju inte ut som en traditionell mittback, men smartness ersätter ofta bristande fysik! Och spelare som använder huvudet får plus i min bok.

# Jamie Hopcutt toppar nu den interna skytteligan med sina fem mål. Simon Marklund är poängbäst, fyra mål och fyra assists.

Fler måste bidra med både mål och poäng!

***

Landskrona Bois borta på lördag. Sex poäng står på spel, skåningarna tillhör också ett av de lag som i dagsläget ska sända åtminstone några tankar kring den där lediga negativa kvalplatsen som ingen vill ha...

***

Till sist, för den som hunnit glömma; ÖFK ligger på 33:e plats i den allsvenska maratontabellen efter sina sex säsonger och 213 inspelade poäng. Senaste klubben att passera var Brommapojkarna. I närtid finns ingen som hotar bakifrån.

I en vecka fick man känna någon form av hopp om en bättre höst än vår; övertygande seger (3-1) mot Falkenberg, en i stort sett skadefri spelartrupp och Chovanie Amatkarijo tillbaka för att sätta spets på ett så här långt andefattigt anfallsspel.

Men så kom det en svart söndag på klassiska Gamla Ullevi mot lika klassiska Örgryte IS; 6-0 i baken betyder fyra (!) bortspelade poäng (tre för förlusten och en för målskillnaden) och så är ÖFK kvar i smeten kring de negativa kvalplatserna (att klubben ska riskera direkt nedflyttning finns dock inte i min sinnebild så länge Örebro SK och Umeå FC vägrar att vinna).

***

Rapporterna inför Ullevi-matchen var enbart positiva; sista träningen var ju högexplosiv rapporterades bland annat på den här sajten och serieledarna från den södra delen av stor-Göteborg skulle allt få sig en omgång.

Jo, tjena!

Örgryte var bättre i allt, 6-0 kunde lika gärna ha varit 10-0 och ÖFK-tränaren Kiarash Livani skämdes, spelarna likaså.

Om jag är överraskad? Inte det minsta - jag har bara väntat på den här minan. Hela ÖFK:s spel har under Livanis ledning präglats av en aningslöshet som gränsar till det som närmast kan betraktas som korkat. Jag har skrivet om det tidigare - fumlande målvakter, tappade bollar på mitten och ett osynkat presspel som gett motståndarna enorma möjligheter till snabba omställningar.

När ÖIS nu blåste ÖFK av banan kan jag inte lägga någon skuld på målvakten Tyree Griffiths (han gjorde så gott han kunde men hade inte många marginaler på sin sida) men gänget på mitten spelade med huvudet under armen samtidigt som den höga pressen havererade, därmed fick ÖFK också ett försvarsspel som rasade samman.

Serieledande Örgryte hade ett hav att operera på i stort sett från start till mål och gjorde det förbaskat bra. Hela vägen, både framåt och bakåt. Det doftade Allsvenskan lång väg om den här insatsen även om vi bara hunnit drygt halva vägen.

***

Anledningen till ÖFK:s kraschlandning?

Mentalt, trodde Kiarash Livani när han i tv analyserade 0-3 efter första ronden.

Möjligt. Men varför skulle Gamla Ullevi, knappt 4.000 på läktaren och en motståndare som man besegrade för några veckor sedan skrämma skiten ur det här ÖFK-gänget som har som mål att dominera alla fotbollsmatcher, kommer från en seger som smakade mumma och bra träningsveckor?

Det jag misstänker kan ha spelat in, förutom att det enligt min uppfattning har varit svajigt hela säsongen, är att den sista träningen inför Göteborgsresan (enligt samstämmiga rapporter) var lite väl tuff - lägg därtill i den värme som rådde.

Det är givetvis en killgissning, men så här energifattigt var det länge sedan vi såg ett ÖFK-lag uppträda. Lagkaptenen Ali Suljic tog knappt en hundraprocentig löpning på hela matchen (det var lika halvhjärtat som i vårens träningsmatcher), arbetsmyran Simon Marklund var blek som hårfärgen, Nebiyou Perry fuskade i hemjobbet, Adrian Edqvist fanns bara i matchprogrammet, Albin Sporrong satte foten fel vid tre tillfällen i egna straffområdet vilket resulterade i två baklängesmål plus en straffspark (också mål) ... ja, listan på svaga insatser blir tyvärr lika lång som laguppställningen.

Dessutom, det måste sägas; Livanis matchplan var inte den mest begåvade, i varje fall för den här uppgiften. Offensiv men aningslös blir mitt betyg (men det kanske finns någon i hallelujah-kören som tyckte den var bra, vad vet jag).

***

Men nu måste ÖFK snabbt upp på hästen igen, Helsingborg väntar i den så kallade Yran-matchen (lördag kl 13 på Jämtkraft arena) och fram till dess har Kiarash Livani och hans medhjälpare i tränarstaben ett tufft jobb, kanske årets viktigaste, att lägga det här magplasket bakom sig och då gissar jag att den mentala biten blir viktigare än den fysiska.

Det ska bli intressant att skåda.

Det ska också bli spännande att se om ÖFK-tränaren gör några rockader i startelvan, den har ju varit rätt statisk under första halvan av serien. Jag skulle kunna tänka mig ett rejält yxhugg (det borde ha kommit för länge sedan) men tror inte att det blir så.

Ghanoum och Amarkarijo från start, Enemark och Edqvist på avbytarbänken? Något mer avancerat skulle förvåna.

***

Till sist; visst är det väl märkligt att oavsett vilken av de fyra målvakter (Benediktsson, Stople, Origi, Griffiths) som ÖFK använt sig av i sommar så har samtliga efter drygt 20 spelade minuter fått ont i det högra benet och tvingats till behandling. För att några minuter senare ohejdat skickat iväg bollen 60-70 meter med samma "skadade" högerben. Hon måste ha magiska händer, den där fysion...

Men för att vara allvarlig; den här typen av "fuskskador" har blivit ett gissel i den moderna fotbollen. Alla snackar om det, ingen har någon bra lösning. Tyvärr.

Vi kunde alla se hur Tyree Griffiths fipplade med bollen, bjöd Giffarna på 1-1-kvitteringen och ytterligare två poäng flög därmed bort i sommarvinden.

Överraskad?

Inte det minsta (den här gången heller...). Redan när Griffiths tidigt i vintras skrev på för ÖFK fick jag rapporter från söder att med den 22-årige skåningen i buren kunde vi räkna med en och annan bjudning. Det är så han spelar, han tar sina risker. Och jag måste erkänna att jag log för mig själv när han i sitt första framträdande i ÖFK-dressen (träningsmatchen mot Umeå i Krokoms nya inomhushall i månadsskiftet januari/februari) efter bara några minuter tunnlade en motspelare. Som siste man. I mittcirkeln...

Det gör ingen "vanlig" målvakt, det kan jag lova. Spektakulärt brukar det kallas.

***

Men sedan blev Griffiths skadad och det var först förra helgen (mot Utsikten) som vi fick se honom tillbaka i ÖFK-målet. Han gjorde då en mycket bra match. Men, det måste sägas, bland räddade frilägen och nedplockade höjdbollar bjöd han även på ett antal våghalsiga aktioner. Som slutade väl - den gången...

...men i Sundsvall gick det åt helvete. Flera gånger om. Att Griffiths (och ÖFK) straffades vid bara ett tillfälle var bara med Guds försyn. Ingenting annat!

Det var helt enkelt ett förfärligt målvaktsspel (och då spelar det ingen roll att han vann alla dueller i luften).

***

Jag vet inte hur många gånger jag tagit upp problemet med dom fumlande ÖFK-målvakterna. Men jag bjuder gärna på en repris av några rader jag skrev redan den 5 april, efter 3-3 mot Landskrona i den andra omgången:

"Hur länge ska ÖFK:s målvakter tillåtas fippla med bollen i det egna straffområdet? Eller kanske mera rätt; uppmuntras att fippla med bollen i det egna straffområdet?

Överraskad? Inte det minsta! Så här har det sett ut hela våren oavsett vem som vaktat buren och nu hände det igen ... det här är ju ett mönster med Livani som regissör. Inget lag i hela världen har råd med den här typen av misstag. Det kostade ÖFK två poäng den här gången. Hur många blir det innan det är slut på tokerierna?"

***

Ja, och nu hände det alltså återigen. Om jag tror att Kiarash Livani byter strategi efter sommarvilan? Inte en chans! Vi kommer att få se ÖFK-målvakter (oavsett vilken) fippla bort många poäng så länge som Livani (och sportchefen Stefan Lundin inte att förglömma, han har ju varit med i snart fyra år och bestämt färdriktningen) styr ÖFK-skutan.

***

När jag efter tio omgångar (en tredjedel av serien) summerade ÖFK:s insats, 15 poäng och en sjätteplats i tabellen, påstod jag att man fått bättre betalt än man presterat. Det gillade inte hallelujahnissarna, givetvis, men fyra omgångar senare med två poäng av tolv möjliga så har förhoppningsvis några av mina mest högljudda kritiker ändrat uppfattning, de brukar ju mjukna när tabellplaceringen närmar sig nedflyttningsstriden...

Och där är ÖFK nu när serien hunnit (nästan) halvvägs. Och då kan också jag ändra min formulering; ÖFK har den placering (12) som man förtjänar efter det man presterat.

Bättre än så här har det inte varit; höjdpunkterna har varit för få och för korta - svackorna för många och för långa.

Och dessutom:

En seger på de senaste åtta omgångarna (sex poäng av 24) borde väl rimligtvis ta död på Livanis snack (och även spelarnas, suck) om den pågående processen och utvecklingen. Men när ÖFK-tränaren i lördagens tv-sändning från Sundsvall summerade säsongen så här långt bjöd han på ytterligare en rad floskler som möjligtvis imponerar på de närmast frälsta och en klubbledning som inte begriper vad elitfotboll handlar om.

Men för mig var det bara tomma ord.

# För ÖFK gäller det att vinna fotbollsmatcher.

# För ÖFK gäller det att överleva.

Allt annat är av underordnad betydelse efter en så lång period med misskötsel av så mycket där det definitiva slutet varit så nära alltför många gånger! Någon gång måste klubben landa på fötterna och det absolut enklaste sättet att komma en bit på vägen är att vinna fotbollsmatcher.

***

Jag tycker därför att det är hög tid att ordföranden Daniel Molander kallar in Kiarash Livani (och naturligtvis även hans närmaste chef, för det är han väl?, Stefan Lundin) på kontoret för ett kvartssamtal innan andra halvlek rullar igång den 19 juli (Falkenberg hemma). Molander måste förklara allvaret.

Bland annat kan ÖFK-ordföranden berätta för Livani/Lundin att i hans klubb är det poängen som räknas och för att ta dom poängen använder vi våra bästa spelare. Jag tänker givetvis på behandlingen av Erick Brendon, klubbens i särklass främste spelare de senaste tre säsongerna (och dessutom, vad jag förstår, den bäste betalde...), som konsekvent hållits utanför laget under hela våren. Det blir ju närmast löjeväckande när Livani i tv samtidigt beklagar sig över de många skador och en tunn trupp som försvårat den första halvan av säsongen.

Då framstår ju hanteringen av Brendon ännu mer obegriplig, närmast patetisk. Eller som jag skrev för några veckor sedan; om ren och skär mobbning!

***

Ja, jag vet.

Erick Brendon kan vara en ickesak när serien startar om, brassen kan då vara på en helt annan plats i livet än ÖFK och Östersund.

Men trots allt; 14 matcher har spelats, Brendons skicklighet har använts minimalt och ÖFK är indragen i bottenstriden!

(Jag kunde inte låta bli att understryka detta faktum, vissa har ju fortfarande inte fattat vidden i den här frågan...)

***

Trevlig sommar

Sorry, "Tilo" och alla andra ÖFK-anhängare som tycker att jag är en pessimistisk gamma surgubbe - semestern var kort och nu är jag tillbaka!

***

Fyra segrar, tre oavgjorda, tre förluster och 15 poäng efter tio spelade omgångar. Det är dags att summera ÖFK:s första tredjedel av Superettan.

Fågel eller fisk? Bra eller dåligt?

Jag landar någonstans mittemellan. Precis som ÖFK. Poängmässigt (och placeringsmässigt som åtta) är det bättre än vad jag trodde ÖFK skulle mäkta efter en försäsong som till stora delar doftade surströmming, men spelet har inte motsvarat det som nye tränaren Kiarash Livani lovat att bjuda på.

Jag vill nog påstå att ÖFK har fått bättre betalt än vad man presterat.

Visst, första halvlek mot Landskrona (3-3 till slut efter en blek andra rond där man skänkte bort två poäng), hemmasegern mot Örgryte (2-1 med två bra halvlekar), bortavinsten mot Brage (2-0, kraftfull offensiv efter pausvilan - för att vara ÖFK på bortamark - efter såsiga första 45) samt nu i lördags stabila 3-1 mot ett Örebro som förefaller vara på dekis gjorde naturligtvis många ÖFK-vänner glada. I övrigt; rätt torftig fotboll men där en hel del tur, inte minst med domsluten där bedömningen av den så omdiskuterade handsregeln varit på ÖFK:s sida och gett såväl straffar som extrapoäng!

***

Hallelujahnissarna påstår att det är så himla roligt att se ÖFK #2025. Men jag hävdar att här finns mer att önska, betydligt mer!

***

Det kommer aldrig att bli riktigt bra så länge man fortsätter med hasardspelet i och kring det egna straffområdet, marginalerna fortsätter att vara för små alltför många gånger även om det mot såväl Västerås som Örebro har sett något annorlunda ut. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om ämnet (i diverse sammanhang), vi har ju sett det här under några säsonger nu, men Kiarash Livani har tagit risktagandet till ytterligare en nivå. ÖFK:s samtliga målvakter måste ju ha hämtats från rouletteborden i Casino Cosmopol innan det stängdes.

Och där fanns garanterat nästan bara förlorare...

***

Av väldigt många anledningar föredrar jag spel på motståndarnas planhalva, inte runt det egna målet. Främsta skälet (det tror jag att alla förstår); den som ska sköta uppspelen (målvakten) har alltid (utan undantag) lagets sämsta passningsfot!

***

Det kommer heller inte att bli riktigt bra förrän ÖFK har löst nummer 9-rollen; James Kirby har spelat mest (sju från start, en av dessa i annan position) men inte bäst, Kalipha Jawla hann med tre från start innan han kallades hem till sitt Djurgården i skadekris medan Edgar Navassardian fått en chans från avspark.

Facit för trion så här långt; två mål, noll assist.

Det är för dåligt!

Och än värre; de har inte varit i närheten av så mycket mer!

***

Men den viktigaste frågan om årets ÖFK och som alla tassar runt utan att ställa; vad är det som Erick Brendon, lagets i särklass viktigaste spelare de tre senaste säsongerna, inte förstår i Kiarash Livanis spelmodell?

Uppenbarligen handlar det om en ren petning, skadad tycks han ju inte vara för han finns med på alla träningar och i matchtruppen (utom senast).

Men spelar gör han väldigt lite. Brendon hade bara fått göra några futtiga minuter i två inhopp innan han fick spela från start när Livani tvingades rotera i laguppställningen mot Västerås (omgång 9). I övrigt har Brendon varit parkerad på avbytarbänken trots att ÖFK:s skadelista har varit lika lång som antalet startande i Vasaloppet och Livani ofta nyttjat samtliga fem tillåtna byten.

Det räckte heller inte för Brendon med en bra insats i Västerås (högsta ÖFK-betyget i sofascorerankingen), i lördags mot Örebro hamnade brassen på läktaren och i tv-sändningen mumlade Livani något om den tuffa konkurrenssituationen när han motiverade petningen.

Alltså, om man räknar samman alla de här namnen skulle det betyda att Kiarash Livani tycker sig ha två fulla startelvor som står före Erick Brendon i kön när han ska formera sitt lag. Det är ju fullständigt orimligt och låter närmast som ett dåligt skämt, det måste finnas plats för den spel- och passningsskicklige brassen även i Livanis ÖFK. Bra spelare kan spela alla sorters fotboll, det påstår jag med eftertryck efter ett helt liv i den världen.

I mina ögon handlar ÖFK-tränarens placering av Brendon i frysboxen om ren och skär mobbning, det gör mig både besviken och förbannad!

***

Bäst så här långt;

# Den arbetsmoral som spelarna visat. Absolut topp i serien!

***

Mer som bör hyllas:

# Arnold Origi ska naturligtvis vara förstemålvakt (det skrev jag redan innan serien började) även om han är gammal (41) och klubbens målvaktstränare. Nu har kenyanen spelat för att skador och sjukdomar tvingat in honom i buren. Tre utmärkta insatser (inte minst i lördags) men en något sämre i 2-2-matchen mot Sandviken.

# Stabilt försvarsspel där lagkaptenen Ali Suljic & Philip Bonde måste vara ett av seriens mest svårforcerade mittblock.

# På mitten gör Ahmed Bonnah (årets absolut största överraskning) och Albin Sporrong ett hästjobb tillsammans med den lite mer offensive Simon Marklund (fyra mål så här långt) och på kanterna löper Adrian Edqvist (vilken evighetsmaskin) och Nebiyou Perry upp och ned som skållade råttor.

# Kul att Perry fick bryta sin långa måltorka i lördags. Äntligen! I min bok ska Perry kunna bidra med fem-sex mål, tio assist och fem straffsparkar varje säsong. Han har dom kvaliteterna. Mysteriet är ju varför det har stått noll i dom kolumnerna vid varje bokslut under hans relativt sett långa ÖFK-karriär.

# Perrys mål var dessutom en delikatess, både avslutet i "fel" hörn och Edqvists direktpass på mittplan som öppnade vägen.

# Apropå snygga mål; Marklunds klack på hörnan som gav 1-0 var inte så pjåkig den heller! Zlatan-klass var det någon som skrev. Kanske det, lite tur naturligtvis men framförallt härlig tajming och fin bollkänsla!

# Vänsterbacken Theodor Johansson är lagets assistkung så här långt, tre målgivande (ett mål dessutom). Johansson är en bra lagspelare som smyger under radarn, han är jätteduktig att hitta fria ytor att operera på.

***

Till sist; ett problem som skaver - den långa skadelistan under våren. Svårmatchat, givetvis. Men också svårtränat. Det är nästan omöjlighet att få kvalitet när så många rehabbar.

Alla ser att det brinner. Utom den som tände på!

Visst, det finns saker som var alldeles utmärkt när ÖFK spelade oavgjort 3-3 mot förväntade topplaget Landskrona Bois - en riktigt bra första halvlek, ytterligare en poäng och att inledningen på serien gett bättre utdelning än vad vi kunde förvänta oss efter en trist försäsong.

Men mest är jag nog förbannad över sättet som ÖFK tappade greppet om den här matchen där man gick till halvtidsvila med 2-0 och ett Landskrona nedtryckt i skorna.

# Vad sas egentligen i pausen?

# Och hur länge ska ÖFK:s målvakter tillåtas fippla med bollen i det egna straffområdet? Eller kanske mera rätt; uppmuntras att fippla med bollen i det egna straffområdet?

***

Ansvaret för både det ena och det andra lägger jag givetvis tränaren Kiarash Livani.

# På den första frågan: Naturligtvis har jag och ingen utanför den innersta kretsen en susning om hur snacket gick i ÖFK:s omklädningsrum under pausvilan. Men med 2-0 i ryggen, bra spel, full kontroll på matchen och en motståndare som tappat hakan ner på bröstkorgen kan det inte vara svårt att behålla energin, snarare tvärtom, och dessutom få chansen att prata ihop sig om fortsättningen. Och vad fick se sista 45? Jo, ett hemmalag som trampade vatten och knappt orkade simma över mittlinjen. Två hörnor och ett mål är enda noteringarna i fotbollsförbundets matchrapport från den andra halvleken. Trots det fortsatte sina fruktlösa försök ÖFK att spela bollen hela vägen från eget mål...

Det tog 28 minuter innan Livani reagerade och agerade med två byten. Då hade Landskrona redan hunnit resa sig ur skorna, haft sju avslut, tre hörnor och prickat in den första reduceringen (en halvt misslyckad frispark som smet igenom den glesa ÖFK-muren).

# Och värre skulle det bli när ÖFK-målvakten Frank Stople (i 81:a minuten) snuvades på bollen av Xavier Odhiambo som prickade in kvitteringen 2-2.

Överraskad? Inte det minsta! Så här har det sett ut hela våren oavsett vem som vaktat buren och nu hände det igen. Visst, Stople visade dåligt omdöme när han missbedömde situationen men det här är ju ett mönster med Livani som regissör, ÖFK-tränaren vill ju uppenbarligen att målvakten ska sköta uppspelen i både tid och otid.

Inget lag i hela världen har råd med den här typen av misstag. Det kostade ÖFK två poäng den här gången. Hur många blir det innan det är slut på tokerierna?

***

Det är dags att släcka den här branden, Livani. Gör det nu, gör det innan du nästa gång pratar om "pågående processer". Vi som tittar på och har ett litet hum om hur fotboll ska spelas skiter fullständigt i "processerna" så länge ni fortsätter att spela in bollen i den egna buren...

Eller blir det som doktorn sa, "operationen lyckades men patienten dog" ("processen lyckades men vi förlorade")...

***

Några korta noteringar;

# Frank Stople blev olycksfågel med sitt misstag. Men annars gjorde han sitt bästa framträdande i ÖFK-dressen så här långt kryddat med en straffräddning i slutskedet.

# Den där muren som släppte igenom Landskronas första mål var inte bra, faktiskt sällan man ser att det händer på den här nivån.

# Adrian Edqvist springer mycket och fick rättvis utdelning på sitt enorma slit när han spelade fram Kalipha Jawla till 3-2-målet. Men samtidigt; Edqvists försvarsarbete strax senare imponerade inte i förspelet till Landskronas 3-3-mål. Det fanns ingen anledning att backa långt in i straffområdet när Edi Sulisufaj vandrade in från vänster, där fanns redan gott om folk.

# Mot Umeå i nästa omgång måste Jawla, lånet från Djurgården, få chansen från start längst fram. James Kirby må vara en grovjobbare men det händer inte mycket på motståndarnas planhalva.

# Albin Sporrong och Ahmed Bonnah jobbade hårt och framgångsrikt på mitten och båda belönades med varsin fullträff. Det var mycket välförtjänt!

# ÖFK:s höga och intensiva press gav verkligen utdelning i första ronden, då var Landskrona lika blekt som hemmalaget var i andra halvlek.

# Dessutom, även skåningarna bjöd på ett mål efter huvudlöst spel i eget straffområde! (Va' fan pratar dom om på tränarutbildningarna numera?)

# Till sist; trots gnället så är tabellen trevlig läsning. Men mycket vill ha mer! Den här gången borde det ha varit en trea men å andra sidan fick ÖFK ett par gratispoäng i Trelleborg förra helgen. Men man kan också uttrycka det så här; 45 bra minuter mot Landskrona och 25 mot Trelleborg har gett fyra poäng och en andraplats i utdelning. Och plötsligt blir perspektivet ett annat...

Det finns lika många sätta att spela fotboll på som det finns klubbar, det är alldeles uppenbart. Ämnet är ständigt aktuellt, inte minst bland ÖFK-vänner efter nye tränaren Kiarash Livanis ankomst till stan.

Livani utlovade ju snabbt en attraktiv och aggressiv fotboll där man var spelförande och vid bolltapp skulle återerövringen vara omedelbar.

Det här har blivit något av ett mantra under försäsongen.

I träningsmatcherna har det inte fungerat något vidare eller inte alls. Men i söndagens seriepremiär i Trelleborg gav det full utdelning, 1-0-seger sedan Jamie Hopcutt prickskjutit en straff på övertid.

Dock; det förväntade höga presspelet blev allt lägre ju längre matchen framskred för att under den andra halvan av matchen hamna strax utanför det egna straffområdet.

Högt försvar, lågt försvar - eller någonting mittemellan? Ja, det är skillnad på försvar och försvar!

***

Om jag inte är helt dum i huvudet så vill Kiarash Livani att ÖFK ska spela med hög press, ju högre upp man kan vinna bollen desto bättre. På så sätt är det sedan lättare, och framförallt, snabbare att attackera motståndarmålet.

Det här är en spel som ställer höga krav spelarna, allt måste vara synkroniserat. Om någon länk sviktar blir man väldigt sårbar.

Det har Livani och hans spelare fått erfara i träningsmatcherna. Stundtals har det varit osynkat, enkla bolltapp och motståndarna har snabbt kunna ställa om och komma till målchanser.

***

Men det här är ett svårt spel där även de allra bästa kan misslyckas, kapitalt!

För snart ett år sedan var jag på Stamford Bridge i London och såg derbyt mellan Chelsea och West Ham där bortalagets höga press slutade i rena misären. Chelseas backlinje bollade runt med attackerande West Ham-forwards samtidigt som West Hams försvarare inte vågade kliva upp så högt som skulle ha behövts då risken var uppenbar att de skulle bli straffade av hemmalagets vindsnabba forwards. Det gav enorma ytor på mitten för Chelseas passningsskicklige mittback Thiago Silva att gång efter annan spela bort den första pressen och hitta världsstjärnorna Caicedo, Gallagher och Cole Palmer. Därifrån var det sedan full fart framåt med alla maskiner påslagna och innan förnedringen var över stod det 5-0 på resultattavlan.

Det var i sanning en imponerande uppvisning i konsten att spela bort en misslyckad hög press. West Ham-supportrarna lämnade tidigt arenan när managern David Moyes matchplan slogs i spillror och en vecka senare fick han sparken...

***

Nu fick vi inte se så mycket av den höga pressen i ÖFK:s seriepremiär. Visserligen testades den i början men var utan bett och efter målvakten Frank Stoples "taktiska skada" redan efter 17 minuter såg det annorlunda ut. Under "behandlingen" fick man chansen att snacka ihop sig, försvarsspelet blev lägre utan att sjunka för lågt och ÖFK kunde ta kontroll över resten av den första halvleken.

Det var ÖFK:s bästa del i den här matchen, stabil fotboll i en svår bortamatch på ett besvärligt underlag.

***

I andra halvlek sjönk ÖFK:s försvarsspel till sist ända ned till det egna straffområdet. Det gick det också, Trelleborg fick aldrig hål på muren även om det var lite stökigt vid några tillfällen under den sista kvarten.

Och det är väl det som är den stora risken med ett så lågt försvarsspel (som uppenbarligen blir alltmer vanligt även i de största ligorna, inte så sällan ser det ut som en handbollsmatch...), antalet "tillfällighetsmål" blir fler. Det kan studsa både hit och dit i ett överbefolkat straffområde.

Dessutom är det väldigt långt till motståndarnas mål när man vinner bollen!

***

Hög press eller en "parkerad buss"? Själv föredrar jag något däremellan; uppfostrad i en 4-3-3-fotboll (som sedan blev 3-4-3) började vi försvara oss 10-15 meter in på motståndarnas planhalva samtidigt som vi tryckte upp backlinjen så högt vi vågade. Det gällde att bjuda på så lite yta som möjligt på mittplan och försökte motståndarna slå långt hade vi alltid en målvakt med offensivt utgångsläge.

Det är korta avstånd och lätt att hjälpa varandra. Dessutom kan modellen med lätthet flyttas både framåt och bakåt.

Och kanske det viktigaste. Den förstås av alla.

Jag gillar den fortfarande

Jag trodde det inte. Men ÖFK-tränaren Kiarash Livani hade verkligen en plan B!

Med ett försvarsspel som såg helt annorlunda ut jämfört med den hönsgård som presenterats i vårens träningsmatcher, mindre hasard i de egna uppspelen och en arbetsinsats utöver det vanliga bärgades tre ytterst viktiga poäng i seriepremiären i Trelleborg, 1-0 där veteranen Jamie Hopcutt blev matchhjälte när han på övertid placerade en straff bakom hemmamålvakten Andreas Beck Larsen.

Det var precis den start som ÖFK, ja, hela stan, såväl behövde.

***

Försäsongen har varit bedrövlig, det har alla med minsta kunskap om den här sporten kunnat konstatera; fipplande målvakter, förlorade bollar på mitten som lett till enkla baklängesmål, en offensiv som bara funnits på papper och förluster som staplats på hög.

Nästan allt det där var som bortblåst när det blev skarpt läge. Att anfallsspelet inte var mycket att skriva hem om (det är det sällan när man rapporterar från Vångavallen, inte minst när vi bara är i slutet av mars och gräsmattan är upptrampad redan efter tre minuter) ger mig inga sömnlösa nätter.

Men resten. En sexa på den sexgradiga betygsskalan!

Satan så det jobbades på samtliga positioner.

Låt vara att flera av spelarna sprang på fotknölarna i slutet av matchen. Men där fanns i alla fall tillräckligt med kraft för att hålla ett forcerande hemmalag stången - samtidigt som man i sista tilläggsminuten orkade med en omställning som gav straff, mål och en start på seriespelet som vi bara kunde drömma om.

Det här var verkligen en laginsats som blev belönad.

***

Jag har inte gillat det jag sett i träningsmatcherna, jag skrev om det tidigare i veckan (och blev kallad gnällgubbe...). Jag tycker inte om att målvakter med kvist i fötterna ska sköta uppspelen (jag ser det alldeles för ofta numera och på alla nivåer), det leder alldeles för ofta till elände. Jag blir frustrerad när bollar tappas på mitten och det inte finns något som helst skydd framför backlinjen, likaså när organisationen spricker i den höga pressen (det är ett svårt spel som kräver mycket av spelarna).

Det är så jag sett ÖFK de här månaderna under ledning av Kiarash Livani.

På söndagseftermiddagen var det ett helt annat ÖFK, Livani hade alldeles uppenbart stuvat om i sin matchplan; målvakten Frank Stople tog oftare än tidigare det säkra före det osäkra och skötte sig i stort sett klanderfritt även om jag, det ska erkännas, höll andan vid några tillfällen. Men håller man nollan så håller man nollan - det är sedan gammalt.

Framför Stople var det ett väl sammanhållit lag som inte bjöd hemmalaget på några gratismillimetrar, det fanns alltid en kamrat beredd att täcka upp där luckor uppstod. Att det stundtals såg ut som en parkerad buss vid strafflinjen var inget som störde mig i den här matchen. Christian Enemark var en fin förstärkning på högersidan i backlinjen (imponerande stabil i första ronden, mattades något efter paus), lagkaptenen Ali Suljic hade tagit på sig tävlingskostymen och var, som väntat, en helt annan spelare jämfört med träningsmatcherna, Philip Bonde växte ju längre matchen framskred och gav dessutom nye Theodor Johansson (ersatte en frånvarande Yannick Adjoumani) värdefullt stöd ute till vänster.

På mitten sprangs det som galningar, framförallt var man beredd att ta det så viktiga hemjobbet; Adrian Edqvist och Nebiyou Perry skalade upp och ned på sina respektive kanter medan Albin Sporrong, Ahmed Bonnah och Simon Marklund stred i mitten. De var alla framgångsrika i försvarsjobbet, mindre i offensiven där James Kirby blev lite av en kringskuren kung. Men Kirby bidrog fint i defensiven och syntes flera gånger hårt kämpande i det egna straffområdet. Här var det verkligen en för alla, alla för en.

Det gav också välförtjänt utdelning, den här typen av segrar är oftast dom roligaste...

***

Kul också att de byten som gjordes (eller rättare sagt, tvingades göra när mjölksyran slog till) gav effekt; Kalipha Jawla och Ziad Ghanoum var inblandad i förspelet till straffen, Jamie Hopcutt blev matchvinnare och Erick Brendon bidrog till ett lugn i bollhållningen när ÖFK sviktade som mest i slutskedet.

***

Matchens, och även säsongens överraskning; utan tvekan Ahmed Bonnah. Jag dömde ut honom efter förra säsongen. Jag såg hans verktygslåda men han fick ju inte ihop delarna, inte på något sätt och sågade honom i höjd med fotknölarna.

Bonnah ser ut som en helt ny spelare, det ska villigt erkännas. Men om det är i den här rollen han ska verka är jag inte helt övertygad om, han är förmodligen ännu bättre med en lite högre utgångsposition.

***

På lördag väntar nytt Skånemostånd, Landskrona Bois kommer till Jämtkraft arena.

Helt nya förutsättningar - och ett annat ÖFK-spel?

I början av veckan, efter några oroliga dagar, kom beskedet; ÖFK har fått fram de pengar som behövs för att kunna genomföra årets säsong.

Grattis till klubben men framförallt till Daniel Molander som ledde jakten på dom nya stålarna, drygt elva miljoner är som bekant inte kattskit. Molander har nu tagit på sig en tung roll (ordförande i såväl Transferintressenter som Elitbolaget) att bringa ordning i den röra som alldeles uppenbarligen råder, och har rått en längre tid, i Östersunds FK.

Jag säger bara lycka till, väl medveten om att uppgiften är långt mycket besvärligare än de flesta ens kan föreställa sig.

Därmed är det nu dags att riva av nästa plåster; den sportsliga biten!

***

Nye tränaren Kiarash Livani tog in ordentligt med syre när han när han anlände till Östersund i början av året. Här skulle spelas en "attackerande och uttrycksfull fotboll" - förlorad boll skulle omgående återvinnas och ÖFK skulle styra matchbilden.

"Attackerande fotboll" förstår jag naturligtvis vad det är, det gör väl alla.

Men "uttrycksfull fotboll" låter för mig som snömos, något man kastar ur sig när man inte vet vad man ska säga. Som låter bra men ingenting betyder.

När vi nu är framme vid examensdags, seriepremiär i Trelleborg på söndag, kan vi konstatera är vi inte sett någonting av det Livani utlovade. Möjligtvis en höjning av aggressiviteten sedan fjolåret men då måste man också tillägga; den har varit fullständigt oorganiserad!

Försäsongen har helt enkelt varit katastrofal.

# En seger på nio träningsmatcher.

# Dessutom dåliga prestationer nästan varje gång. Bara en kvart här och tio minuter där har varit godkända men så bygger man inte ett fotbollslag som kan vinna matcher på den här nivån. Ett så här svagt ÖFK har jag inte sett sedan tiden före Potter (2011) och då fattar ni vad jag tycker!

***

# Målvaktsspelet har varit generande svagt. Nye Tyree Griffiths gick sönder efter en halvlek och vad han går för har vi ingen aning om, islänningen Adam Ingi Benediktsson är en pokerspelare utan omdöme (såg vi redan ifjol), inlånade Frank Stople (från norska Strömsgodset) ser ut att ha gått i samma skola och unge Christopher Lundhall är lovande men inget för den här serien. Målvakter måste man kunna lita på, det är huvuduppgiften i det jobbet, inte att agera speluppbyggare med klumpfötter. Det här gänget skulle jag inte låna ut en spänn till.

Egentligen ser jag bara en lösning på det här problemet; sätt in målvaktstränaren Arnold Origi i buren så att han får göra skäl för sitt apanage.

# Försvarsspelet har väl varit okej utan att imponera. Lagkaptenen Ali Suljic verkar tycka att det är skittråkigt med träningsmatcher (såg vi även när han kom till ÖFK förra våren), oinspirerad så här långt men vaknar väl till liv när det blir allvar, Philip Bonde och Yannick Adjoumani ser båda ut att vara störda av allt snack om nya arbetsgivare och Ziad Ghanoum (som spelat mest på högerbacken) säger sig trivas med den nya spelplanen men förmår inte visa varför den är så kul.

Jag hoppas att sent inlånade Christian Enemark (från danska Hobro IK) blir pusselbiten som får backlinjen att bli den lagdel som bär ÖFK genom den här sommaren. Men som sagt, jag kan bara hoppas eftersom Enemark nyss anlänt till stan.

Men det är väl i alla fall den lagdel som jag är minst bekymrad över, åtminstone just nu.

***

# På mitten har det varit rörigt med många olika konstellationer som varken fungerat framåt eller bakåt. Erick Brendon, som burit det här laget i ett par säsonger, ser ut att sitta i frysboxen, och då fattar jag inte vem som ska vara navet i det här gänget. För övrigt; är det någon som begriper vad som är tänkt på mitten där många bollar har tappats och ingen broms har funnits när motståndarna gjort snabba omställningar?

***

# Anfallsmässigt? Rena natta så här långt. Även om åtta mål på nio matcher inte säger allt så berättar det om allvarliga problem. Jag ser på sociala medier att många sätter sitt hopp till att Nebiyou Perry ska blomma ut till det som han lovat så länge. Själv har jag gett upp efter noll mål och noll assists (på 21 matcher) förra säsongen. Fjolårets spetsar (Karlsson-Grach & Ordonéz) är borta och ersättarna (James Kirby & Edgar Navassardian) har väl inte besökt motståndarnas straffområde på tre månader...

Torsdagens besked att ÖFK lånar Kalipha Jawla från Djurgården är naturligtvis glädjande men att en 18-åring ska vara lösningen på måltorkan (och anfallsspelet) är väl att tro för mycket. Men hoppas kan man ju alltid!

***

ÖFK:s trupp (när det här skrivs på torsdagskvällen, det kan komma fler...) innehåller tio nya ansikten. Vad dom kan har vi sett väldigt lite utav, då menar jag både kvalitativt och till numerären. Jag begriper att sportchefen Stefan Lundin har ett närmast hopplöst jobb men när han nu gör sin fjärde säsong i klubben är det dags att ställa sig frågande till hans fotbollsöga. Lundin har varit med och plockat hit ett 40-tal spelare (tio per säsong, typ), väldigt få av dessa har varit kvalitetsspelare och än färre har utvecklats i ÖFK-miljön!
Men det kanske vi får leva med i en klubb där det viktigaste, kunskap om elitfotboll, lyser med sin frånvaro? (Här har Daniel Molander en av sina första och viktigaste uppgifter även om han säger sig ha brister i den sportsliga biten...).

***

Med ovan skrivna påstår jag att Kiarash Livani satte en spelidé utan att ha koll på vilka spelare han skulle jobba med. Det är därför det sett ut som det gör. Men här finns det inga pojkar med tjocka plånböcker som kan göra en blixtutryckning och rädda situationen, jag vet ärligt sagt inte hur den orutinerade ÖFK-tränaren ska kunna slingra sig ur den mardrömssituation han satt klubben i.

På söndag skjuter vi skarpt och jag har ingen aning om hur det kommer att se ut, det har ingen efter den här försäsongen. Jag kan inte ens se konturerna av ett spel som ska fungera i Superettan. Jag hoppas verkligen att Livani har en plan B i bakfickan men tvivlar att så är fallet.

***

Till sist 1; Jag har svårt att se varför inte ÖFK tog chansen att hämta tillbaka Malcolm Stolt när han nu gav upp sitt österrikiska äventyr. Stolt är ingen märkvärdig fotbollsspelare men i Kiarash Livanis ÖFK skulle han passa utmärkt, Stolts främsta egenskap var just presspelet (skickligare än de flesta) och dessutom 10 mål i garanti. Nu hamnade han i Kalmar FF istället där han ska fylla luckan efter förre ÖFK-aren Dino Islamovic (numera tillbaka i Rosenborg).

***

Till sist 2; Ska jag gissa på en premiärelva blir den så här: Benediktsson - Enemark, Suljic, Bonde, Adjoumani - Edqvist, Marklund, Sporrong, Bonnah, Perry - Kirby. (Målvaktsvalet beror på att Stople inte tränade i onsdags och valet av spetsforward att Kalipha Jawla blev spelklar först under torsdagen, jag gissar att han behöver några dagar på sig att lära känna sin nya omgivning innan vi ser honom i en startelva).

ÖFK har haft en trasslig säsong, Simon Kroon likaså. Men båda fick avsluta på bästa sätt;

# ÖFK besegrade Lunds BK i två raka; torsdagens 2-0-seger nere i Skåne följdes nu upp med 3-2 hemma på ett vinterskrudat Jämtkraft arena. Sammanlagt 5-2, kontraktet fixat och Superettan även nästa sommar (tror vi väl?).

# Och Simon Kroon fick, i sin sista insats som fotbollsspelare på elitnivå, hamra dit den sista spiken i skåningarnas kista med ett mål som vi förmodligen kommer att snacka om ett antal år framöver.

Så vackert, både hur det utfördes och som det var regisserat.

***

Kval är alltid kval, här står ordet "dramatik" redan på första raden i alla manus - det fick man lära sig innan man kunde multiplikationstabellen. Och även om ÖFK kopplade greppet direkt om dubbelmötet med Lunds BK, tvåa i den södra division 1-serien, kunde man aldrig slappna av med tanke på den skånska rivstarten på söndagseftermiddagen med 1-0 redan efter fyra minuter (straffmål, Viktor Ekblom). Det finns större elefanter än ÖFK som tagit räkning efter en sådan snyting.

Och med tanke på de yttre förutsättningarna. Svinkyla och drivsnö är yttre faktorer som knappast uppskattas av fotbollsspelare i kortbrallor och där bollen inte alltid är så enkel att se (det var den för övrigt heller inte när Sverige mötte Österrike, 3-3, i snökaoset i Gelsenkirchen 1973, en klassiker i vår fotbollshistoria - då spelade man med en vit boll med svarta prickar...jag mindes den som orange men har kollat tv-klippet!)

Såväl på Parkstadion som på Jämtkraft arena kunde vad som helst hända...

***

Även om ÖFK snabbt var tillbaka i förarsätet efter två snygga mål (Simon Marklund, 16:e min, och Jamie Hopcutt, 26:e min) levde den här matchen ända till dess att klockan var framme vid 90 och ställningen var 2-2. Lund fick en frispark på ÖFK:s planhalva och satsade alla sina resurser i ett sista försök att försöka komma ikapp hemmalaget. Men ÖFK vann slaget kring strafflinjen och Simon Kroon, som varit på banan i sju minuter, kunde från egen planhalva driva bollen 50 meter genom snömassorna, hålla jagande motståndare bakom sig och placera den neonfärgade kulan bakom Lunds målvakt Lamin Sarr.

3-2 i matchen, 5-2 sammanlagt och kvaldramat var över!

***

Det var en omställning som hämtad ur instruktionsboken och ett vackert avslut på en fantastisk karriär (Kroon har bland annat två SM-guld med Malmö FF, ett danskt mästerskap med Midtjylland och två gruppspel i Champions league på sitt CV) men där de senaste åren präglats av den tuffa kampen mot en mycket svårare motståndare än han någonsin mött på en fotbollsplan, den kroniska nervsjukdomen multipel skleros, ms.

***

Nu orkar Simon Kroon, 31, inte kämpa på den här nivån längre. I flera intervjuer den senaste veckan har vi kunna läsa och höra att han tycker att det ska bli skönt, att få ett avslut.

Och snyggare än så här kan man inte sätta punkt för ett liv i fotbollens tjänst. Tack till den manusförfattare som skrev in den här slutscenen!

***

Jag tycker att ÖFK mycket rättvist gick segrande ur den här kvaldramat. Första halvtimmen nere i Lund bestämde utfallet; dels gjorde ÖFK jobbet på bästa sätt medan Lund fick en usel start ("likblekt" var beskrivningen av hemmalagets första halvlek på skånesport.se).

Det jag inte tyckte om: ÖFK:s "panikfotboll" i andra halvlek nere i Skåne när man hade stoppat ner sina motståndare i säcken och det kändes verkligen inte som ÖFK var riktigt på plats när Joakim Östling blåste igång söndagens möte på Jämtkraft.

Men skitsamma; det är ÖFK som spelar i Superettan nästa säsong medan Lund får ta ytterligare ett varv i division 1.

***

Återstår att se om ÖFK klarar förbundets granskning av klubbens ekonomi. Där tror jag att vi bjuds på ytterligare en rysare!

**

Kvaldrama var det även i Sundsvall där Giffarna säkrade sin plats i Superettan mot Stockholm Internazionale - men först efter två mål på övertid i en match som innehöll allt; förutom fem mål även tre straffar, tolv varningar och två utvisningar... Grattis Sundsvall, det här var en bra dag för Norrlandsfotbollen!

***

Till sist: här kommer min ranking, med betyg och kommentarer, av ÖFK-spelarnas insatser #2024 (betygsskalan: 6 världsklass, 5 svensk toppklass, 4 utmärkt, 3 bra, 2 godkänd, 1 underkänd):

1) Erick Brendon

Inte lika bra som säsongerna 2022 och 2023 men fortfarande ÖFK:s överlägset främste spelare, en riktig lagspelare! Poängskörden, två mål och tre assist, är naturligtvis en missräkning med tanke på brassens känsliga och välriktade högerfot. Men jag tänker så här: Brendons passningsspel är fortfarande av högsta klass (kolla bara framspelningen till Karlsson Grach när ÖFK kvitterade till 1-1 i söndagsmötet med Lunds BK) men den här sommaren har det inte funnits någon mottagare i djupled (förutom i de få matcher där Jamie Hopcutt fungerat - och det är inte så många), varken Karlsson Grach eller Ordónez har varit lätta att hitta.

Mitt betyg; en stark fyra!

2) Ali Suljic

Mittbacken, prestigevärvningen från AFC Eskilstuna, gjorde inte mycket väsen av i inledningen av säsongen men ett par fullträffar på hörnor fick tuppkammen att växa och Suljic blev den försvarschef som ÖFK hoppades på. Var som allra bäst under högsommaren men inte lika dominant under hösten när det mesta gick i baklås för hela laget. Tar en plats i startelvan när statistiksajten sofascore.com summerar Superettan. Men så bra har han inte varit! Fyra mål av en mittback (ÖFK:s näst bäste målskytt. delad med Ordónez) ger dock bra utdelning när datorn summerar alla möjliga och omöjliga detaljer.

Mitt betyg; en fyra.

3) Yannick Adjoumani

ÖFK-fansens egen lilla kelgris och visst är det lätt att fängslas av hans energifyllda spel på vänsterkanten. Stark i offensiven (tre mål, fyra assist som borde ha varit betydligt fler med tanke på alla välriktade inspel) men den observante hittar naturligtvis brister i försvarsspelet. Här finns en hel del att jobba med för att Adjoumani ska ta nästa steg i karriären. Dessutom behöver impulskontrollen justeras och skådespeleriet i samband med "skador" är bara usel amatörbuskis.

Mitt betyg: en svag fyra.

4) Philip Bonde

Inte aktuell för startelvan i seriens inledning men när han väl fick chansen (sedan många andra inte hållit måttet) tog han den på bästa sätt. Bonde var en kille att lita på! Den 20-årige mittbacken har nu ögonen på sig från klubbar på högre nivå och lär knappast bli kvar i Östersund. Och eftersom ytterligare två år återstår på kontraktet kan ÖFK räkna med att casha in en hygglig slant vid en försäljning.

Mitt betyg; en stark trea.

5) Simon Marklund

Hade svårt att få fart på den här säsongen men formen kom med sommarvärmen. Härlig optimism i sitt spel men väger lite för lätt för att bli det offensiva hot han skulle kunna vara. Två mål och fyra assist i seriespelet är helt okej men med sin fina högerfot finns potential för vassare siffror. Det såg vi i dagens kvalmatch, läckert 1-1-mål - bara en klasspelare fixar ett sånt avslut!

Mitt betyg; en trea.

6) Andrew Mills

Målvakten som mitt i säsongen försvann till den nordirländska klubben Glentoran FC. Eller rättare sagt, Mills tvingades söka en ny klubb sedan ÖFK-ledningen meddelat att han inte skulle få spela några fler matcher på grund av kostnadsskäl! Mills hade nämligen, förutom sitt grundkontrakt, betalt per match och nu blev han för dyr... Men så länge Mills var här gjorde han sitt jobb även om det var en del hasard i hans spel med fötterna.

Mitt betyg; en trea

7) Albin Sporrong

Länge en alibispelare som till sist vågade ta för sig, fick förtroende och blev en viktig kugge i jakten på förnyat kontrakt. Lagets verkliga slitvarg som springer tills han stupar. Men här finns saker som behöver utvecklas för att han ska ta nästa steg som fotbollsspelare, framförallt blir han "åskådare" lite för ofta .

Mitt betyg; en trea.

8) Adam Benediktsson

Den 22-årige islänningen hämtades från frysboxen i IFK Göteborg när ÖFK drabbades av målvaktskris under högsommaren. Han ser verkligen ut som en modern målvakt, han tar det mesta i höjdduellerna men med sin längd borde han kunna vara bättre på linjen. Jag upplever honom som osäker var han ska placera sig, uppträder överdrivit nonchalant och är en säkerhetsrisk i spelet med fötterna. Sammanfattningsvis, en målvakt som jag inte skulle satsa på!

Mitt betyg; en svag trea.

9) Mykola Musolitin

Om man ska prata om ojämna prestationer så får Musolitins #2024 bli ett lämpligt exempel. Stekhet vid några tillfällen, iskall däremellan. Här finns potential men vi ser den alltför sällan. Två mål (med det skottet) och två assist (efter otaliga inspelsförsök) är alldeles för dåliga siffror. Men plus för hans lojala arbetsinsats!

Mitt betyg; en svag trea.

10) Sebastian Karlsson Grach & Arquimides Ordónez

I Malcolm Stolts sjukfrånvaro blev spetsrollen den mest omdiskuterade i ÖFK den här sommaren; Karlsson Grach eller Ordónez? KG fick flest chanser, 19 starter, medan Quimi var startspelare vid åtta tillfällen - KG gjorde sex mål, Quimi fyra. Jag tänker inte ta ställning mellan de två, i mina ögon duger ingen av de två på den här nivån även om KG fick till en bra final på söndagseftermiddagen.

Målskörden räddar deras betyg; en svag trea.

12) Chrisnovic N'sa

En frisk fläkt men som firma Powell & Lundin inte förstod att utnyttja på bästa sätt. N'sa användes oftast som back utan att ha några större defensiva färdigheter (han var stundtals rena säkerhetsrisken!) och var iblandad i alldeles för många av baklängesmålen. Fick chansen i en offensivare roll i första kvalmötet mot Lunds BK och blev matchvinnare (mål och assist) innan han tvingades utgå skadad.

Mitt betyg - en stark tvåa.

13) Jamie Hopcutt

Vi som hoppades på att Hopcutt skulle kunna bära ÖFK:s offensiv hade glömt bort att det faktiskt gått nästan tio år (innan han i den allsvenska debuten 2016 bröt benet) sedan engelsmannen var riktigt bra! Men som jag antydde här ovan; de gånger han glimtat till har ÖFK gjort sina bästa matcher. Ett mål och två assist på 24 matcher (16 gånger från start) är för dåligt med tanke på hans verktygslåda. Men dagens 2-1-mål var ju läckert!

Mitt betyg; en tvåa.

14) Jakob Hedenquist

Back som har samma siffror som Hopcutt... Det finns mycket energi i Hedenquists spel men dessvärre för lite tanke, det kan bli lite hur som helst och det är ju ingen bra egenskap hos en försvarsspelare. Har inte utvecklats som jag trodde när han kom till ÖFK inför förra säsongen även om han idag avslutade på bästa sätt.

Mitt betyg; en tvåa.

15) Simon Kroon

Tyvärr, med en kropp som inte längre håller för spel på den här nivån kan man inget begära., bara glädja sig över de dagar det funkar. Kroon har kämpat det han förmått men utan att kunna bidra den här sommaren. 13 matcher i Superettan blev det varav åtta från start men dessvärre inga poäng. Nu är det slut med elitsatsningen, karriären har varit fantastisk men tiden i Östersund har kantats av motgångar. Avslutningen blev dock magnifik, det kan inte sägas tillräckligt många gånger!

Mitt betyg; en tvåa.

16) Nebiyou Perry

Talang som ser ut att stanna vid att vara talang. En av årets stora besvikelser med tanke på de egenskaper han besitter. Här finns teknik, snabbhet, skottfot, spelsinne...men han får sällan ihop de olika bitarna och uppenbarligen har ingen i tränarstaben kunnat hjälpa honom. Noll poäng på 21 matcher (elva från start) är ju för dåligt, brände två superchanser i eftermiddags mot Lund när han kom in. Bara första halvleken mot Helsingborg (bäst på plan) är värd att lägga på minnet, så borde det kunna se ut vid många fler tillfällen.

Mitt betyg; en tvåa.

17) Kevin Jablinski

En av Magnus Powells första värvningar som aldrig lyckades övertyga om sin storhet (förutom längden). Men med trasiga knän var det en chansning som inte gick hem. Gav upp efter nio matcher under våren och flyttade hem till Norge (satt på bänken i dag när Jerv kvalspelade till division 1, förlust på övertid mot Mjöndalen).

Mitt betyg; en svag tvåa.

18) Ziad Ghanoum

Ytterligare en missräkning, jag trodde att Ghanoum skulle få ett riktigt genombrott den här sommaren. Han har ett modernt försvarsspel i sig men varje gång han fått chansen har det trasslat till sig och, precis som med N'sa, utgjort en säkerhetsrisk.

Mitt betyg; en svag tvåa.

19) Henrik Norrby

Mittfältare med mycket ambition men tveksamt kunnande för den här nivån. 15 gånger i laguppställningen men bara tre från start - det skulle inte ha varit fler heller!

Mitt betyg; en svag tvåa.

20) Michael Oluwayemi

19-årig talang från Nigeria som hann visa prov på fin teknik och ett bra löpsteg men inte så mycket mer (tio matcher, fem från start) under första halvan av säsongen. Han var inte mogen den här uppgiften ännu.

Mitt betyg; en etta.

21) Ahmed Bonnah

Årets märkligaste värvning! 24-åringen, som avverkat en mängd olika klubbar (kolla in på transfermarkt.com), är ju bara resultatet av bristande sportslig kompetens i ÖFK-ledningen. Och än värre; Bonnah har fått 17 matcher (sju från start) i Superettan, det är för mig helt obegripligt. Resultat: noll mål, noll assist. Vad är det jag har missat?

Mitt betyg; en etta.

***

Följande spelare får inga betyg (av olika skäl). Aly Keita (ni som förstår, ni förstår), Arnold Origi (målvaktstränare, två matcher), André Nader (få matcher), Albin Winbo (få matcher) och Malcolm Stolt (få matcher)..

***

Fotnot: Spelare med utgående kontrakt (31/12 2024) enligt fotbollstranfers.com: Jakob Hedenquist, Ziad Ghanoum,, Mykola Musolitin, André Nader, Simon Kroon, Mansour Sinyan, Sebastian Karlsson Grach, Quimi Ordónez.

Katten sägs ha nio liv, ÖFK har ytterligare några!

Men visst trodde jag, och säkert många med mig, att det var såväl morsning som goodbye när Brages Adil Titi sköt 1-0 i matchens 85:e minut i ett läge där ÖFK hade gått på knäna i en stor del av den andra halvleken.

Men ett par byten, ett skott i stolpen av Mykola Musolitin, en hörna från höger av Simon Marklund och en volleyträff av Philip Bonde och masarnas ledning var kvitterad och ÖFK lever vidare, åtminstone ytterligare ett par veckor.

Jävlar, så spännande det var!

***

Nu väntar ett rafflande kvalspel för att rädda en plats i eliten och klubbens fortsatta existens. Lunds BK, tvåa i den södra division 1-serien, står för motståndet. Torsdag den 21 november i Skåne, tre dagar senare på Jämtkraft arena.

För två år sedan var ÖFK i samma läge, då med Falkenberg som motståndare. Då gick det bra sedan ÖFK avgjort på hemmaplan (2-0) efter oavgjort i första ronden.

Min analys; jag tror det blir tuffare den här gången. Inte för att jag har någon större koll på motståndet. Men ÖFK #2024 är sämre än #2022.

Lördagseftermiddagens möte med Brage var ytterligare en i raden av skitmatcher den här hösten!

***

Annars lovade inledningen efter sommarvilan gott, segrar mot Degerfors och Varberg fick oss och ÖFK att både segla och snegla mot den övre delen av tabellen, ja, vi såg att det fanns en möjlighet att haka på i striden bakom de allra bästa...

Men som alla nu vet, det var bara en chimär. Sanningen kom rasande snabbt ifatt oss; usla insatser i matcher som verkligen var av betydelse (Gif Sundsvall, Gefle, Oddevold...), lagkaptenen Aly Keita fick avsked på grått papper efter att ha avslöjats med ett vitt pulver och en väska med misstänkt svarta pengar, spelarna gjorde myteri mot tränaren Magnus Powell som drog till Färöarna, klubbledningen var helt vilse i den påföljande krishanteringen och konkursen hotade runt hörnet när Skatteverket ville ha sina tre miljoner...

Ja, ni förstår. ÖFK har haft det tufft i många år, faktiskt ända sedan Daniel Kindberg finkades en aprilmorgon 2018 har man befunnit sig i en storm av besvärligheter.

Men frågan är om inte de senaste månaderna har varit de värsta (jag har en känsla av att jag skrivit dom raderna några gånger tidigare...).

Nu räddades man, åtminstone tillfälligt, av gonggongen. Eller på papperet; i 89:e minuten av Philip Bondes volleyträff med högerfoten på en hörna slagen av Simon Marklund!

***

Jag har skrivit det några gånger i olika sammanhang den här säsongen. Årets ÖFK-upplaga håller bra klass när man använder sig av hög energi som i segermatcherna mot exempelvis Degerfors och Helsingborg.

Men bara då och alldeles för sällan.

Mestadels har det sett ut som i matchen mot Brage där det verkligen inte hände mycket. Första halvan var helt okej utan att det slog några gnistor om något av lagen, efter pausfikat somnade ÖFK in som man gjort så många andra halvlekar den här sommaren. Sakta men säkert hade Brage kopplat greppet om matchen utan att behöva anstränga sig och när 1-0 kom i matchens 85:e minut hade jag inga som helst förhoppningar om att ÖFK skulle kunna resa sig och vända på utvecklingen.

Med tanke på hur hösten sett ut, det var kört!

***

Men ett par snabba byten (Simon Kroon och Quimi Ordónez in - Nebiyou Perry och Henrik Norrby ut) gav ny energi; en hörna från vänster, ett skott i stolpens insida (Musolitin), en hörna från höger och så kvitteringsbollen 1-1 som fick nätet att stå som en strut.

Allt på två minuter samtidigt som Gefle säckade ihop i Sundsvall och spelar i division 1 nästa säsong!

***

Till sist; för ett par veckor sedan var jag helt övertygad om att det var Gif Sundsvall (då på en cementerad plats under nedflyttningsstrecket) som skulle få göra Skövde sällskap ner till ettan sedan man på ett högst osannolikt sätt lyckats schabbla bort en given trepoängare i hemmamötet med Örgryte. Se här; efter en dryg timmes spel tog Giffarna ledningen med 1-0 (i spel elva mot tio, ÖIS fick en man utvisad i 39:e minuten) och i 86:e minuten fick ÖIS ytterligare en spelare utvisad samtidigt som Giffarna tilldömdes en straff (som brändes...). Men med bara nio man på plan lyckades ÖIS fixa en kvittering i matchens sista spark (i sjunde övertidsminuten...). Att Giffarna reser sig efter den knocken, slår Sandviken borta med 2-1 och sedan klappar dit Gefle med 3-0 i en direkt avgörande match, är i sanning imponerande!

Fotnot: Mina betyg på samtliga ÖFK-spelare ska ni få efter kvalmatch #2 mot Lund!

Den första halvleken var förfärlig med några få undantag, den andra var förfärlig utan undantag!

Välkommen till Östersund, Thomas Gabrielsson. Men hur fan ska du få ordning på det här?

***

ÖFK spelade oavgjort, 0-0, och fick med sig en poäng från bortamötet mot Gefle. Men det var en sån usel fotbollsmatch att det inte borde ha utdelats några poäng, det är min bestämda uppfattning.

Ja, jag vet - det finns lag som ligger sämre till i tabellen när sex omgångar återstår att spela. Men frågan är om något har lika dålig form som ÖFK? Och svackan har varit långvarig, faktiskt ända sedan månadsskiftet juli/augusti och hemmasegrarna mot Degerfors och Varberg.

Därefter råder ett kompakt mörker om man undantar insatsen mot Helsingborg (1-0) för några veckor sedan med absoluta bottennapp den senaste veckan, (1-2 mot Sundsvall i onsdags och nu 0-0 i Gävle).

Var finns energin? Var finns idéerna? Var finns glädjen? Och hur står det till med dom tekniska färdigheterna, misstagen är ju så många och vi räknar in dem i match efter match.

Just nu ser jag bara ett gäng hängskallar (med några få undantag, det är verkligen inte många ögon som glöder) som precis samlats efter semesterveckorna över jul och nyår.

Hur kan ett lag dyka så djupt efter insatsen mot Helsingborg, slukade attacken mot Magnus Powell så mycket energi ur gruppen att man inte orkar prestera på planen? Eller är man så dåligt tränade att man inte pallar det tuffa spelschemat, tre matcher på tolv dagar? (Det sistnämnda vill jag verkligen inte tro på men alla stenar måste vändas medan det fortfarande finns tid)

Frågorna är många och måste ställas när vi nu ser det vi ser. Och dom måste ställas till spelargruppen när vi inte längre kan skylla på Magnus Powell!

***

Det är i det här läget som Thomas Gabrielsson landar i Östersund för att leda laget tillsammans med Fredrik Aasmund Eliassen. Jag hoppas att Gabrielsson kan blåsa ny energi i det här gänget men tror givetvis inte att han är någon mirakelman (var hittar man sådana?). CV:et är inget som imponerar i de här sammanhangen, han råkade bara vara tillgänglig, sportchefen Stefan Lundin hade koll på honom från tiden i Sandviken och dessutom hade han rätt licens.

Jag kan bara säga lycka till men kommer inte att lägga någon press på hans axlar (det vore ju bara löjligt) - nu är det spelarna som måste ta ansvar för hur det här dramat ska sluta!

***

Tisdagskvällens möte på Gavlevallen blev för övrigt en konstig match som aldrig tog sig efter den tidiga (4:e minuten) smällen mellan Ali Suljic och hemmalagets Jacob Hjelte, det var som att det aldrig blev någon rytm, bara ständiga avbrott. Visst är långa inkast ett vasst vapen men det tar ju en evinnerlig tid när en spelare (Gustav Friberg) ska springa kors och tvärs över banan och inte blir tempot högre när en av målvakterna (ÖFK:s) måste förbereda sig lika minutiöst som Stefan Holm gjorde på sin tid för att svinga sig över 2,35 för att sparka en boll till mittlinjen.

***

ÖFK var något bättre första 45, hade några chanser (Simon Marklund) men lyckades inte överlista Mathias Nilsson i hemmaburen. ÖFK-tränaren Eliassen tyckte i tv-intervjun i halvtidspausen att det fanns en hel del lovande tendenser i offensiven och nu skulle man bara skruva på några detaljer för att få utdelning.

Hmmm, i mina ögon måste norrmannen ha skruvat igen kranen för i andra halvlek hände verkligen inte mycket i offensiven. I händelserapporten på förbundets hemsida finns bara en offensiv notering, Philip Bonde på övertid.

***

Jag var tuff mot ÖFK:s isländske målvakt Adam Benediktsson efter Sundsvallsmatchen. Och den kritiken står jag för alla dar i veckan. Men den här kvällen var han bäst i ÖFK, höll nollan och den ende som får överbetyg även om han kom undan med blotta förskräckelsen när han försökte dribbla bort (helt huvudlöst) Anton Lundin i första halvlek. Men räddningen på Leo Englunds nick strax före pausfikat var magnifik, varken mer eller mindre!

***

När jag sent ikväll läser på op.se hur Fredrik Aasmund Eliassen sammanfattar ÖFK-insatsen förstår jag att klubben har problem, stora problem. "Jag tycker att vi ser ut som ett bra fotbollslag", säger ÖFK-tränaren - förmodligen utan att rodna.

Eliassen och jag har verkligen inte sett samma match, vi kan inte ens ha varit på samma planet dom här timmarna.

Det enda vi kan ena oss om är att varje poäng är viktig i det här läget.

***

Oddevold hemma på måndag, ännu en ångestmatch väntar. Och då är Suljic och Jamie Hopcutt avstängda!

Man fick ju vara glad en gång i alla fall (i fredags kväll, 1-0 mot Helsingborg och tre riktigt sköna poäng i en turbulent tid).

Men efter onsdagskvällens 1-2 i derbyt mot Gif Sundsvall sjönk ÖFK några steg ner mot träsket ytterligare en gång. Efter fredagsfesten (alldeles utmärkt första halvlek) var ÖFK tillbaka där klubben varit några gånger tidigare den här sommaren.

Drygt 4.000 på plats bjöds på en synnerligen energifattig och torftig ÖFK-fotboll. Det var bara tråkigt. Jag vill påstå att de flesta i hemmalaget, både de som var på planen och de som satt på bänken, hade en dålig dag på jobbet och därför är det dags att plocka fram motorsågen.

***

Jag skickar första kängan i baken på tillfällige(?) tränaren Fredrik Aasmund Eliassen, med rätta hyllad efter segern mot Helsingborg.

Nu ska norrmannen ha kritik för...

# ...valet att starta med Ahmed Bonnah (som väl inte gjort en enda bra sak sedan han kom till Östersund) istället för Nebiyou Perry. Fredagens succéman (äntligen var han där jag vill se honom) hade åter förvisats till avbytarbänken, snacka om att kapa ett nyvunnet självförtroende.

#...taktiken. Det frejdiga presspelet (med bra organisation) som lade grunden till den fina första halvan och segern mot Helsingborg (skåningarna hamnade verkligen på hälarna i inledningen) var nu utbytt mot en defensiv som gjorde att hemmaspelarna blev passiva och vi som tittade på somnade. Och när ÖFK vid några tillfällen försökte sig på en hög press blev laget långt, ihåligt och osynkat. "Tack", sa gästerna från Sundsvall som inte hade några som helst problem att spela sig igenom ÖFK:s försvarslinjer. Jag har skrivit det några gånger tidigare och låter väl som en papegoja; ÖFK är som bäst när man uppträder framåtlutat med mycket energi, ett ÖFK som såsar sig genom större delen av de 90 minuterna har inte vunnit många poäng och kommer heller inte att vinna några poäng!

#...bytena. Herregud, jag trodde att Magnus Powell hade smugits in av ÖFK-ledningen för att någonstans i bakgrunden hjälpa till med matchcoachningen... Nej, det där var kanske elakt sagt...men här syntes det att Eliassen gått i Powells skola. Det blev fel hela vägen. Och jag har svårt att se varför Jamie Hopcutt skulle in på banan en halvtimme före slutet, engelsmannen (som varit skadefrånvarande en längre tid) såg ju ut som han inte hade tränat på en månad. Dessutom kan man ju se det bytet (ersatte Bonnah) som ytterligare en snyting till Perry (som fick vänta på spel till minut 84). Och, nu är papegojan tillbaka; jag kommer aldrig att begripa varför man plockar Erick Brendon av banan (76:e minuten). I det här gänget! För mig är det bara hål-i-huvudet!

***

När jag nu fått upp farten är det lika bra att passa på, här får spelarna sin beskärda del;

# Nye målvakten Adam Benediktsson har fått mycket beröm för sitt sätt att dominera luftrummet och det ska han ha. Men, för mig räcker det inte. Jag blir skakis så fort bollen närmar sig ÖFK-målet då islänningen uppträder med överdrivet självförtroende, nästan nonchalant, har halvdåliga fötter och dessutom ofta är felplacerad. Som i kväll. Visserligen var det två riktiga projektiler han fick släppa förbi sig (båda i krysset...) men vid 1-1 ställde han sig mitt bakom frisparksmuren istället för tjuva mot sin bakre del av målet (och låta muren ta huvudansvaret för den främre). Även om målet var vackert så var skottet inte otagbart - med rätt utgångsposition. Och när Pontus Engblom i matchens slutskede pricksköt Giffarnas segermål från dålig vinkel täckte Benediktsson i stort sett ingenting - trots sin storlek. ÖFK-målvakten mäter nästan två meter men det ser man inte mycket av i spelet på linjen, Benediktsson är verkligen byggd som en modern målvakt men använder den tillgången bara när han ska jobba på inspelen, tyvärr.

# Apropå ÖFK:s försvarsmur. Jag tycker inte om när spelare ur backlinjen ställer sig i muren. Visserligen har Ali Suljic och Philip Bonde värdefull storlek men det är spelare som ska användas till andra uppgifter. Murjobbet ska tas av spelare som är svaga i försvarsspelet, det är sedan Hedenhös dagar!

# Suljic gjorde ingen av sina bättre försvarsinsatser när han förlorade duellen mot Pontus Engblom vid 1-2-målet. Han har heller inte samma form som för ett par månader sedan även om han fortfarande vinner det mesta i luften.

# ÖFK har många spelare som presterar väldigt ojämnt. Men ingen så ojämnt som Mykola Musolitin. Lysande vid enstaka tillfällen, bara seg och tråkig däremellan, som i kväll. Varför är det så?

# Jag var här ovan tuff mot Ahmed Bonnah. Egentligen är jag förvånad att han inte lyckas bättre, han ser ju ut som en riktig fotbollsspelare. Men ikväll kom jag på varför Bonnah inte får ihop den välfyllda verktygslådan; han saknar tajming. Och då blir det fel trots att det borde bli rätt.

# Sebastian Karlsson Grach är ÖFK:s vassaste målskytt men skulle göra betydligt fler mål den dagen han inser att han inte är så duktig fotbollsspelare som han tror. I mina ögon är KG en ren straffområdesspelare. I spelet ute på plan blir det inte många rätt, för mycket kvist i fötterna (det har jag också påpekat tidigare...).

# Albin Sporrong, Philip Bonde och Simon Marklund är de som tagit flesta pinnarna på utvecklingsstegen under året men mycket mer finns att göra. Att Marklund ikväll fick spräcka målnollan med en läcker frispark (men Gif-muren var väl felställd?) var mycket välförtjänt.

# Överlägset bäst är Erick Brendon. Men jag förstår att många inte förstår och det bjuder jag på!

# Jag vill minnas att jag skrivit vid åtminstone ett tillfälle att Nebiyou Perry och Yannick Adjoumani inte ska spela på samma kant, att de stjäl jobbet från varandra där ute till vänster. Där hade jag tokfel, det såg vi i fredags. Som dom dominerade den första halvleken mot Helsingborg. Ikväll fick de aldrig chansen.

***

Med kvällens resultat bjöd ÖFK in Giffarna i matchen, hemmaseger och det hade varit en mycket tuff resa till kusten tillsammans med många dystra tankar. Båda klubbarna får dock räkna med en svettig höst innan bokslutet görs några veckor in i november., det är ju alldeles uppenbart. Men, med efterklokhetens sylvassa skärpa, det kunde man nästan räkna ut redan i påskas när klubbarna möttes i Sundsvall (1-0 till Giffarna efter sent segermål även då). Den matchen var förfärlig, kvällens något bättre men ingenting att bygga avslutande delen av serien på.

Här måste det bli bättre på många fötter. Där tror jag att alla kan vara överens.

Som jag uppfattat situationen; spelarna gjorde myteri, förklarade sig ha tappat förtroendet och därför är Magnus Powell inte längre ÖFK:s tränare.

Den som har koll på sina sociala medier har fattat det. Men andra?

De serveras bara en massa mumbo-jumbo där styrelseordföranden i elitbolaget (avgående) Tom Pripp och sportchefen Stefan Lundin framstår som de förvirrade konstaplarna Kling och Klang, de har ingenting hört och ingenting sett.

Att det ska vara så förbannat svårt att säga som det är?

***

ÖFK har under många år, ja, alltsedan Potter/Kindberg-eran tog slut, varit sämst i Sverige - förmodligen även i hela världen - i ämnet krishantering trots att man tränat mest av alla. Gång på gång, oavsett vem som suttit vid rodret, har man kört i diket sedan man trasslat in sig i lögner och halvsanningar istället för att berätta vad som hänt.

Den här veckan hände det igen. Det räckte med en artikel i Expressen där det påstods att tränaren Magnus Powell skulle få sparken för att ÖFK-ledningen skulle drabbas av kollektiv härdsmälta.

Hur hamnade man där? I sanning imponerande...

***

Stefan Lundin, som sportchef väldigt nära laget, måste ju haft fullständig insyn i att spelarnas förtroende för Magnus Powell var på väg att rinna ut efter en höst med motgångar. Han måste också ha vetat att spelarna nu (när säsongen går in i sitt slutskede...) äntligen lyckats få till ett spelarråd och på så sätt kunde sätta kraft bakom sina åsikter.

Och efter en möte i måndags stod det också klart att spelarna inte längre hade förtroende för Magnus Powell, "man ville ha förändringar" (det vittnade föreningens ordförande Bengt Olofsson om i går kväll i en artikel på op.se).

Men oavsett; det här måste Stefan Lundin, trots att han då var i Malmö på sportchefsmöte, haft koll på - det här är ju stämningar som inte uppstår över en natt. Tom Pripp, som i sin position befinner sig längre från spelarna, borde också ha vetat vad som var på gång - längre är inte dom här ledningarna (Bengt Olofsson visste ju...).

När Powell fick klart för sig vad spelarna tyckte kastade han in handduken och under torsdagen gick klubben och tränaren skilda vägar.

***

Att som Pripp, Lundin och även Olofsson i det här läget lägga skulden för den uppkomna situationen på media är naturligtvis ett lågvattenmärke, närmast löjligt. Det kan aldrig vara budbärarens fel att ÖFK fortfarande inte har en plan för krishantering trots att man tränat så ofta. Men å andra sidan, de kommunikatörer man haft anställda har ständigt blivit överkörda av klubbens ledande funktionärer när deras kunskaper har behövts som bäst. Jag har hört de flesta tokerierna...

***

Rätt eller fel det som händer? Det kan naturligtvis bara framtiden utvisa. Men oavsett, trist för alla inblandade - här har alla misslyckats.

Hur Powell är som tränare har jag ingen susning om, det finns säkert tusen sätt att driva ett fotbollslag. Man kan vara bra utan att vara framgångsrik och man kan vara framgångsrik utan att vara bra. Det som fungerar i en klubb fungerar kanske inte alls i en annan...här finns inga facit.

Men, och det har jag skrivit typ arton-fyrtio gånger under de snart tre år Powell haft ansvaret;

Som matchcoach har han gjort ett uselt jobb, faktiskt det sämsta jag sett under mina snart 60 år i fotbollens tjänst!

Det tror jag till sist även några av de ledande spelarna fattade. Inte minst efter senaste hemmamatchen, den mot Skövde AIK för några veckor sedan där ÖFK inte klarade av att försvara sin 2-1-ledning trots att man var så mycket bättre. Skövde kvitterade på övertid sedan Powell gjort några fullständigt huvudlösa byten i matchens slutskede som gjorde laget fullständigt obalanserat. Man kan inte ha en tränare som alldeles för ofta gör förändringar (det jag ofta benämnt "bytebonanza") som kostat ÖFK många förlorade poäng.

Där tappade Powell spelarnas förtroende definitivt, det är min bestämda uppfattning. Det var ett poängtapp som sved och som försatte ÖFK i ett läge som efter några segrar (Degerfors och Varberg) några veckor tidigare inte såg ut att kunna uppstå. Då sneglade man på toppen, nu var man nere i skiten. Igen!

***

Men det skulle egentligen inte behövt ha gått så långt, i varje fall inte om det funnits någon sportslig kompetens i klubben, ett sportråd som kunnat stötta men även utmana Powell och hans team. Det skulle ha tillsatts redan under krissäsongen 2022, Powells första år. Vi var många som såg att det inte funkade.

***

Nu är vi där vi är, sprickan mellan spelarna och Powell kunde verkligen ha kommit lägligare. Inför slutspurten tar assisterande tränaren Fredrik Aasmund Eliassen över matchningen tillsammans med Stefan Lundin, åtminstone i matcherna mot Helsingborg (fredagskvällen) och Gif Sundsvall (på onsdag). Vad som händer därefter verkar skrivet i stjärnorna.

Men det tunga ansvaret faller dock på spelargruppen som försatt klubben i det här läget, det är dags att steppa upp om det här ska kunna gå vägen. Det är faktiskt många som har mycket att bevisa

Det var påsk när ÖFK åkte till Sundsvall för att öppna årets seriespel och vi visste sannerligen inte hur Magnus Powells lagbygge #2024 skulle fungera. Var det fågel, fisk eller kanske mittemellan?

Känslan efter en lång försäsong var att det kändes "oklart".

Premiären gjorde, åtminstone inte mig, särskilt mycket klokare;,1-0 till Giffarna som avgjorde på övertid i en synnerligen usel fotbollsmatch där ÖFK dessutom bjöd hemmalaget på segermålet.

Nu har vi hunnit ett par månader längre fram, elva omgångar är avgjorda och Superettan tar en liten paus på ett par veckor.

Vet vi mer om ÖFK i dag än vi gjorde när mars blev april?

Inte mycket! Lagbygget känns fortfarande "oklart".

***

Efter tre segrar, tre oavgjorda och fem förluster parkerar ÖFK på en 13:e plats i tabellen. Det kunde ha varit bättre men det kunde lika gärna varit ännu sämre i en serie där det är synnerligen svårt att räkna på prestationerna, Efter dryga tredjedelen kan man bara påstå en sak med säkerhet och det är att Landskrona har varit bäst och leder serien med klar marginal (fem poäng) till närmast jagande Degerfors, Öster och Utsikten.

***

ÖFK har så här långt inte gjort en enda riktigt bra match, sett till helheten. 1-0 i första hemmamatchen mot Trelleborg var visserligen hundra gånger bättre än premiären i Sundsvall (då förstår ni vad jag tyckte om den) men utan att det slog gnistor om insatsen, 1-1 hemma mot Örebro där gästerna kunde kvittera på en sen straff lovade bitvis mera och 70 minuter och ledning 3-1 efter en dryg timme mot Gefle kändes tryggt och bra när försvarsspelet rasade samman och gästrikarna kunde både reducera och kvittera innan Erick Brendon skickade in sin andra straff för kvällen och segergivande 4-3. Tack för den! (Vi fick i alla fall valuta för entréslanten, den som gillar dramatik fann här ett välskrivet manus...).

Men i övrigt?

Ojämna prestationer i såväl enskilda matcher som över tid, Någon halvtimme nu och då har varit okej men alltför ofta har man fallit igenom och då ganska rejält. Det är därför ÖFK befinner sig i bottenträsket när en dryg tredjedel av serien har avverkats.

***

Magnus Powell gör nu, tillsammans med sportchefen Stefan Lundin, sin tredje säsong som ansvarig för ÖFK:s truppbygge. Plus/minus tio spelare har hämtats in varje år, i runda slängar alltså ett 30-tal. Av ekonomiska skäl (förstås) har Powell/Lundin tvingats leta spelare från de nedre hyllplanen men jag är förvånad att man träffat så illa i sitt sökande och haft så dålig utveckling på så många som kommit. Brassen Erick Brendon var naturligtvis ett fynd, Yannick Adjoumani har tagit steg framåt och blivit en publikfavorit (han levererar i alla fall varje gång även om det finns att slipa på, inte minst i defensiven där han väger ganska lätt och dessutom har lite svårt att hålla koll på det som händer bakom hans rygg - ni som var observanta såg var Sandviken satte in sina attacker i lördags...), mittbacken Ali Suljic har kommit igång efter en anonym start medan Myroslav Mazur och Chovanie Amotkarijo drog vidare till bättre jaktmarker.

Men sedan? Kolossalt jämngrått!

Det finns en hel bunt, faktiskt de allra flesta, i den här truppen som måste steppa upp både ett och två steg för att det här ska sluta väl.

***

Min bestämda uppfattning, när jag summerar det här, är att det saknas tillräckligt med kvalitet (jag vet att det finns många som tycker annorlunda, full respekt för er som tycker så). Det är så mycket som görs så dåligt och så slarvigt.

Största bristerna så här långt;

# Det saknas en lekkamrat till Erick Brendon på det centrala mittfältet. Många har fått chansen - alla har misslyckats! Det borde egentligen var omöjligt eftersom Brendon öppnar i stort sett alla vägar som finns med sitt löpande och sin passningsfot.

# Anfallsspelet centralt är under all kritik. Alla kan se att det saknas en målskytt i Malcolm Stolts frånvaro. Men lika illa; det finns heller ingen som kan sticka in en boll i straffområdet när Simon Kroon, Jamie Hopcutt och Simon Marklund inte levererar i det kreativa.

# Powells spelplan är inte gjord för det här materialet! Det är hög tid att kasta passandet runt det egna straffområdet på soptippen en gång för alla, laget blir baktungt och det är bara undantagsvis som man får med sig tillräckligt många spelare för att skapa ett tryck i offensiven. När man lyckas (som sagt, det händer) är ÖFK som bäst!

***

Några korta noteringar;

# Mitt i dom sportsliga motgångarna - i år verkar det dessutom vara struligare än vanligt vid sidan om. Att det är kärvt med ekonomin är vi vana med men nu tycks det vara värre än någonsin (vdn Peja Lindholm tog sin keps och gick när han och styrelsen såg olika på saken), den där bakterien som slog ut Malcolm Stolt besvärade tydligen många andra och det var ju inte så lätt att räkna in, Kroon och Hopcutt har haft viktigare saker (barnafödande) att fundera på och missat matcher medan lagkaptenen Aly Keita tog en oväntad time out när han behövdes som allra mest.

Det finns dom som har det lättare på kontoret än Magnus Powell och Stefan Lundin...

# Mitt enkla råd till styrelsen och akademichefen Camilla Eriksson som nu får det operativa ansvaret i klubben efter senaste krislarmet om ekonomin och Pejas avhopp: Släck branden - en gång för alla!

Det betyder att verksamheter måste skalas bort när kostymen uppenbarligen är för stor. Här får det inte finnas några heliga kor, ömma tår måste bli trampade på.

Annars går det här åt helvete och det klarar inte länets fotboll.

***

Men å andra sidan; det här budskapet har jag förmedlat några gånger tidigare utan att någon har lyssnat...

***

Apropå ingenting men nog så allvarligt. ÖFK har spelat elitfotboll i elva år och inte producerat en enda egen elitspelare, inte en enda! (Dennis Widgren och Bobo Sollander fostrades i andra klubbar och när ÖFK befann sig längre ned i seriesystemet)!

***

När ÖFK besegrade Gefle fick man två straffar på 47 minuter (Erick Brandon satte båda). Förra säsongen spelade man 30 matcher (45 timmar) utan att få en enda!

***

Jag blir bekymrad när jag kollar hur Trissen (här på fotbollz) fördelas. På listan efter elva matcher så har Erick Brendon lyckats skrapa ihop två "poäng". Elva (11!) lagkamrater har fler...det ska ju inte vara möjligt. Utan Brendons spel på mitten skulle det här ÖFK-laget vara lika stabilt som ett korthus. Tittar man på statistiken (sofascore.se där en dator ställer samman allt, och då menar jag verkligen allt, som presteras under en match) har Aly Keita bästa ÖFK-betyget (7,46 i snitt, ett av Superettans högsta så här långt) men även Ali Suljic och Erick Brendon ligger högt på listan (7,30 respektive 7,28). Det stämmer betydligt bättre överens med prestationerna än Trisslistan (och betygen i LT/ÖP, för övrigt).

***

När jag efter premiären påstod att såväl Gif Sundsvall som ÖFK skulle få en besvärlig säsong om man inte presterade bättre kom ett antal hånande kommentarer (tack för dom).

Hmm, läget just nu; ÖFK på negativ kvalplats, Giffarna sist i tabellen och gjorde sig i helgen av med tränaren Douglas Jacobsen (andretränaren Ion Doros ersätter).

Som Lucas Sahlin mycket riktigt konstaterade i Sundsvalls-Tidning på söndagskvällen efter 1-3 hemma mot Helsingborg: "Det är ett mörker som Gif Sundsvall har framför sig den närmaste tiden".

Det såg jag redan på påskafton!

***

Trevlig sommar!

Spelmässigt? Fjorton gånger bättre än senast i Sundsvall, minst!

Men framförallt; årets första trepoängare bärgades när Trelleborg besegrades med 1-0.

Tack för den!

***

ÖFK reste sig snabbt efter den bleka insatsen i premiären på påskafton. Det här var en helt annan prestation och hastigt och mycket lustigt var matchprotokollet smockfullt med roliga ÖFK-noteringar; exempelvis 16 avslut och elva hörnor. Låt vara att det var mycket som var felriktat eller laddat med knallpulver men naturligtvis skulle Yannick Adjoumani gjort mål ( 60:e min) när han fångade upp en retur och och från nära håll pricksköt på Trelleborgsmålvakten Andreas Beck Larsens vänstra stortå(!) när målet vad vidöppet och Jamie Hopcutts eleganta vändning och snabba skott strax senare (63:e min) var också värd lite mer än ytterligare en vacker Beck Larsen-räddning.

***

Men ÖFK skulle få sin välförtjänta utdelning i den 76:e matchminuten. Adjoumani fångade upp en boll ute till vänster, tog sig ned till kortlinjen och därifrån prickade hans inlägg Jakob Hedenquists huvud och då kunde inte ens den duktige Trelleborgsmålvakten hålla bollen på rätt sida linjen. 1-0 och alla var glada på Jämtkraft arena, det var verkligen en förlösande fullträff.

***

ÖFK hade två riktigt starka perioder i matchen. Öppningen var energifylld och tvingade motståndarna från Skåne på hälarna; man anföll till höger och man anföll till vänster, det var fart på både boll och ben. Hela agerandet doftade revansch, lång väg, från Sundsvallsmatchen, och redan där skulle ÖFK kunna ha avgjort den här matchen. Men avsluten höll inte samma klass som spelet och Trelleborg kunde slingra sig ur det kraftfulla hemmagreppet.

Efter pausfikat kom ÖFK ut fulltankat med ny energi och den här gången kunde man pressa tillbaka sina motståndare under en dryg halvtimma och den anstormningen gav också utdelning till sist och tre ytterst värdefulla poäng.

***

Det är märkligt att det kan skilja så mycket mellan två prestationer med i stort sett manskap. Magnus Powell hade gjort bara två förändringar (Aly Keita var åter i buren och på topp spelade Jamie Hopcutt i stället för Ahmed Bonnah).

Men det mesta som var dåligt i Sundsvall var bra på Jämtkraft arena. Det gäller inte minst kantspelet. Mykola Musolitin gjorde nu sin bästa insats i ÖFK-dressen när han dominerade sin högerkant i 90 minuter (överraskande så bra han sköter sina defensiva plikter) och på andra sidan blev Yannick Adjoumani bara bättre ju närmare slutsignalen vi kom. Såväl Musolitin som Adjoumani bjöds stora ytor att operera på, det utnyttjade servitörerna på mitten (Erick Brendon och Albin Sporrong, även han gjorde sin bästa ÖFK-match) på ett förnämligt sätt.

Skillnad var det också i motståndarnas straffområde. I Sundsvall var det öde och tomt i 90 minuter, nu trängdes röd-svarta hemmaspelare för att få ta avsluten. Till den skaran hörde mittbacken Jakob Hedenquist som ofta följde med hela vägen och det gav till sist också välförtjänt utdelning när han nickade in segerbollen.

***

Några andra noteringar;

# Nebiyou Perry var vassaste kniven i anfallslådan och gjorde väldigt många rätt. Men i straffområdet blev det gärna en touch för mycket och skotten blockades. Om han klipper till direkt så kommer det säkert ett och annat mål även från Perrys fot!

# Mittbacken Ali Suljic satte några riktig fina förstapass som slog ut ut Trelleborgs höga press och öppnade för snabba omställningar.

# Det hade inte hans kollega Kevin Jablinski. Norrmannens svaga passningsspel blev nu ett av Trelleborgs farligaste vapen. Ajabaja, där behövs ett kvartssamtal på Powells kontor. Bättre marginaler krävs kring det egna straffområdet!

# Jamie Hopcutt och Simon Kroon bidrog till helheten utan att glänsa. Men deras tid kommer!

***

Varbergs Bois borta väntar om en vecka. Allsvenskan förra året, två raka förluster i Superettan så här långt. Men det är alltid en tuff uppgift!

Det fanns tider, ja, det är faktiskt inte alltför länge sedan, när man visste vad man kunde förvänta sig av ÖFK. Med spelare som Sema, Ghoddos, Bachirou, Sotte, Nouri och ytterligare ett dussin plusvarianter var en plats på den övre halvan i Allsvenskan rätt given. Det fanns till och med någon säsong där klubben skulle kunna utmana om mästartiteln. I förhandssnacket - det var när stjärnorna lyste som starkast och trollkarlen Potter placerade dom rätt på banan.

ÖFK #2024?

Inte en susning, faktiskt. Är det någon som har det efter årets tre första månader där det såg så lovande ut med i stort sett hela truppen satt och tidigt på plats men där mycket har gått snett med sjukdomar och skador efter lägret i Spanien.

Superettan rullar igång på lördag (påskafton, avspark kl 13.00) med match i Sundsvall. Oavsett utgång, jag tror att vi alla gör ett klokt val om vi avvaktar några veckor innan vi betygsätter den här ÖFK-upplagan!

***

Mycket är nytt i årets ÖFK. Tio spelare enligt listorna där några av gamla bekanta - Jamie Hopcutt (inte minst) och Nebiyou Perry känner vi väl sedan tidigare och Yannick Adjoumani räknas tydligen också som ett nyförvärv trots att det blir hans tredje säsong på raken i ÖFK-dressen.

Sju har försvunnit. Av dem saknar jag mittbacken Myroslav Mazur. Mycket! Mazur var klippan i det försvar som var ett av seriens mest svårforcerade förra sommaren. Men andra jaktmarker lockade och det får vi leva med.

Av dom övriga? Jag har gärna sett att André Österholm hade stannat kvar. Det tog sin tid men Österholm hade en positiv utvecklingskurva och var som potatisen - användbar till det mesta!

***

Nytt är definitivt typen av spelare som anslutet, här finns mycket teknik och rappa fötter. Det är saker som saknats i firma Powell/Lundins två tidigare lagbyggen. Där har andra egenskaper prioriterats, många av dom nya som hämtats hit har varit stöpta i samma form och det har sett rätt stabbigt ut. Resultatet har blivit en slags brottarfotboll där man försökt slå sin motståndare med löpkraft och styrka men väldigt sällan med finess. Att vinna en-mot-en-dueller och skaffa sig en numerärt övertag har inte varit ÖFK:s signum, om man säger så. Chovanie Amatkarijo (numera allsvensk i Gais) är väl det senaste exemplet på den spelartyp som jag här pratar om, dessutom ett av väldigt få sedan rutschkanan utför började för några säsonger sedan.

Ändring den här säsongen? Förutsättningarna finns, absolut. Men vi har sett väldigt lite av det så här långt (första halvlek mot Skövde förra helgen var ett lysande undantag i just den detaljen) av olika orsaker. Många av de nya har varit rätt bleka när de har fått chansen att visa upp sig, det är i varje fall min uppfattning.

***

Mitt bland alla frågetecken som återstår att räta ut finns dock några saker som vi kan spika fast på väggen;

# Jag gissar att samtliga motståndare är avundsjuka på ÖFK:s starka målvaktsbesättning. Ingen kan matcha Aly Keita, Andrew Mills och målvaktstränaren Arnold Origi där Keita, för mig, fortfarande är den givna ettan (om påkarna är i fullt trim).

# Erick Brendon kommer att bära laget även den här säsongen, Superettans MVP (mest värdefulla spelare).

Dessutom den bäste!

# Yannick Adjoumani tar nya steg i sin utveckling.

# Nebiyou Perry ser ut att få en fin sommar. Är det han (tillsammans med Simon Kroon när han kan medverka) som har nyckeln till ÖFK:s offensiv?

***

Spelare som tar stora steg i utvecklingskurvan?

# Ziad Ghanoum. Det måste vara hans tur den här sommaren. En modern försvarsspelare som har det där lilla extra.

# Mykola Musolitin har lovat mycket men sällan fått ihop helheten. När den sitter kommer också målen.

***

Min svåraste huvudvärk just nu:

Vilka mittbackar ska spela?

Och hur många?

Hur jag än vrider och vänder på dom som är aktuella så blir jag bekymrad, det är trots allt ryggraden vi snackar om och här saknar jag kvalitet. Mazur har dragit, Theodore Rask likaså och Kristian Novak är skadad. Nye Ali Suljic från AFC Eskilstuna (som väl är tänkt som en prestigevärvning?) har inte visat något extra så här långt, Kevin Jablinski ser ut att ha tagit en ledarroll men är ju i grunden en begränsad fotbollsspelare med dåliga knän... Ja, ni förstår, här finns problem att lösa.

Mitt förslag just nu: Ett lågt försvarsspel (glöm snacket om den höga pressen, ÖFK har inte det materialet) med en trebackslinje som snabbt blir en fembackslinje när motståndarna har bollen.

***

Huvudvärk #2:

Anfallsspelet så här långt har varit mer än lovligt torftigt. Malcolm Stolt måste komma i form, snabbt, efter sin sjukdomsperiod. Men det är väl mer ett önsketänk än en möjlighet?

***

Vid serieupptakten för en dryg vecka sedan fick Öster och Degerfors de flesta rösterna av presspacket när Superettan 2024 tippades, Varberg trea och ÖFK fyra.

Min röst landar på Degerfors.

I Värmland är optimismen stor. Där tror man på en snabb återkomst till Allsvenskan och jag stöttar den tanken. Degerfors är ett stycke svensk fotbollshistoria men en humla som egentligen inte ska kunna flyga när vi nu har hunnit fram till 2024.

***

Glad Påsk!

Pumpade vi upp ÖFK-ballongen för hårt?

Nja, jag vidhåller det jag skrev i förra krönikan att det finns klubbchefer och tränare som behöver oroa sig mer än Graham Potter och Daniel Kindberg. Det gäller även efter premiäromgången.

Men.

0–1 på Örjans Vall mot nykomlingen Halmstad var inte den start som jag drömde om, definitivt inte önskade mig. Den sätter onekligen myror i huvudet på mig och många andra även om det bara handlar om en enskild match och dessutom årets första förlust efter tio segrar och en oavgjord.

Jag väljer att skylla på (man måste ju alltid skylla på något när man har fel i sina förutsägelser…) underlaget. ÖFK:s bollhållande och passningsorienterade fotboll var inget segerrecept denna lördag eftermiddag.

# Bollen rullar inte lika fort på naturgräs i vårligt tillstånd i jämförelse med konstgräs.

# Den uppför sig definitivt inte som på konstgräs; spelarna tvingas till flera tillslag för att få den under kontroll. ”Kluddandet” medför per automatik att tempot sjunker.

Mer behövdes faktiskt inte för att ÖFK:s possesion-spel skulle få bekymmer när Halmstad parkerade sin ”buss”(som det numera heter när man samlar sitt försvarsspel) på egen planhalva. Det gick helt enkelt för sakta!

Nu var det givetvis inte första gången det här inträffade. ÖFK (och andra lag med liknande spelfilosofi, jodå, det finns fler…) har ställts inför det här problemet tidigare och misslyckats. Och det är väl här som jag efterlyser en plan B, något som bryter mönstret.

Jag vill helt enkelt se lite längre bollar, kalla det gärna desperation, som tvingar motståndarna att släppa ned sin backlinje ett antal meter.

Bara att motståndarna känner det hotet gör att ”bussen” blir lite längre och därmed lättare att spela sig igenom!

Nåväl, det var fler lag än ÖFK som inte presterade som jag hade förväntat mig i första ronden. Djurgårdens 0–2 mot nykomlingen Sirius var det som överraskade mest. Djurgården har handlat ungt, gammalt och dyrt, några nyförvärv ramlade faktiskt in precis före avspark. Men resultatet, och spelet, avslöjade att Djurgården helt enkelt glömde bort att bygga grunden i jakten på snabbköpta framgångar.

Kalmar FF:s 1–5 mot Elfsborg var överraskande, inte att boråsarna vann utan siffrorna. Förre ÖFK-aren Alex Dyer var högst delaktig när Elfsborg vände matchen med fyra mål på 19 minuter och fem under sista halvtimmen.

Noterbart i övrigt; Stockholmslagen hade alla, alltså inte bara Djurgården, en blek start.. AIK mäktade bara med 0–0 hemma mot Häcken efter en tam insats och Hammarby föll i Norrköping (precis som väntat).

För ÖFK väntar nu just Norrköping på söndag (och på skärtorsdag, cupfinalen). Det blir svettigt; Norrköping har de senaste säsongerna varit ett absolut topplag (mästare 2015, trea förra säsongen) med ett mycket stabilt och effektivt grundspel. Årets upplaga ser också bra ut, om än något tunnare spelartrupp än de senaste säsongerna. Andreas Johansson (backlinjen) och Daniel Sjölund (mittfältet) är ju två kontinuitetsbärare som får alla klubbchefer att dregla av avund och längst fram hittar vi allsvenskans intressantaste och målfarligaste anfallspar; Sebastian Andersson och Kalle Holmberg.

Se upp!

Sebastian och Kalle har gjort mål på ÖFK tidigare, inte minst här på Jämtkraft Arena. Förra året blev det två vardera, Sebastian sänkte ÖFK i 2–0-segern och Kalle satte två underbara strutar när han i Örebros svartvita dress var med och besegrade ÖFK med 4–2 tidigt på säsongen.

Som sagt; varningen är utfärdad.

Till sist 1; ÖFK knöt i sista stund Djurgårdens Tim Björkström till sig. Det såg jag inte riktigt komma. Men förmodligen är frågetecknen kring några i högerförsvaret (skadorna på "Sotte", Mukibi, Douglas, Mensiro) lite större än vi anade.

Till sist 2; I min förra krönika dristade jag mig till att ha synpunkter på Mittmedias ÖFK-bevakning. Det var givetvis, och det hade jag naturligtvis förutsett, som att sticka in pinnen i en myrstack. Lika givet var att tidningarnas försvarsadvokat Stefan Nolervik skulle dyka upp i kommentatorsfältet. Däremot var det ingen som uppmärksammade berömmet till Sportbladet och deras ”Fotbollsbibel”. Jag visade där på ett exempel hur jag tycker att media kan arbeta, bara möjligheter ges, och hur bra det kan bli. Det handlar givetvis inte om medarbetare A, B och C på ÖP/LT (även om bristerna på fotbollskunskaper är besvärande för några) utan om vilken strategi man valt, i stort och smått.

Till sist 3; Signaturen ”inte mittmedia” var bekymrad över att jag inte fick vara kvar på sporten. Jag kan lugna skribenten med att jag lämnade sporten helt frivilligt när man 2008 bestämde sig för att slå ihop LT:s och ÖP:s sportredaktioner (zport.se, ÖP:s initiativ, tro inget annat). Jag tyckte det var helt huvudlöst vilket jag också meddelade ÖP:s vd Göran Henriksson som var den som ledde projektet (på uppdrag av andra starka ÖP-krafter, tidnings-vd:ar brukar väldigt sällan lägga sig i redaktionella projekt…). Jag avslutade mina 50 år på LT (32 år som arbetsledare, bara åtta som sportchef) med fem år som nattchef, för tredje gången…

Bara två dygn återstår till ÖFK:s allsvenska premiär i Halmstad på klassiska Örjans Vall. Och jag kan lova att det är många tränare och klubbchefer i vår högsta serie som sover sämre än Graham Potter & Daniel Kindberg.

Mycket sämre!

Sällan eller aldrig kan ett lag kliva in i seriespelet och vara i sådan medvind som Östersunds FK.. Visserligen är det svårt att kolla bakåt i historien hur förberedelserna sett ut för dom allsvenska klubbarna men det ÖFK presterat så här långt efter nyår kan inte göras så mycket bättre; elva spelade tränings- och cupmatcher, tio vunna, en oavgjord, 31 gjorda mål och bara sju insläppta, 2,82 poäng i snitt (bara två tappade pinnar av 33) Låt vara att motståndet har varit gott & blandat men hur tror ni att det sett ut för övriga 15 lag i serien?

Nej, även där har träningsmotståndet bestått av en salig blandning av högt och lågt. Det är inte så att Malmö FF, AIK, Djurgården och andra ”storheter” matchat mot Barcelona eller Roma var och varannan vecka. Ingalunda, Degerfors, Brommapojkarna, Molde och Odense (för att ta några exempel) har stått på andra sidan. Trots det har prestationerna varit högst varierande, både resultat- och spelmässigt.

Dessutom;

# ÖFK har klarat sig, åtminstone och man tittar på lagets offensiva arsenal, alldeles utmärkt bra på skadesidan, lite tuffare i försvarsblocket utan att man behöver ana en kris runt hörnet. Det finns dubbel täckning (minst!) på alla positioner, oavsett hur Potter formerar laget (och det vet vi, som bekant, aldrig...).

# Långtidsskadade Sotirios Papagiannopoulos och Jamie Hopcutt är tillbaka. Kanske inte i full matchform redan till helgen men inte långt borta. Hopcutt är att ses som ett nyförvärv som kommer att blir en obehaglig överraskning för många försvarsblock (vi kan ju bara drömma om hur bra det kan bli med vassa avslutare som Saman Ghoddos, Johan Bertilsson och Hopcutt tillsammans i motståndarnas straffområde, draam on…)

# Jag tycker också att premiärmotståndet är alldeles lämpligt. Nykomlingen Halmstad skrämmer verkligen inte (avstigningskandidat tillsammans med likaledes nya AFC Eskilstuna) och är dessutom ett lag som måste vara lätt för Potter och hans team att kartlägga; en klassisk 4-4-2-uppställning med en stor och tung forward tillsammans med en liten och kvick (ungefär som alla svenska lag såg ut under många. många år). Den här uppgiften ser ut att passa ÖFK som handsken. Bara ett taskigt naturgräs (det är ju väldigt tidigt på våren) kan bli en fälla.

# Och, inte minst, alla pratar så gott om ÖFK! Beröm kommer från hela fotbolls-Sverige. varje dag, överallt; Potter är Sveriges bäste tränare(överlägset) tycker fansen, laget spelar allsvenskans attraktivaste fotboll säger avundsjuka konkurrenter, mångfaldsarbetet och kulturprojekten väcker uppmärksamhet långt utanför arenor och tidningarnas sportsidor. Ja, klubben framstår som rena reklampelaren för Östersund, det är bara att slicka i sig sötsakerna. Det var ju omöjligt att se för bara några år sedan, fullständigt omöjligt. Tänk gärna på det.

Hur långt kan det då räcka?

Ja, det är naturligtvis inte möjligt att räkna ut. Årets upplaga av Allsvenskan kan bli en svettigt oviss historia. Mästarna Malmö FF får de flesta tipsen men AIK kommer välrustade, Norrköping ser bra ut men måste klara sig utan skador (tunn trupp för att vara ett tippat topplag), många tror att det äntligen ska bli Häckens år och Djurgården har plockat hem dom namnkunnigaste (och äldsta…) nytillskotten. I det här blocket ska ÖFK kila sig in.

Möjligt? Absolut!

Troligt? Jajamensan!

Överoptimistiskt? Tror jag inte alls!

Min uppfattning är att årets ÖFK-upplaga är betydligt starkare än det som startade fjolårets serie och bättre än det ÖFK som avslutade i höstas. Lagets spel utvecklades markant efter EM-uppehållet, framförallt i och kring motståndarnas straffområde. Den utvecklingen har fortsatt under årets förberedelser. Nästan tre mål i snitt på hittills spelade matcher är kalla fakta, det kan ingen snacka bort.

Till sist 1; jag har den här veckan med största förtjusning plöjt igenom Sportbladets ”fotbollsbibel” inför säsongsstarten. Informativt, visst, men framförallt snyggt, genomtänkt. och genomarbetat. Så kan det se ut när skrivare, fotografer och redigerare flår möjlighet att lägga ned tid på sitt arbete. Alltså raka motsatsen till den smörja (snabbköpsjournalistik, ”sätt upp en kamera och håll fram en mikrofon så blir allmogen nöjd”) som ÖP och LT (Mittmedia) skickar till våra brevlådor och datorer.

Till sist 2; inte en bokstav om braksuccén i Svenska cupen och finalen mot IFK Norrköping den 13 april. Jag gör som ÖFK – det är nästa match som gäller. Bara nästa match! Och den spelas i Halmstad på lördag eftermiddag.

Ja, jäklar!

Det går att vinna fotbollsmatcher på många olika sätt. Visst trodde jag att möjligheterna var goda att ÖFK skulle besegra Häcken på Bravida Arena, det måste man ju tro efter den starka öppningen på den här säsongen.

Men inte på det här sättet.

Definitivt inte.

Det här var ingen ÖFK-fotboll, långt därifrån. Det var kämpa-till-sista-blodsdroppen--där-vi-ger-fan-i-hur-det-ser-ut-bara-vi-vinner.

Men, som sagt, det går att vinna även sådana matcher.

ÖFK skrev fotbollshistoria när man klappade till Häcken med 3–1, spelade sig vidare till finalen i Svenska cupen och tog ännu ett steg närmare Europa utan att vara i närheten av att prestera vad man kan.

Förutom att man visade upp en imponerande moral.

ÖFK vägrade helt enkelt att vika ned sig trots att man efter Häckens reducering (1–2 i den 32 minuten) fångades i en strypsnara och tappade i stort sett hela sin identitet. Det är en viktig egenskap att lägga till övriga kvaliteter när vi närmar oss allvaret; cupfinal, 30 allsvenska drabbningar och kanske också Europaspel.

Saman Ghoddos stjäl, med all rätt, ofta hjälterubrikerna. Det är ju en målskytts privilegium. Lördagskvällen blev inget undantag, Ghoddos pangade in två bollar bakom Häckenmålvakten Peter Abrahamsson. Jag vågar påstå att Ghoddos är en av landets hetaste anfallare den här våren. Och vilka mål han gör, träffen vid 2–0-skottet är så klockren att den borde skickas ut som instruktionsfilm till alla fotbollsskolor.

Det här tar jag också med mig från lördagskvällen på Hisingen:

# Aly Keita var, något överraskande, tillbaka i målet. Och när man trodde att Andreas Andersson vunnit kampen om förstaplatsen kontrade Keita med en helt suverän insats. Flera räddningar var direkt matchavgörande. Starkt jobbat!

# Tom Pettersson och Sam Mensiro höll ihop försvarsblocket på ett suveränt sätt. Tom blev dessutom målskytt när han redan efter sex minuter nickade in en hörna.

# Att ÖFK fick utdelning på just en hörna gör mig extra glad, genom åren har det ju varit en av lagets sämre egenskaper. Men det är just så här, hårt pressad och inåtvriden mot första stolpen, som dom ska slås. Den typen av bollar är svår att försvara sig emot, för en målvakt är det nästan omöjligt. Fråga Peter Abrahamsson, han hamnade sist i kön när Tom Pettersson kom farande med skallen. Det göra alla målvakter!

# När vi får den här typen av matchbild där motståndarna nästan bara satsar på långa uppspel (Häckentränaren Mikael Stahre ville skapa kaos kring ÖFK:s strafflinje) försvinner spelare som Bachirou och Nouri. Det är inte deras cup-of-tea.

# Sköna bilder som når oss från Bravida Arena där spelare och ledare firar tillsammans med tillresta supportrar efter segern. Snygg gest av klubben att bjuda ett hundratal på resan till Göteborg.

Nu ser vi fram mot söndagskvällen så vi får reda på vem som blir ÖFK:s motståndare i finalen den 13 april (skärtorsdag), IFK Norrköping eller Brommapojkarna? Och som jag skrev för ett par veckor sedan; vilken fotbollsvår vi fick och vi har inte börjat påriktigt ännu.

Ja, jäklar!

Att spekulera i hur favoritlaget ska spela, uppställning och system, är det roligaste en fotbollssupporter vet. Alla är ju (staket)experter med givna och starka synpunkter. Inget är så viktigt, ja, förutom resultatet förstås.

För tränare är det en viktig pusselbit i arbetet att ha kartlagt sina motståndare. In i minsta detalj,. ofta med hjälp av avancerad videoteknik.

ÖFK:s supportrar vet sedan några år tillbaka att de mycket sällan kan lista ut hur Graham Potter formerar sitt lag, de har aldrig rätt. Och för motståndarlagets hjärntrust är det bortkastad tid. Trollkarlen Potter lurar dem varje gång.

När ÖFK besegrade Hammarby med 1–0, säkrade gruppsegern och en plats i Svenska cupens kvartsfinal drog Potter till med en 4–3–3-uppställning (ja, det är väl den sifferkombination som ligger närmast till även om 2–3–2–3 också skulle vara en användbar beskrivning) med Fouad Bachirou som högerback, Douglas Bergqvist centralt på mittfältet och Hosam Aiesh i mitten av ett tremannaanfall. Bland annat.

Räck gärna upp handen alla ni som hade räknat ut det på förhand. Jag förstår, det blev inte så många. Förmodligen ingen…

Och Hammarbys nye tränare, dansken Jakob Michelsen, kunde direkt efter avspark kasta sina taktiska dispositioner i papperskorgen. Det syntes också ute på planen att Hammarby inte hade läst läxan (inget konstigt, det går ju inte); ÖFK kopplade ett snabbt grepp om händelserna, rullade boll på sitt sedvanliga och publikfriande sätt.

Första 45 var imponerande starkt av ÖFK, så stabilt, så bra. Hammarby fick ägna större delen av första ronden med att bara jaga boll och hemmaspelare.

Det gav också utdelning i målprotokollet redan efter fem minuter.

Också det så typiskt ÖFK; Edwards till Bertilsson, tillbaka till Edwards, på djupet till Bachirou och ett inspel till Aiesh. 1–0 i öppen bur.

ÖFK göra bara snygga mål, har ni tänkt på det?

Efter pausvilan fick vi en helt annan matchbild. Hammarby satsade på det långa spelet (här fick Bachirou problem på sin backplats, chanslös i luftduellerna, och bytte plats med Douglas Bergqvist) och pressade högt. ÖFK tappade beslutsamheten och spelet. Det kändes nästan som den bistra kylan även drabbade hjärnverksamheten, allt blev så mycket omständligare. Det till synes enkla blev inte så enkelt längre, snarare väldigt mycket krångligare.

Men om man vill vara positiv kan man ju konstatera att defensiven trots allt stod pall när det inte fungerade något vidare framåt. Hammarby lyckades aldrig spela till sig några möjligheter att hota hemmalagets avancemang.

ÖFK har varit cupens bästa lag så här långt med tre raka segrar och nio poäng, det är man ensamt om. Det tycker jag är värt att notera, det förstärker dessutom bara intrycket jag fick av spelet i höstas och i dom inledande träningsmatcherna. Allt blir ju så mycket enklare att jobba vidare för Potter och hans lag när spelet rullar på och segrarna ramlar in.

Några små noteringar från söndagseftermiddagen:

# Andreas Andersson vaktade målet igen och har stått samtliga cupmatcher. Visst ser han ut att vara etta för stunden.

# Sam Mensiro var tillbaka i backlinjen efter sina bekymmer. Han var utmärkt.

# Tom Petterssons första 45 gillade jag skarpt.

# Curtis Edwards, Johan Bertilsson och Hosam Aiesh hade många fyndigheter tillsammans före paus. Hade kunnat bli ytterligare mål om Edwards haft sin högerdoja rätt inställd.

# ÖFK rullade bort sina motståndare med Ken Sema, försäsongens spelare, på bänken.

# Domaren Bojan Pandzic från Göteborg behöver ytterligare några matcher innan han håller allsvensk form. Åtta varningar i en snäll match. Nej, det var trist att se.

# Hammarby har en hel del att jobba med i offensiven innan seriestarten.

ÖFK lottades nu mot Trelleborg i helgens kvartsfinal, på hemmaplan. Lotten var tur, superettanlaget från landets sydligaste spets är på papperet det svagaste av de åtta som är kvar. Däremot förtjänade man att få hemmaplan, den fick man ju i kraft av insatserna i gruppspelet.

Tänk att vi fick en så kul start på fotbollsåret. Redan innan säsongen började!

Vi skriver lördagen den 18 februari och ÖFK spelar sin sjätte match.
Jo, ni läser rätt.
Mötet med Varberg i Svenska cupen (seger med 2–1) var match nr sex efter nyår och vi har bara passerat den första sportlovsveckan.
Backa tiden några decennier, det är verkligen inga evigheter sedan, så siktade länets ledande fotbollsklubbar på årspremiär kring 10 mars…
Det är nya tider som gäller. På alla sätt!

Drygt 1200 (alla klädda som om de var på väg till en pimpelfisketävling) hade kommit till Jämtkraft Arena för att kolla in den första tävlingsmatchen. Nyfikenheten på årets ÖFK-upplaga är stor efter fjolårets imponerande debutsäsong i Allsvenskan och, inte minst, efter insatserna i de fem inledande träningsmatcherna (fyra segrar och ett oavgjort resultat, överlägset bäst i Sverige enligt en genomgång i tidningen Expressen). Och jag tror att de flesta gick hem ganska nöjda med vad de serverades även om det dröjde till matchens sista spark (Saman Ghoddos) innan man lyckades sänka sina motståndare från Superettan.
När såg vi ett lag prestera en lika vass första halvtimme som ÖFK:s på dom här bredgraderna? I mitten av februari.
Jag lovar; det har aldrig tidigare hänt.

Det gav ett mål (ett sånt där typiskt ÖFK-anfall som får alla fotbollsälskare att ställa sig upp och vråla ut sin glädje; Mukibi till Edwards till Aiesh och slutligen Ghoddos i öppen kasse), några riktigt vassa möjligheter samt en missad straff (tur det, hur fan kan domaren blåsa där?).
Men där och då tappade ÖFK farten den här eftermiddagen. Den återstående timmen var man inte ett dugg bättre än sina motståndare. Därför får vi nog anse Ghoddos segermål (stötte upp bollen i krysset på Dennis Widgrens inspel) på övertid som ren bonus.

Jag har följt ÖFK under hela den här 20-åriga resan. Många säsonger riktigt nära, några på behörigt och nödvändigt avstånd (för båda parter…). En sak är jag dock tvärsäker på: Så här väl förberedd (alltså i det här skedet av säsongen) har klubben aldrig varit inför en säsong. Det känns som att alla bitar redan är på plats. Kolla bara in lördagens bänkspelare; Keita, Bojanic, Gero, Fritzon, Bobo Sollander, Widgren och Samuel Mensiro. Det är startspelare (i olika roller) alla dar i veckan.

Mot Varberg fick vi se fyra av klubbens nya spelare i hemmadebut. Andreas Andersson från Gefle ska slåss med Aly Keita om målvaktsjobbet. Andreas gjorde en mycket stabil insats och kunde inte göra något som helst åt hallänningarnas kvitteringsboll. Tom Pettersson (från IFK Göteborg) bildade trebackslinje med Ronald Mukibi och Douglas Bergqvist och var varken bättre eller sämre än sina kollegor. Men jag tror inte att det blir det försvarsblock som Graham Potter väljer att satsa på så många gånger när det blir riktigt allvar, det är i varje fall min känsla.
Johan Bertilsson, anfallare från Gefle, kan mycket väl bli årets stora utropstecken i ÖFK. En typisk matchvinnare som seglar under radarn stora delar av tiden men alltid finns på plats när det brinner till framför motståndarmålet.
Darijan Bojanic, mittfältare från Helsingborg, fick bara tio minuter på plan den här gången. Det blir mera så småningom

Men formstarkast så här långt är utan tvekan Ken Sema och Saman Ghoddos, två bländande fotbollsspelare som tydligen mådde mycket gott av januariresan med landslaget. Båda är bra varje gång, så även mot Varberg.
Om två veckor (5 mars) kommer Hammarby på besök. Det gillar jag redan!